"I'll see you in 25 years", sa Laura Palmer i Twin Peaks och 25 år senare kom en ny säsong av teve-serien. 

 

"I'll see you in ten years", sa jag aldrig när jag en dag checkade ut för att återvända först tio år senare.

 

Kanske inte för en ny säsong.

 

Kanske för något som blir så kort att det inte ens kan räknas som ett avsnitt. 

 

Checkade ut och checkade ut, förresten. Jag kan inte minnas att jag packade någon väska eller lämnade något nyckelkort i receptionen. Det var mer som att jag vände mig om och tog några försiktiga steg i annan riktning. Och fortsatte att gå. 

 

När tillräckligt många steg var tagna kändes det nästan obehagligt att blicka tillbaka. Vem var jag egentligen? Vem försökte jag att vara? Och varför? 

 

Har bara smygtittat några få gånger under de här åren. Ungefär vid den här tiden, på senhösten, och tänkt att kanske, kanske ska jag göra ett inlägg på en årsdag. Och i dag blev det.

 

Varför? 

 

För att något lockade och drog den här gången. Som en möjlighet som bara uppstår vart tionde år. 

 

Jag vet inte hur det här går till längre. Är det någon som ens bloggar nuförtiden?

 

Undrar vad alla gamla bekanta från bloggvärlden gör. Vilka är ni i dag? Och vilka var ni då? 

 

Den främsta anledningen till att jag lämnade var att det hände saker i mitt liv just då som jag inte kunde skriva om, av omtanke om andra. Men de där sakerna var så stora och omvälvande att allt annat kändes futtigt. Oviktigt. Och jag kände mig inte sann. För även om jag inte blottade allt i bloggen, så ville jag ändå att det jag förmedlade skulle kännas sant. Så mycket minns jag. 

 

Hur avslutar man? Ett inlägg? En blogg? 

 

Jag vet inte. 

 

Kanske skriver man bara: På återseende. 

 

 

 

 

 

I wish I could return here from my blog silence and tell you of something spectacular. A trip around the globe, maybe. But nothing like that has taken place around here. At least physically, I haven’t traveled far.

 

So, why the absence? Well, I decided to take a few days off from blogging. I felt I had too much on my mind, things I didn’t want to share. Blogging about anything else didn’t feel honest and genuine, so I decided just to leave it there for a while. Two days became three, became four, became five, six, seven, eight… And all of a sudden, three weeks had passed.

 

I’ve filled my days with whatever that has felt right at the moment. Watching a movie on a rainy day, gardening and going for walks on a sunny. There have been dinners and weddings, cooking, reading and relaxing. And I’ve enjoyed myself.

 

I hope everything is fine with you. I’ve been thinking about many of you during these weeks. I know that there are babies to be born, marriages to be entered and everyday lives to be lived – lives that I’ve come to feel part of. I’ll catch up on the next rainy day.

 

 

 

 

 

 

Tänk om jag hade kunnat återvända från min bloggtystnad med något riktigt spektakulärt att berätta. En jorden runt-resa, kanske? Men nej, jag har inget sådant äventyr på lut. Faktum är att jag inte har tagit mig särskilt långt under den här tiden, åtminstone inte fysiskt.

 

Men vad hände egentligen? Det började med att jag bestämde mig för att ta ett par dagars paus från bloggen. Jag hade så många tankar som snurrade i huvudet, saker jag inte ville dela med mig av. Att samtidigt blogga om någonting annat än just detta kändes varken ärligt eller genuint, så jag tänkte att det var lika bra att låta bli. Två dagar blev tre, blev fyra, blev fem, sex, sju, åtta… Och helt plötsligt hade tre veckor passerat.

 

Jag har fyllt mina dagar med det som har känts rätt för stunden, oavsett vad det har varit. Jag har tittat på film när regnet har smattrat mot rutan, jobbat i trädgården och promenerat när solen har kikat fram. Det har varit middagar och bröllop, jag har lagat mat, läst, vilat… Och jag har haft det rätt så bra.

 

Jag hoppas att allt är bra med dig. Jag har tänkt på många av er under de här veckorna. Jag vet ju att det är barn som ska födas, äktenskap som ska ingås och helt vanliga ovanliga liv att levas – liv som jag har kommit att känna mig delaktig och engagerad i. När tiden känns mogen kommer jag och hälsar på igen. Kanske väntar jag bara på nästa regnskur.

