Det kan vara svårt att veta vem eller hur man egentligen är. En känslostyrd, idealistisk drömmare, eller en kall och hårdhudad jävel.

Jag satt på centralen och väntade på pendeln. Klockan var kvart över elva på kvällen och personalen på Pressbyrån höll på att stänga butiken för dagen. Innan lamporna släcktes släpades en stor, svart sopsäck fram. I den rakades dagens alla överblivna kanelbullar ner.

Jag passar dåligt som världssamvete, men jag kände ändå i djupet av mitt hjärta att - det där var väl onödigt.

Jag kanske inte skulle vilja köpa gårdagens kanelbullar på Pressbyrån och jag vet att man inte kan skicka dem till svältande barn i Afrika för då är de stenhårda när de kommer fram. Men stan är ju full av hemlösa hungriga. Tänk om de kunde få en kanelbulle? Visst tycker jag att de också är värda en varm, doftande, nybakad kanelbulle, men i brist på bättre skulle i alla fall inte jag tacka nej till en dylik med lite hårda kanter.

Vad gör Pressbyrån egentligen med sina överblivna kanelbullar?