Your Song

 
 
 
”It’s a little bit funny this feeling inside, I’m not one of those who can easily hide. I don’t have much money but boy if I did, I’d buy a big house where we both could live.”
 
It’s not just the bass, every syllable travels through the concrete and in to my home. The speakers could just as well have been standing in my living room. I sing along, involuntarily, silently inside my head.
 
”I hope you don’t mind, I hope you don’t mind that I’ve put down in words, how wonderful life is when you’re in the world.”
 
We reach the end (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I've ever seen), and then we start all over again (It's a little bit funny…). Over and over again.
 
 
My guess is that she, my neighbor, is suffering from heartbreak and whether I like it or not, I am dragged into it by the goopy melody of Elton John’s Your Song. That’s what it’s like to live in an apartment with nothing else than thin walls and a ceiling, or floor depending on who you ask, to separate me from my neighbors. We become part of each other’s lives.
 
When we meet in the stairwell, the only word we say is hi, yet I feel like I know her. I know when she gets up in the morning and when she takes her dog for a walk. I know when she showers and when she is watching TV. I know when she eats and I know, or at least I think I do, that she is currently experiencing something that no one but Elton John can help her get through.
 
I know a lot of things about her and I guess that she knows just as much about me.
 
It's a little bit funny.
 
 
 
 
 
”It’s a little bit funny this feeling inside, I’m not one of those who can easily hide. I don’t have much money but boy if I did, I’d buy a big house where we both could live.”
 
Det är inte bara basen som slår igenom, varenda stavelse färdas genom betongen och hem till mig. Högtalarna hade lika gärna kunnat stå i mitt vardagsrum. Jag sjunger ofrivilligt med, tyst inuti huvudet.
 
”I hope you don’t mind, I hope you don’t mind that I’ve put down in words, how wonderful life is when you’re in the world.”
 
Vi når ända fram till slutet (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I’ve ever seen) och sedan börjar vi om från början igen (It’s a little bit funny…). Om och om igen.
 
 
Jag misstänker att hon lider av kärlekssorg, min granne, och vare sig jag vill eller inte så blir jag indragen i den genom de smetiga tonerna från Elton Johns Your Song. Så är det att leva i lägenhet med bara tunna väggar och ett tak, eller golv beroende på vem du frågar, som skiljer mig från mina grannar. Vi blir en del av varandras liv.
 
Vi hejar bara kort på varandra när vi möts i trappuppgången, men ändå känns det lite som om jag känner henne. Jag vet när hon går upp på morgonen och när hon går ut med sin hund. Jag vet när hon duschar och när hon tittar på teve. Jag vet när hon äter och jag vet, eller tror mig veta, att hon just nu går igenom något stort i livet, något som bara Elton John kan hjälpa henne att bearbeta.
 
Jag vet en massa saker om henne och lika mycket vet säkert hon om mig.
 
It’s a little bit funny.
 

There Would Always be the Spring

 
 
 
You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintery light. But you knew there would always be the spring, as you knew the river would flow again after it was frozen.
 
- Ernest Hemingway, A Moveable Feast
 

Lost and Found - a Halloween Story

 
 
 
Despite recent events and her own age, she still could see the fun in death. Rattling bones and flesh being perforated by worms, it was nothing more than a dramatization of the natural process of a human being passing on from one state to another.
 
She took a few steps back to get a better overview of the table loaded with Halloween goodies; brain cakes, eye balls, blood soup and cut off fingers. The children would be thrilled.
 
 
The whole family had been invited, although she didn’t expect all of them to come. Some of them had let her know as soon as the invitation arrived that it was highly inappropriate and disrespectful to host a party at this time. She wasn’t sure whether all parties were considered inappropriate, or if it was the actual theme of this one that upset her daughters-in-law (it was mostly them who had filed their complaints).
 
To be honest, she thought they overreacted. After all, it was her daughter that had passed away before her time, and on top of it all in such a brutal way.
 
 
She decorated the table with maple leafs in a scale from yellow to red and lit a few candles. She was pleased with the result. Everything was ready for the guests to arrive, but none of them did.
 
 
She waited almost an hour before she gave up hope and grabbed a plate and filled it with sweets. It was no use letting all this go to waste. She let her teeth sink into a brain cake, feeling the soft toffee against the roof of her mouth. She took a marzipan finger, compared it to her own and pointed with it at the painting of her late husband before she gobbled it up. The cherry soup was delicious; they sure missed out on something.
 
After pouring herself a glass of sherry she sat down in her favorite armchair and closed her eyes. It was not like the situation was new and unfamiliar to her. She was used to being alone, and in her loneliness there was always someone to talk to. Childhood friends, neighbors, acquaintances from her time in the women’s voluntary army corps, her parents and her husband of course.
 
She was happy to welcome her daughter into the conversation. She had missed her.
 