 

 

 

 

 

Integrity. What is integrity to you? How close do you let others get? If you are a blogger, how close do you let your readers get?

 

I consider myself being quite open and personal – sometimes even private – in this blog. I know I share things and thoughts that others would probably keep to themselves. I think about what I share before posting. I realize what it is that I’m doing and the risks it might imply. Still, I do it and I have my reasons.

 

You see, I don’t believe that I’m neither the first nor the only one to go through what I’m going through, to think what I’m thinking or to feel what I’m feeling. By sharing my struggles and insecurities – but also my victories and successes – I strive to increase the understanding and acceptance for the fact that we are all just humans.

 

Humans go through difficult times in their lives. They love and loose, struggle and fail, dream and achieve, and it's nothing to be ashamed of. Sometimes, everything falls apart but in most cases, it is possible to pick up the pieces and put them together again. Or build something completely new!

 

I want us to drop our guards. I want us to stop being afraid of each other.

 

 

Still, I’m not totally limitless. I have blogging rules. I

• never tell when our house is going to be empty – there’s no need to invite the burglars…
• always ask friends and family before posting an image that shows their face or a text that includes their name – I have chosen to share my life on a blog, they haven’t
• keep my job life separate from the blog as much as I can – this is about me, not my employer
• keep my private relations private – if I have a discussion with boyfriend, a friend or a family member, that is between us, and only us
• have decided to keep politics out of the blog – not just because it’s a topic that doesn’t really fit into the total mix, but also because it might stand in the way for more important discussions (same goes for religious views, but that might change…)
• am not afraid to provoke or state my opinion, but I try not to hurt anyone

 

 

 

 

 

Integritet. Vad betyder det för dig? Hur nära låter du andra komma? Om du bloggar, hur nära låter du dina läsare komma?

 

Jag anser mig vara tämligen öppen och personlig – ibland till och med privat – här i bloggen. Jag vet att jag delar med mig av tankar som många andra troligen skulle behålla för sig själva. Jag reflekterar över vad jag publicerar, innan jag trycker på knappen, och jag vet vad jag gör och vilka risker det kan medföra. Ändå gör jag det, och jag har mina skäl.

 

Jag tror nämligen inte att jag är vare sig den första eller den sista som går igenom vad jag går igenom, som tänker vad jag tänker eller känner vad jag känner. Genom att dela med mig av mina svårigheter och osäkerheter – men också framsteg, glädjeämnen och triumfer – strävar jag efter att öka förståelsen och acceptansen för det självklara faktum att vi alla bara är människor.

 

Människor går igenom svåra perioder i sina liv. De älskar och förlorar, kämpar och misslyckas, drömmer och uppnår, och det är inget att skämmas för. Ibland rasar allt samman, men det är nästan alltid möjligt att plocka upp skärvorna och pussla ihop dem igen. Eller att bygga någonting helt nytt!

 

Jag vill att vi ska släppa garden. Jag vill att vi ska sluta att vara rädda för varandra.

 

 

Men självklart är jag inte helt gränslös. Jag har bloggregler. Jag 

• berättar aldrig när vårt hus kommer att vara tomt – det känns onödigt att skicka en inbjudan till inbrottstjyvarna…
• frågar alltid vänner och familj innan jag lägger upp en bild som visar deras ansikte eller en text som inkluderar deras namn – det är jag som har valt att dela med mig av mitt liv på en blogg, inte de
• håller mitt jobbliv utanför bloggen så mycket jag kan – det här handlar ju om mig, inte min arbetsgivare
• håller mina privata relationer privata – om jag har en diskussion med min sambo, en vän eller en familjemedlem så är det mellan oss, bara oss
• har bestämt att hålla (parti)politik utanför bloggen – inte bara för att det är ett ämne som inte riktigt passar in här, utan också för att det kan stå i vägen för, i mitt tycke, mycket viktigare diskussioner (detsamma gäller religion, men det kan komma att ändra sig…)
• är inte rädd för att provocera eller säga vad jag tycker, men jag försöker att inte såra någon