Förslag till SJ: Inför kärringfria vagnar
Sitter på tåget nu och har råkat hamna i en mobilfri vagn, utan att märka det. Sitter i en kupé tillsammans med två ruttna stofiler från mitten av 1800-talet.
Min telefon ringer och eftersom jag inte har hamnat i det stadiet än att jag behöver matas och ha blöja på mig, har jag ett jobb att sköta och svarar. Jag får tack och lov prata klart. Det är ett samtal på max en minut. Sen vänder sig gubben mot mig.
- Det här är en mobiltelefonfri vagn.
- Jaha, oj, det noterade inte jag, säger jag glatt.
- Det ska vara tyst här inne.
- Ja, jag ber om ursäkt (observera att jag säger det vänligt, och ler)
Han tittar på mig strängt med sina gula ögon.
- Det är därför vi väljer att sitta här, för att det ska vara tyst.
- Ja, jag tycker det är synd att man inte kan välja bort det, skojar jag.
Då öppnar den vidriga kärringen sitt stinkande gap och säger surt:
- Vi sätter oss alltid här för att det ska vara tyst och lugnt.
- Och så kommer jag, säger jag och ursäkande och ler.
- Ja, det är det värsta jag vet att sitta och lyssna på folk som pratar i telefon högt och ljudligt. Verkligen det värsta jag vet. Så är det bara.
Sen snörper hon ihop sin lilla äckliga mun och suckar högt och ljudligt.
Men hallå!? Jag bad om ursäkt. Dessutom, jag ska behöva sitta och lyssna på deras ointressanta gnälliga konversation om elpriser. Hur kul är det tror de? Och jag ska behöva lyssna på när de tuggar i sig billiga nötter och lukta på hennes äckliga kärring-handkräm.
Snälla SJ, inför vagnar där kärringar och gubbar inte får sitta. Och när ni ändå håller på, inför barnfria vagnar också.
Jag kan bli så förbannad på såna människor! Det finns en busschaufför som kör campusbussen som är precis likadan. Efter en tenta gick jag ut till hållplatsen i hopp om att hinna med bussen trots att jag visste att jag var nån minut sen. Mycket riktigt kommer bussen och jag ser direkt hur besvärad chauffören är över att jag står på hållplatsen. "Du är försenad" säger hon. "Ja, jag vet" säger jag. "Jag har egentligen inte skyldighet att stanna vid hållplatsen då" säger den sura kärringen. "Tack så mycket för att du gjorde det ändå" svara jag. Hon fortsätter med några snäsiga kommentarer innan jag pluggar in hörlurarna i öronen och försöker glömma vilken tråkig chaufför som kör. Jag bestämmer mig för att vara övertrevlig och önska henne trevlig helg när jag ska kliva av. Väl framme i Norrköping stannar bussen men hon öppnar inte dörren. Jag står snällt och väntar och tänker att hon kanske väntar ut bussen som står framför oss. Efter flera minuter säger hon "Utgång sker bak i bussen. Dörren har varit öppen i flera minuter". "Oj, jag ber om ursäkt" säger jag och går bak. Jag kom helt av mig och kunde för allt i världen inte önska denna otrevliga busschaufför trevlig helg. Det kan sannerligen inte vara roligt att leva ett liv så sur och så bitter! /Emma
