A Chance Not Taken

 

 

Yesterday, between to appointments, I popped into my favorite café for a quick cup of tea and a sandwich to keep me going for the rest of the day.

 

I'd just taken my first sip from the thick walled china that really keep hot beverages hot, when a young woman came up to me.

 

"So, you are Nadia?” she assumed rather than asked.

 

I smiled.

 

"No, I’m not. Sorry."

 

She smiled back at me and turned away to keep looking for Nadia. The second after I though: what if?

 

 

What if I'd said:

"Yes, and you are…?", forcing her to tell me her name.

 

"Sara", she would say, because she was obviously a Sara, I could tell from her long, blonde hair and few extra pounds that only made her look healthy.

 

"I've already ordered,” I would say. “Sorry, but I was so hungry. Why don't you sit down, and I'll get you something."

 

I would move my coat and handbag and make some space on the table.

 

"Coffee, tea? Something to eat?"

 

"Coffee", she would say, because she was obviously a coffee person, I could tell from her slightly yellowish teeth and the first, barely noticeable, wrinkles around her eyes. "But nothing to eat, I had some on the train."

 

 

Then I would say that it was so nice to finally see her, and she would agree. I would ask her if the train ride was pleasant, and she would say it was, because she was obviously a positive person, I could tell from her warm smile and mustard colored top.

 

"So", she would say. "How do you feel about all this?"

 

And I would not be quite sure what an appropriate answer would be. What was it that I was supposed to feel something about?

 

"Well, you know…", I would start. Pause. "Sometimes I find it hard to find the right words."

 

"Don't worry", she would say, and unexpectedly put her hand on my arm, because she was obviously a person that didn't want others to feel insecure, I could tell from the way she tilted her head slightly to the side and leaned forward.

 

"I'm just so happy to be here."

 

 

Then we would focus on our coffees and teas for a while, and I would notice another young woman entering the café, looking around as if she was expecting to meet someone here, most likely someone she hadn't met before, because she looked kind of lost, I could tell by the way her eyes wandered and how she licked her thin lips.

 

"So, Nadia", Sara would say, and the real Nadia would turn her head towards us upon hearing her name, only to turn away again upon realizing that my name was Nadia as well, thinking that wasn't this a strange coincidence.

 

 

She would sit down to wait for Sara. Look at her watch. Take out her cell phone. Her cell phone.

 

"I'm sorry, Sara", I would say. "I have to leave. Now."

 

"But what…"

 

I would put on my coat.

 

"I can't explain. You know, sometimes I find it hard to find the right words. Just know that I'm sorry and that it's got nothing to do with you, ok?"

 

She would look puzzled, disappointed, but she would say that it was ok, because she was obviously a person that wanted others to feel ok, I could tell by the way she hold back her questions and looked straight at me.

 

 

The moment I opened the door, I would hear her cell phone ring and upon passing the large windows outside of the café, I would see Sara’s and the real Nadia’s eyes meet across the room.

 

 

---

 

 

 

 

I går, i en lucka mellan två åtaganden, kilade jag in på mitt favoritcafé för en kopp te och en smörgås för att ta mig igenom resten av dagen.

 

Jag hade just tagit den första slurken från den tjockväggiga koppen som verkligen håller varma drycker varma, när en ung kvinna kom fram till mig.

 

—Du måste vara Nadja, påstod hon snarare än frågade.

 

Jag log.

 

—Tyvärr.

 

Hon besvarade mitt leende och vände sig om för att leta vidare. Sekunden efter slog det mig: tänk om?

 

 

Tänk om jag hade sagt:

— Ja, och du måste vara..., och därigenom tvingat henne att säga sitt namn.

— Sara, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en Sara. Det syntes på det blonda håret och de få extrakilon som bara fick henne att se frisk ut.

 

—Jag har redan beställt, skulle jag säga. Jag är ledsen, men jag var så hungrig. Sätt dig så fixar jag nåt till dig.

 

Jag skulle flytta min jacka och handväska och göra plats på bordet.