 
Last year's Halloween Story
 
 
 
 
 
 
Den senaste tidens händelser och sin egen ålder till trots kunde hon fortfarande se det roliga i döden. Skallrande benknotor och kött som perforeras av maskar – det var egentligen inget annat än en dramatisering av den helt naturliga processen då en människa övergår från en form till en annan.
 
Hon tog några steg tillbaka för att få en bättre överblick över bordet som dignade under tyngden av godsaker; muffins dekorerade med hjärnsubstans, ögonglober, blodsoppa och avskurna fingrar. Barnen skulle bli överförtjusta.
 
 
Hela familjen hade bjudits in till Halloween-festen, men hon förväntade sig inte att alla skulle komma. Några av dem hade omedelbart låtit henne veta att det var ytterst olämpligt, ja till och med respektlöst, att bjuda in till kalas under de här omständigheterna. Hon var inte säker på om alla kalas ansågs olämpliga, eller om det var själva temat på just det här som gjorde hennes svärdöttrar – för det var framförallt de som hade klagat – upprörda.
 
Hon tyckte i ärlighetens namn att de överreagerade. Det var trots allt hennes dotter som hade ryckts bort i förtid, och till råga på allt på ett sådant brutalt vis.
 
 
Hon dekorerade bordet med några fallna lönnlöv i en skala från gult till rött och tände ljus. Hon var nöjd med resultatet. Nu kunde gästerna komma, men ingen av dem gjorde det.
 
 
Hon väntade nästan en hel timme innan hon gav upp och fyllde en tallrik med sötsaker. Det var ingen idé att låta allt detta förfara. Hon lät framtänderna sjunka ner i hjärnsubstansen och kände den mjuka kolakrämen smeka gommen. Hon tog ett marsipanfinger, jämförde det med ett av sina egna och pekade med det på porträttet av sin framlidne make, innan hon slukade det. Körsbärssoppan var delikat, de gick verkligen miste om något.
 
Efter att ha hällt upp ett glas sherry till sig själv satte hon sig i sin favoritfåtölj och slöt ögonen. Det var inte direkt så att situationen var ny eller obekant för henne. Hon var van att vara ensam, och i ensamheten fanns det alltid någon att prata med. Barndomsvänner, grannar, bekanta från tiden i Lottakåren, föräldrarna och självklart maken.
 
Hon var glad över att äntligen kunna välkomna sin dotter in i samtalet. Hon hade saknat henne.
 
 
Förra årets Halloween-berättelse
 

When October Ends

 
 
 
When the evening comes I go for a walk. I take deep drags of crisp and clear October air. It turns my lungs into metal.
 
I feel the fall. Inside and outside. I touch it.
 
I let my fingertips slither over surfaces and structures. I measure weights in my palm, I squeeze and press. Bone dry leaves, slimy leaves, frost bitten silver leaves.
 
My toes are cold and my fingers too. Atomic bomb clouds leave my mouth with each breath I take. I blame myself for global warming, but billions of breaths from millions of people are not enough.
 
The world is getting colder. And soon it will be November.
 
 
 
 
 
På kvällen går jag ut och går. Jag drar djupa halsbloss av krispig, klar oktoberluft. Den förvandlar mina lungor till metall.
 
Jag känner hösten. Inuti och utanpå. Jag känner den.
 
Jag låter mina fingertoppar glida över olika slags ytor. Tar upp och väger i handflatan, kramar om och pressar. Snustorra löv, slemmiga löv, frostnupna silverlöv. 
 
Mina tår blir kalla, fingrarna likaså. Mina andetag ser ut som horisontella atombombsmoln. Jag tar på mig skulden för den globala uppvärmningen, men miljarder andetag från miljoner andedräkter är inte nog.
 
Världen blir bara kallare. Och snart är det november.
 

I've Kicked off My Shoes and Decided to Stay

 
 
 
I used to be the one leaving.
Moving.
Changing.
Chasing dreams.
 
Upon a goodbye, it used to be me waving while walking away, into the new and unknown.
 
Now, I am the one who is left.
 
 
Two very close friends, whom I’ve been lucky to live close enough for spontaneity, have recently decided to pursue their dreams, leading one of them to northern Norway and the other one to Afghanistan – one perhaps for good, the other one for six months.
 
Me, I feel I have settled here, if not for life at least for a foreseeable future. To stay and try to let my roots grow deep is a wild and crazy decision for someone like me, and it forces to me to face new challenges.
 
One of them is this. Having to be the one standing still while someone else is leaving.
 
I realize that this is probably the first time in my life that I’m viewing a good bye from this angle.
 
 
 
 
 
Det var alltid jag som lämnade.
Flyttade.
Förändrade.
Följde mina drömmar.
 
