There Would Always be the Spring
You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintery light. But you knew there would always be the spring, as you knew the river would flow again after it was frozen.
- Ernest Hemingway, A Moveable Feast
Me and Munro
Alice Munro. Pictures from The Guardian and The Canadian Encyclopedia.
It feels almost surreal. A writer that I’ve actually read and whose books are available in paperback is the winner of this year’s Nobel Prize in literature.
I love Munro. I love how she combines words.
And collection of short stories… I have to say it’s appetizing. A little like eating until you’re full from a well-composed table of canapés. It is, of course, a very pleasant experience.
Here’s a short story, The Bear Came Over the Mountain, that was published in The New Yorker in 1999. It’s well worth reading.
Det känns nästan overkligt att hon får Nobelpriset i litteratur. En författare som jag faktiskt har läst. Någon som översatts till svenska och vars böcker redan finns i pocket, lätt tillgängliga för alla och envar.
Jag älskar Munro. Älskar hennes språk.
Och novellsamlingar... Det är apititligt. Som att äta sig mätt vid ett välkomponerat bord med kanapéer. Och det är, förstås, något mycket behagligt.
Här är en novell, The Bear Came Over the Mountain, som publicerats i The New Yorker. Den är verkligen läsvärd.
Jag recenserade hennes novellsamling För mycket lycka förra året.
Since Last We Met
The days rush by and turn into weeks. The weather says its still summer, making it difficult to understand that it really is time for routines and everyday life again. My mind is still in vacation mode.
I’m spending quite a lot of time in my new apartment. Two and a half weeks after the move I’m almost done decorating, except for a few paintings, ceiling lamps and blinds – those details that for some reason always seem to be left for last… I’m also waiting for the first scratches, some dust and stains that will transform my newly renovated apartment from an ‘object’ into a home.
We had the first meeting in the book club tonight. I know it’s already been done, but the club itself could probably provide enough material for a novel (most likely in the feel good genre). I mean, six young women meet to discuss books, you know the rest, don’t you? I’m curious to see what this will be like in real life.
The first book on our list is The Dice Man by Luke Rhinehart (or George Cockcroft, which is his real name). I read it about 15 years ago and remember I was incredibly intrigued by the story of a man who made all his decisions with the help of a dice. I was in my teens and sat cross-legged in my girls' room, rolling a little Yahtzee dice across the floor. Thankfully, I had barriers that kept me from the worst follies. I’m looking forward to reading it again and find out if it still fascinates me as much as it did back then.
Dagarna rusar fram och blir till veckor. Sommarvärmen håller i sig och det är svårt att förstå att vardagen och verkligheten faktiskt har infunnit sig. Semestersinnet lever kvar i mig.
Jag pysslar med lägenheten. Två och en halv vecka efter flytten har jag kommit i förvånansvärt bra ordning. Det saknas i princip bara några tavlor, taklampor och persienner – de där detaljerna som av någon anledning alltid blir kvar till sist… Jag väntar också på de första reporna, de första dammtussarna och fläckarna, de som ska ta min nyrenoverade lägenhet från att vara ett objekt till att bli ett hem.
I kväll hade vi första träffen i den nybildade bokcirkeln. Det har naturligtvis redan gjorts, men själva bokcirkeln i sig känns som stoff till en roman (troligen av feelgood-karaktär). Jag menar, sex unga kvinnor träffas för att diskutera litteratur, i en bok eller film kan väl det bara sluta på ett sätt? Återstår att se var verkligheten tar oss.
Den första boken vi ska läsa är Tärningsspelaren av Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft). Jag läste den för kanske 15 år sedan och minns att jag blev otroligt fängslad av historien om mannen som bestämmer sig för att fatta alla beslut med hjälp av en tärning. Jag var i tonåren och satt i skräddarställning i flickrummet och lät en liten yatzy-tärning rulla över golvet. Tack och lov hade jag spärrar som höll mig ifrån de värsta galenskaperna. Det ska bli spännande att läsa om den och se om den fortfarande fascinerar mig på samma sätt.
A Love Letter to Books and Reading
Wasn’t it I who said that being present was of uttermost importance? Wasn’t it I who warned about escaping reality?
I believe it was.
So is it really me who writes a passionate love letter to books, narrative art and reading, one of the most sophisticated escapist behaviors known to mankind?
You bet.
Reading is an inward-looking act. Sure, we can read aloud and discuss the story, but the most important and enjoyable part of reading takes place inside the head. That’s where I, together with the author, paint a reality that no one else can reach, a reality that can’t be captured in words. This world is a complex and unique combination of words, images, feelings and emotions.
When I read – a good book – the physical world around me ceases to be. The couch is just an object with the purpose of letting me forget that my body exists, the ceiling and the walls are reduced to their mere function – to keep me warm, dry and free from wind and outdoor sounds.
I’m as far away from reality as I possibly can get and still… present. Entirely present. I’m awake. Focused.
Without feeling ashamed, apologize or being cautious I walk straight into the life of a stranger, revealing his innermost secrets. I’m a spectator, a silent companion who only controls details – facades, coulisses – while destiny marches on, merciless, at every turn of page. I’m charmed and horrified, reveled and saddened.
We have to go through this, take us to the end station together, because I can’t let you go now, now when your life has become part of mine and your musings are mine as well.
And so I travel, from the first word to the last, and it’s not until the book-covers are closed – for the day or forever – that I return to my world, enriched and new. The walls and the ceiling and the couch regain their well known shapes.
But I am new and I have changed.
Today is International World Book Day. Go grab a book and read some!
Att läsa är i grund och botten en introvert handling där omvärlden stängs ute. Visst kan vi läsa högt för varandra, diskutera bokens innehåll, men det viktigaste och mest njutbara i processen sker i huvudet.
Det är där jag tillsammans med författaren målar upp en verklighet som ingen annan någonsin kan träda in i, som inte låter sig fångas i ord. Det är en värld som är en komplex och unik sammansättning av ord, bilder, känslor och stämningar.
När jag läser – en bra bok – då finns inte den fysiska världen runt omkring mig. Soffan är bara ett föremål med syfte att låta mig glömma att min kropp existerar, taket och väggarna reduceras till sin funktion – att hålla mig torr, varm och fri från vind och utomhusljud.
Jag är så långt bort från verkligheten som jag någonsin kan komma och ändå… närvarande. Helt och hållet närvarande. Min hjärna är skärpt. Jag är fokuserad. Koncentrerad. Vaken.
