It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.

 

Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.

 

The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.

 

 

I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.

 

Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.

 

 

The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:

• curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
• reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
• stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”

With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.

 

 

So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.

 

 

 

 

 

 

I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.

 

Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.

 

Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.

 

 

Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.

 

Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.

 

 

Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att

• tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
• reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
• hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”

Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.

 

 

Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.

 

 

 

No, there’s no use thinking like that. It is what it is. The past cannot be changed.

 

Yet, there is a specific question that I’ve received so many times – and I admit that I at least initially spent some time thinking about it myself – that I now want to try to answer. Was there anything that anyone could have said that would have made a diffrence?*

 

 

Surely my near ones and dear ones could tell that something was not quite right. They asked questions, told me to slow down, not to work too much. Colleagues and friends who had stressed themselves beyond recognition took me aside and tried their best to convey the horrors they had been through.

 

Yet, I fell. Despite all the well-intended warnings.

 

 

Maybe it could have been different, but it would have taken quite a lot. Repeated talks with a therapist, for example, if I had been willing to admit that something was wrong (and I think I would, for at least two years I googled therapists and psychologists without daring to take the leap and call one). A good scolding from a family member or friend, telling me that I was becoming unbearable, could possibly have shaken me enough. An employer that clearly stated that my way of working was not ok is something else that might have helped.

 

Still, I can’t help but thinking that this was a journey I had to make. One that I wouldn’t want to be without.

 

Thanks to the fact that it went as far as it did in the wrong direction, I got the chance to make radical changes to my life. Maybe it’s so that more well-meaning words would have prevented the total collapse, but I honestly don’t think that would have been better.

 

 

Now when I see people around me who are heading in the same direction, I talk to them, of course, and try to give them a little push in the other direction. But if that person isn’t receptive, nothing will happen. Maybe it’s so that she needs to make her own journey, just like I did. Draw her own conclusions, and learn from her own mistakes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk om…?

 

Nej, det tjänar ingenting till att fundera över det. Det är som det är. Det förflutna kan inte ändras.

 

Ändå finns det en specifik fråga som jag har fått så många gånger – och jag ska erkänna att jag åtminstone inledningsvis spenderade en del tid med att fundera över den själv – att jag nu vill försöka mig på att ge den ett svar. Finns det någonting som någon hade kunnat säga som hade gjort det annorlunda för mig?*

 

 

Nog var det så att nära och kära misstänkte att något inte stod riktigt rätt till. De ställde frågor, bad mig att ta det lugnt, att inte jobba för mycket. Kollegor och vänner som stressat sig till oigenkännlighet tog mig åt sidan och försökte så gott de någonsin kunde förmedla vad de gått igenom, och att det inte var något att sträva efter.

 

Ändå trillade jag dit. Alla varningar och all omtanke till trots.

 

 

Kanske hade det kunnat bli annorlunda, men det hade krävts en hel del. Återkommande samtal med en beteendevetare exempelvis, om jag hade kunnat erkänna att något var fel, vill säga (och det hade jag nog, för under åtminstone två års tid googlade jag i smyg på terapeuter och psykologer utan att våga göra slag i saken). En rejäl utskällning från en närstående, som talade om för mig hur odräglig jag började bli, hade kanske skakat om mig tillräckligt, men risken hade naturligtvis varit att jag bara vänt ryggen till. En arbetsgivare som tydligt markerat att mitt sätt att arbeta inte var ok hade möjligen också hjälpt.

 

Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det här var en resa jag var tvungen att göra. En jag inte hade velat vara utan.

 

Tack vare att det gick så långt som det gjorde åt fel håll, har jag fått göra ett grundligt och genomgripande förändringsarbete med mig själv. Möjligen hade fler välmenande ord lyckats få mig att undvika en total kollaps, men jag tror ärligt talat inte att det hade varit bättre.

 

 

När jag nu ser personer i min närhet som är på väg åt samma håll, då försöker jag givetvis att milt knuffa dem åt andra hållet, bland annat genom att prata om stress och vad den gör med oss människor. Har gjort med mig. Men om personen i fråga inte är mottaglig, så kommer vi liksom inte så långt, och jag tänker att hon också måste få göra sin egen resa, precis som jag har gjort. Dra sina egna slutsatser och lära av sina egna misstag.

 

 

 

 

 

Mitt förhållningssätt till ambitioner och mål har varit centralt under den här förändringsresan som jag nu varit ute på i lite mer än ett år. För det att sträva, det var inte bara en del av mig. Det var jag.

 

Jag har tvingats att omvärdera den egenskapen, ifrågasätta dess existensberättigande, för det var delvis den som gjorde mig sjuk.