När det var dags att ta farväl så var det alltid jag som var i rörelse. Småspringandes in i en förmodat ljusare framtid var det jag som kastade en sista blick över axeln och vinkade hej då.
 
Nu står jag kvar.
 
 
Två nära vänner, fram tills alldeles nyligen boendes på spontanavstånd från mig, har bestämt sig för att försöka hitta den där guldskatten som representerar just deras drömmar. För en av dem leder regnbågen till Nordnorge – kanske stannar hon där för gott – och för den andra leder den till Afghanistan – åtminstone under sex månader.
 
Själv ska jag stanna här, om inte för resten av livet så åtminstone under så lång tid som jag just nu kan överblicka. För mig känns det som ett modigt beslut att försöka rota mig på en plats, och det tvingar mig att möta helt nya utmaningar.
 
En av dem är just detta. Att förmå mig själv att stå kvar när någon annan lämnar.
 
Jag inser att det här förmodligen är första gången i mitt liv som jag betraktar ett avsked ur det perspektivet.
 

Höstfärger

 
 
Som en sprakande het eld, sådan är min höst. Det är färgerna jag faller för.
 
Med den här bilden är jag med i tävlingen som anordnas av Katarina Ratcliffe och Cuponation.
 

From Here Onwards

 
 Dalí's Wounded Soft Watch. Image borrowed from Wikipaintings.
 
 
It’s categorized and measured in years, months, weeks, days, hours, minutes, seconds.
 
Time.
 
It’s neatly packaged in square shaped boxes – a minute is a minute is a minute.
 
Or not at all.
 
 
For some time now, time as I know it has escaped and eluded me. Like Salvador Dalí’s jelly like watches it has flowed through my fingers, while I’ve desperately tried to catch it and put it back into shape.
 
Time.
 
It has lacked its previously known structure.
 
 
So much has happened in a relatively short period of time. My life is completely different today than what it was just two or three months ago. I have made changes, turned around 180 degrees, but a part of me has been left behind, wondering what happened. One part of me has been running fast, fast, fast, while the other has been gently tiptoeing behind.
 
Or maybe this is the parable: a carousel where the world around turns into stripes, with all details blurred and smeared into each other. It’s only when we stop that the objects reclaim their shape and structure. Still, it takes a minute or so before the brain stops spinning.
 
 
I think it has stopped spinning now and that I have regained my focus. I think I’m on solid ground now. I think I can say now: from here onwards.
 
 
 
 
 
Vi portionerar ut den i form av år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder.
 
Tiden.
 
Vi paketerar den i fyrkantiga boxar – en minut är en minut är en minut.
 
Eller inte alls.
 
 
Den här senaste tiden har tiden så som jag känner den undflytt och gäckat mig. Likt Salvador Dalís geléartade klockor har den runnit mellan mina fingrar, medan jag desperat har försökt att fånga den, forma den.
 
Tiden.
 
Den har saknat all känd struktur.
 
 
Det har hänt så mycket på förhållandevis kort tid. Mitt liv är ett annat i dag än vad det var för bara ett par, tre månader sedan. Jag har gjort förändringar, vänt 180 grader om, men en del av mig har stått kvar i det gamla och förvånat undrat vad som har hänt. Delar av mig har sprungit fort, fort, fort, medan andra har tassat efter, försiktigt på tå.
 
Eller, kanske är liknelsen denna: en karusell där världen runtom förvandlas till en randig, abstrakt målning. Alla detaljer suddas ut, smetas in i varandra. Först när vi stannat så återtar objekten sina rätta former, men det dröjer en stund innan hjärnan slutar att snurra.
 
Nu tror jag att den har stannat och att jag har återfått fokus. Nu tror jag att jag står på fast mark igen. Nu tror jag att jag kan säga: härifrån och framåt.
 

Since Last We Met

 
 
 
The days rush by and turn into weeks. The weather says its still summer, making it difficult to understand that it really is time for routines and everyday life again. My mind is still in vacation mode.
 
I’m spending quite a lot of time in my new apartment. Two and a half weeks after the move I’m almost done decorating, except for a few paintings, ceiling lamps and blinds – those details that for some reason always seem to be left for last… I’m also waiting for the first scratches, some dust and stains that will transform my newly renovated apartment from an ‘object’ into a home.
 
 
We had the first meeting in the book club tonight. I know it’s already been done, but the club itself could probably provide enough material for a novel (most likely in the feel good genre). I mean, six young women meet to discuss books, you know the rest, don’t you? I’m curious to see what this will be like in real life.
 
The first book on our list is The Dice Man by Luke Rhinehart (or George Cockcroft, which is his real name). I read it about 15 years ago and remember I was incredibly intrigued by the story of a man who made all his decisions with the help of a dice. I was in my teens and sat cross-legged in my girls' room, rolling a little Yahtzee dice across the floor. Thankfully, I had barriers that kept me from the worst follies. I’m looking forward to reading it again and find out if it still fascinates me as much as it did back then.
 
