De här tulpanerna tar andan ur mig – vilken färg!


Så kom jag tillbaka som besökare och turist, till barndomsstaden Söderköping. Visst, det var i Örebro jag tultade omkring i blöjor. Det var i de värmländska skogarna jag började skolan. Till Söderköping kom jag först när jag var elva, men det är ändå platsen som starkast är förknippad med barndomen och uppväxten. Det är en av alla de platser på jorden där jag inte bor, men som ändå är hemma.



Sigridros.


Jag åkte dit för att hälsa på Josefine, en av mina allra äldsta och närmaste vänner. Hon känner nog till i stort sett alla galenskaper jag ställt till med. I höst firar vi ett jämnt jubileum, eftersom det var efter novemberlovet 1992 som vi lärde känna varandra. 10-årsjubileum, tänker jag, och inser sedan att det faktiskt har gått 20 år sedan dess...



Trädgårdsiris. Färgen och mönstret leder tankarna till den här lilla sjalen.


Vi besökte Söderköpings vackra Örtagård, som förvisso inte är så stor, men i gengäld desto vackrare och mer välarbetad. Där sommarjobbade jag för 15 kronor i timmen när jag var 13 eller 14, om jag inte minns fel. Det var en fin sommar. Jag fick ligga i rabatten och rensa ogräs.



Lingonoxbär.


Förutom Örtagården besökte vi några av stadens second hand-butiker, och det blev några fynd i form av böcker, en duk och husgeråd.

Söderköping avnjuts bäst till fots, möjligen efter ankomst med båt på Göta Kanal. Det är underbart att promenera längsmed kanalen eller ån, gå vilse i gränderna och beundra de vackra gamla husen.



Engelsk vallmo.


Vi åt en sen lunch på Bondens Crêperie & Lanthandel, som ligger uppe vid kanalen. Där serveras fantastiska galetter och crêpes, till en rimlig peng i förhållande till vad man får. Min galette med sallad, grönsaker och halloumi gick loss på 110 kronor. Den 18 juni drar de igång med sina författarkvällar också.



Min goda galette från Bondens Crêperie i Söderköping


Allt som allt en fin dag i sommarstaden Söderköping, som faktiskt också är fantastiskt vacker vintertid.

Besöket hos gurun hade föregåtts av en noggrann instruktion från min chaufför, tillika guide och enda bundsförvant i den stora världen. Han hade lärt mig exakt hur jag skulle föra ihop handflatorna i brösthöjd, buga lätt och säga: Namaste.

Jag tyckte att jag hade övat tillräckligt, men när jag snubblade in hos gurun i det lilla kontoret innanför juvelerarbutiken la nervositeten krokben för mig och jag hasplade ur mig ett "Hi.... eeehh, sir...." innan jag återfick fattningen.

Han såg ut som en helt vanlig man, gurun, men med en blick som åt sig in under skinnet på mig. Efter att ha tittat på mina händer och in i mina ögon i vad som kändes som en evighet började han knappra på miniräknaren som låg framför honom på skrivbordet. Han visade displayen för mig.

– 51. The year of your mothers birth.
Han knappade in ytterligare några siffror.
– 31. Your age.

Han behandlade miniräknaren som gamla tiders sekreterare hanterade skrivmaskiner; använde alla fingrar och jobbade snabbt, snabbt. Med hjälp av displayen visade han mig hur många syskon jag har och deras ålder. Hur många år jag och P har varit tillsammans. Hans ålder. Hur många olika platser jag har bott på.

Allt helt korrekt.





Han lämnade miniräknaren och fortsatte med att berätta att jag lider brist på både kalcium och järn, att jag har problem med mitt högra knä och ont i nedre delen av ryggen. Sedan berättade han för mig om livssorger, mina och nära anhörigas, varav vissa jag kunde bekräfta och andra inte veta något om. Vid det laget satt jag på den rangliga pallen mittemot honom och grät.

– Why don't you love yourself, frågade han mig, och fortsatte: I know how to meditate. You don't. If I don't like people, I tell them to fuck off. You should too. Now, you ask me questions.

När någon har dukat upp ett sådant smörgåsbord av sorger och bekymmer framför dig, finns bara en fråga att ställa: hur löser jag problemen?
– I knew you would ask. Luckily, I have the solution.

Han rullade bak stolen en aning och böjde sig för att plocka fram något ur skrivbordslådan. När han tittade upp igen hade han en tjock guldring krönt med en slipad smaragd i vänsterhanden och en guldkedja med ett hänge av rubin dinglandes från höger pekfinger.

–  First, you must know. I give consultations for free. All money goes to those who need it more than we do.
Han tog fram ett foto på några smutsiga barn i trasiga kläder för att illustrera sina ord, och berättade att han samarbetade med ett barnhem.



Glada barn som inte har något med den här historien att göra.


Ringen, som skulle lösa alla min mammas problem, betingade ett värde av 8000 svenska kronor. Halsbandet, som var svaret på alla mina böner, ungefär det dubbla, men då skulle han också läsa några mantran över det för att ladda det med all den kraft jag behövde för att komma vidare i livet.

Det var naturligtvis helt uteslutet. För det första tror jag inte på sådant, för det andra har jag inte de pengarna för smycken jag inte ens tycker är särskilt fina.

– My mother doesn't wear jewellery like this, klämde jag fram mellan hulkningarna.
– But tell her she needs it.
– She doesn't believe in these things, I'm sorry...
– OK, forget it.

Han drämde till ringen med handryggen så att den for över skrivbordet och fortsatte med att berätta om halsbandet.
– I'm sorry, but I don't have that kind of money...
Han reste sig så häftigt att skrivbordsstolen dundrade in i väggen bakom.
– You go. I have yoga class.

På darriga ben och med rödgråtna ögon gick jag ut i det långsmala rum som var juvelerarbutiken där gurun i vanliga fall tjänade ihop till sin brödföda. Reciprocitetsprincipen hindrade mig från att lämna den utan att ha givit åtminstone något tillbaka, och så gick det till när jag köpte halssmycket på bilden ovan, designat och tillverkat av en av pojkarna i butiken.