 

Under flera månaders tid hade jag inga mål. Inga alls. Det kändes annorlunda, men väldigt bra. Det var en kravlöshet som jag behövde just där och då.

 

 

Nu börjar dock något att spira inom mig, kanske delvis för att det är vår, men mest för att jag är mogen för det. Jag tillåter fantasier och vackra bilder att fladdra förbi framför ögonen, utan att för den sakens skull hänge mig åt ändlösa dagdrömmerier. Jag tillåter mig att vilja, med den skillnaden att det inte längre handlar om liv eller död och att jag inte är längre är beredd att offra min hälsa eller ens en god natts sömn.

 

För mitt liv är perfekt, precis så som det är just nu. Inte för att det inte finns utrymme för förbättringar, utan helt enkelt för att det är mitt och för att jag har lärt mig att acceptera verkligheten så som den är och fokusera på det som är bra.

 

Det kommer att finnas drömmar jag vill förverkliga, mål jag vill uppnå, men det gör inget om det inte blir så. Det är bra som det är. Allt därutöver är en bonus.

 

 

 

 

It’s one year since I stepped in to the office and declared to my boss that the situation was unsustainable, in fact, it was on the verge of breakdown.

 

That was not only the start of a long full time sick leave and a rehabilitation process still ongoing, but also the start of a new life – a new version of me.

 

Linn 2.0.

 

To summarize everything that led to my sick leave and everything that has happened since is almost impossible, but when asked what I’ve learned, it’s one lesson that immediately comes to my mind: the one about responsibility.

 

 

I know now that I am the one in charge of my life and that is an insight that has a direct effect on everyday situations. I can no longer sit back and passively wait for someone else to handle my problems, and I can no longer blame anyone else for my situation. The responsibility is mine, but I don’t blame myself either. I’m confident that I’m doing the best I can, in every moment.

 

Of course there are factors I can’t affect, like the weather, but I can choose how to react to the fact that it's raining, and I can choose how to dress. There’s no point in blaming the rain for getting wet. Actually, there’s no point in being upset about it at all.

 

If someone else treats me bad I can not change that, but I can choose how to react and how to handle the situation. And I can choose whether to replay it in my head or simply leave it behind me.

 

 

However, taking on that responsibility requires the right tools and it’s nothing strange or embarrassing about getting help from others to get there. It’s just like any newly appointed manager is sent on leadership training.

 

It also requires sound priorities (in my case, putting my health in the first room). There are situations and periods in life where these prerequisites are missing for us to be able to fully shoulder the responsibility, and that is why I still believe in letting kindness and consideration of others be a guiding star in everyday life.

 

 

 

 

Det har gått ett år sedan jag klev in till min chef och förklarade situationen för ohållbar.

 

Det var inte bara början på en lång heltidssjukskrivning och en rehabilitering som fortfarande pågår, utan också början på ett nytt liv – en ny version av mig.

 

Linn 2.0.

 

Att sammanfatta allt som ledde fram till min sjukskrivning och allt som har hänt sedan dess är näst intill omöjligt, men när jag får frågan om vad jag har lärt mig så är det en sak som jag omedelbart kommer att tänka på: frågan om ansvar.

 

 

Jag vet nu att jag är den som har ansvar för mitt liv, och det är en insikt som har en direkt påverkan på vardagen. Jag kan inte längre luta mig tillbaka och passivt vänta på att någon annan ska ta tag i mina problem, och jag kan inte heller längre klandra någon annan för den situation jag befinner mig i. Ansvaret är mitt, men jag klandrar inte heller mig själv. Jag är trygg i förvissningen om att jag dag för dag gör vad jag kan.

 

Självklart finns det faktorer som jag inte kan påverka, som vädret, men jag kan välja hur jag ska reagera på det faktum att det regnar, och jag kan välja hur jag klär mig. Det tjänar ingenting till att skylla på regnet om jag blir blöt. Det är förresten ingenting att bli upprörd över heller.

 

Om någon annan behandlar mig illa kan jag inte ändra på det, men jag kan välja mina reaktioner och hur jag hanterar situationen. Och jag välja om jag vill låta händelsen gå på repeat i hjärnan eller helt enkelt lämna den bakom mig.

 

 

Att ta på sig det här ansvaret kräver naturligtvis att man är rustad att göra det och det är inget konstigt att man kan behöva hjälp att få de rätta verktygen. Det är ungefär som att en nytillträdd chef får en ledarutbildning.