Utan att skämmas, be om ursäkt eller ta det varligt klampar jag rätt in i en främlings tanke- och sinnevärld, en främlings verklighet och innersta hemlighet. Jag är en betraktare, en tyst följeslagare som bara har makt över detaljer – fasader, kulisser, rekvisita – medan ödet skoningslöst marscherar vidare, allteftersom jag vänder sida. Jag förtjusas och förfasas, njuter och lider.
Vi måste gå igenom det här, måste ta oss till slutstationen tillsammans, för jag kan inte släppa dig nu, nu när ditt liv blivit en del av mitt och dina funderingar också är mina.
Så tar jag mig från första ordet till det sista och när bokpärmarna sluts – för dagen eller för gott – först då återvänder jag till min värld, berikad och ny. Väggarna och taket och soffan återfår sina välbekanta former.
Men jag är ny och jag har förändrats.
I dag är det världsbokdagen. Fira med att läsa en rad eller två!
Just Read: The Better Man
Author: Anita Nair
Title: The Better Man
Year of publication: 1999
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
Title: The Better Man
Year of publication: 1999
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
This is a story about friendship, about being true to yourself and standing up for your beliefs.
Middle-aged Mukundan has retired from government service and returned to his village in southern India. Haunted by his mother’s mysterious death, a life of loneliness and painful childhood memories of an abusive father, he’s living partly in a fantasy world.
He imagines himself as a mighty man, someone that all the other villagers look up to with respect, an educated and civilized better man.
His loneliness is slowly chased away by two people he can truly call his friends. But what is friendship really worth, when he’s getting the chance to finally be what he wants to be – a someone in the village?
The Better Man is an engaging and touching story about a man freeing himself from his past and taking charge of his own future. Nair isn't always making it easy for the reader to love and support her protagonist, but that only makes the novel better, in my opinion. Mukundan is human, with all the flaws and imperfections of a human being.
The language have similarities with Arundathi Roy’s The God of Small Things (which happens to be my favorite book of all times). It’s warm, poetic and playful.
A recommended read!
Författare: Anita Nair
Boktitel: The Better Man
Utgivningsår: 1999
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: The Better Man
Utgivningsår: 1999
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 3/5
Det här är en berättelse om vänskap, om att vara sann mot sig själv och att stå upp för det man tror på.
Mukundan har gått i pension och återvänt till sin hemby i södra Indien. Jagad av plågsamma barndomsminnen av en dominant far, sin mors mystiska död och ett liv fyllt av ensamhet, lever han delvis i en fantasivärld.
Han ser sig själv som en en bildad och civiliserad bättre människa, någon som de andra i byn borde ha vett att se upp till.
Ensamheten jagas sakta på flykt av två personer som han verkligen kan kalla sina vänner. Men vad är vänskap egentligen värt, när han får chansen att äntligen bli den han vill – en betydelsefull person i byn?
The Better Man är en engagerande och rörande berättelse om en man som frigör sig själv från sitt förflutna och tar ansvar för sin egen framtid. Nair gör det inte alltid lätt för läsaren att tycka om hennes huvudperson, men det gör boken, enligt min mening, bara bättre. Mukundan är mänsklig, med alla fel och brister som vi människor har.
Språket har likheter med Arundathi Roys De små tingens gud, som också råkar vara min favoritbok. Det är poetiskt och lekfullt med en påtaglig värme och medmänsklighet.
Rekommenderas!
I love buying books when I'm abroad (if it's a language I understand, of course...). Books are cheap in India. I got three for 824 rupees, which is around 15 USD or 100 SEK.
Just Read: The 158-Pound Marriage
This must be one of the ugliest book covers I've ever seen... These were my favorite colors when I was five years old though.
Author: John Irving (1942-)
Title: The 158-Pound Marriage
Publication: 1982 (1974)
Translation: Gunilla Lonæus
My rating: 3/5
Title: The 158-Pound Marriage
Publication: 1982 (1974)
Translation: Gunilla Lonæus
My rating: 3/5
John Irving is one of my favorite authors, so it wasn’t without expectations I read The 158-Pound Marriage, a book I found at a second hand store and realized I hadn’t read yet.
Irving is the saint of the odd characters, the god of improbable events. Tell me your weirdest nightmare, and it’s likely that Irving has exposed his characters to it. What fascinates me with Irving's writing is his ability to combine the absurdity with such warmth and compassion.
These trademarks of Irving are present also in The 158-pound Marriage, a novel about two married couples who choose to have a so-called open relationship between the four of them. The partner swap seems only logical as I get to know more about the background of each of them.
One could claim that the novel is about sex, but the physical part is subordinated. It’s about balance, about each party participating on equal terms, with equal benefits. Impossible, of course.
So who loves who more? Who is driving this four-part relationship forward? Who keeps it alive?
There are strong parts in The 158-pound Marriage, especially in the portrayal of two of the characters' backgrounds in a Europe ravaged by World War II, but the story in its entirety doesn’t really grab me. It feels too small, like what’s really important is not being said.
I recommend Irving’s masterpieces, like The World According to Garp, The Hotel New Hampshire, and The Cider House Rules. And, I’m looking forward to read his latest novel, In One Person.
Have you read anything by John Irving? What do you reckon?
Författare: John Irving (1942-)
Boktitel: Welterviktsäktenskapet
Utgivningsår: 1982 (1974)
Översättning: Gunilla Lonæus
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: Welterviktsäktenskapet
Utgivningsår: 1982 (1974)
Översättning: Gunilla Lonæus
Mitt betyg: 3/5
John Irving är en av mina favoritförfattare, så det var inte utan förväntningar jag öppnade Welterviktsäktenskapet, en bok jag ramlade över på loppis och insåg att jag inte hade läst.
Irving är de udda karaktärernas beskyddare och de osannolika händelsernas gud. Få är de fasor som han inte utsatt sina romangestalter för. Det som fascinerar mig med Irvings författarskap är hur han lyckas kombinera det absurda med en sådan värme och medkänsla. Det blir aldrig kallt och avståndstagande, det är aldrig tal om någon lyteskomik.
Dessa Irvingska inslag finns också i Welterviktsäktenskapet, romanen om de två gifta paren som väljer att sinsemellan ha ett så kallat öppet förhållande. Partnerbytet känns logiskt och riktigt allt eftersom personernas bakgrund målas upp.
Man skulle kunna påstå att romanen handlar om sex, men det kroppsliga är underordnat. Istället handlar det om jämvikt, om att varje part ska delta i leken på lika villkor, med lika behållning. Naturligtvis en omöjlighet. Så vem älskar egentligen vem mest? Vem är drivande i fyrpartsförhållandet? Vem håller arrangemanget vid liv?