Allt det här är dagens sanning och allt vad gurun sa var mitt i prick. Hans förutsägelser har, sånär som på en detalj, slagit in. Han sa också att något skulle ske i juli som skulle komma att förändra mitt liv. Till det bättre.

Jag väntar med tillförsikt.




Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.

Att resa är att upptäcka och att lära. Det finns så mycket att upptäcka och att lära på vår jord, trots att det är en så liten jord och den enda vi har. Runt om klotet samsas och träter så många olika liv och tankar.

På min senaste resa till Indien lärde jag mig att dricka Kashmiri kawa ur små, små glas. En varm dryck med smak av kanel, kardemumma och saffran.


Kashmiri kawa
2 små glas/koppar

2 dl vatten
2 kardemummakapslar
2 bitar kanelbark
5 dyrbara saffranstrådar

Koka upp alla ingredienser i en kastrull och låt koka i fem minuter. Sila bort kardemumma, kanel och saffran och servera direkt.





Jag hade åkt minst fyra varv runt Jaipur och jorden-månen tur och retur med min chaufför i hans lilla Maruti Omni. Runt mina ben på passagerarsidan klättrade prassliga påsar som fick mig att svettas än mer i den dammiga hettan.

Vi – eller snarare jag – hade shoppat hela dagen. Sjalar, mattor, tyger, överkast, halsband och broscher och nu var jag trött. Ögonen kunde inte ta in fler mönster och färger, hjärnan kunde inte konvertera fler rupees och dollar till svenska kronor. Plånboken skulle snart vara tom. Men han hade ett sista, bara ett enda ställe till han ville att jag skulle se.

Spices World på Amer Road.





Kryddor, te och rökelse var hans specialitet, mannen som mötte mig i dörren med den svarta bröstbehåringen krullandes ut över kragen och mellan skjortknapparna. Med ett brett varggrin och en pyrande cigarett i mungipan bad han mig att sitta ner. Han rättade till de trånga, blekta jeansen och guldkedjan runt halsen och satte sig bredvid.

Burk efter burk öppnades för mig med uppmaningen att lukta på kryddor som sades lugna, pigga upp, sänka blodtrycket, öka sexlusten... Tobaksröken var dock det alltigenom dominerande i lokalen.

Så satt vi där med alla burkar och byttor när en av de yngre pojkarna kom inbalanserandes med en bricka i handen med några rykande, heta glas.
– Kashmiri kawa, taste!

Vid det laget hade jag druckit te hos bönder tillagat över öppen eld på marken och hemma hos familjer med primitiva kök, så jag tvekade inte utan tog emot drycken.

Med slutna ögonlock förde jag glaset mot näsan och drog in dofterna. Kardemumma var det första jag kände. Doften av kardemummaskorpor. Den varma vätskan hade en lågmäld men karaktäristisk bouquet som fick smaklökarna att dansa – möjligen en långsam vals – i munhålan.

När jag öppnade ögonen igen möttes jag av ett förväntansfullt leende.
– I love it, sa jag, och åkte därifrån med en liten påse ingredienser till Kashmiri kawa.

Tog den här bilden i går...



...och kom att tänka på den här, från senaste Indien-resan:



Visst, den ena föreställer blommor och den andra barn, men ändå... Jordiska varelser, fulla av liv och glädje, som trängs för att få vara med på bild. Tusen sköna.

Jag är tillbaka hemma igen efter några dagar i mitt paradis, någonstans mellan Östersjön och civilisationen. Havsluften har gjort mig gott, liksom avsaknaden av moderniteter såsom internet, rinnande vatten och WC.



Solen har lyst på mig större delen av tiden. När regnet kom satt jag på den nötta, gamla glasverandan och lyssnade till suset i trädkronorna, vågornas brus och åskan som rullande in över havet.

Maj, 2007. 4-5 dagar i Glasgow tillsammans med Kärleken. Jag minns... regnet, hotellrummet där det regnade in, de brända rostbröden som ändå var mjuka och soggiga, Glasgow School of Art, en park i närheten av ett universitet (?), en vacker kyrkogård...



Glasgow School of Art.
Guidad tur rekommenderas.


Det regnade hysteriskt. Och blåste. Det var bara att ge upp.


Glasgow Necropolis


Njuter av vårsolen i en park - uppenbarligen var det en liten stunds uppehåll


På väg till hotellet

Alla bilder är tagna av Peter. Ytterligare några finns här.

Några ljuva minnen från senaste Indien-resan, februari-mars.


Ganesha på dörren till mitt rum på Palm Tree Heritage i Varkala Beach.
Ganesha sägs ge lycka - och nog var jag lycklig.


Min alldeles egna veranda med havsutsikt, på Palm Tree Heritage i Varkala Beach


Tempelfestival, Varkala Beach


Tempelfestival, Varkala Beach


Så kom jag till Jaipur


Jag bodde flott på Naila Bagh Palace


Och såg vackra syner vid Amer Fort


En söt liten bebis-apa vid Amer Fort...


...blir rädd för turisterna och hoppar högt.


Jag matade aporna på vägen upp till Monkey Temple i Jaipur - underbara
små söta varelser.


Hade en proffsig guide med mig på turen.


Jantar Mantar - Jaipurs bästa sevärdhet?


Jantar Mantar


Jantar Mantar


Färden går vidare mot Chittorgarh


I Chittorgarh, eller rättare sagt i Begun, bor jag vackrast i världen på Fort Begu.
Nu följer ett urval av de tusen bilder jag tog där.


Välkomstelefant utanför Fort Begu


Här intog jag min frukost den första morgonen...


...med utsikt över den gamla delen av fortet (som ska rustas upp och i framtiden husera fem sviter).


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu.


Mitt vackra rum på Fort Begu. Jag får inte nog.


Rosor på rummet. Så vackert att jag vill förvandlas till en liten älva försvinna ner i
rosenbadet och aldrig mer komma tillbaka till den verkliga världen.


Mitt sovrum på Fort Begu.


På fortet bodde också dessa gäster.


Ägaren till Fort Begu tog mig med till en gammal vattenkälla, en såkallad step well.


Jag fick också besöka bönder och dricka en kopp chai med dem.


De odlade sådana här vackra blommor... Jag blev erbjuden ett smakprov
men tackade nej. Det svenska förnuftet följer mig världen över.