 

Det kräver också sunda prioriteringar (i mitt fall att sätta min hälsa i första rummet). I vissa situationer eller perioder i livet kan förutsättningarna för att axla ansvaret till fullo saknas, och därför tror jag fortfarande på att låta vänlighet och omtanke om varandra vara en ledstjärna i vardagen.

 

 

 

 

Friends, I’ve started working half time.

 

When I told you in October that I was going back to work, it was only for 25 percent. Now that I’m stable on that level, I have taken the next step, working four hours a day.

 

So, one could of course point out that I’m still on a 50 percent sick leave, but I prefer to say that I’m 50 percent well.

 

And now – Friday!

 

 

 

 

 

Vet ni vad? Jag har börjat jobba halvtid.

 

När jag berättade i oktober förra året att jag skulle gå tillbaka till jobbet var det på deltid, 25 procent. Nu när jag är stabil på den nivån har jag tagit nästa steg och jobbar fyra timmar om dagen.

 

Man kan naturligtvis formulera sig som så att jag fortfarande är sjukskriven – och därmed också sjuk – till 50 procent, men jag föredrar att säga att jag är 50 procents frisk.

 

Och nu är det fredag!

 

 

 

I’ve kept thinking about daydreams since my last post on the topic, and with the input from you I’ve come to a conclusion that’s right for me. At least for now.

 

Daydreams might feel pleasant and tranquil. I mean, just picture yourself on a train, pushing through a glittering winter wonderland, while imagination takes you on a journey – deeper, wider, longer – than any physical means of transportation can ever take you. Daydreams might be an inspiration, a source we turn to, to regain the power and strength that is needed for us to go out and on to catch that dream.

 

But they might also be an escape from reality, and there are very few cases where I believe that to be a good thing. Daydreams might lead us on to the dangerous path of comparing the life we are living with a life that will never come true.

 

I’m not saying that you shouldn’t strive, that you shouldn’t try to create a good life for yourself, but if you’re constantly dreaming of bigger, better, more and merrier you may not be able to see how blessed you really are.

 

 

Balance.

 

It’s always the balance.

 

My own experience – that’s not a scientific proof of anything of course – tells me though that there is a connection between being able to live in reality, with open eyes and an accepting attitude, and happiness.

 

However, I’m not sure if it’s so that I daydream less because I’m happier, or that I’m happier because I daydream less.

 

 

 

 

 

Jag har fortsatt att fundera över dagdrömmar sedan mitt senaste inlägg i ämnet, och med hjälp av era kommentarer och tankar så har jag kommit fram till en slutsats som är rätt för mig, i alla fall där jag befinner mig just nu.

 

Dagdrömmar kan vara både behagliga och avkopplande. Vem kan inte se sig själv sittandes på ett tåg som stävar fram genom ett böljande, gnistrande vinterlandskap, med blicken förlorad i fjärran samtidigt som fantasin tar oss med på en inre resa – djupare, vidare, längre – än något fysiskt transportmedel någonsin kan ta oss? Dagdrömmarna kan vara en inspiration, en källa där vi hämtar det kraft och mod som behövs för att vi ska orka och våga ge liv åt våra målbilder.

 

Men de kan också vara en flykt från verkligheten, och det är väldigt få tillfällen där jag tror att det är någonting bra. Dagdrömmarna kan locka och pocka och leda oss in på den krokiga och farliga vägen där vi börjar jämföra våra liv med en påhittad drömtillvaro som aldrig kommer att bli verklighet.

 

Jag säger inte att man inte ska sträva, att man inte ska försöka skapa ett gott liv, men om vi ständigt drömmer om större, bättre, mer och ännu mer så ser vi till slut inte hur bra vi faktiskt har det.

 

 

Balans.

 

Det handlar alltid om balans.

 

Min egen erfarenhet – som naturligtvis inte är ett vetenskapligt bevis för någonting alls – säger mig dock att det finns ett samband mellan förmågan att leva i nuet, med öppna ögon och en accepterande, tillåtande attityd, och lycka.

 

Däremot vet jag inte om det är så att jag dagdrömmer mindre för att jag är lyckligare nu, eller att jag är lyckligare för att jag dagdrömmer mindre.

 

 

For any longtime reader of this blog it’s no secret that I’ve been going through a lot of changes the last year.

 

While some of them have just brutally hit me in the head and happened, there are other changes that I’ve really had to struggle to achieve. I’m talking here about the hard work of creating long-lasting healthy habits and routines.

 

 

We all have different starting points, but for me it was about going to bed before the vampires and werewolves started crawling out their cages and caves, about eating before I was about to starve to death (because by then I was more likely to turn to junk food for salvation), about getting fresh air and daylight every day, and about loosing the pressure I had on myself and letting in some laziness into my life.