 
 
 
 
Dagarna rusar fram och blir till veckor. Sommarvärmen håller i sig och det är svårt att förstå att vardagen och verkligheten faktiskt har infunnit sig. Semestersinnet lever kvar i mig.
 
Jag pysslar med lägenheten. Två och en halv vecka efter flytten har jag kommit i förvånansvärt bra ordning. Det saknas i princip bara några tavlor, taklampor och persienner – de där detaljerna som av någon anledning alltid blir kvar till sist… Jag väntar också på de första reporna, de första dammtussarna och fläckarna, de som ska ta min nyrenoverade lägenhet från att vara ett objekt till att bli ett hem.
 
 
I kväll hade vi första träffen i den nybildade bokcirkeln. Det har naturligtvis redan gjorts, men själva bokcirkeln i sig känns som stoff till en roman (troligen av feelgood-karaktär). Jag menar, sex unga kvinnor träffas för att diskutera litteratur, i en bok eller film kan väl det bara sluta på ett sätt? Återstår att se var verkligheten tar oss.
 
Den första boken vi ska läsa är Tärningsspelaren av Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft). Jag läste den för kanske 15 år sedan och minns att jag blev otroligt fängslad av historien om mannen som bestämmer sig för att fatta alla beslut med hjälp av en tärning. Jag var i tonåren och satt i skräddarställning i flickrummet och lät en liten yatzy-tärning rulla över golvet. Tack och lov hade jag spärrar som höll mig ifrån de värsta galenskaperna. Det ska bli spännande att läsa om den och se om den fortfarande fascinerar mig på samma sätt.
 

Me and the City

 
 
 
I won’t deny that a part of me misses the house and the garden. Another part of me longs for hardcore country life; a life where wellies are a necessity rather than fashion and where nail color is mainly used to hide the never-ending streaks of dirt under your nails.
 
But I live in the city now, and I can see the advantages.
 
 
I woke up early this morning, put on my shoes and went for a walk. The city was still in a drowsy haze. Except for one or two elders walking their dogs, it was just me and the city. It was me and the morning sun, me and the asphalt, me and the cobblestone, the mighty facades, the church towers and the green lungs that every now and then break the monotony of everything hard and angular.
 
When I got to the city center, the stallholders were preparing for today’s trade; flowers, strawberries, chanterelles and greens lined up like colorful precious stones. Me, I went to the bakery and bought a brittle croissant for breakfast.
 
So far, this new life feels a little like being on vacation. I’m rediscovering my hometown, seeing everything in a new light. And I like what I see.
 
 
 
 
 
Jag ska inte förneka att en liten del av mig saknar huset och trädgården. En annan del av mig längtar långt ut på landet, till en plats där gummistövlar är nödvändighet snarare än mode och där nagellack framförallt är ett effektivt sätt att dölja de milslånga ränderna av jord under naglarna.
 
Men nu bor jag i stan, och jag kan se fördelarna med det också.
 
 
I morse vaknade jag tidigt, snörade på mig skorna och gav mig ut på en promenad. Staden låg fortfarande i ett sömnigt dis. Förutom en och annan pensionär med hund så var det bara jag och staden. Det var jag och morgonsolen, jag och asfalten, jag och kullerstenarna, de höga fasaderna, kyrktornen och de gröna lungor som med jämna mellanrum breder ut sig och bryter monotonin av hårt och kantigt.
 
När jag kom till stadens mitt hade torghandlarna precis börjat förbereda sig för dagens kommers; blommor, jordgubbar, kantareller och grönsaker uppradade som färgglada ädelstenar. Själv gick jag till bageriet och köpte en alldeles frasande färsk croissant.
 
Än så länge känns det här nya livet lite som att vara på semester. Jag upptäcker min hemstad på nytt, ser den i ett nytt ljus. Och jag tycker om det jag ser.
 

Today

 
 
 
Like a friend said: This is where the rest of your life begins. Fill it with something good.
 

And then it was August

 
A picture from last August. I'm sitting at a local cafe, planning for the fall. The procedure looks pretty much the same this year, but my hair is a bit shorter and the lists have a different content.
 
 
 
It's August but summer still, yet August alwas makes me think of fall and fall ignites that spark to change and rearrange. I want to make lists, organize, buy notebooks and calendars and I want to start afresh. I want life itself to be just as crisp and clear as the high autumn air.
 
Chances are I will succeed this year.
 
I end my vacation on Sunday and go back to work on Monday. During this fall it will be time for me to step up to 75 percent and also slowly start to prepare myself for the role I’m supposed to take on when I’m fully fit again.
 
