Fear of Flying (and other Means of Transportation)

 

Our summer house in Estonia

 

 

 

When you’re reading this I’m probably tossing on the waves of the Baltic Sea on my way to Estonia for a short vacation. There’s a train puffing out of the railway station in just an hour, and I will be on it, heading for the first stop on my trip before I get on the ferry bound for Tallinn.

 

I don’t know what it is with traveling, but it always gets me thinking of… well… death. I consider myself being a quite experienced traveler. As if traveling in itself wasn’t enough, I’ve been doing it on my own many times, to some rather exotic places.

 

Still, getting on that ferry or plane really frightens me. It’s not that I’m afraid of being dead (I believe it’s either a never-ending nothing or something peaceful), but I’m curious to see what life has in stock for me. I’m also terrified just by the thought of having to experience a plane crash or a ferry disaster. It’s like I’m imagining how scared I would be, if, and what I’m really afraid of then is my own fear. Does that make sense?

 

 

I know it’s pointless and only doing me harm. I know that right here, right now I’m not experiencing a catastrophe. I’m not about to die in a plane crash in this very moment, and it’s of no use to even think about it before it’s actually happening. Truth is, most likely it will never happen. And if it does, it does. There’s nothing I can do about it. I’m doing my best to try and convince myself…

 

So far I have never let this fear stop me from traveling and see the world, and I’m determined to never let it. Nevertheless, there are moments before and during every trip when I tell myself that I’m so stupid to have ever left home, the home that I would now do just about anything to see just one more time.

 

Ok. This post isn’t very cheery. Maybe I should have just told you how glad I am to get away for a while, to get some rest and fresh air, spend time with loved ones, read and go for long walks. Yeah, that sounds better. Forget about the rest, will you?

 

À bientôt!

 

 

 

 

 

När du läser det här gungar jag med största sannolikhet fram över Östersjöns vågor, på väg till Estland och en kortsemester. Ett tåg lämnar stationen om ungefär en timme, och jag kommer att sitta på det, på väg till det första stoppet innan jag tar färjan till Tallinn.

 

Jag vet inte vad det är med resor, men de får mig alltid att tänka på… tja… döden. Jag ser mig själv som en van resenär. Som om själva resandet i sig inte vore nog så har jag gett mig iväg själv många gånger, till några rätt exotiska platser.

 

Ändå känner jag mig skräckslagen varje gång jag kliver på en färja eller ett flygplan. Det är inte det att jag är rädd för att vara död (jag tror att det antingen är ett evigt ingenting eller något fridfullt), men jag är så nyfiken på vad livet mer har att erbjuda. Jag är också vettskrämd av själva tanken på att behöva uppleva en flygkrasch eller en färjekatastrof. Det är som att jag föreställer mig hur rädd jag skulle vara, om, och vad jag i slutändan egentligen är mest rädd för är min egen rädsla. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt.

 

 

Jag vet att det är meningslöst och bara gör mig illa. Jag vet att här och nu så genomlider jag ingen katastrof. Jag håller inte på att dö i en flygkrasch just nu, och det tjänar ingenting till att överhuvudtaget tänka på det innan det faktiskt händer. För sanningen är ju den att det med största sannolikhet aldrig kommer att hända. Och om det gör det, så är det så. Det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag gör mitt bästa för att övertyga mig själv om ovanstående…

 

Hittills har jag aldrig låtit rädslan hindra mig från att resa och upptäcka världen, och jag är fast besluten att heller aldrig låta den göra det. Icke desto mindre så kommer stunderna inför och under varje resa då jag förbannar mig själv och min egen dumhet för att jag alls lämnade hemmet, det där hemmet som jag nu skulle göra vad som helst för att återse bara en enda gång till.

 

Hmm. Det här inlägget blev inte särskilt upplyftande. Kanske skulle jag bara ha berättat istället hur glad jag är för att få åka iväg några dagar och få vila och frisk luft, tillbringa tid med nära och kära, läsa böcker och gå långa promenader? Ja, det låter bättre. Glöm resten, ok?

 

À bientôt!