 

I feel I've come a long way, but I still struggle with some of them.

 

 

My current mantra is “Is this who I want to be?”. When I find myself by the computer passed bedtime, involved in meaningless things, I ask myself: Is this who I want to be? When I realize that I’ve once again ignored my need for rest and relaxation, I ask myself: Is this who I want to be?

 

If the answer is no, I know what I have to do.

 

That simple question has helped me so many times now to stay on track when I’ve been close to falling back into my old lifestyle. Although it doesn’t come easily, although I have to fight, I’m doing my best to live like the one I want to be.

 

 

You may call it a theater or even self-deception, but I believe that by doing so I will eventually be that one. Because change it’s not about thoughts and insights, it’s about actions. Behaviors. Habits and routines.

 

To change, we need to do things differently.

 

I’m not saying that it’s easy, I’m only saying that it’s possible.

 

 

 

 

 

För de av er som har följt med här på bloggen ett tag är det ingen hemlighet att jag har gått igenom en hel del förändringar det senaste året.

 

I vissa fall har jag inte haft något val – förändringarna har slagit mig hårt i huvudet och helt enkelt bara hänt – men andra har jag fått kämpa för att uppnå. Det är de där hälsosamma vanorna och rutinerna jag syftar på, de som ska vara livskraftiga även på lite längre sikt.

 

 

Alla har olika utgångspunkter, men för mig har det handlat om att gå och lägga mig innan vargarna ylar mot månen och tupparna hälsar solen välkommen, om att äta innan jag är jättehungrig, om att se till att få frisk luft och dagsljus varje dag och om att inte vara så hård mot mig själv, släppa in lite lättja i livet.

 

Jag tycker att jag har kommit ganska långt, men jag kämpar fortfarande med en del förändringar.

 

 

Mitt nuvarande mantra är “är det här den jag vill vara?”. När jag sitter där vid datorn, långt efter läggdags, intrasslad i någon meningslös nätsyssla, så frågar jag mig själv ”är det här den jag vill vara?”. När jag än en gång ignorerat mitt behov av vila och avkoppling frågar jag mig själv ”är det här den jag vill vara?”.

 

Om svaret på den frågan är nej så vet jag vad jag måste göra.

 

Den enkla frågan har hjälpt mig så många gånger att knuffa mig tillbaka på rätt spår när jag har varit nära att falla tillbaka in i min gamla livsstil. Även om det inte alltid kommer naturligt, även om jag måste kämpa, så gör jag mitt bästa för att leva som den jag vill vara.

 

 

Man kan kalla det för en slags teater om man vill, eller till och med självbedrägeri, men jag tror att genom att göra på det här sättet så kommer jag att nå mitt mål. För förändring handlar ju inte bara om tankar och insikter, det handlar om vårt agerande. Beteenden. Vanor och rutiner.

 

För att verkligen förändra, så måste vi göra saker annorlunda.

 

Jag påstår inte att det är lätt, men jag hävdar att det är möjligt.

 

 

 

 

Om jag var hälsominister, då skulle jag aldrig jobba mer än åtta timmar om dagen. För att föregå med gott exempel.

 

Jag skulle hålla mina möten på nya och oväntade platser, ofta utomhus och ibland gåendes. Jag skulle promenera till plattan varje lunchrast och hålla gratis yogapass för alla som ville vara med.

 

Jag skulle slå mina påsar ihop med utbildningsministern och avskaffa läxor, för att lära människor redan från tidig ålder att inte ta med sig arbete hem utan låta fritiden vara just fritid. Jag skulle göra ett studiebesök till Tyskland och prata med arbetsmarknadsministern som vill skydda fritiden och förbjuda jobbmejl utanför arbetstid. Jag skulle samtidigt passa på att besöka Volkswagen, Daimler och SAP som redan tagit sådana initativ, utan lagstiftning.

 

Om jag var hälsominister skulle jag införa sex timmars arbetsdag, och själv gå ner i arbetstid.

 

Jag skulle se till att det var lika självklart att känna till hur vi vårdar vår hjärna, som hur vi vårdar vår kropp med mat och fysisk aktivitet.

 

Om jag var hälsominister skulle jag höja sjuksyrrornas löner. Jag skulle uppmuntra arbetslösa att vara en del av åldringsvården, som samtalspartner, högläsare och fikakompis, när personalens tid inte riktigt räcker till. Fast om jag var hälsominister, då skulle det finnas tillräckligt med personal för att hinna med att visa omtanke.