On Thursday (in just a week - eek...!), I’m moving all my belongings including the cat to my new apaprtment. At this new location, with the new conditions, life will inevitably change. I plan to be the one leading this change, assuming that it’s possible and desriable to be in that kind of control... I believe that part of life’s charm is uncertainty, coincidences and chance.
 
Autumn will also bring new social contexts, challenges and, hopefully, skills. I hope to get involved in the condominium association, a book club is being formed - something I dreamed of doing for many, many years - and I’m thinking about signing up for a study group or evening course. Maybe finally master the basics of French, take a croquis or pottery class?
 
From where I’m standing the coming autumn looks bright, I even long a little. But first – let’s enjoy the last of summer.
 
 
 
 
 
Det är augusti och fortfarande sommar, men augusti får mig alltid att tänka höst och hösten ger mig nystartslustar. Jag vill skriva listor, organisera, köpa anteckningsböcker och kalendrar och jag vill börja om på nytt. Jag vill att livet självt ska te sig lika friskt och spritsigt som den höga, klara höstluften.
 
Det finns goda chanser i år.
 
På måndag är semestern över och jag börjar jobba igen. Någon gång under hösten är det dags för mig att gå upp på 75 procent och jag ska så sakteliga börja förbereda mig för tjänsten som det är tänkt att jag ska ha när jag är fullt frisk igen.
 
På torsdag (om bara en vecka – hjälp...!) går flyttlasset. På den nya platsen, med de nya förutsättningarna, kommer livet obönhörligen att förändras. Jag tänker mig att jag ska vara den som håller i tyglarna och styr förändringen, så långt det nu är möjligt. En del av charmen med livet är ju ovissheten, tillfälligheterna och slumpen.
 
Hösten kommer också att innebära nya sociala sammanhang, utmaningar och kunskaper. Jag hoppas få engagera mig i bostadsrättsföreningen, det håller på att bildas en bokcirkel – något som jag drömt om att göra i många, många år – och jag går och klurar på om jag ska anmäla mig till någon studiecirkel eller kvällskurs. Kanske ta tag i franskan, teckna kroki eller dreja?
 
Från där jag befinner mig så ser den kommande hösten ljus ut, jag längtar till och med, men första ska jag virvla runt i de sista ljumma sommarvindarna.
 

Happy to be Home

 
 
 
A good thing about fearing for my life every time I go traveling is that the joy of coming back home is even greater. Not only have I traveled, I have also survived. It’s a bit like being reborn, or at least once more having been given the opportunity to live.
 
I came home yesterday to a warm and sunny Sweden, a garden in full bloom and raspberries – finally raspberries! Yes, I still live in the old, yellow house, for a couple of weeks more. During that time I will try to enjoy the garden as much as I possibly can, between moving boxes and garbage bags.
 
Estonia? It was great! I will post some photos later this week.
 
A big hug to you all!
 
 
 
 
 
En bra sak med att frukta för mitt liv varje gång jag ger mig ut på en resa till sjöss eller uppe i luften är att glädjen över att återvända hem blir om möjligt ännu större. Jag har ju inte bara varit ute och rest, jag har dessutom överlevt. Det är lite som att återfödas, eller åtminstone att få livet i gåva ännu en gång.
 
Jag landade på Arlanda i går och kom hem till ett solvarmt Sverige och en trädgård där sommaren står i full blom och hallonen – äntligen! – hänger tunga mot marken. Jo, jag bor fortfarande kvar i det gamla gula huset, ett par veckor till. Under den tiden ska jag försöka njuta så mycket jag kan av att ha en egen trädgård, mellan flyttkartonger och sopsäckar. Det är ungefär vad de närmaste veckorna kommer att handla om för min del.
 
Resan? Den var toppen! Det kommer några bilder senare i veckan.
 
En stor kram till er alla!
 

Closing one Door, Opening Another

 
The living room in my new apartment. This image is from the real estate agent (Fastighetsbyrån), so it's not my furniture.
 
 
Today I opened the door to my new apartment for the first time. Do I dare to say that it’s also the door to my new life? Well, yes, although I’m still in limbo with regards to what it will contain.
 
A lot has happened in my life since I last posted here on the blog. I’m single. I have bought an apartment in the city. And… well, that’s pretty much it. I feel that it’s enough though, given that it all has happened only during the last 3-4 weeks.
 
What led to the separation and my feelings towards it are private, so here on the blog and from now on I will only look forward. I know that the present is really all that exists, but I’m feeling that life is full of future.
 
 
I want to thank those of you who have left notes for me, here on the blog or on other forums. I haven't been strong enough to respond or take part of your lives as I usually do, but I appreciate it. I really do.
 
 
 
 
I dag satte jag för första gången nyckeln i låset och öppnade dörren till min nya lägenhet. I någon mån också dörren till mitt nya liv, även om jag fortfarande svävar i ovisshet om vad det kommer att innehålla.
 
