Today is your day – my day, our day, because we are one and I cannot separate myself from you. You are in my blood, in my value system and your tales and tunes are entwined with my veins.

 

My dear country. I love your body, your hills and mountains and flat farming landscape. I love your clean lakes, creeks and rivers and your beautiful coastline. I love your secret forests and I am so grateful that I am allowed to nurse and revel your flora and fauna. I love how you let me reap from your abundance, that I can drink your water and eat your fruit.

 

I love how you cover me in ice and snow and darkness, only to let me experience yet another summer with endless light and midnight sun.

 

 

I love your democracy, your independence and the freedom you are giving me. I love your silence.

 

I love your traditions, and especially the tradition of being open towards other people, cultures and religions.

 

Dear country. You are mine and I am yours. I want to explore and experience the world, but never ever will I leave you. You are inside of me and I carry you with me, wherever I go.

 

 

 

 

 

Älskade Sverige. I dag är din dag – min dag, vår dag, för vi är ett och jag kan inte särskilja mig själv från dig. Du rinner i mitt blod, finns i hela min tankevärld och dina sagor och sånger vibrerar i mig.

 

Mitt kära land. Jag älskar din kropp, dina böljande kullar och knotiga berg, lika mycket som jag älskar ditt platta jordbrukslandskap. Jag älskar dina rena sjöar, bäckar och älvar, liksom din vackra kustlinje. Jag älskar dina trolska, hemliga skogar och jag är så tacksam att jag får vårda och njuta av din flora och fauna. Jag älskar hur du låter mig ta del av ditt överflöd, att jag kan dricka av ditt vatten och äta av dina frukter.

 

Jag älskar hur du bäddar in mig i is, snö och mörker, bara för att låta mig uppleva ännu en sommar med oändligt ljus och midnattssol.

 

 

Jag älskar din demokrati, din självständighet och friheten du ger mig. Jag älskar din tystnad.

 

Jag älskar dina traditioner, i synnerhet traditionen att vara öppen gentemot andra människor, kulturer och religioner.

 

Mitt kära, älskade land. Du är mitt och jag är din. Jag vill uppleva och upptäcka världen, men aldrig någonsin lämnar jag dig. Du finns inom mig och jag bär dig med mig, vart jag än går.

 

 

 

 

I wish I could return here from my blog silence and tell you of something spectacular. A trip around the globe, maybe. But nothing like that has taken place around here. At least physically, I haven’t traveled far.

 

So, why the absence? Well, I decided to take a few days off from blogging. I felt I had too much on my mind, things I didn’t want to share. Blogging about anything else didn’t feel honest and genuine, so I decided just to leave it there for a while. Two days became three, became four, became five, six, seven, eight… And all of a sudden, three weeks had passed.

 

I’ve filled my days with whatever that has felt right at the moment. Watching a movie on a rainy day, gardening and going for walks on a sunny. There have been dinners and weddings, cooking, reading and relaxing. And I’ve enjoyed myself.

 

I hope everything is fine with you. I’ve been thinking about many of you during these weeks. I know that there are babies to be born, marriages to be entered and everyday lives to be lived – lives that I’ve come to feel part of. I’ll catch up on the next rainy day.

 

 

 

 

 

 

Tänk om jag hade kunnat återvända från min bloggtystnad med något riktigt spektakulärt att berätta. En jorden runt-resa, kanske? Men nej, jag har inget sådant äventyr på lut. Faktum är att jag inte har tagit mig särskilt långt under den här tiden, åtminstone inte fysiskt.

 

Men vad hände egentligen? Det började med att jag bestämde mig för att ta ett par dagars paus från bloggen. Jag hade så många tankar som snurrade i huvudet, saker jag inte ville dela med mig av. Att samtidigt blogga om någonting annat än just detta kändes varken ärligt eller genuint, så jag tänkte att det var lika bra att låta bli. Två dagar blev tre, blev fyra, blev fem, sex, sju, åtta… Och helt plötsligt hade tre veckor passerat.

 

Jag har fyllt mina dagar med det som har känts rätt för stunden, oavsett vad det har varit. Jag har tittat på film när regnet har smattrat mot rutan, jobbat i trädgården och promenerat när solen har kikat fram. Det har varit middagar och bröllop, jag har lagat mat, läst, vilat… Och jag har haft det rätt så bra.

 

Jag hoppas att allt är bra med dig. Jag har tänkt på många av er under de här veckorna. Jag vet ju att det är barn som ska födas, äktenskap som ska ingås och helt vanliga ovanliga liv att levas – liv som jag har kommit att känna mig delaktig och engagerad i. När tiden känns mogen kommer jag och hälsar på igen. Kanske väntar jag bara på nästa regnskur.