 

Om jag var hälsominister.

 

Men det är jag ju, i Queen of Kammebornias politiska dreamteam.

 

 

Friends, I’ve been so tired the last weeks. I guess I’m not the only one who’s been trying to defeat the darkness, cope with the cold and fight the feeling that so much (too much) should be accomplished before Christmas.

 

Luckily, I could trace the first symptoms of change today, and I can’t really ignore the fact that it was only yesterday that I got back on the mat again after some weeks away from yoga, and two days since I started doing my mindfulness exercises again… My energy levels are slowly rising and I’m happier.

 

 

I’ve been reflecting on the feeling that there’s never enough time for all the things I want to do. I felt that way a year ago when I was working 12 hours or more each day, and I still feel the same way some days, even though I’m only working 25 percent of full time now…

 

Conclusion: it’s all in my head, and it’s a mindset that I have to change.

 

I guess I will always have more ideas than time or resources to fulfill them, and I have two options; stress out or accept it.

 

I’ve also noticed that when I slow down – do things slowly and engage in activities that I feel I really don’t have the time for, I actually feel I’ve got more time at hand. I don’t know how that works, but the faster I’m running, the less I have time for.

 

 

So, I’m trying to accept the fact that I will not be able to accomplish all the things on my to do list. There’ll be no Christmas cards this year. I won’t finish all the crafty projects I’ve set out to do. I will not try all the fancy Christmas recipes I’ve collected through the year.

 

But I will relax and I will enjoy these last days before Christmas.

 

 

 

 

 

Jag har varit så trött de senaste veckorna. Jag är troligen inte den enda som har tampats med tröttheten, morrat över mörkret och kämpat med känslan att det är så mycket (för mycket) som borde göras innan jul.

 

Tack och lov kunde jag skönja de första tecknen på förändring i dag, och jag kan inte ignorera det faktum att det var så sent som i går som jag äntligen rullade ut mattan igen efter några veckors uppehåll från yogan, och bara två dagar sedan jag började göra mina mindfulness-övningar igen… Energin är på väg tillbaka och jag är gladare.

 

 

Jag har reflekterat över känslan att aldrig riktigt ha tillräckligt med tid för allt jag vill göra. Så kände jag för ett år sedan när jag jobbade 12 timmar om dagen eller mer, och så känner jag fortfarande, trots att jag bara jobbar 25 procent just nu…

 

Slutsats: det sitter i huvudet, och det är min inställning jag måste försöka förändra.

 

Jag antar att jag alltid kommer att ha fler och mer idéer än tid och resurser att fullfölja dem, och jag har två alternativ; att känna mig stressad över eller acceptera det.

 

Jag har också märkt att när jag saktar ner – gör saker långsammare och gör sådant som jag egentligen inte tycker att jag har tid med, då känns det plötsligt som om jag har mer tid. Jag vet inte hur det hänger ihop, men ju snabbare jag springer, desto mindre hinner jag med.

 

 

Så jag gör mitt bästa för att acceptera det faktum att jag inte kommer att åstadkomma allt på min att göra-lista. Det blir inga julkort i år. Jag kommer inte att slutföra alla de pysselprojekt som jag påbörjat. Jag kommer inte att testa alla spännande julrecept som jag samlat på mig under året.

 

Men jag kommer att slappna av och njuta av den här tiden fram till jul.

 

 

 

 

 

 

 

It’s time. Tomorrow, I’m going back to work again after seven months of sick leave.

 

It’s time to put my newly acquired insights into practice and try out my theories on work life balance. It’s time to build a platform, solid enough to keep me standing even through the shaky times.

 

Tomorrow morning, I will put on my shoes, open the door and walk out into the world again. I guess that it will be pretty much the same, but I have changed.

 

I have changed.

 

 

 

 

 

 

Det har blivit dags. I morgon börjar jag jobba (eller arbetsträna, som det heter) igen efter sju månaders sjukskrivning.

 

Det är nu jag ska praktisera mina nyvunna insikter och testa teorierna kring ett liv i balans. Det är nu jag ska försöka bygga en väg som håller att gå på.

 

Så i morgon bitti tar jag på mig skorna, öppnar dörren och går ut i världen igen. Jag misstänker att den kommer att se ungefär likadan ut, men jag är annorlunda.

 

Jag är annorlunda.

 

 

It hit me that I still listen to the same type of music as I did when I was a teenager. And then I realized that I still enjoy the same type of movies. I’m reading the same type of books, or even re-reading some that I read when I was 16. I still like to wear black and I still want to be a writer when I grow up. Paris is still the city of my dreams.