Det har hänt en del i mitt liv sen sist. Jag är singel. Jag har köpt en lägenhet inne i stan och… ja, det är väl ungefär det, men det kanske kan räcka? Det är rätt raskt marscherat på ungefär en månads tid, tycker jag själv.
 
Vad som har lett fram till separationen och mina känslor omkring den är privat, så här på bloggen och från och med nu nöjer jag mig med att blicka framåt. Jag vet att det egentligen bara är nuet som existerar, men livet känns fullt av framtid.
 
 
Jag vill passa på att tacka er som har lämnat hälsningar här på bloggen och på andra sätt. Jag har inte känt mig stark nog att svara eller att ta del av era liv som jag brukar, men jag uppskattar det. Det gör jag verkligen.
 

Dear Sweden...

 
Apple blossom from a few weeks ago
 
 
Today is your day – my day, our day, because we are one and I cannot separate myself from you. You are in my blood, in my value system and your tales and tunes are entwined with my veins.
 
My dear country. I love your body, your hills and mountains and flat farming landscape. I love your clean lakes, creeks and rivers and your beautiful coastline. I love your secret forests and I am so grateful that I am allowed to nurse and revel your flora and fauna. I love how you let me reap from your abundance, that I can drink your water and eat your fruit.
 
I love how you cover me in ice and snow and darkness, only to let me experience yet another summer with endless light and midnight sun.
 
 
I love your democracy, your independence and the freedom you are giving me. I love your silence.
 
I love your traditions, and especially the tradition of being open towards other people, cultures and religions.
 
Dear country. You are mine and I am yours. I want to explore and experience the world, but never ever will I leave you. You are inside of me and I carry you with me, wherever I go.
 
 
Today is Sweden's National Day, hence this declaration of love.
 
 
 
 
 
Älskade Sverige. I dag är din dag – min dag, vår dag, för vi är ett och jag kan inte särskilja mig själv från dig. Du rinner i mitt blod, finns i hela min tankevärld och dina sagor och sånger vibrerar i mig.
 
Mitt kära land. Jag älskar din kropp, dina böljande kullar och knotiga berg, lika mycket som jag älskar ditt platta jordbrukslandskap. Jag älskar dina rena sjöar, bäckar och älvar, liksom din vackra kustlinje. Jag älskar dina trolska, hemliga skogar och jag är så tacksam att jag får vårda och njuta av din flora och fauna. Jag älskar hur du låter mig ta del av ditt överflöd, att jag kan dricka av ditt vatten och äta av dina frukter.
 
Jag älskar hur du bäddar in mig i is, snö och mörker, bara för att låta mig uppleva ännu en sommar med oändligt ljus och midnattssol.
 
 
Jag älskar din demokrati, din självständighet och friheten du ger mig. Jag älskar din tystnad.
 
Jag älskar dina traditioner, i synnerhet traditionen att vara öppen gentemot andra människor, kulturer och religioner.
 
Mitt kära, älskade land. Du är mitt och jag är din. Jag vill uppleva och upptäcka världen, men aldrig någonsin lämnar jag dig. Du finns inom mig och jag bär dig med mig, vart jag än går.
 

Thoughts on a Sunday

 
 
 
Four days off of work are coming to an end. Those days went by fast for sure, just like everything else seem to do right now. Knowing that I have an ordinary five day work week ahead of me isn’t so bad after all, because you know what? It will be Friday again in the wink of an eye. (And, of course, there are good things about being at the office too, I won’t say anything else.)
 
My mind has been a little shattered lately, and I think it will continue to be for a while. There’s just so much going on right now, and my thoughts are easily distracted. Staying focused takes willpower and energy.
 
I allow myself to get carried away, at least a little bit, but I also try to be present in the moment every day, even if it’s just for a short while. I stop and pause – body and mind – for a minute or two to simply observe what is going on inside and outside of me. After a few deep breathes I’m feeling grounded again.
 
I could easily be absorbed and all giddy over spring – staying up late and forgetting about food and rest – so the challenge now is to relax and enjoy, while still not letting go of all my routines just because the days are longer, warmer…
 
I want to get the most out of this time of year and this time of my life, and I believe it’s done with a sound balance between late nights in frisky spring joy and peaceful moments laying on the grass with all the sounds, scents and impressions whirling around me.
 
 
 
 
 
Fyra lediga dagar går mot sitt slut. Så fort det gick, precis som allt annat just nu. Att jag går en helt vanlig femdagars arbetsvecka till mötes känns inte vidare jobbigt med den vetskapen. Innan jag har hunnit blinka kommer det nämligen att vara fredag igen. (Och självklart finns det bra saker med att vara på jobbet också, jag ska inte påstå något annat.)
 
Jag har varit lite splittrad i tanken den senaste tiden, och räknar med att fortsätta vara det ytterligare ett tag även om det inte är något jag eftersträvar. Just nu är det bara så mycket på gång och så mycket som händer att tankarna gärna svävar iväg.
 