Det finns partier i Welterviktsäktenskapet som är starka, inte minst gäller det beskrivningen av två av romankaraktärernas bakgrund i ett Europa sargat av världskrig, men storyn i sin helhet griper inte riktigt tag i mig. Den känns för liten, och som att det som egentligen är av intresse inte sägs.
Till saken hör också att översättningen är katastrofal. Det är felstavningar och konstiga meningsbyggnader. På ett ställe har översättaren till och med lyckats blanda ihop karaktärernas namn. Om du ska läsa boken föreslår jag att du läser den på originalspråk eller en senare utgåva med annan översättning (om det finns, vill säga).
Jag rekommenderar varmt Irvings mästerverk; Garp och hand värld, Hotel New Hampshire och Ciderhusreglerna. Och så ser jag fram emot att läsa hans senaste, I en människa.
Har du läst något av John Irving? Vad tyckte du?
Ett kuvert fyllt av klokskaper
This post is only in Swedish
När jag kom hem från jobbet häromdagen (oj, vad det känns ovant att skriva...) låg ett brev och väntade på mig. Kuvertet var inte bara större och tyngre än vanligt, det var också betydligt vackrare, prytt med både ett bokmärke och en stämpel som skvallrade om att det här var ett brev från ingen mindre än Kungariket Kammebornias drottning.
I kuvertet fanns en liten bok, Profetens dotter, av Nyköpingskonstnären Lisbeth Sommarström. Det är en klok, tänkvärd och lättläst bok, fylld med betraktelser och kommentarer till vårt samhälle av i dag. Boken träffade mitt i prick, den tar upp precis de ämnen och teman som jag just nu funderar över, och det tror jag nog att Pia, drottningen själv, förstod.
Ett stort tack till Queen of Kammebornia för uppmuntran och omtanke under den här lite omtumlande veckan i mitt liv.
Har du inte besökt Queen of Kammebornia tidigare föreslår jag att du gör slag i saken nu. Jag beger mig dit minst en gång om dagen för att värma mig en stund vid den mentala lägereld som hennes ord utgör för mig.
Just Read: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Only in Swedish this time! (A review of a Swedish novel, only published in Swedish.)
Författare: Lina Wolff (1973-)
Boktitel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Utgivningsår: 2012
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 4/5
Boktitel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Utgivningsår: 2012
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 4/5
Att kategorisera, malla in och sammanfatta den här boken är inte lätt. Det är en berättelse uppbyggd av en mängd mindre berättelser som tillsammans bildar en helhet, och det är ibland oklart exakt var gränsen mellan fantasi och verklighet går. Längtan efter att passa in och höra till finns där som ett ständigt återkommande tema, liksom feminismen, men vad kan jag säga om handlingen?
Den kretsar kring Alba Cambó, den cancersjuka excentriska författaren som flyttar in i lägenheten under Araceli. Araceli, som är vårt berättarjag, har fått i uppdrag att skriva om Alba och hennes liv, men då hon egentligen inte vet särskilt mycket om henne berättas historien om Alba genom ett antal personer som kommit i kontakt med den mystiska författaren. På så sätt läggs bitarna i Alba-pusslet slutligen samman, samtidigt som läsaren får aptitretande munsbitar av fascinerande livsöden.
Det handlar om Alba, men det handlar också om alla de andra personer vi möter. Wolff värjer sig inte för ämnen som sex, död, alkoholism, ensamhet, otrohet eller utsatthet. Det är naket och rått, skruvat, absurt och surrealistiskt och på en och samma gång fullständigt trovärdigt.
Jag tröttnar aldrig på att med ordens hjälp träda in i alternativa världar som är så där på gränsen, på den hårfina gränsen mellan på riktigt och på låtsas, där det fullständigt osannlika görs sannolikt. Den här romanen gör mig inte besviken.
När vi nu ändå pratar böcker. Jag har också hunnit med att läsa två av Kerstin Ekman, Pukehornet och Urminnes tecken.
Pukehornet skulle jag beskriva som en psykologisk thriller med en huvudperson som snärjer in sig i allt mer komplicerade livslögner och tar till allt mer desperata grepp för att upprätthålla fasaden. En kuslig, obehaglig känsla följer mig genom hela läsningen och jag vill flera gånger gripa in, styra upp, och tala om för karaktärerna vad de ska göra för att rätta till sin situation. En mycket läsvärd roman som får betyget 4 av 5.
Urminnes tecken är en rätt underlig bok. Jag gillar underliga böcker, men den här griper inte tag i mig. Romanen utspelar sig i skogen och på fjället i vad som jag uppfattar som nutid, men huvudpersonerna är inga personer. De är i alla fall inga människor. Istället skildras ett samhälle bestående av oknytt och småfolk. Det är ett samhälle som på många sätt är likt vårt eget, med känslor och konflikter, om än i miniatyrformat och helt i avsaknad av monderniteter. Jag tror att om Ekman närmare hade beskrivit vilken typ av varelser vi hade att göra med, hur de såg ut till exempel, så hade det varit lättare att relatera till dem.
Ibland är det svårt att betygsätta böcker. Jag borde egentligen sluta med det. Min läsupplevelse av Urminnes tecken är inte värd mer än en 2:a, men boken är naturligtvis välskriven och får därför en 3:a.
Just Read: The God of Small Things
Author: Arundhati Roy (1961-)
Title: The God of Small Things
Year of publication: 1997
Translation: Read in original language
My rating: 5/5
Title: The God of Small Things
Year of publication: 1997
Translation: Read in original language
My rating: 5/5
This is the vertiginously story of fraternal twins Esthappen and Rahel, who after several years apart meets again in their viable, diable 30’s.
Something is lurking in the past, something that has affected them both deeply and changed the course of their lives. By letting me in to their childhood in 1970’s southwest India, Roy slowly unfolds the dark secret, exposing some of mankind’s most unattractive yet so very human qualities.
This book is perfect, from the first sentence to the last. Not only is the story breathtaking, but also brilliantly told. Roy takes me by the hand and leads me slowly, delicately along the path that will finally take us to the Answer.
Somehow aware of how painful this Answer will be, I sometimes stop – stop reading – in an attempt to prevent the inevitable course of actions. But she calls me, whispers gently to me to move on, and so we continue alongside towards the End.
I feel almost trapped inside Roy’s story, like I’m a part of it. She let’s me so close to the characters, their in-jokes, their fears and desires, so at the end, there is no clear line between us.