 

What has also become clear to me is that lately, I’ve been very intense – obsessed if you want to – by all these books and films and dreams. There has been times when I’ve asked myself if nothing at all has happened during these years.

 

 

I guess the answer is that too much has happened. This is simply a case of me trying to find me again, she who was lost during the years of all work and no play, the terrible years when I ignored important parts of myself because in the grown up life, there wasn’t any time for silly dreams and playing around.

 

And now, when I’ve found her again, it’s only natural that I am a little obsessed.

 

It’s like my friend Kajsa said to me: of course you’re happy to see someone that you haven’t met in a very long time, and of course you’ve got a lot of catching up to do.

 

So, I’m saying to myself: I’m so happy to see you again. Let’s wear a black beret, go to our favorite café that never plays anything but Chet Baker, share a cup of tea and discuss the Bauhaus style. And when they close, let’s go to my place and watch a French movie, while drinking red wine and dreaming of all the great things that still are yet to come. We’ve got so much to talk about!

 

 

 

 

 

 

Det slog mig att jag fortfarande lyssnar på samma slags musik som jag gjorde när jag var tonåring. Sedan insåg jag att jag fortfarande gillar samma slags filmer. Jag läser samma slags böcker, till och med läser om sådana som jag läste när jag var 16. Jag tycker fortfarande om att klä mig i svart och jag vill fortfarande bli författare när jag blir stor. Paris är fortfarande mina drömmars stad.

 

Det har också blivit tydligt för mig att jag har varit väldigt intensiv, smått besatt, den senaste tiden, av alla dessa böcker och filmer och drömmar. Det har varit stunder då jag har frågat mig själv om ingenting alls har hänt under de här åren.

 

 

Jag gissar att svaret på den frågan är att det är för mycket som har hänt. Det här handlar helt enkelt om hur jag försöker hitta mig igen, hon som jag tappade bort under de där åren med jobb, jobb och jobb, de fruktansvärda åren då jag stängde dörren till viktiga delar av mig själv eftersom det inte fanns tid för fåniga drömmar och trams i vuxenlivet.

 

Och nu, när jag har hittat henne igen, är det bara naturligt att jag är lite besatt.

 

Som min kloka vän Kajsa sa till mig: självklart blir du glad när du äntligen träffar någon som du inte sett på så lång tid, och självklart har ni massor att ta igen.

 

Så, jag säger till mig själv: Kul att se dig igen! Låt oss sätta en svart basker på huvudet, gå till vårt favoritcafé som aldrig spelar något annat än Chet Baker, dela på en kopp te och diskutera Bahaus-skolan. Och när de stänger åker vi hem till mig och tittar på en fransk film, dricker rödvin och drömmer om allt det storslagna som fortfarande ligger framför oss. Vi har så mycket att prata om!

 

 

 

 

Patience.

Letting go.

That there’s a power, stronger than I’ll ever be, that I can’t control; nature and the change of seasons.

 

The most important lesson of all, to me, is realizing and accepting that in this garden, I will never finish and never, ever practice perfection.

 

 

I’m a detail-oriented person. I believe that the whole is nothing less but the sum of a million tiny pieces, and if there’s a single one you don’t pay attention to, it may ruin it all.

 

I’ve realized though, that this philosophy is far from feasible, at least in our garden. There’s just too much to do.

 

 

Let me give you an example. We have a rather big gravel-yard, where weed is happy to grow. My method is getting down on my knees and picking the teeniest tiniest grass blades, every one of them, with the roots. After a couple of hours, I may have covered one twentieth of the gravel. It goes without saying that with this method, I will never finish, and thus, the whole will never look good.

 

Instead, I’m trying to adopt Peter’s way of working, focusing on the big picture, the large tufts of grass and dandelion leaves, ignoring the pale, newborn plants that no one – except me – sees.

 

 

I’m practicing every day to let things be imperfect. I may not be happy with them and think they’re great, but as long as they’re ok it’s fine.

 

This is a skill much needed when I’m back in the office again.

 

 

 

 

 

 

Tålamod.

Att släppa taget.

Att det finns en kraft, starkare än jag någonsin kommer att bli, som jag inte kan kontrollera; naturen och årstidernas växlingar.

 

Den absolut viktigaste insikten, för mig, är att jag måste acceptera att i den här trädgården kommer jag aldrig att bli klar och heller aldrig att kunna utföra mina sysslor med perfektion.

 

 

Jag är en tämligen detaljfokuserad person. För mig är helheten ingenting annat än summan av en million små, små delar, och om en enda av dem lämnas ofärdig, så riskerar den att omkullkasta helhetsupplevelsen.