Jag låter mig själv sväva lite, men försöker också att åtminstone en liten stund varje dag vara närvarande i nuet. Jag stannar upp – i kropp och tanke – och bara betraktar och registrerar vad som pågår i mig och utanför mig. Tar några djupa andetag. Det gör underverk.
 
Jag skulle utan problem kunna svepas med helt och hållet i vårkänslorna – glömma bort att äta och gå och lägga mig – så utmaningen nu är att njuta av allt detta, utan att släppa på alla de rutiner jag byggt upp bara för att dagarna råkar vara längre, varmare…
 
Jag vill få ut som mycket som möjligt av den här tiden på året och den här tiden i mitt liv och tror att jag gör det allra bäst i en skön balans mellan sena kvällar i yster vårglädje och lugna stunder liggandes i gräset med alla ljud, dofter och synintryck dansandes runt mig.
 

The Things We do for Love

 
 
 
We’re up early, Nils and me. But I like getting up early in the morning, or so I’ve said.
 
Nils is fully convinced that the nights are warm enough now to be spent outside, and refuses to come back home when in the evenings I’m standing on the porch, trying to attract his attention with all the silly names he usually listens to. I even tell him there’s food, but nothing helps when the big world is just waiting for him and his four soft paws to be explored.
 
However, I'm not quite as convinced that the April weather is enough for Nils sensitive ears and pads, and thus wake up at dawn with no other alarm clock than my own worries. Driven by an invisible force (maternal instinct?) I crawl out of bed and down the stairway to let the little one in.
 
And quite right, he’s standing there, outside the door, offended by the fact that he have had to wait for me for so long. He meows loudly and resolutely strides up to the food bowl.
 
Then everything is forgiven and forgotten, and he rewards me with tons of cuddling.
 
And now it's breakfast time even for this gal, who has a busy schedule today. First, she’s acting family photographer for a friend with her husband and baby. In the evening, there will be wine, good food and plenty of girl talk, all the way into the next dawn.
 
 
 
 
 
 
I dag är vi uppe tidigt, jag och Nils. Men det gillar jag, har jag ju sagt.
 
Nils tycker numera att det är tillräckligt varmt för att han ska få vara ute och ränna hela natten och kommer inte alltid längre in på kvällarna när jag står på förstukvisten och lockar och ropar. ”Kom nu kissemoj, kom då lilla maui. Missemao kom nu får du mat.” Inget hjälper när den stora världens äventyr ligger för hans fyra mjuka tassar.
 
Jag är dock inte riktigt lika övertygad om att aprilvädret är tillräckligt för kattens känsliga öron och trampdynor, och vaknar således av mig själv – eller kanske snarare av oron – i gryningen och drivs av en osynlig kraft (modersinstinkten?) upp ur sängen och ner för trappan för att släppa in den lilla.
 
Mycket riktigt står han där utanför dörren, förnärmad över att ha få vänta så länge. Han jamar högljutt åt mig och travar målmedvetet fram till matskålen. Men sen belönar han mig med extra mycket gos.
 
Och nu är det frukostdags även för den här människan, som har massor på schemat i dag. Först ska hon agera familjefotograf åt en väninna med man och bebis och sedan, till kvällen, vankas vin, god mat och tjejsnack ända in till nästa gryning.
 
 

When Shopping is the Answer

 
 
 
In my journey towards minimalism I have had to question the role of shopping. Where and when, if ever, is the time and place to pray to Mammon?
 
My vision for a minimalistic lifestyle goes hand in hand with a dream of simple and carefree living, where my time can be spent on what I really love instead of polishing my possessions and working day and night to pay loans and bills.
 
Cutting down on shopping is a natural step in the light of that vision (although I took that step already a year ago, but then for financial and environmental reasons, as well as to challenge my tendency to shop every time life felt just a little bit boring).
 
Then again, there are problems only shopping can solve. And I’m not talking about crushed hearts or PMS, here.
 
 
It struck me when I once again was spending hours (or so it felt) by the clotheshorse, trying to pair one black sock with its twin, among a trillion (or so it felt) almost identical black socks.
 
That isn’t quality time.
 
So, I got rid of the socks. All of them. My green heart grimed and I felt guilty about it, but it just had to be done. And then I went to the mall and bought myself 14 pair of identical black socks (organic cotton, to compensate for my previous wasteful behavior).
 
Hanging socks for drying is still not what I love to do the most on my free time, but at least it’s swiftly done and I can get on with the rest of my life.
 
Shopping isn't always a bad thing.
 
 
 
 
 
Har shoppingen en plats i den minimalistiska livsstilen? Var och när, om någonsin, infinner sig den rätta tiden och den rätta platsen att tillbe Mammon?
 