The atmosphere she creates manages to be warm and funny, yet sad and chilling, all at the same time. It’s bittersweet. And the language, oh my, it’s beyond beautiful. It’s like a soft caress; poetic, dreamy and suggestive.
Is this the best book I’ve ever read? Well, alongside a few of John Irving’s masterpieces I would say it is.
Dear Arundhati, I know that chances are small that you will ever be reading this, but if you do: please, please write another novel. I would be forever grateful.
Författare: Arundhati Roy (1961-)
Boktitel: De små tingens gud
Utgivningsår: 1997
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 5/5
Boktitel: De små tingens gud
Utgivningsår: 1997
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 5/5
Det här är den svindlande historien om tvåäggstvillingarna Esthappen och Rahel, som i den behagliga, begravliga 30-årsåldern möts igen efter att ha varit åtskilda i flera år.
Något i deras gemensamma förflutna har påverkat dem båda på djupet, något livsomvälvande som förändrat allt. Genom att ta med mig in i deras barndom i 1970-talets sydvästra Indien, vecklar Roy sakta, sakta ut hemligheten som blottar våra allra mörkaste och samtidigt så mänskliga sidor.
Den här boken är perfekt, från första meningen till den sista. Inte nog med att historien formligen tar andan ur mig, den är också genialt berättad. Roy tar min hand och leder mig sakta och försiktigt längsmed vägen som slutligen ska ta oss till Svaret.
På något sätt medveten om hur smärtsamt Svaret kommer att vara, stannar jag ibland – slutar att läsa – som om det skulle kunna förhindra att det oundvikliga sker. Men hon kallar på mig, viskar tyst och ber mig att fortsätta. Sida vid sida går vi mot Slutet.
Jag känner mig nästan som en fånge i Roys berättelse, som om jag är en del av den. Hon låter mig komma så nära karaktärerna, deras interna skämt, rädslor och drivkrafter, att det slutligen inte finns någon klar gräns mellan oss.
Stämningen i boken är både varm och underhållande, sorglig och otäck, allt på en och samma gång. Bitterljuvt, är ordet som kommer till mig. Och språket, språket, kära nån, det är bortom perfektion. Det är som en mjuk smekning; poetiskt, drömlikt och suggestivt.
Är det här den bästa bok jag någonsin läst? Ja, jämte några av John Irvings mästerverk så är det det.
Autumn Reads
I won't lie to you. I'm the kind of girl who loves the odd, absurd and forgotten books that you find covered with dust at the library or thrift store. A Russian novel from the 30's about a man who spends 350 pages constructing pipes? Count me in! A surrealistic Icelandic book about a young, disillusioned woman telling her life story from a prison cell during 12 hours? Well, that could be interesting.
However, during the fall when it gets dark and cold, I love a book that does to my brain what mashed potato (with cream and butter... oh yes!) does to my stomach. Would you agree that there's comfort books just like there's comfort food?
If so, here are five comfort books for your autumn reading menu. They aren't all smiles and sunshine, but they are... Quiet. Mild. Dreamy. Warm. Bittersweet. Easy to digest yet providing food for thoughts.
Jag ska inte ljuga. Jag älskar att sätta tänderna i de där udda, absurda och bortglömda böckerna som står täckta med damm på biblioteket eller loppisen. En rysk bok från 30-talet om en man som spenderar 350 sidor med att tillverka rör? Jamen visst! En surrealistisk isländsk roman om en ung, desillusionerad kvinna som under 12 timmar berättar sitt livs historia från en fängelsecell? Tja, det kan vara intressant.
Men under hösten när det blir mörkt och ruggigt, då vill jag läsa böcker som gör med min hjärna vad potatismos (med grädde och smör... mums!) gör med min mage. Håller du med om att det finns 'comfort books' precis som det finns 'comfort food'?
I så fall, här är fem må bra-böcker för din höstläsningsmeny. Det är inte bara leenden och solsken, men de är... Tysta. Milda. Drömska. Varma. Bitterljuva. Lättsmälta och samtidigt tankeväckande.
A classic from 1958. Holly Golightly is a small town girl living in New York. With no job, she depends on wealthy men to cover her expenses. Her neighbor, whom Holly calls Fred, tries to break her bewitchment for luxury and money. A charming and somewhat sad love story about finding out who you are and what's really important in life.
Frukost på Tiffanys
En klassiker från 1958. Holly Golightly är småstadstjejen som tagit sig till New York. Utan jobb är hon beroende av rika män som förser henne med vad hon behöver. En granne, som Holly har bestämt sig för att kalla Fred, försöker bryta hennes längtan efter ett liv i sus och dus. En charmig och också lite sorglig kärlekshistoria om att hitta sig själv och vad som verkligen är viktigt i livet.
En klassiker från 1958. Holly Golightly är småstadstjejen som tagit sig till New York. Utan jobb är hon beroende av rika män som förser henne med vad hon behöver. En granne, som Holly har bestämt sig för att kalla Fred, försöker bryta hennes längtan efter ett liv i sus och dus. En charmig och också lite sorglig kärlekshistoria om att hitta sig själv och vad som verkligen är viktigt i livet.
A collection of short stories that really crawls under your skin. They're sad. They're brutal. They're tragic and yet so, so beautiful. The people of Munro's universe are desperately trying to find their way in life, and in their search for something to belong to, they are prepared to do just about anything. And so they do.
För mycket lycka
En novellsamling som verkligen kryper under skinnet. De är sorgliga. De är brutala. De är tragiska och samtidigt så enastående vackra. Människorna som befolkar Munros värld försöker desperat hitta sin plats i livet och i sin jakt efter ett sammanhang är de beredda att göra nästan vad som helst. Och gör det också. Jag har recenserat den här boken tidigare, närmare bestämt här.
This novel depicts a childhood in 1980's South Africa, with apartheid as a painful reality. Faith, growing up with her mother who suffers from a depression, turns to the housemaid for comfort and security. However, brutal violence comes into their life and years later, Faith need to come to terms with the night that changed everything.
Sommarsquash Tokolosh
En uppväxtskildring från 80-talets Sydafrika där apartheid är en smärtsam och ständigt närvarande verklighet. Faith, som växer upp med sin mamma som lider av en depression, tyr sig till hembiträdet för trygghet och tröst. Brutalt våld sliter sönder lyckan och flera år senare måste Faith återigen möta och förlika sig med natten som förändrade allt.
A book intended for teenaged readers that has been loved by grown-ups. Pessl tells the story about Blue who grows up with her father, a college professor who never seems to be able to settle down. During Blue's last year in school she befriends with a group that secretly associates with the school's film studies teachers. Whose death leads to Blue questioning everything she believes in. A book filled with references to literature and popular culture.
