Bokrecension: Mysteriet på Père Lachaise


En stunds underhållning.
Ibland vill man inte ha mer än så.

 

 

I korthet: Monsieur Legris äger en bokhandel men ramlar över deckargåtor som han inte kan låta bli att nysta i. I jakten på gåtans lösning trasslar han in både sig och sina anhöriga i intrikata situationer.

 

Genren kan bäst beskrivas som trivseldeckare, tänk Morden i Midsomer. Det mördas på löpande band och även om det stundtals är lite spännande så är det framförallt småputtrigt trevligt.

 

 

Jag tänker på markörer när jag läser Claude Izners* Mysteriet på Père Lachaise. Markörer i bemärkelsen ledtrådar som författaren kastar ut för att tala om för mig som läsare var vi befinner oss och när.

 

Paris, fin de siècle – slutet av 1800-talet. Vilken guldgruva för en författare…

 

För att citera en fenomenal Paris-skildrare:

Men Paris är ett världshav. Om man kastar ut ett lod där når man aldrig till botten. Genomströva det, beskriv det – hur mycket man anstränger sig att genomströva det och beskriva det, hur talrika och ivriga än utforskarna av detta hav är, kommer det alltid att finnas en jungfrulig plats där, en okänd håla, blommor, pärlor, vidunder – något oerhört, bortglömt av de litterära dyrkarna.”


- Honoré de Balzac, Papa Goriot -

 

 

Inte kan jag förvänta mig att var och varannan ska komma upp i mästarens klass, men när Paris ska målas i litteraturen önskar jag mig ändå mer än att i princip enbart peppras med gatunamn och referenser till historiska händelser. Genom att berätta att huvudpersonen, Victor Legris, går längsmed Rue Lepic förstår jag visserligen att han är i Paris. Genom att skriva om världsutställningen 1889 som om det var i går förstår jag förvisso ungefär var i tid vi är. Men jag är aldrig där.

 

Författaren har gjort sin hemläxa med diger research, och det är förstås beundransvärt, men det blir för tekniskt och stannar vid ett kalenderbitaraktigt uppräknande (som däremot gör sig alldeles ypperligt i efterordet, det är oerhört intressant).

 

Själva deckargåtan är spännande, för mig tämligen oförutsägbar och med en aha-framkallande vändning som jag visserligen listar ut innan huvudpersonen gjort det. Men så ska det kanske vara. Det stora problemet uppstår i de sista kapitlen när författaren ändå, trots att jag redan förstått, ska förklara för läsaren hur allt hänger ihop och vilka motiven var – då görs det i deckarklassisk referatstil genom att karaktärerna helt enkelt berättar och förklarar för varandra. Klassiskt eller inte, det är så fruktansvärt fantasilöst. Som om författaren plötsligt fick ont om tid eller tröttnade på sin historia och valde att ta den snabbaste vägen ut för att komma till avslut.

 

Trivsam läsning, utan utmaningar, men i gengäld också med få belöningar. Möjligen något för en semesterfirare, de första dagarna i hängmattan innan hjärnan riktigt lämnat jobbet.

 

Betyg: 3/5


Mer om författarna och boken:
Recension på pocketblogg.se
Kort om författarna på Wikipedia

 

* Pseudonym för de två systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre




Comments

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback