Det har blivit dåligt med bloggandet på senaste tiden. Så dåligt att jag nästan, men bara nästan, glömt bort inloggningsuppgifterna till den här sidan.

Tiden har inte riktigt räckt till, men framförallt är det energin som saknats. Sett såhär i backspegeln är det så tydligt att  den här vintern, våren och försommaren varit en kamp. En kamp för att hinna, orka, vilja... Bara att gå upp på morgonen har varit en kraftansträngning.

Även om jag själv tycker att jag varit ganska tydlig med att jag varit i en svacka, är det nog så att det kanske inte riktigt märkts ändå. Det verkar ha funnits ett reservbatteri som kickat igång när jag varit ute bland folk - på jobbet och i andra sociala sammanhang. Tyvärr har kraften inte alltid riktigt räckt ända fram till kvällen, till den där stunden på hemmaplan. Då har jag istället landat i horisontalläge på första bästa något sånär mjuka plats och bara slocknat.

Så tråkigt. Och sorgligt.

Jag har gråtit över småsaker. Som att äppelträdet blommade utan att jag knappt hann märka det. Som att diskmaskinen var fläckig. Som att sista paret nylonstrumpor fick en maska.

Gång på gång har jag bestämt mig för att förändra mitt liv. I morgon. På måndag. Nästa vecka. Om tre veckor.

Inte nu. Det är för mycket just nu. Jag måste fokusera på något annat. Något annat än mig själv.

Varje gång har jag varit fullständigt övertygad om att jag ska lyckas börja om. Starta nytt.

Vilket önsketänkande.


Nu sitter jag här igen och tror att livet ska bli bättre. Och kanske, kanske lyckas jag bättre denna gång. De senaste dagarna har jag nämligen kommit till två insikter:
- Förändring börjar här och nu. Det är i dag jag ska sitta ner och äta frukost. Det är i dag jag ska gå och lägga mig i tid. Det är i dag jag ska göra det som är viktigt i livet, det som gör mig starkare, gladare och fyller mig med energi.
- Jag kan inte kontrollera min omvärld. Det finns inga redskap med vilka jag kan styra händelser runtomkring mig. Jag kan inte få alla i min omgivning att dansa efter min pipa. Det spelar ingen roll hur mycket jag rensar och jobbar undan, världen snurrar inte saktare för det. Det kommer alltid att vara en strid ström av akuta åtgärder som landar i mitt knä.

Jag kan inte styra över det.

Det enda jag kan kontrollera är mitt eget agerande. Jag bestämmer vilka bollar jag ska springa på. Jag bestämmer vad som ska få ge mig maxpuls. Jag bestämmer när och var jag ska låta stressen krypa inpå mig.

Det är jag som styr det här skeppet som är mitt liv.


Det låter kanske löjligt, men något av det tyngsta under den här tiden har varit när jag börjat tänka att "det är nog såhär livet är". När jag försökt med metoden att acceptera hur livet ser ut, här och nu. När jag kämpat och slitit en hel dag, jobbat stenhårt, suttit fast på ett försenat pendeltåg, pulsat hem i snö med obekväma skor, tunna kläder och tunga väskor, kommit hem till ett ostädat, skitigt hem och bara somnat... När bilen blivit stulen. När pengarna inte riktigt räcker till allt det jag vill, hur mycket jag än jobbar.

Jag har varit farligt nära att bara acceptera att livet är så, ett evigt kämpande, och det är så olikt mig, den jag är i grunden. Jag har alltid varit övertygad om att jag är värd det allra bästa. I jobbiga stunder har jag lyft på hakan, snörpt på munnen och tänkt att "jag är värd något bättre, jag var menad för något större" - och det har fått mig att känna mig bra.

Jag vill aldrig hamna i den situationen att jag accepterar att livet känns skit. Det kan inte vara toppen jämt, men jag vägrar gå omkring i ett jämntjockt mörker.

Nåväl. Allt känns bättre nu när ljuset är tillbaka (och gud nåde den som vågar öppna käften och tala om för mig att det faktiskt redan har vänt, att det bara blir mörkare nu...). Jag anar ett spår av energi som inte kommer från reservbatteriet, nä, det pulserar direkt från hjärtat och ut i blodomloppet.

Jag hoppas att det räcker nu.


Läs vad andra skrivet om workaholic, svacka, energi och livet.