Fördjupade studier i katastroffysik
En bok som skrevs för tonåringar men som älskats av vuxna. Pessl berättar om Blue som växer upp med sin pappa, en högskoleprofessor som aldrig tycks kunna stanna i en och samma stad under någon längre tid. Under Blues sista skolår dras hon in i en grupp som i hemlighet umgås med skolans filmlärare. Vars död leder till att Blue ifrågasätter allt som hon tidigare trott på. En bok fylld med litterära och populärkulturella referenser.
32 year old Chloé, mother of two, is left by her husband for another woman. Her father in law invites her and the kids to his cottage over the weekend. The two of them discusses love, life, infidelity and passion, not always agreeing. I would say that her novel Hunting and gathering is better, but this one is short and... interesting.
Jag älskade honom
32-åriga Chloé, tvåbarnsmamma, lämnas av sin man för en annan kvinna. Hennes svärfar bjuder henne och barnen till sitt lantställe över helgen, och de två diskuterar kärleken, livet, otrohet och passion. Och de är långtifrån alltid överens. Jag tycker att Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam är bättre, men den här är kort och... intressant.
32-åriga Chloé, tvåbarnsmamma, lämnas av sin man för en annan kvinna. Hennes svärfar bjuder henne och barnen till sitt lantställe över helgen, och de två diskuterar kärleken, livet, otrohet och passion. Och de är långtifrån alltid överens. Jag tycker att Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam är bättre, men den här är kort och... intressant.
What are you reading this fall? Anything to recommend? I'm reading Arundhati Roy's God of Small Things right now. Wow. It's really something extra.
Vad läser du i höst? Något att rekommendera? Jag läser Arundhati Roys De små tingens gud just nu. Den är verkligen något alldeles extra.
Just Read: Day of the Oprichnik
Author: Vladimir Sorokin (1955-)
Title: Day of the Oprichnik (Den opritjnika)
Year of publication: 2006
Translation: Ben Hellman
My rating: 3/5
Title: Day of the Oprichnik (Den opritjnika)
Year of publication: 2006
Translation: Ben Hellman
My rating: 3/5
Halfway through the first chapter I’m about to close the covers of this book, never to open them again. The violence and brutality that overflows and drips out of these pages are sickening. The images that are scratched and carved on the inside of my eyelids so painful.
But I keep reading, convinced that there must be something that Vladimir Sorokin wants to tell me. And there is.
Sorokin tells a tale of Russia in 2027. The country has abandoned both communism and the rulers of our time on behalf of a new reign that hails the traditional heritage of Russia (whatever that is). Nothing has turned out for the better though.
The novel takes place during one day of protagonist Komjaga’s life. He’s working for the Oprichnik’s whose mission is to clear the country of any dissidents. Have we heard that before?
This is really one of the most disgusting books I’ve ever read. It’s strange, surreal, and nightmarish. Still, if you’re interested in Russia – it’s history and future (although hoping that this book is not describing it) – and jackbooted politics this is a fascinating read.
Författare: Vladimir Sorokin (1955-)
Boktitel: I det heliga Rysslands tjänst (Den opritjnika)
Utgivningsår: 2006
Översättning: Ben Hellman
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: I det heliga Rysslands tjänst (Den opritjnika)
Utgivningsår: 2006
Översättning: Ben Hellman
Mitt betyg: 3/5
Halvvägs genom det första kapitlet har jag god lust att lägga ifrån mig den här boken för att aldrig mer vidröra den igen. Våldet och brutaliteten som väller ut från boksidorna gör mig illamående. Bilderna som ristas på insidan av mina ögonlock är så smärtsamma.
Men jag fortsätter att läsa, övertygad om att det måste finnas något som Vladimir Sorokin vill berätta för mig. Och det gör det.
Sorokin berättar en historia om Ryssland 2027. Landet har övergett både kommunism och dagens styre, till förmån för en ideologi som hyllar det traditionella ryska arvet (vad det nu är). Men inget har tyvärr förändrats till det bättre.
Boken utspelar sig under en dag i huvudpersonen Komjagas liv. Han arbetar för Opritjnikerna, en sammanslutning som har till uppgift att hålla landet rent från oliktänkande. Har vi hört det förut?
Det här är verkligen en av de vidrigaste böcker jag någonsin läst. Den är underlig, surrealistisk och mardrömslik. Men om du är intresserad av Ryssland – dess historia och framtid – och stövelförsedd politik så är det fascinerande läsning.
Just Read: On the Road
Författare: Jack Kerouac (1922-1969)
Boktitel: On the Road (svensk titel: På väg)
Utgivningsår: 1957
Översättning: Läst på orignialspråk
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: On the Road (svensk titel: På väg)
Utgivningsår: 1957
Översättning: Läst på orignialspråk
Mitt betyg: 3/5
Jag håller det kort den här gången, jag har ju redan skrivit så mycket om Kerouac och hans magiska ordbehandling (här, här och här). I On the Road, även aktuell på bio, skildrar han sin och vännernas resa genom det stora landet USA.
Det finns partier även i denna Kerouac-roman som är så galet välskrivna att jag finner mig själv sittandes med ett fånigt leende på läpparna. Berättarlusten, tempot och ivern får min puls att öka flera gånger om, men där slutar också mina positiva omdömen.
För även om man skulle lyckas (jag lyckas inte) bortse från allt mansgriseri och sexualiserande av femtonåriga flickor så blir den här romanen så fruktansvärt tradig. De far och fram och tillbaka från öst till väst, från norr till söder och tillbaka igen, så många gånger att jag till slut tappar räkningen och det faktiskt blir ganska tjatigt.
Jag har skrivit tidigare att jag läser Kerouac för det vackra språket, inte för handlingen, men det finns gränser till och med för vad jag tål. Läs inte den här. Läs Big Sur och Dharmadårarna istället, de är mycket, mycket bättre.
Author: Jack Kerouac (1922-1969)
Title: On the Road
Year of publication: 1957
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
Title: On the Road
Year of publication: 1957
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
I’ll keep it short this time, I've already written so much (only in Swedish though) about Kerouac and the magic he creates. On the Road tells the story about him and his friends, and their journey across the US.
There are parts also in this Kerouac novel that are so amazingly well written that I find myself sitting with a silly smile on my face. His burning desire to tell this story, the beat and the frenzy makes my heart pound faster. But that’s about it.
Even if one could (but I can’t) ignore the macho attitude and the way they sexualize fiteen year old girls, this novel is so terribly long-winded. They travel back and forth across the country, so many times that I eventually loose track and it becomes quite tedious.
