Det stormar kring Liza Marklund och hennes böcker om misshandlade "Mia". Jag tror inte att mänskligheten jublar inför tanken på ytterligare en mindre avhandling i frågan hur Marklund egentligen förhåller sig till fakta och fiktion, utan mest konstatera att sanningen måste vara ett av världens mest töjbara begrepp.

Det var kanske dumt att välja undertiteln "en sann historia" för en bok som, precis som i stort sett alla andra skönlitterära böcker, tar sin utgångspunkt i en verklig händelse och sedan låder fantasins tråd spinna vidare. Men vem tror egentligen att allt i en pocketbok från Pressbyrån är helt igenom sant?

Jag läste nyligen Herman Lindqvists bok Madame de Pompadour. Det var helt fantastisk läsning. Mustigt och färgstarkt om en fascinerande kvinna. Jag njöt i fulla drag av varje sida, men jag skulle aldrig komma på tanken att tro att Lindqvist verkligen vet, in i minsta detalj, vad Madame hade på sig, sade och kände i en given situation. Det säger ju liksom sig själv att det inte är möjligt.

Lika lite tror jag på allt som står i tidningarna. Journalistiken ska vara objektiv och sträva efter att beskriva sanningen, men kom igen nu... Därför antar jag att stormen kring Marklunds (o-?)sanningar är betydligt överdriven och att "svenska folket" funderar över viktigare saker i livet.