Istället ville de bjuda mig på det här, någon form av laxativ. Men behöver man det i Indien
är något allvarligt fel.


Slitsamt i värmen.


Kom till en liten fattig by där människorna bodde i skjul (om ens det). Barnen slogs om att
få vara med på bild.


Besökte Mahanal Temple med utgångspunkt från Fort Begu.


Där fanns vackra utsmyckningar...


...och underliga utsmyckningar.


Under en promenad i Begun stötte jag på den här vackra mannen...


...och en färgglad samling kvinnor på ett flak.


Jag besökte tempel - många tempel.

Yoga. Böcker. Avslappning. Bad. Liv. Möten. Insikter. Leenden. Mat. Kryddor. Färger. Dofter. Ljud. Upptäckter. Dans. Musik. Glädje. Chai. Fattigdom. Utsatthet. Värme. Trafik. Djur. Vilda papegojor. Livsöden. Döden.

Indien vibrerar, det är elektriskt. Det pulserar. Varje möte, varje människa, är uppslag till en bok. Så många historier. Så många liv. Älskar.

Den sista semesterveckan tillbringade jag på egen hand i Paris. Härliga dagar med god mat, vackra vyer, mycket böcker, promenader och skoskav. Har suttit här på eftermiddagen i novembermörkret och drömt mig tillbaka... Det är nog snart dags igen.


Staty i Luxembourg-trädgården


Sensommarhäng nedanför Sacré Coeur


Sacré Coeur, som en fluffig gräddbakelse


Karusell nedanför Sacré Coeur


Marknaden vid Porte de Clignancourt. Mycket igenbommat
under parisarnas semesterperiod


Fin grej i en av alla gränder på loppisen


Vykort finns i tusentals på marknaden. Jag vill ha dem alla!


Påskkort


Första april-kort :-)


Mitt rum på Hôtel Bedford. Här trivdes jag prima.


Utsikten från min balkong. I fjärran syns Sacré Coeur.


Matsalen på Hôtel Bedford. Här åt jag frukost en dag.
Dyrt och inte uppseendeväckande bra. Men det är en
upplevelse att bara vistas i lokalen.


Mer av matsalen på Hôtel Bedford.

Jag var himla nöjd med min vistelse på Hôtel Bedford. Hotellet ligger precis i närheten av Place de la Madeleine. Där finns massa härliga delikatessbutiker och fortsätter man neråt gatan hamnar man vid Place de la Concorde och hela Champs Elysees ligger för ens fötter. Återvänder gärna hit!


En pasta på stamhaket Al Caratello. Höll inte riktigt
samma klass som de brukar.


Fick sällskap av ett tiotal hungriga, minst sagt närgångna,
fåglar när jag käkade på min favvo-creperia i närheten av
Centre Pompidou.


Saint Merry-kyrkan


Guldpläterad opera


Frukost på Le Pain Quoditien. Caféet finns på flera ställen i Paris.


Tour Saint Jacques


Fin bil


Notre Dame


Om jag inte minns fel är den här bilden tagen vid en av
broarna över Seine, troligtvis Pont Alexandre III.


Grand Palais


Mitt fina Eiffeltorn. Gör sig bäst på lite håll. Alldeles för
mycket folk när man kommer närmare.


Mera Eiffeltorn


Palais de Chaillot


Fontän vid Place de la Concorde


I väntan på maten hos en favvo-italienare i Paris;
La Locanda.


En dyr men trivsam lunch vid Place de Thorigny. Efter smörgåsen blev
det en fin crème brûlée... mmmm.


Gamla franska tidningar - ett inte helt billigt nöje. Men
vem kan motstå en Elle från 50-talet? Eller en Marie Claire
från 1932...?

Längtar tillbaka. Som alltid. Nästa gång ska jag äta frukost på Bob's Kitchen, lunch på Musée de la Vie Romantique och middag på Hotel du Nord. Däremellan kan det hända att jag besöker Musée Curie, och självklart bara strosar runt och ger mig själv mera skoskav.

I mitten av 40-talet lämnade släkten på min mammas sida sitt hem vid Finska viken. En dramatisk färd tog dem från Estland, vidare till Finland och sedan till slutdestinationen Sverige. Mycket finns att säga om historien, konkreta händelser och hur de präglat många, många människor, direkt och indirekt. Det är dock en berättelse som kräver sitt eget utrymme och sitt eget forum. Här och nu konstaterar jag bara att det är tack vare allt detta som familjen i dag har ett fantastiskt litet sommarhus på andra sidan Östersjön.

Där har vi nyligen tillbringat fem sköna dagar. 


Två av de såkallade Tre systrarna (tre medeltidshus) på Pikk 71 i Tallinn. I Tallinn
rekommenderas ett besök i gamla stans (Vana Tallinn) vindlande gränder.


Kul att botanisera i antikaffärer i Tallinn


Det är det fler som tycker...


Den som gillar slitna gamla fasader kan verkligen få sitt lystmäte mättat
i Estland. Här en charmig träkåk i Tallinn.


Slitet trä, flagnad färg... Mmmm.


Kyrkdörr

Många köper bärnsten och stickade vantar och sjalar i Estland. Jag skulle även rekommendera keramik. Det finns hur mycket som helst i Tallinn. Jag fastnade för Piret Kändler.

I Estland finns många gamla herrgårdar, eller mõis som det heter på estniska. Vi besökte Sagadi mõis, en rosa gräddbakelse inte långt från Rakvere.


Sagadi herrgård. Bilden har jag lånat här.

Det är helt klart värt de 2,5 € det kostar att gå in på herrgården (då ingår också inträde till skogsmuseet). Herrgården är fantastiskt vacker och du får ostört gå runt och njuta av interiören. En och annan stol har försetts med rep över armstöden för att förhindra besökare från att sätta sig, annars är det befriande fritt från förbud. Det går att klämma och känna på möbelstoppningar och gardiner bäst man vill. Det gillar jag!


Det gamla badrummet med ack så snygg men kanske mindre praktisk
dusch


En fantastisk veranda med utsikt över den lilla dammen på baksidan


Det finns många helt otroliga gardinuppsättningar på herrgården


Huset som nu finns i familjens ägo beboddes tidigare av min morfars föräldrar. Det ligger i en liten by cirka en och en halv timmes bilfärd från Tallinn, precis vid havet.


