What I Really Think of Daydreams

 

Another picture from the Mandir Mata Lal Devi temple in Amritsar, India

 

 

I’ve kept thinking about daydreams since my last post on the topic, and with the input from you I’ve come to a conclusion that’s right for me. At least for now.

 

Daydreams might feel pleasant and tranquil. I mean, just picture yourself on a train, pushing through a glittering winter wonderland, while imagination takes you on a journey – deeper, wider, longer – than any physical means of transportation can ever take you. Daydreams might be an inspiration, a source we turn to, to regain the power and strength that is needed for us to go out and on to catch that dream.

 

But they might also be an escape from reality, and there are very few cases where I believe that to be a good thing. Daydreams might lead us on to the dangerous path of comparing the life we are living with a life that will never come true.

 

I’m not saying that you shouldn’t strive, that you shouldn’t try to create a good life for yourself, but if you’re constantly dreaming of bigger, better, more and merrier you may not be able to see how blessed you really are.

 

 

Balance.

 

It’s always the balance.

 

My own experience – that’s not a scientific proof of anything of course – tells me though that there is a connection between being able to live in reality, with open eyes and an accepting attitude, and happiness.

 

However, I’m not sure if it’s so that I daydream less because I’m happier, or that I’m happier because I daydream less.

 

 

 

 

 

Jag har fortsatt att fundera över dagdrömmar sedan mitt senaste inlägg i ämnet, och med hjälp av era kommentarer och tankar så har jag kommit fram till en slutsats som är rätt för mig, i alla fall där jag befinner mig just nu.

 

Dagdrömmar kan vara både behagliga och avkopplande. Vem kan inte se sig själv sittandes på ett tåg som stävar fram genom ett böljande, gnistrande vinterlandskap, med blicken förlorad i fjärran samtidigt som fantasin tar oss med på en inre resa – djupare, vidare, längre – än något fysiskt transportmedel någonsin kan ta oss? Dagdrömmarna kan vara en inspiration, en källa där vi hämtar det kraft och mod som behövs för att vi ska orka och våga ge liv åt våra målbilder.

 

Men de kan också vara en flykt från verkligheten, och det är väldigt få tillfällen där jag tror att det är någonting bra. Dagdrömmarna kan locka och pocka och leda oss in på den krokiga och farliga vägen där vi börjar jämföra våra liv med en påhittad drömtillvaro som aldrig kommer att bli verklighet.

 

Jag säger inte att man inte ska sträva, att man inte ska försöka skapa ett gott liv, men om vi ständigt drömmer om större, bättre, mer och ännu mer så ser vi till slut inte hur bra vi faktiskt har det.

 

 

Balans.

 

Det handlar alltid om balans.

 

Min egen erfarenhet – som naturligtvis inte är ett vetenskapligt bevis för någonting alls – säger mig dock att det finns ett samband mellan förmågan att leva i nuet, med öppna ögon och en accepterande, tillåtande attityd, och lycka.

 

Däremot vet jag inte om det är så att jag dagdrömmer mindre för att jag är lyckligare nu, eller att jag är lyckligare för att jag dagdrömmer mindre.

 

Intressanta tankar! Jag tror att mitt liv skulle bli fattigare utan mina dagdrömmar.

Jag tror som du säger-det handlar om balans och om hur vi använder dagdrömmarna. När jag var yngre hamnade jag lätt på den där krokiga, farliga vägen du beskriver. Den är förförisk, men i längden kan den göra livet fattigare. Som verktyg för att göra livet bättre tror jag dock på dagdrömmen. Lite som en moodboard.

Du skriver, "men om vi ständigt drömmer om större, bättre, mer och ännu mer så ser vi till slut inte hur bra vi faktiskt har det."

Jag utgår från att detta "vi" du använder dig utav här inte omfattar den sjuke, fattige indier med utsträckt hand som du säkert såg några av liggandes på en gatorna i Indien!?

Sens moralen är alltså; vi måste tänka efter ordentligt innan vi kan använda ordet "vi" utan att hamna i obegripligheter.

Linn, jag förstår ambitionen och tanken bakom det hela. Och jag vet att du förstår att jag förstår.

Ett tips är dock (egen bitter erfarenhet) att aldrig använda pronomenet "vi" om det inte samtidigt tydligt framgår vilka "vi" som avses.

Jag är just nu också extra uppmärksam på detta eftersom jag skrev inlägget om "vi-användandet" för bara häromveckan: http://maxkern.com/2013/02/15/153-vad-menar-vi-egentligen/

Vilket jag också just gjorde efter att någon läsare blivit irriterad på ett tidigare svamligt sätt av mig att uttrycka mig på.

Vidare, "de lyckliga fattiga" är ett ämne för sig – låt oss återkomma mer kring detta!