 

—Kaffe, te? Nåt att äta?

—Kaffe, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en kaffeperson. Det syntes på hennes svagt gulaktiga tänder och de första, knappt märkbara, rynkorna runt ögonen.

—Men det räcker med kaffe. Jag åt på tåget.

 

 

Sen skulle jag säga att det var så kul att äntligen få träffa henne, och hon skulle säga: "detsamma". Jag skulle fråga henne om tågresan hade gått bra, och hon skulle säga att det hade den gjort, eftersom hon alldeles uppenbart var en positiv person. Det syntes på hennes varma leende och senapsfärgade tröja.

 

—Så, skulle hon säga, hur känner du nu, inför allt det här?

 

Och jag skulle inte vara helt säker på vad ett lämpligt svar skulle kunna vara. Vad var det jag skulle känna något inför?

 

—Ja, du vet..., skulle jag börja. Pausa. Ibland har jag svårt att hitta de rätta orden.

—Oroa dig inte, skulle hon säga, och oväntat lägga sin hand på min arm, eftersom hon alldeles uppenbart var en person som inte ville att andra skulle känna sig osäkra. Det syntes på hur hon lade huvudet lite på sned och lutade sig framåt.

—Jag är bara så glad att vara här.

 

 

Sen skulle vi fokusera på vårt kaffe och te en stund, och jag skulle se ytterligare en ung kvinna komma in på caféet. Hon skulle se sig omkring, som om hon letade efter någon, troligen någon som hon inte hade träffat tidigare, eftersom hon alldeles uppenbart kände sig lite vilse. Det syntes på hur hon flackade med blicken och slickade sig om sina tunna läppar.

 

—Jaha, Nadja, skulle Sara säga, och den riktiga Nadja skulle vända sig mot oss när hon hörde sitt namn, bara för att vända sig bort igen så snart hon insett att jag hette samma sak. ”Vilket märkligt sammanträffande”, skulle hon tänka.

 

 

Hon skulle sätta sig för att vänta på Sara. Titta på klockan. Ta fram sin mobil. Sin mobil.

 

—Jag är ledsen, Sara, skulle jag säga. Jag måste gå. Nu.

—Men vad...

 

Jag skulle sätta på mig jackan.

—Be mig inte förklara. Du vet, ibland har jag svårt att hitta de rätta orden. Jag är ledsen. Det har inget med dig att göra, okej?

 

Hon skulle se förbryllad ut, besviken, men hon skulle säga att det var okej eftersom hon alldeles uppenbart var en person som ville att andra skulle känna sig okej. Det syntes på hur hon höll tillbaka sina frågor och såg rakt på mig.

 

 

I samma ögonblick som jag öppnade dörren för att gå, skulle jag höra hur hennes telefon ringde, och när jag passerade utanför caféets stora fönster skulle jag se hur Saras och den riktiga Nadjas blickar fann varandra från var sida rummet.

 

Sådana här scenarion brukar utspela sig hos mig också. Men av någon anledning är det alltid bara i mitt eget huvud.

Visst är det roligt att fantisera om människor man ser och möter! Och det finns inga bättre ställen att utöva denna syssla än på just cafén. Och möjligen på balkonger mitt emot Domusingången, det var på en sådan balkong som min farmor inlevelsefullt invigde mig i denna konst.

Jag har faktiskt gjort det där. Låtsat vara den som den andra letade efter. Men min pokermask föll för jag höll på att fnittra ihjäl mig.

Precis så där brukar jag fantisera. Din berättelse är så vacker, spännande, fantasieggande och härlig. Tack. Kram!

Hihihiiii vilken fantasi! Underbar liten saga! Och fantastiskt armband.

Bra text, den är både rolig och detaljrik! Är det du på bilden? SCHNYGGO! :) Kram

Plötsligt befinner jag mej också på det där caféet alldeles intill er, och hör altihop. OJ vad din berättelse griper tag om mej direkt, vad spännande och inlevelsefullt du skriver! :-)
Kram