Vy över havet


Vy över havet. Här fanns ett vakttorn där ryssarna kontrollerade att ingen försökte lämna
landet.


Huset är svårt att fånga på bild, men det är en gammal träkåk i bättre
begagnat skick...


Det finns en fantastisk glasveranda där jag skulle kunna tillbringa resten
av mitt liv (om det inte blev så jäkla varmt på dagarna när solen ligger på)


Glasverandan igen. Här är mysigt att sitta på eftermiddagen med en bok och en kopp te
eller kanske ett litet glas likör.


Grinden på vägen ut mot havet. På andra sidan ängen ligger huset där min
mormor och morfar bodde. Det ägs i dag av någon annan, men de har
rustat det jättefint. Så, ok då...


Båten som sågades mitt itu för att inte ryssarna skulle ta den. Några
båtar fick man inte ha, det kunde ju hända att man använde den till att
fly landet, gud förbjude.


En vacker borstnejlika.


Snygg dörr


Vi besökte Rakvere, och där hittade jag den här förfallna men ack så vackra fasaden till en
skomakare


I Rakvere finns en gammal medeltidsfästning som man kan besöka. En tur i tortyrkammaren
rekommenderas. Kära nån vad glad jag är att jag inte levde på medeltiden.

Sommarstugeliv varvades med utflykter och bad. Hit vill jag återkomma, många gånger till.

Ett och annat ord på estniska snappade jag upp, även om jag inte kommit lika långt som lillebror som är ett levande lexikon.

Mõis - herrgård
Vana - gammal
Toonekurg - stork
Piim - mjölk
Kirik - kyrka
Kabel - kapell
Mets - skog
Vesi - vatten
Kobras - bäver
Tere tulemast - välkomna
Must - svart
Aitäh - tack
Pikk - lång

Jag har varit i en annan del av världen. Jag har varit i ett annat liv. Jag har varit i en annan sinnesstämning, i en annan atmosfär och det är den mest fantastiska resa jag någonsin gjort.

Nu såhär i efterhand är det svårt att säga om det var resmålet (Varkala i södra Indien) som var så överväldigande superhärligt, eller om det var alla upplevelser jag hade där. En kombination, säkert. Så fort jag slängt ifrån mig min svenska måttstock och började se på Indien utifrån Indiens förutsättningar så var det helt enkelt enastående.

I tolv dagar fick jag slappna av totalt. Det blev jättemycket fysisk aktivitet - yoga fyra timmar om dagen, jag tog danslektioner i Bharatanatyam, promenerade och simmade. Däremellan sov jag, åt mat eller slappade utanför hotellet med en god bok eller datorn i knät, alternativt i samspråk med någon av de andra gästerna eller hotellpersonalen, samtidigt som jag sörplade på otaliga kannor citron- och ingefärste. Jag mådde så fantastiskt bra!

Yogan var helt underbar, det har blivit som en drog. Det är numera i princip den enda träning jag vill ägna mig åt, jämte dansen förstås. Efter sisådär 40 timmars yoga var jag starkare, smidigare, lugnare, hade bättre kroppsuppfattning... Det finns inte ord för att beskriva alt vad yogan gör!

Nu bara väntar jag på att min yoga-guru ska komma hem från Indien och dra igång sin kurs här hemma i Stockholm. Fram till dess tänjer och vrider jag här hemma på vardagsrumsgolvet.

Nästa vinter bär det av igen!



Utsikt från klippan i Varkala ner mot stranden


Utiskt från stammisstället Café del Mar. Där kan man få underbara smoothies
och juicer för inga pengar alls. Min standardfrukost var en powersmoothie
bestående av banan, mango, soyamjölk och kokosmjölk. För 15:-...


Längsmed klippkanten ligger alla restauranger och små
butiker. Pruta duktigt om du orkar, här kostar allting minst
dubbelt så mycket som inne i stan. Å andra sidan är det
ändå i princip gratis.


Indisk by


Färsk fisk finns det gott om. Säljs framförallt av kvinnor
som sitter längsmed gatorna.


Småskalig produktion av kaffebönor. Ni vill inte veta hur skitigt det var
runtomkring...


Bananer i massor! Det finns ett oändligt antal varianter. Just dessa har vi
köpt för att ge till elefanterna.


Nej, jag vill inte bli "blessed by the elephant"!


Skrubbar elefanten med ett kokosnötsskal. Den pyser och fiser mest hela
tiden av njutningen.










Lektion i ett Sivananda yoga-ashram








Toppmodern fordonspark!


Tyger i massor! Det är, i mitt tycke, vad man ska shoppa i Indien. Kostar
verkligen ingenting.


Inte kostar det något att sy upp kläder av tygerna heller. Här fick jag mig
en långkjol och en saritopp för typ 100:-.


Några exempel på vad skräddaren kan hitta på.


Damtoan.


Grinden till Shiva's Garden, ett hotell (?) i närheten av
Raja Park där jag bodde. Fin grind, men rekommenderar
inte ett besök här.


Äntligen! Till slut vågade jag mig upp på huvudet, om än
med mycket hjälp från mina medyogis. Yes, vilken känsla!

Janardanaswamy Temple i Varkala, bild lånad från Virtourist

Har nog inte riktigt förstått det, men i dag åker jag till Indien. Helt själv i elva dagar ska jag vara, i ett land långt borta som jag aldrig tidigare satt min fot i.

Nåväl, så äventyrligt är det kanske inte. Resan sker tillsammans med en liten grupp andra svenskar och den går till Kerala, som allmänt brukar kallas "India light". Kulturkrockarna blir kanske bara lite lagom stora.

En bekant till mig har inför 2011 lovat att besöka tre nya platser under året. Det tycker jag var ett bra nyårslöfte. För det första är det positivt och lustfyllt, och för det andra tror jag att det är nyttigt att utsätta sin hjärna för nya situationer och miljöer med jämna mellanrum. Känns som att det håller den spänstig och frisk.

Så nu du hjärnan, utsätter jag dig för Indien!