 

Vad jag däremot har insett är att det tankesättet är långt ifrån funktionellt, åtminstone inte i vår trädgård. Det finns helt enkelt för mycket. Av allt.

 

 

Ett exempel är den stora grusgången som breder ut sig framför huset. Där växer ogräs mer än gärna. Min metod är att sittandes på huk dra upp minsta lilla grässtrå, med roten. Efter ett par timmar har jag möjligen arbetat mig igenom en tjugondedel av allt grus. Det säger sig själv att med den här metoden blir jag aldrig klar, och därmed kommer helheten heller aldrig att se bra ut.

 

Istället försöker jag ta till mig Peters sätt. Han fokuserar på det stora hela, på de grova grästuvorna och kraftiga maskrosbladen, och ignorerar helt de små, bleka ogräsen som ingen – förutom jag, förstås – ser.

 

 

Jag tränar varje dag på att låta saker och ting vara allt annat än perfekta, att lämna dem trots att jag inte är nöjd eller tycker att de är fantastiska. Så länge de är ok så är det ok.

 

Det är en färdighet som jag kommer att ha mycket nytta av när jag går tillbaka till jobbet igen.

 

 

 

 

I’ll try not to thresh, but I felt my post from last week on this subject could benefit from some elaboration.

 

Most of these weekly ‘thoughts on…’ posts of mine are related to my fatigue depression and the aha-experiences I’ve bumped into along the road.

 

Before I hit the wall I was doing quite well, moneywise. But, what I’ve realized is that the majority of the money I worked so hard to make, was spent on maintaining a lifestyle that supported… more work!

 

 

I always took the car, no matter where I was going, because I didn’t have time to check for alternatives. I always bought expensive, unhealthy and unappetizing breakfasts, lunches, snacks and sometimes even dinners, because I didn’t have time to prepare my own food. When I finally went grocery shopping, I always went to the expensive supermarket because:

 

I bought new clothes instead of washing the ones I had because I just didn’t have the time.

 

The list goes on and on, and yes: this is exactly how bad it was. I didn’t invest in something long-term, I threw away my money on junk.

 

 

Now, my monthly income is more than halved. I’ve got less money, but more time, and I’m so much happier and healthier. I take the bike whenever I can. I eat tasty, homemade food. I look for discounts and buy our food where it’s cheap – and I’m not ashamed at all (fact is, I feel so much smarter!). And listen to this, I haven’t bought myself any new clothes since the middle of March, except for a few finds at the thrift store.

 

I’ve got time for my family, my friends and myself. I’ve rediscovered the things I love but somehow had forgotten about, like all kinds of creativity, reading books, yoga, going for long walks, watching a good film…

 

I don’t think I need to tell you which one of these two utterly diverse lifestyles I prefer.

 

 

Time isn't money. Time is time.

 

 

 

 

 

It’s been six months since I was diagnosed with fatigue depression and left the office for a long, long sick leave.

 

Half a year, and I still don’t know how to deliver a perfect elevator pitch that defines this journey I’m on. I still don’t know how to answer the simple question I’ve received a gazillion times by now – how are you?

 

I don’t know how I am. That depends. Do you mean right now, as in now, or how I’ve been for the last week or so, or how I am compared to how I used to be, or compared to how I think everybody should have the right to be?

 

I guess I’m fine, but I’m still not well, and if you want me to go in to details I could go on forever.

 

 

I’ve been through the dark period. The creative period. The manic, the tired and the ‘I think everything’s fine now’ period. I think I’m slowly leaving the angry period behind me, but I have no idea what comes next.

 

What do I know? I know that this had to happen. I know I’m glad it did. And I know myself way better than before.

 

For that, I’m thankful.

 

 

 

 

 

Det har gått sex månader sedan jag lämnade kontoret för en lång, lång sjukskrivning efter att det konstaterats att jag led av utmattningsdepression.

 

Ett halvår, och jag vet fortfarande inte hur jag kort och kärnfullt ska sammanfatta den här tiden. Jag vet fortfarande inte hur jag ska besvara den enkla fråga som ideligen ställs mig – hur mår du?

 

Jag vet inte hur jag mår. Det beror på. Menar du nu, som i just precis nu, eller hur jag har mått den senaste veckan, eller hur jag mår jämfört med hur jag mådde tidigare eller jämfört med hur jag tycker att alla borde ha rätt att må?

 

Jag mår bra, antar jag, men jag är fortfarande inte frisk och skulle jag gå in på detaljer så kan vi få hålla på förevigt.