I’ve said before that I primarily read Kerouac for his beautiful language, not because of the plot, but there are limits even to what I can bear… Don’t read this. Read Big Sur and The Dharma Bums instead, they're so much better.
Just Read: The Catcher in the Rye
Författare: J.D. Salinger (1919-2010)
Boktitel: The Catcher in the Rye (svensk titel: Räddaren i nöden)
Utgivningsår: 1994 (1951)
Översättning: Läst på orignialspråk
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: The Catcher in the Rye (svensk titel: Räddaren i nöden)
Utgivningsår: 1994 (1951)
Översättning: Läst på orignialspråk
Mitt betyg: 3/5
Holden har blivit relegerad från skolan. Igen. Han är ingen bråkstake, inte korkad, bara innerligt trött på att göra alla andra till lags bara för att. Romanen utspelar sig under den handfull dagar som Holden har till sitt förfogande från det att han lämnar skolan tills att föräldrarna väntar hem honom. Med mycket energi och lite pengar, stora drömmar och små möjligheter söker han det stora äventyret i ett vintrigt New York i 50-talsskrud.
Catcher in the Rye av J.D. Salinger är en klassiker kanske bäst lämpad för en läsekrets i samma mentala ålder som huvudpersonen Holden; på den där frustrerande finniga gränsen mellan tonår och vuxenliv. Boken är skriven i jag-form, helt och hållet ur Holdens perspektiv, och han berättar sin historia med tonårsjargong, svordomar och upprepningar. Autentiskt? Möjligen. Irriterande? Mycket.
Dagarna och nätterna i New York fylls av alkohol, sjabbiga hotellrum, barer, slagsmål, hunger, möten, drömmar och tonårsångest. Händelser staplas ovanpå varandra utan att något egentligen händer. Huvudpersonen utvecklas inte, reflekterar inte nämnvärt över sin situation.
Och visst är det så med människan, att vi ofta ser vår egen utveckling först i backspegeln. Med tiden som perspektivgivare kan ett antal till synes oviktiga händelser plötsligt framstå som dem som förändrade allt. Salinger ger oss tyvärr ett alldeles för snävt utsnitt ur Holdens liv och av hans tankar för att Catcher in the Rye ska lyfta och bli en intressant roman.
Titta gärna på ett gammalt avsnitt av Bullen där boken recenseras - underhållning! Det börjar ungefär 22 minuter in i programmet.
Author: J.D. Salinger (1919-2010)
Title: The Catcher in the Rye
Year of publication: 1994 (1951)
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
Title: The Catcher in the Rye
Year of publication: 1994 (1951)
Translation: Read in original language
My rating: 3/5
Holden has been expelled from school. Again. He's not a troublemaker, not stupid, just sick and tired of doing what everybody else wants him to do. The novel is set during the handful of days from when Holden leaves school until his parents expect him home. With a lot of energy and less money, big dreams and almost no opportunities he seeks on the great adventure in a wintry 1950’s New York.
This is a classic perhaps best suited to a readership of the same mental age as Holden, our protagonist; in that pimply period of life between adolescence and adulthood. The novel is written entirely from Holdens perspective, and he tells his story with a lot of teenage jargon, repeating and cursing. Authentic? Maybe. Tiresome? Definitely.
Holden fills his New York days and nights with alcohol, seedy hotel rooms, bars, fights, dates, dreams and teenage angst. Still, nothing is really happening. Holden is not developing, not really reflecting over his situation.
I believe it is so that we often see our own development only in retrospect. After some time, a number of seemingly inconsequential events suddenly appear as what changed everything. Salinger is not giving us enough of Holdens life or his thoughts to give Catcher in the Rye substance.
Just Read: 20 Short Stories by Saki
Författare: Saki (Hector Hugh Munro, 1870-1916)
Boktitel: Storljugarna och 19 andra sanningar
Utgivningsår: 2008
Översättning: Monica Scheer
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: Storljugarna och 19 andra sanningar
Utgivningsår: 2008
Översättning: Monica Scheer
Mitt betyg: 3/5
I Storljugarna och 19 andra sanningar samlas 20 noveller signerade Saki, eller Hector Hugh Munro, som han egentligen hette. Novellerna utspelar sig nästan uteslutande i England, någonstans i övergången mellan 1800- och 1900-tal, i borgerliga hem där de boende har precis den rätta knycken i nacken för att hålla näsan lagom högt i vädret.
Novellerna består av till lika delar komedi och skröna. Vad som helst kan hända i de stela och lite fisförnäma miljöerna, och inte mycket är heligt när Sakis penna driver fram över arken. Talande katter och varulvar är i allra högsta grad en realitet.
Jag tänker att man bör läsa den här novellsamlingen så som man optimalt tar sig an ett dignande kakfat. Om man äter upp alla kakor på en och samma gång infinner sig oundvikligen sockerchock och paltkoma, men om man äter en i taget och verkligen känner efter hur den smakar så är kakätandet en ganska trivsam sysselsättning. Faktum är att en Saki-novell kan vara det perfekta tillbehöret till eftermiddagskaffet.
Jag uppskattar novellsamlingen för dess skamlösa drift med det fina folket och för de oväntade vändningarna, men det finns en genomgående miss som jag tycker att Saki gör. Varje novell är ungefär fyra rader för lång. När jag fått mig punchlinen serverad, snärtigt i magen som sig bör, så följer alltid en liten intetsägande slutkläm.
Tänk dig någon som berättar en rolig historia. Precis när du ska till att skratta åt skämtet så blir du avbruten av berättaren som ska förklara varför det hela var roligt. Med ungefär den känslan lämnar jag Saki-novellerna bakom mig.
I’ve just finished reading a collection of 20 short stories by Saki, or Hector Hugh Munro, who was his real name. These absurd and rather funny stories, where talking cats and werewolfs are very much a reality, takes place in the bourgeois homes of England in the transition between the 19th and 20th century.
Author: Saki (Hector Hugh Munro, 1870-1916)
Title: Storljugarna och 19 andra sanningar (20 short stories by Saki)
Year of publication: 2008
Translation: Monica Scheer
My rating: 3/5
Title: Storljugarna och 19 andra sanningar (20 short stories by Saki)
Year of publication: 2008
Translation: Monica Scheer
My rating: 3/5
I strongly suggest reading Saki’s short stories one by one, just like you should (but rarely do) attack a buffee of cakes and sweets. Eating them all at once, you’re guaranteed to get that unpleasant sugar shock and dumplings coma. But eating them one at a time, they’re just what you need to relax comfortably with your afternoon tea.