Har precis bokat in en tio dagar lång vistelse i Kerala i södra Indien. Den ena drömmen efter den andra går i uppfyllelse...

Utsikt vid en av alppromenaderna

Fyra veckors semester tog slut i morse klockan 08.00. Att jag då faktiskt kände mig redo att gå tillbaka till jobbet är nog bara ett tecken på att semestern var bra.

De första två veckorna var vi hemma. Dagarna flöt in i varandra, som sig bör. Sen åkte vi till Chamonix för en veckas aktivitet i UCPA:s regi. Jag vandrade och Peter cyklade down-hill. Efter det bar det av till Korsika lör-tors, innan trippen gick vidare till Sardinien och hemfärd.

Under resan skrev jag korta dagboksinlägg som nu publiceras i ocensurerad form. Å så några bilder på det.


8/8
Tidig start. Lämnar Nils på kattpensionatet. Allt blir klart precis i tid, sen sticker vi till bussen som ska ta oss mot Arlanda.

Flyget över en timme försenat. Fikar och softar i terminal 2.

Genève. Vi har ingen aning om hur vi ska ta oss till Chamonix. Har missat bussen. I sådana stunder prövas kärleken (den håller). Vi får tag på tåg till Bellegarde, där väntar vi en timme på buss vidare upp i bergen. Letar desperat efter ät- och drickbart. Och någonstans att kissa.

Anländer Chamonix i spöktimmen. Vårt rum på centret är enkelt men över förväntan - vi har egen dusch. 01.15 är det sovdags. Imorgon ringer klockan vid sju.


Guiden (till vänster) och en av deltagarna i min vandringsgrupp

9/8
Går och lägger mig med en illande röd hårbotten och ett jordgubbsfärgat dekolletage. Får göra ett bättre jobb med solskyddet i morgon!

Jag ger mig till känna redan på morgonen som den enda ickefransosen i gruppen. Första halvan av dagen går det bra, jag tar alla instruktioner på franska och fattar allt som sägs om väder, kläder och naturen vi befinner oss i. Men ju längre dagen går - och vi - desto tröttare blir jag och desto svårare är det att hänga med. På eftermiddagen har jag slutat lyssna.

Att vandra i Alperna är fint, vyerna är storslagna. Men det är folk överallt och jag kommer flera gånger på mig själv med att sakna de svenska fjällen med sin stilla tystnad.

Vandringen är tidvis äventyrlig. Vi går på smala klippavsatser och håller oss i järnstänger som monterats fast i bergssidan. Då klappar hjärtat och benen blir geléaktiga.


En liten sjö mitt uppe bland bergen där vi stannar till för att äta vår
medhavda lunch

10/8
Idag är jag delaktig i diskussionerna med fransoserna. De pratar franska och jag engelska. I morgon vågar jag kanske säga något på franska?

Dagens promenix går... uppför. Vi gör 1200 höjdmeter och det svider duktigt i spirorna. Jag flåsar och skyller på höjden.

Väl hemma lyckas jag motstå frestelsen att gå och lägga mig. Vi går ut på stan - Chamonix är riktigt trevligt! Köper små quicher på boulangeriet, matar duvorna med resterna. Kommer hem. Sitter en stund på balkongen och läser bok med utsikt över Mont Blanc.

Efter middagen är det karaoke. De engelskspråkiga hitsen blir om möjligt ännu bättre med fransk brytning.


Lägg märke till de galna bergsklättrarna som är på
väg uppför. Riktigt så äventyrlig var inte min vandring,
tack och lov.

12/8
Efter 1300 höjdmeter rätt upp och två, helt ärligt menade, nära-döden-upplevelser tillbringar vi natten i en liten stuga cirka 2800 meter upp. Vägen dit består av klättring med gastkramande stup vid sidan av. Inga rep, inga skydd. Ingenting. Och så en harig svenska med galen höjdrädsla.

Jag klarar det, och känslan av triumf är stark. Men jag är inte riktigt säker på att den överväger tårarna som bränner bakom ögonlocken och känslan av panik.

Väl uppe i stugan är det schysst. Ligger i en solstol och njuter av de värmande strålarna. Spelar plockepinn och Belote, ett franskt kortspel. När det gäller plockepinn hämtar jag hem rätt många pluspoäng efter mina nederlag vid klättringen. Med långa naglar blir i alla fall det så mycket enklare.

Vid middagen sitter vi utomhus vid långbord, jag och 23 fransoser, med fantastisk alputsikt. Det bjuds på rustik soppa med bröd och smakrik ost, pulvermos och korvgryta och så paj - en äpplepaj till barnen och en grapefrkutpaj till oss vuxna. Allt tillagas av de två skäggiga bergsgetter som rår om stugan om somrarna. Och så karaffer med enkelt bondvin och nåt alkoholhaltigt tillrett av nån alpört. Värmer gott!


Alpvy

Jag avskyr att sova tillsammans med människor jag inte känner, så jag bävar inför upplevelsen att dela säng med 20 andra. Tack och lov blir jag förflyttad en våning upp, till guiden och bergsgetterna, där det finns en helt egen madrass till mig, lite avsides och privat.

På natten kommer stormen och det blåser in friska vindar mellan de dåligt isolerade plankorna. Sen kommer regnet. In i stugan. Har jag någonsin frusit så fruktansvärt? Dessutom ligger jag vid ett snedtak, med fötterna in mot väggen, och där är det så smalt att jag inte ens får plats med mina nätta 37:or. Kan alltså inte sträcka ut mig på hela natten. Vid sextiden går bergsgetterna upp för att göra frukost. Då ger jag upp. Har jag tur blev det väl ett par timmars sömn.

Dansar neråt på hemvägen. Vis av erfarenhet väljer guiden en annan rutt, utan dödsföraktande klättring. Allt är frid och fröjd. Vi når den lilla dalen, och då får jag reda på att vi ska upp för ett annat berg för att ta oss tillbaka.

När jag är ute och vandrar och blir väldigt trött brukar jag räkna mina steg för att sysselsätta mina tankar med något. 4200 steg blir det rätt uppför innan det bär av neråt igen. Aj aj vad det svider!

