En snöbild i juni!? Jag vet, men detta representerar delvis Sverige för mig.
Bild från Fulufjällen, oktober 2009.


Det jag älskar allra mest med Sverige är utan tvivel allemansrätten och befolknings(o)tätheten. Tänk, här kan vi stövla rakt ut i skog och mark och sätta oss på en stubbe med en termos utan att stöta på en levandes själ (gåendes upprätt på två ben).

När vi bodde i Stockholm trodde jag ibland att jag skulle bli tokig på motorvägen. Det var aldrig någonsin tyst, inte ens när jag uppsökte någon skog i närheten. Europavägarna var mina ständiga följeslagare.

Jag försökte ibland låtsas att bruset i själva verket var ett vattenfall, men jag hade fullt upp med andra livslögner och lyckades aldrig övertyga mig själv.

Här, där vi bor nu, åker jag fem minuter med bilen, sedan är jag i ett naturreservat. Där är det tyst. Inte knäpptyst förstås, men en naturens tystnad, bestående av fågelsång, rasslande lövverk och mina egna steg och andetag.