I appreciate Saki’s short stories for the unexpected turns, but each short story is about four lines too long. After serving me the punchline, Saki doesn’t stop. He goes on to tell me why something was funny, or what someone thought about it, or something meaningless someone did afterwards. Completely unnecessary.
Bokbloggstips och tävling
En av mina favoriter bland bokbloggar, Bokskadad, har en tävling där tre vinnare får två böcker var. Klicka in och var med, vettja. Tävligen avslutas 24.00 i natt. Pip!
Bokrecension: Siddhartha
Jag har läst Hesses Siddhartha. Sist det begav sig var 1998. Då tyckte jag att Hesse var kung.
Författare: Hermann Hesse (1877-1962, nobelpristagare 1946)
Boktitel: Siddhartha, en indisk berättelse
Utgivningsår: 2005 (1922)
Översättning: Nils Holmberg
Mitt betyg: 3/5
Boktitel: Siddhartha, en indisk berättelse
Utgivningsår: 2005 (1922)
Översättning: Nils Holmberg
Mitt betyg: 3/5
Redan från barnsben är Siddhartha annorlunda. Han ser världen klarare och överträffar de äldre med sin vishet. Tillhörande braman-kasten tycks hans väg genom livet ligga utstakad, men istället väljer han att trotsa sin far och de hinduiska gudarna för att hitta sin sanning på annat håll.
Siddhartha försöker finna svaren genom att utplåna jaget och leva i askes, men förkastar det snart. Pendeln slår över åt andra hållet och han lever under många år ett liv som en rik man med dagarna fyllda av tidigare förbjudna njutningar och synder. Men inte heller detta leder honom till lyckan, och Siddhartha ger sig åter ut på vandring.
Detta är i allt väsentligt en bok om sökande, efter vishet och efter den rätta vägen i livet. Boken ställer frågor om religion, livsstil, visdom, kunskap och kärlek och jag lägger den ifrån mig med motstridiga känslor.
Siddhartha är en övermänniska och självgodheten pöser och jäser i den lilla mansgestalten. På sina vandringar träffar han Buddha, och förkastar naturligtvis hans lära tack vare sin klarsynthet. Alla vi andra vanliga, dödliga benämner Siddhartha ”barnmänniskor”, i betydelsen att vi är glada och nöjda men lite smådumma. Eller snarare jättekorkade.
Det står naturligtvis författaren fritt att skildra en huvudperson som är som vi människor är – komplexa och med både angenäma och irriterande sidor. Men det står också mig som läsare fritt att till slut bli lite trött på huvudpersonens snorkiga attityd.
Jag har inte halshuggit min Buddha-staty enkom för detta.
Stackaren har tappat huvudet nästan helt på eget bevåg.
Symboliken är klockren
Symboliken är klockren
Boken är skriven med ett språk som gör att den närmast kan liknas vid en helig skrift. Det är ett grepp som passar tematiken i boken, men jag hakar upp mig på upprepningarna och Hesses onödigt omständliga språk.
På pluskontot står att det här är en filosofisk bok som sår frön till oändliga diskussioner och jag stannar upp, många, många gånger, för att läsa om ett stycke och fundera över det som står. Jag viker ”åh-det-här-var-intressant-öron” på 21 av bokens totalt 150 sidor.
Mer om författaren och boken:
Bokrecension: Big Sur
Jag märker att jag har svårt att läsa Kerouacs Big Sur som en bok. Svårt att bedöma den som en bok. För om det nu är som det sägs, att Big Sur är självbiografisk, så vore det som att recensera någons tankar.
Genom Big Sur kommer jag ännu närmare Kerouac och hans inre liv. Äsch, vilken underdrift förresten. Jag kastas ned i den sjudande helveteskittel som är hans hjärna, och det bubblar och bränner och jag sitter i min soffa och trampar vatten för att inte drunkna. 
Det som påstås vara Kerouacs stuga i Big Sur.
Bilden lånad från 4488: A Ridge Blog
Efter framgångarna med romanen On the road flyr Kerouac offentligheten och alkoholismen och beger sig till en liten stuga i Big Sur, söder om San Fransisco. Syftet är att bli fri från den smygande paranoian och spritbegäret, men istället dras han bara än djupare ned i ångesten. Galenskapen formligen sipprar ut från boksidorna, klibbar fast mot fingertopparna. Det känns som att befinna sig en virvlande tromb, obehagligt och kittlande på en och samma gång.
Precis som i fallet med Dharmadårarna känner jag stundtals att transportsträckan är väl lång, detaljerna och omständigheterna ibland fler än vad som egentligen krävs, men jag läser Big Sur med stor behållning. 
Jack Kerouac – inte alltid så munter.
Bilden lånad från bloggen You Fight Like Anne Rice!
Det är också den här boken som får mig att inse vad det är jag tycker om med Kerouacs böcker. Det är knappast handlingen, det är orden och det flödande språket. Punkt. Det får mig också att inse att nästa Kerouac jag läser måste vara på originalspråk. Som det är nu älskar jag ju egentligen bara tolkningar av Kerouac.
Betyg: 4/5
Mer om författaren och boken:
Om Jack Kerouac på Wikipedia
Kulturdelen recenserar Big Sur
Empty Mirror Books recenserar Big Sur
Bokrecension: Dharmadårarna
Bild från litkicks.com
Den tog Kerouac två veckor att skriva och mig fyra dagar att läsa, Dharmadårarna. Sedan tog det mig ytterligare en vecka att skaka av mig upplevelsen och de kvardröjande vattendropparna efter att ha simmat omkring och slagit kullerbyttor i Kerouacs uppfriskande, glittrande ordflöde.
Bokens handling kretsar kring sökandet efter sanning, mening och frihet. Följer man huvudpersonen Ray Smith (som egentligen är Kerouac själv) och hans väg så finner man allt detta i en skön, lite småsnurrig mix av buddhism, katolicism, fotvandring och då och då en droppe alkohol. Tematiken bakas skickligt in i en redogörelse för Rays/Kerouacs till stora delar kringflackande liv under åren 1955-56.
Mr. Kerouac himself. Bild från Flavorwire
Naturromantik när den är som allra bäst
Jag vet inte hur jag ska recensera den här boken utan att upprepa mig. Precis det som fångade mig i Kerouacs novellsamling Järnvägen Jorden får mig på fall här.