Det regnar idag också. Friskt och skönt, som omväxling. Det gör också att jag får möjlighet att beskåda en underlig alpföreteelse. Folk, ja, flera stycken, vandrar med paraply. Mycket lustigt, och opraktiskt, måste jag säga.

På kvällen är UCPA-centrets kock i sitt esse. Har dragit fram grillbordet och pratar vitt och brett om sin kokkonst.

Försöker hitta boende på Korsika. Tycks omöjligt.


Stugan där vi övernattar. Har både el och (ej drickbart) vatten. Föredrar
de svenska vildmarksstugorna där man får sköta sig själv.

13/8
Vi går till bageriet på morgonen. Äkta franskt. Köper varsin croissant till frukost. Mysigt.

Sen börjar jag må dåligt. Känner mig yr och illamående. Kopplar det till avsaknaden av fiber och fullkorn. Funderar på att skolka från sista dagen ned vandring. Tack och lov gör jag inte det!

Vi går från Vallorcine till Le Tour. Och det är en alldeles fantastisk promenad - kanske den vackraste under hela resan. Lite lagom mycket upp, lagom mycket ner. Skönt svalt väder. En sväng in i Schweiz. Upp på en alptopp för lunch och så tillbaka igen.

Vågar ta ur svängarna vad gäller språket. Lär mig nya saker. Att säga. Vet inte hur de stavas. Utökar franska ordförådet med väsentligheter som bergsget, ljung, klöver och norrsken. Försöker lära mig att böja verb, men det är fortfarande ett mysterium för mig.

Hittar hotell för första natten på Korsika, i grevens tid.


Jag vid Croix de Fer, 2343 meter upp

14/8
Resdag. Från Chamonix till Korsika. Flyget försenat. Allt ordnar sig. Biluthyraren håller öppet, hotellpersonalen väntar uppe. Trötta kommer vi till hotellet efter midnatt.

15/8
Sover lite extra länge. När vi vaknar ser vi att hotellet är fantastiskt. Kanske inte själva rummet, men lobbyn, matsalen och framförallt uteplatsen.

Frukosten är fantastisk. Korsikansk fårost (som smakar himmelskt men luktar gammal tåbira och avlopp) med hemlagad marmelad. Färska croissanter. Naturell yoghurt - äntligen!

Gör en utflykt till en paradisflod där vi badar och äter picknick. Besöker Cortes vindlande gränder. Återvänder till hotellet vid mörkrets inbrott. Sitter ute i hotellets trädgård, dricker vin och planerar kommande dag.


Snygg tapet på hotellet där vi tillbringar första natten
på Korsika


Badpaus

16/8
Börjar morgonen med en promenad i byn, innan vi sätter oss ned för ännu en smaskig frukost.

Vi åker neråt landet. Jag badar i ljummet saltvatten. Låter kroppen sköljas med i vågorna. Börjar leta boende frampå eftermiddagen. Fullt överallt. Smetat med folk. Turistmecka.

Åker vidare söderut. Stannar till i en by för att försöka hitta internetuppkoppling och på så sätt jaga härbärge för natten. Rådlösa. Rådvilla. Klockan är nästan nio. Går förbi en husbil ombyggd till pizzeria. På vinst och förlust går vi fram till pizzabagarn för att fråga om han känner till nåt B&B eller kanske hotell. Visst gör han det. Han drar fram mobilen, ringer en vän, vi får följa efter hans son på en sliten moppe och vips! – så är vi hos en snäll dam strax utanför stan. Där får vi en bäddad säng, eget badrum och bakverk till frukost.

Min teori om att allting alltid ordnar sig visar sig återigen stämma.


Pizzabilen där vi räddas från att tillbringa natten i Twingon

17/8
Styr kosan mot Bonifacio, längst söderut på Korsika. Ungefär som alla andra, verkar det. Det är tjockt med bilar och tålamodet tryter. Istället vänder vi uppåt i bergen. Passerar utkikspunkter med fantastiska vyer och makalösa stenformationer. Men... Det är om möjligt ännu fler som hittat hit än till Bonifacio. Det är bilar och folk precis ÖVERALLT.

Bättre blir det när vi når de små byarna. Och ja... Vad kan man säga. Jag drabbas av en handlös förälskelse. Blir upp över öronen i Cervione, en liten by uppe i bergen med havsutsikt. Slitna gamla husfasader. En kyrka uppe på kullen där den lokala kören repar i skymningen.

Det är hit jag vill flytta. Öppna mitt hotell. Leva och bo. Det är så fantastiskt vackert. Rekommenderar alla som gillar charmiga, gamla slitna hus att åka hit.

Vi hittar stans enda B&B (alldeles för dyrt, 85 €), men i gengäld med en mysig uteplats med utsikt över havet.

På kvällen äter Peter en av de godaste pizzor han någonsin ätit. För 6 €.


Snygg spökbyggnad i Cervione

18/8
Det har blivit dags att lämna tillbaka hyrbilen (en sprillans ny Twingo), så vi åker på slingriga bergsvägar mot Bastia. På vägen stannar vi till varhelst andan faller på. Vi ser fler bergsbyar och vackra vyer.

Åker mot nordspetsen och stannar till i en by vid kusten. Alla dessa stenhus. Alla dessa slitna fasader. Alla dessa drömmar

På kvällen tryter orken. Vi checkar in på sunkigt flygplatshotell som luktar urin. 91€ bara för att sova. Tittar på alternativa resvägar hem – nu. Känner oss färdiga med att kuska Korsika runt. Finns inga hemresor. Får fortsätta enligt plan.


Se upp för kor på vägen om du kör bil på Korsika


Försvunnen åsna efterlyses. Ring ovanstående nummer
(men lägg till +33 för Frankrike) om du hittar den


Mer av det varierande djurlivet på Korsika - en bedårande liten ödla

19/8
Börjar dagen på en trottoarkant längs en 110-väg. En liten inbuktning i asfalten talar om att härifrån går bussen. Inga skyltar. Inga tidtabeller. Ingenting.

Bussen tar oss från Bastia till Porto Vecchio. Därifrån kan vi åka vidare med buss till Bonifacio, för att därefter ta färjan över till Sardinien. Sätter oss på ännu en trottoarkant där det sägs oss att bussen ska gå. Samma sak här. Inga skyltar. Inga tidtabeller. Ingen som vet när bussen kommer. Äter oliver och känner oss som riktiga backpackers.