 

Det där känner jag igen. Skräckblandade känslor av total maktlöshet när jag kliver på ett plan. Tankar på döden. Inte så mycket hur det är att vara död utan på att lämna jorden och allt man är van vid och allt man vill uppleva och göra framöver. Precis som du säger. Fruktansvärt jobbigt. Men det skulle vi ju inte prata om, så jag önskar dej en fantastiskt fin vistelse i Estland och en förhoppning om att få en liten inblick i hur dina dagar där varit :-)
Kramar!

Du är go Linn!
I min ursprungsfamilj har det ofta varit resan som varit målet.
Hoppas att du får fantastiskt vilsamma dagar där du kan njuta riktigt mycket!

Jag kan nog känna igen den där känslan lite granna. Men det är nog mer i förebyddande syfte. Jag är mer om det här skulle hända, då ska jag göra så här och hitta nödlösningar. Och det är också en sorts räddsla. Att inte slappna av utan måste alltid ha en nödutgång om jag känner mig hotad, vilket jag gör på stora båtar, flygplan och ibland bilar/bussar.

Men det som är så viktigt här är ju som du säger, du låter inte räddslan kontrollera dig! Du besegrar den gång på gång! Hur bra som helst, även om du har kvar känslan så kan du hantera den.

Och när du väl är framme så kan du få njuta utav en underbar semester. <3

Önskar dig fina dagar där i Estland! Vad fint med ett sommarhus där som du kan åka till!
Kram

Jag fullkomligt älskar att flyga. Men varje gång jag sätter mig på ett plan så kommer en millisekund med tanken "Ja.. alltså.. om vi kraschar så dör jag nog. Hum. Det är ju inte så bra". Sedan somnar jag. Det är en sorts bieffekt som sitter kvar sedan jag var ute och backpackade och ofta flög nattetid eftersom jag inte hade tid att sova någon annanstans..

Jag är inte rädd under resan men jag känner igen mig i det M skriver.. tanken dyker alltid upp nån millisekund.. det kan den även göra en vanlig vardag.. tänk om? Men om man är medveten om det kanske man även samlar på näralivet upplevelser... det tror jag. Önskar dig en fin resa med allt det du önskar.
Kramar

Jag känner igen mig så i det du skriver. Att resa på en färja funkar däremot rätt bra, men flyga.. Jag gör det, men mår illa ;)
Och var kul att titta in här igen. Kramar och ha en fortsatt härlig sommar!

Känner igen mig i varenda liten bokstav du har tryckt ned. Jag ser dessutom mig själv i kraschen/vraket m.m och ser hur barnen lämnas över till en fosterfamilj som matar dom med chokladmjölk och skogaholmslimpor och vi bara är en bild på väggen till slut.

Samtidigt som jag planerar, älskar och drömmer om resor världen över. Jag ÄR en upptäckare (med lite för vild fantasi). Förutom resa till USA för att hälsa på släkten och en dröm om en konsertvistelse i Seattle i december är nästa projekt en surfresa till Hawaii.

Så från en resare till en annan - HAPPY TRAVELING!

Hoppas du ändå fick en trevlig resa. Och ha en fantastiskt semester min vän!

Kram.

Du, det där låter väldigt bekant. Tror de flesta människor är rädda oavsett om de erkänner det eller inte. Säger som du "Måtte jag aldrig bli så rädd att jag glömmer att leva. Olyckor händer över allt. Hoppas din resa blir riktigt bra!

Trevlig resa!

Åhh det har hänt en del hos dig, saknat dig även om jag själv inte har varit så aktiv på bloggen.Hoppas på att allt blir det bästa för dig och ha en fin semester!! Fin lägenhet!!:)

Kram Lotta

När man rubbar vardagen, med resor, så kommer nog olika känslor och tankar igång. Olika för var och en. Om man pratar om rädslor, tror jag dom minskar lite för varje gång (hoppas det).

Hoppas du nu har det underbart och njuter, som bara den.

Kram Lissen

ja, fy! Det där med Estonia. Det hände ju på min pappas 50 årsdag. Inte helt kul. Vi hade några grannar med på båten. SÅ otroligt tragiskt! Klart att det sätter sina spår. Vi förlorade nära grannar i en flygplansolycka då jag var barn och det har satt sina spår...

Det där huset ser mysigt ut! Är avis! :-D