 

 

Jag har gått igenom den mörka perioden. Den kreativa perioden. Den maniska, den trötta och ”nu är allt bra”-perioden. Jag tror att jag sakta men säkert är på väg att lämna den arga perioden bakom mig, men jag har ingen aning om vad som väntar mig härnäst.

 

Vad vet jag egentligen? Jag vet att det här var oundvikligt, att det var tvunget att ske. Jag vet att jag är glad att det gjorde det. Jag vet att jag känner mig själv tusen gånger bättre nu än tidigare.

 

För allt det är jag tacksam.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den senaste tiden har jag funderat mycket över mål. Mål i livet ska man ha, och det finns människor som får betalt för att motivera oss andra att nå dem.

 

 

 

 

 

 

Många, många gånger fick jag höra det. Att jag jobbade för mycket. Varnande pekfingrar höjdes, pannor rynkades bekymrat. Jag minns inte vad jag svarade, men jag vet att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Jag hade ju läget under kontroll. Det var lite mycket just nu bara.

 

Sen trillade jag över kanten. Och nu är det jag som sitter där och predikar. Många svarar "jag vet var min gräns går". 

 

Det är ju toppen! Själv hade jag ingen aning, men det här är vad jag har lärt mig: Det handlar inte bara om att undvika att snubbla över den där gränsen. Det handlar om att hålla sig så långt borta från den att livet inte blir en enda stor balansakt. För hur kul har vi egentligen när vi konstant pressar oss till bristningsgränsen?

 

Jag har skrivit det förr här på bloggen. För mig är inte den stora sorgen att jag föll, utan alla de hopplösa år dessförinnan då jag kämpade med näbbar och klor för att hålla mig över ytan.

 

Gör något roligt i helgen. Eller gör ingenting alls. Och ta hand om dig.

 

 

 

 

For me, the big pain isn't the actual 'falling over the edge', but all these hopeless years before that when I was struggling like a maniac to keep my head above the water.

 

Do something you like this weekend. Or do nothing at all. And take care.

 

 

 

 

 

Återhämtar och återupptäcker mig. Det är vad jag ägnar mig åt just nu.

 

Jag försöker gå så långt bakåt i tiden jag kan för att fräscha upp minnet, så långt in i mig själv som jag någonsin kan komma för att hitta min urkälla. Det kanske låter stort. Eller så gör det inte alls det. Det låter kanske futtigt? Hur som helst så handlar det ibland om så konkreta saker som... kläder.

 

Vad har jag på mig egentligen, när jag inte är måndags-Linn, för att låna ett uttryck av Queen of Kammebornia? Vilka färger tycker jag om när jag inte klär mig i svart? Vad har jag på överkroppen om det inte är en kavaj?

 

Vad har jag för rytm och tempo när jag inte måste måndagsskynda mig till ett måndagsmöte? Vad har jag för åsikter och värderingar när jag inte måste sitta och vara låtsasviktig på ett låtsasmöte?

 

Hon har surrat omkring som en osalig, orolig liten nattfjäril innanför skalet, hon den där som är jag, och nu måste jag försöka släppa henne fri.

 

Hon är så svår att fånga bara.

 

 

 

 

 

Dagarna går sakta men veckorna rusar fram. Så känns det.

Jag hinner knappt gå och lägga mig den ena söndagkvällen förrän det som genom ett trollslag är nästa söndag morgon igen – en vecka senare. Och dagarna som har passerat flyter ihop, är vaga och lite dimmiga. 

Som sjukskriven är jag ju hemma varje dag nu, men det är på något sätt som om kroppens inbyggda känsloklocka är inställd på arbetslivets tider. Tidiga morgnar slappnar jag av, kvällstid likaså. Helgerna är oftast trivsamma. Men under veckodagarna, under arbetstid, då går jag med en oro och en rastlöshet i kroppen. Nyttoperspektivet på hela existensen är så djupt rotat. Utan att medvetet tänka på det vet jag att jag egentligen borde, måste, skulle...

Nåväl. Fredag. Tar ett djupt andetag. Nu kommer den härliga helgen.

I dag ska jag och Peter åka till biblioteket. Lämna och låna. Näst på tur står en Salinger, en Hesse och ytterligare en Kerouac.

Jag tror att det har med jakten på mig själv att göra, det faktum att jag läser favoritförfattarna från tonårstiden och upptäcker sådana som troligen hade talat till mig då. Kanske letar jag efter nycklar i deras ord...

I kväll: tjejkväll. Och helgen bjuder på mysiga utflykter. Äntligen fredag!