Det stormar kring Liza Marklund och hennes böcker om misshandlade "Mia". Jag tror inte att mänskligheten jublar inför tanken på ytterligare en mindre avhandling i frågan hur Marklund egentligen förhåller sig till fakta och fiktion, utan mest konstatera att sanningen måste vara ett av världens mest töjbara begrepp.

Det var kanske dumt att välja undertiteln "en sann historia" för en bok som, precis som i stort sett alla andra skönlitterära böcker, tar sin utgångspunkt i en verklig händelse och sedan låder fantasins tråd spinna vidare. Men vem tror egentligen att allt i en pocketbok från Pressbyrån är helt igenom sant?

Jag läste nyligen Herman Lindqvists bok Madame de Pompadour. Det var helt fantastisk läsning. Mustigt och färgstarkt om en fascinerande kvinna. Jag njöt i fulla drag av varje sida, men jag skulle aldrig komma på tanken att tro att Lindqvist verkligen vet, in i minsta detalj, vad Madame hade på sig, sade och kände i en given situation. Det säger ju liksom sig själv att det inte är möjligt.

Lika lite tror jag på allt som står i tidningarna. Journalistiken ska vara objektiv och sträva efter att beskriva sanningen, men kom igen nu... Därför antar jag att stormen kring Marklunds (o-?)sanningar är betydligt överdriven och att "svenska folket" funderar över viktigare saker i livet.

Vid det här laget torde det vara bevisat. Horace Engdahl och Ebba Witt Brattström förföljer mig. I dag gav de sig till känna i korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Horace bar på en svart papperskasse med Apple-loggan på.

Undrar vad han har köpt?

Jag gissar på en bärbar dator. Antingen ska Ebba få den i juklapp, eller så ska han ha den själv. Kanske ska han skriva ett nytt litterärt verk, nu när han avgår som ständig sekreterare för Svenska Akademien?

Så tillåt mig då att offentligt basunera ut min egen okunnighet och brist på bildning. Jag vet ju såklart att Bodil Malmsten är författare, men hade du för ett par veckor sedan bett mig att nämna en bok hon skrivit, då hade jag nog sagt Händelser vid vatten och avfärdat den som en bok som kanske min farmor (men inte jag) skulle uppskatta.

Nu är det inte Bodil Malmsten som skrivit ovan nämnda bok. Det är Kerstin Ekman. Och om det är en författare för mig, min farmor eller oss båda låter jag vara osagt. Bodil Malmsten har däremot skrivt Priset på vatten i Finistère, som jag för några minuter sedan precis läste klart.


Bodil Malmsten och Kerstin Ekman - inte särskilt lika

Under en veckas tid har jag följt Bodil Malmsten på hennes poetiska resa genom tiden, det fysiska rummet och tankarnas och känslornas labyrintlika vinklar och vrår. I början gjorde jag det motvilligt. Läste sida upp och sida ner, och kunde inte riktigt förstå varför någon skrivit en bok om... sin trädgård. För det är, bland annat, vad Priset på vatten i Finistére handlar om. Hur författaren själv, för så tolkar man det - självbiografiskt - tar bilen till en liten by vid franska kusten, köper ett hus och anlägger en trädgård. Sen händer så mycket mer. Visserligen lågmält, men det finns där. I takt med att rosor, tulpaner och penséer växer, växer också boken.

Språket är gudomligt. Har stannat vid vissa sidor länge, länge. Läst, läst om, och läst igen. Gjort skarpa hundöron vid de bästa passagerna.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om den här boken. Men jag vill inte förta spänningen för den som ännu inte läst den.

Jag tipsar istället om favoritkapitlet, Syndafloden - le déluge, och citerar ett stycke som jag tycker är talande för boken:

Man behöver inte ens dö för att ta död på sin värld, det räcker med att försöka skriva ner den. Jag vill inte skriva en bok om omöjligheten med att skriva en bok om Finistère, lika lite som jag vill skriva en bok om Finistère. Varken om, för, till, inte från. Själva Finistère vill jag skriva och det går inte utan att tillintetgöra det.
"Ecrire c'est finir, madame C. Att skriva är att avliva."

Bodil Malmstens blogg

Min första bookcrossing-bok blev alltså Rent hus av Louise Boije af Gennäs. Den har tidigare varit i Trondheim  och i Saltsjöbaden. Nu ska den få fortsätta sin resa...

Boken verkar lovande, måste jag säga.