Det flödar. Orden rinner fram, utan några hinder, och det är så genialt att jag ibland måste skratta, eller kanske gråta, eller kanske bara stöna av vällust – något måste jag i alla fall göra för att pysa ut det som växer inom mig när det är som allra bäst. I allmänhet är det som bäst i de naturromantiska utsvävningarna.
Låt mig citera:
”Augusti kom till sist med en augustistormstöt som skakade min stuga i grunden och förebådade lite av augusti månads själva väsen. Jag stod och gjorde rubinröd hallongelé i kvällssolen. Topp tunnor rasande solnedgångar hällde in väldiga sjöskumsmoln mellan bergskammarna omöjliga att ens föreställa sig och med varje antydan till hopp långt långt bakom mig var det just så jag kände mig, både strålande och likblek bortom all beskrivning. Så långt ögat nådde imponerande, skrämmande isvidder och enstaka strån som stack upp ur snödrivorna. Ett grässtrå hade kastat ankare, tagit spjärn mot en klippa och frijazzade för fullt i takt med gränslöshetens allt ryckigare kastvindar.
Tangsjöstugan i Fulufjällen får illustrera.
Borta i öster var det grått och rått, norrut såg det allmänt ruggigt ut och i väst regerade det vilda vansinnet med stenhårda, stenkorkade jädrans järnmän som försökte koppla brottargrepp på varandra i det unkna dunklet. Söderut fanns bara dis – diset efter min döde fader. Jack Mountain med den höga, klippiga knekthatten käckt på svaj blickade ut över hundratals snötäckta fotbollsplaner. Cinnamon Creek var ett örnnäste långt uppe i dimman. Shullberget tinade bort i gyllene köld.
Min fotogenlampa fortsatte brinna. Det skulle den göra i all framtid.”
– Utdrag ur Jack Kerouacs Dharmadårarna, i översättning av Mats Zetterberg –
Efter detta vill jag inte säga något mer. Efter detta är mina ord överflödiga.
Betyg: 4/5 (för full pott hade boken behövet vara något tajtare)
Mer om författaren och boken:
Om Kerouac
Recension av Literature Connoisseur
SvD recenserar boken (men uppehåller sig främst kring översättningen)
Bokrecension: Butter Chicken in Ludhiana
Att läsa Pankaj Mishras Butter Chicken in Ludhiana, Travels in Small Town India är som att slicka bort det luftiga skummet från toppen av en cappuccino och sedan lämna kaffet, där styrkan och smaken sitter, kvar i koppen. Det är sporadiskt, fragmentariskt och rapsodiskt, ytligt och elakt.
Mishra reser genom Indien, med buss, bil, tåg och flyg. Hans resplaner och upplevelser av överfulla tåg och dåliga hotell beskrivs detaljerat, medan de människor han möter är endimensionella pappdockor som mest fungerar som statister för Mishra att ironisera över.
Om de städer han besöker får vi i de flesta fall veta exakt ingenting.
It is not the destination – it is the journey, som en vän så träffande kommenterade den här bilden.
En svartsynt penna med besk eftersmak
Allting är dåligt – alla de platser som författaren kommer till och alla de människor han träffar på. Ibland anas en positiv underton, men det är alltid i Mishras drömmande tillbakablickar på ett land som var bättre förr. Allt han ser och möter i dag är slitet, förfallet, högljutt, överexploaterat, smaklöst, tröttsamt, ointressant… Till slut är det inte annat än att jag undrar varför man som författare väljer att ägna nästan 300 sidor åt något man uppenbarligen ogillar så starkt.
Jag blir också illa berörd över många av personbeskrivningarna i boken, för även människorna är dåliga; de är högljudda, smaklösa, tröttsamma, ointressanta, ointelligenta, vilsna... Visserligen sägs det i efterordet att vissa av namnen är fingerade för att undvika igenkänning, men den beska eftersmaken dröjer sig kvar. Respektlöst!, skriver jag flera gånger ute i marginalen.
Small town India, oh yes!
Enstaka pärlor
Men medan man går där och sparkar i gruset så att dammet yr så fastnar ändå en och annan ädelsten i skosulans urgröpningar. Framförallt är det i de allra sista kapitlen som Mishras penna plötsligt blir känsligare, mindre ängslig och mindre högfärdigt snorkig. Det finns miljöskildringar och personbeskrivningar där jag kan skymta embryot till en fin författarkarriär (det här är Mishras första bok), men tyvärr sker det allt för sällan för att uppväga resten av innehållet.
Ett meddelande till författaren. Bilden är tagen vid Sivananda Yoga Vedanta Dhanwantari Ashram i Kerala.
Några kommentarer i punktform…
• Det är intressant att ett kapitel ägnas åt Bangalore, som ju är Indiens tredje största stad med sina närmare 8,5 miljoner invånare. Intressant, med tanke på bokens titel – travels in small town India….
• Boken skulle möjligen gjort sig som en blogg – den är just så självfixerad och rapsodisk som bloggar kan få vara. Men det var väl inte att tänka på 1995, när den här boken skrevs.
• Det är underhållande att en av recensenterna på bokens baksida beskriver den som ’a love-letter to the real republic’. Kärleksbrev, pyttsan! Om jag hade läst den här boken utan att ha varit i Indien innan och sett med egna ögon vad landet har att erbjuda, hade jag aldrig valt att åka dit. Han skriver ner sitt hemland totalt.
Betyg: 2/5
Om författaren och boken:
Om Pankaj Mishra
Intervju med PM i The Believer
En recensent som gillar boken
En recensent som tycker precis som jag
Jag undrar om inte Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida har vissa likheter med Butter Chicken... Åtminstone att döma av den här recensionen i SvD.
A photo a day - Something I'm reading
När det gäller böcker är jag något av en hundmänniska – de får gärna ha hundöron. Jag viker ner hörnen på de sidor där det står nåt alldeles särskilt tänkvärt, upprörande eller minnesvärt.
Jag skriver i böckerna också; tankar, referenser till annat jag läst eller kommentarer till författaren (ibland grälar vi högljutt där ute i marginalen). Oftast skriver jag med blyertspenna, för säkerhets skull, men finns ingen sådan till hands när Den Stora Tanken anfaller mig, ja, då blir det bläck.
Just nu läser jag Butter Chicken in Ludhiana av Pankaj Mishra. Den påminner i mångt och mycket om Chai, Chai, den bok jag senast recenserade här på bloggen: indisk, manlig journalist reser runt bland gudsförgätna indiska hålor och skriver om sina intryck. Tyvärr är den här boken om möjligt ännu sämre än Chai, Chai... Men jag läser, plikttroget, vidare, och kommer att sammanfatta mina tankar här när jag är klar.
Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.
Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.