Till slut får vi reda på att bussen går 16.30. Flera timmar kvar. Går upp till stan med tunga ryggsäckar i 30 grader plus. Kärleken prövas ännu en gång men överlever även detta. Hittar till slut ett trevligt avslappnat fik där även svettiga ryggsäcksmänniskor är välkomna. Äter crêpes och glass.

Efter en båttur kommer vi så äntligen till Sardinien, närmare bestämt Santa Teresa Gallura. En livlig, färgglad hamnstad på norra delen av ön. Vi lyckas hitta ett hotell, återigen genom att prata med the locals.

Hotellet ser ur som en tårta, eller kanske ett bigpack tresmak, fast bara med jordgubbs- och päronglassen kvar. Det är randigt, i rosa och mintgrönt, och inredningen går i samma enhetliga färgskala. Skitfult, men rätt charmigt ändå.

Efter att ha checkat in går vi ut på stan, sätter oss på restaurang Marlin och får äntligen, äntligen äta pasta. Som jag har längtat! Min pasta är enkel, inget märkvärdig egentligen, men det är ändå så gudomligt gott! Peter får den godaste pastan han ätit i hela sitt liv.

Somnar max 30 sekunder efter att jag lägger huvudet på kudden.


Vårt godislika hotell i Santa Teresa Gallura


I mitt blommiga linne smälter jag in fint i inredning. Förutom bruna skor
och rödorange hår är jag som gjord för det här hotellet.

20/8
Vi har nästan en hel dag i Santa Teresa Gallura innan vi måste sätta oss på bussen mot Alghero och sista anhalten innan hemresan. Vi beundrar utsiken, flanerar i stan, äter pasta och glass.

På kvällen kommer vi till hotell Oasis i Alghero. Det i särklass dyraste hotellet under resan, men eftersom vi kommer så sent hinner vi inte njuta av faciliteterna. Vi tar oss i alla fall till en restaurang och klämmer semesterns sista pizza.


Ska inte uttala mig om Alghero eftersom vi i ärlighetens namn bara
tillbringade en natt i turistmeckat en bit utanför stan, men det
rekommenderas inte. Hotell efter hotell, menyer på ett språk som ska
likna svenska. Vad sägs om lite Köttfjlld patsa?

21/8
Vi går upp tidigt. Går till stranden vid sju på morgonen. Är ensamma där. Peter badar, jag tycker det är för kallt (22 grader) och nöjer mig med att stå och låta vattnet skölja över fötterna. Vid den tiden på dygnet är det vackert.

Vi kommer till flygplatsen. Jag blir av med mina campingbestick i säkerhetskontrollen.
“Madam, do you have a knife in your bag?”
”Eeehhh, yes…”

Hemlängtan. Resan går långsamt. Flyg. Buss. Pendeltåg. Buss. Kort promenad som känns lång.

Sen är vi där. Här.

Hemma.


Fin korsikansk fasad (Corte)


Fasad och staty i Corte, Korsika


Läs vad andra skriver om semester, resor, Alperna, Chamonix, vandring, Korsika, Sardinien. Cervione och borta bra men hemma bäst

Långgrund sandstrand i Vainupea, Estland. Här låg jag
och hade det bra i helgen.

Ingen semester än för min del, men tog ledigt i fredags och åkte över till Estland. Där, 1,5 timmes bilkörning norr om Tallinn, har min mamma och några av hennes syskon ett hus. Där bodde en gång i tiden min morfars föräldrar. I skogsbrynet, precis intill strandkanten, byggde de ett hus åt min morfar och mormor. Sju rum och kök med fantastisk utsikt över havet.

För att göra en lång historia kort. Kommunism. Krig. Flykt till Sverige. Ingen respekt för ditt och mitt. Morfars föräldrahem finns kvar i släktens ägo, men mormor och morfars hus blev av aldrig deras – vårt – igen.

Efter att ha stått tomt i flera år har någon nu flyttat in där. Det känns konstigt, det ska erkännas. Där står ett hus, med byns bästa läge, som mina förfäder byggt med sina egna händer och vi får inte vara där. Men kanske ska jag bara vara glad. Någon har tagit hand om det, renoverat och rustat upp - med stil, som det tycks. Bättre det, än att det står och förfaller.

Huset som vi har tillgång till är inte fy skam det heller. Fyra rum och kök och en fantastisk glasveranda. Stort behov av renovering, samtidigt som det är lätt att känna historiens vingslag där. Och det gillar jag. Har gått på upptäcktsfärd bland gamla medicinburkar med etiketter på obegriplig ryska, porslin och glas. Tändsticksaskar med stilfulla tryck. En flagga (den då förbjudna, estniska flaggan) som legat undangömd men inte bortglömd. Fotoalbum. Böcker från 1800-talet. Kak- och kaffeburkar i plåt med vackra motiv. Mönstrade tapeter. Gamla lysknappar där man måste trycka till ordentligt – så där så det verkligen knäpper till – för att lampan ska tändas. Älskar den känslan.

Mest fascinerande är kanske de gamla sedlarna från 1909 fram till 1919. Några tyska, några finska men framförallt ryska pengar. I massor. Noggrant sorterade och hopbundna med snöre med rosett. Stora pengar. 1000 rubels-sedeln stor som en dagstidning (bara lätt överdrift). Vertikala pengar, istället för horisontella. Vackra pengar. Snirkliga motiv, konstfull utformning av siffror. Helt värdelösa i dag.

Sensmoral: Använd dina pengar medan du kan.

Tillbringade en del tid på stranden och i en kristallklar, kroppstempererad Östersjö. Långgrund sandstrand passar en badkruka som mig perfekt.

Läs vad andra skriver om Estland, Vainupea, kommunism, Ryssland, semester och Östersjön

Strykjärnet crêperie och logi i Visby är en pärla

Under min vecka i Visby lyckades jag hitta en del favoriter.

Crêperiet som omnämns i inlägget under är förstås en favorit. Förstås, för en frankofil som mig. Bara det att få möjligheten att dricka så många olika sorter franska cider...