Min vision om minimalism går hand i hand med drömmen om ett enkelt och bekymmersfritt liv, där jag kan ägna min tid åt sådant jag verkligen tycker om istället för att polera mina prylar och arbeta dag och natt för att betala räkningar och lån.
 
Att dra ner på shoppingen är ett naturligt steg i det perspektivet (även om det för min del skedde redan för ett år sedan, men då av ekonomiska och miljömässiga skäl, liksom för att göra mig av med ovanan att shoppa varje gång livet kändes lite småtråkigt).
 
Samtidigt finns det kanske problem som bara shopping kan lösa? Och jag syftar inte på krossade hjärtan eller PMS här.
 
 
Det slog mig när jag stod och hängde tvätt och kämpade med att försöka para ihop den ena svarta strumpan efter den andra med sin tvilling, bland tusentals nästan identiska svarta strumpor.
 
Det är inte kvalitetstid, om du frågar mig.
 
Så jag gjorde mig av med strumporna. Vartenda par. Mitt gröna hjärta grämde sig och jag fick faktiskt lite skuldkänslor, men det var bara tvunget att ske. Sen gick jag till affären och köpte 14 par helt identiska svarta strumpor (i ekologisk bomull för att kompensera för mitt tidigare så slösaktiga beteende).
 
Att hänga tvätt är fortfarande inte det jag allra helst gör på min fritid, men nu är det åtminstone snabbt avklarat och jag kan ägna mig åt roligare saker.
 
Shopping är inte alltid av ondo.
 

Och vinnaren är...

 
Only in Swedish this time
 
 
 
Nu har jag dragit vinnaren av armbandet, och segraren är...
 
 
 
 
...Annika Nilsson som planerar att bära det på en galakväll där Årets företag i staden där hon bor ska utses.
 
På sätt och vis var det tur att jag lät slumpen avgöra, för hade jag varit tvungen att välja en av alla dessa fina motiveringar ni lämnat så hade jag haft det väldigt, väldigt svårt.
 
Kul att så många ville vara med!
 
 
Annika, vi hörs av via mail så att jag kan få dina adressuppgifter.
 

Early Morning Glow

 
Sunrise at the tea plantation in India. The view from my bedroom window at home isn't quite so spectacular, but still beautiful in its own modest way.
 
 
I like to wake up early, before the sun has taken its position high up on the canopy. I like to peer through a gap in the sheer, white curtains to watch the tree-trunks glow, a warm reddish brown.
 
I like to linger in bed for a while, listening for sounds – indoor sounds and outdoor sounds – to hear only silence, scattered by the birds and the paperboy, who have already started their day.
 
 
 
 
 
Jag tycker om att vakna tidigt, innan solen intagit sin position högt på himlen. Jag tycker om att glänta på den tunna gardinen, och kika ut på trädstammarna som glöder varmt rödbruna.
 
Jag tycker om att ligga kvar i sängen en stund och lyssna efter ljud – inomhusljud och utomhusljud – men bara höra tystnaden, avbruten av fåglarna och tidningsbudet, som redan börjat sin dag.
 

Bracelet Giveaway

 
 
 
CLOSED - WINNER WILL BE ANNOUNCED WITHIN SHORT
 
Before attending the flea market I asked for advice on what to sell and what to keep. Many of you liked this bracelet, and someone came up with the brilliant idea that I should pass it on to one lucky reader trough a giveaway here on the blog.
 
So, if you're interested in this bronze colored bracelet, leave a comment in the field below, with a valid e-mail address (only I can see it), and tell me on what occassion you would like to wear it.
 
The bracelet is elastic so it should fit most sizes.
  • Giveaway is open to readers all over the world.
  • Only one entry/comment per person, please.
  • Giveaway is open until April 11, 2013, 23:59 CET.
  • The winner will be selected through a random draw.
 
Good luck!
 
 
 
 
 
TÄVLINGEN AVSLUTAD - VINNAREN PRESENTERAS INOM KORT
 
Innan loppisen frågade jag er om råd om vad jag skulle sälja, och vad jag skulle spara. Det visade sig att många var förtjusta i det här armbandet, och någon kom på den briljanta idén att jag skulle lotta ut det här på bloggen. Sagt och gjort!
 
Om du vill ta över det här tjusiga, bronsfärgade armbandet, lämna en kommentar nedan med en giltig e-postadress (bara jag kan se den) och tala om när du skulle vilja bära det här armbandet.
 
Armbandet är elastiskt och bör således passa de flesta storlekar.
  • Du kan delta i utlottningen oavsett var i världen din brevlåda befinner sig.
  • Bara en kommentar per person, tack.
  • Utlottningen är öppen till 11 april 2013, klockan 23.59.
  • Vinnaren utses med hjälp av den magiska slumpen.
 
Lycka till!
 

Older posts