Café Krönet låg precis runt hörnet från där vi bodde. Där blev vi stammisar under veckan. Fantastisk utsikt, trevlig personal, opretentiöst. Och faktiskt riktigt god mat.

För att komma till Café Gula Huset går du in i en grönskande, lummig trädgård. Där välkomnas du av personalen med mjöliga händer och stora leenden. På en skänk inne i det lilla huset (som skulle kunna vara någons vardagsrum) står diverse tårtor, pajer och bakverk uppradade. Hemtrevligt, personligt och fantastiskt gott!

Restaurang Rosengården ser kanske inte mycket ut för världen, men oj vilken god mat! Där åt jag trerättersen med två olika viner och en kopp te efter maten för en femhundring. Förrätten, en västerbottencheesecake, gjorde mig lycklig - crème brûléen euforisk.

Visby är fantastiskt vackert, men säkert som allra, allra trevligast när stan inte invaderas av oss utbölingar under Almedalsveckan, Stockholmsveckan, Medeltidsveckan...


Läs vad andra skriver om Visby, café, restaurang, Almedalen och Gotland.

Befinner mig på ett strålande soligt Gotland, närmare bestämt i Visby. Är här för att bevaka Almedalsveckan för jobbets räkning.

Så här den första dagen verkar det bli ganska lugnt, så det är bara att passa på att njuta. Resten av dagarna kommer att gå i ett rasande tempo. På onsdagen har jag inte en enda ledig minut.

Men i dag... Vaknade redan tio över fem. Kunde inte gå upp och störa de andra som låg och sov i huset, så jag stannade kvar i sängen och jobbade en stund. Vid halv åtta gav jag mig ut på en promenad genom staden och längsmed vattnet. Visby är fantastiskt vackert! Utsiken över havet, alla söta små hus med sina pittoreska trädgårdar...

Nu ska jag bege mig ut igen, köpa frukost och ordna en massa praktiska detaljer.


Bjuder på en bild från gårdagen. Satt på den mysiga
Creperian och jobbade en stund på eftermiddagen.
Skön fransk känsla när det finns ett tiotal cider-sorter
att välja mellan.

Vy över Paris från Centre George Pompidou. Foto: Svarteld (tillika sambo)

Fortfarande lite lätt lyrisk över resan till Paris. Det brukar ju vara så. Först längtar man sig sjuk. Sen upplever man. Och efteråt drömmer man sig tillbaka och minns.

Resans höjdpunkter:
- Konsert med världens bästa band; Phoenix
- Ligga och slumra i solskenet i en park
- Middag på Al Caratello
- Frasig croissant på Le Pan Quoditien
- Dricka te i doften av nymalet kaffe på Cafés Verlet

Och så förstås att bara få vara lycklig och ledig tillsammans med Kärleken.


Några Paris-tips:
- Gå vilse i vindlande gränder och beundra husfasader.
- Al Caratello - italiensk prisvärd och mysig restaurang som vi återvänder till gång efter gång. Huvudrätter från 10 euro. Ligger på 5 rue Audran, en tvärgata till rue Abesses. Montmartre.
- Cafés Verlet - fik och lunchställe med bra kaffe enligt Kärleken (som dricker kaffe till skillnad från mig). Själv njuter jag av lukten av nymalda kaffebönor. Många spännande tesorter att välja mellan, för 4,50 euro/kanna. 256 rue St Honoré.
- Cafés Amazone - litet kaffe- och teställe. Rostar bönor på plats (i den stora maskinen på bilden i kollaget ovan). Paris bästa kaffe, sägs det. 11 rue Rambuteau.
- Cité de l'architecture et du patrimoine - gigantiskt arkitekturmuseum precis vid Eiffeltornet. Det vi såg av de permanenta utställningarna kändes trist (kopior av vägg- och takmålningar), däremot var de tillfälliga utställningarna suveräna. Värt att kolla in för den arkitekturintresserade.
- Bibliothèque nationale de France - fin gammal byggnad som inhyser Frankrikes nationella bibliotek. Har även konstutställningar. Vi besökte fotoutställning med Michael Kenna.

Fler Paris-tips finns här (scrolla ner en bit).

Hemma efter fem härliga dagar i Paris tillsammans med Kärleken. Älskar stan som den är, men den blir bara ännu bättre när man upplever den med någon man tycker om. Ett litet bildkollage kommer troligtvis under helgen, även om kameran mestadels låg stilla i handväskan.

Siktar på att jobba hårt i morgon och på fredag, och sedan ska jag ha en riktig hemmahelg. Ska ta hand om ett något eftersatt hushåll, bara ta det lugnt och mysa. Ser verkligen fram emot det!

Kanske blir det lite matlagning också, har hittat en mycket inspirerande matblogg; Veganvrak.

Helgen som gick tillbringades i snöiga och soliga Fulufjällen tillsammans med mor, far och vovve. Som vanligt skönt att lämna civilisationen och få leva vildmarksliv (nåja) några dagar. Extra roligt att återigen få ta ut de nya kängorna på en tur.

Hemkomna efter kajakpaddling i Stockholms skärgård är vi möra i kroppen. Axlar, rygg och armar är trötta. I morgon vankas träningsvärk.

Vi paddlade i tre timmar ut till Stora Sandön, där vi slog upp vårt tält i en skogsdunge vid vattenbrynet och övernattade. Mumsade linssoppa direkt från gasolköket i solnedgången. Paddlade hemåt i dag, kämpade mot vind, vågor och Finlandsfärjor. Och sams höll vi, hela tiden. Det är kärlek!

Det var en skön tur, även om jag kanske önskat mig något mer av vildmarkskänsla. Vägen dit kantades av flådiga skärgårdsvillor (som förvisso är trevliga att titta på) och rytande motorbåtar (mindre trevliga). Själva var vi definitivt inte heller på Stora Sandön. Vid mörkrets inbrott (ungefär klockan tio) tyckte vi att det var dags att sova. Då tyckte några andra att festen skulle börja, och lät alla inom några kilometers radie få lyssna på stereoanläggningens feta bas. Vid lunchtid i dag var det dags igen. Själv ger jag mig ut i naturen för att få lugn och ro, men så är det tydligen inte för alla.