Jack Kerouac – jag avskyr dig

Jag avskyr ditt obegripliga pladder din aldrig sinande ordström som du sköljer över mig dränker mig med orden som du bara låter flöda utan tanke och hopp tjolahej utan interpunktion för vem behöver kommatecken och punkter – aha – inte den stora författaren Kerouac i alla fall. Styckeindelningar är inget för dig – nej nej – och vem bryr sig om du byter tempus i en och samma mening allt det där är bara världsligt dravel och du är en missförstådd mästare ska gudarna veta – jippi.


Jack Kerouac – jag älskar dig

Jag läser dig och jag hör en sång. En naturens sång. Jag hör en norrländsk fjällbäck, ett silvrigt fall från gråsten ner i mossa och barr, med pärldroppar som dansar allegro. Jag hör en glasklar sopran sjunga en aria från en solnedgångsfamnad balkong i ett Europa i nyvunnen fredstid. Jag hör en violinvirtuos spela för Gud tills strängarna brister i symbios med mitt hjärta. Jack Kerouac – jag vill lägga blommor på din grav, dansa på den tills du vaknar igen och ger mig mer – mer ord, mer rytm, mer flöde.


Jag har precis lagt ifrån mig novellsamlingen Järnvägen Jorden, i översättning och efterord av Per Planhammar, och jag känner mig upprymd, pånyttfödd. Alla sinnen känns vidöppna och mottagliga.

Åtta noveller av Jack Kerouac, där de första jag läser lämnar mig med följande slutsats: en med rätta missförstådd man som – så många andra – tar sig själv på alldeles för stort allvar. Läs första stycket i denna text en gång till så framgår delar av min kritik.

Sedan händer något. Dels ökar förekomsten av styckeindelning och interpunktion markant, men det är inte främst det. Helt plötsligt finns det ett flöde, det är som ett rinnande vatten som forsar fram utan hinder. De tidigare sällsynta men ack så vackra metaforerna staplas nu på varandra till sagolika totempålar av ordkonst. Det lilla, enkla, vardagliga skildras med en sådan krispig tydlighet att ögonen tåras.



Kerouacs beskrivning av Paris i novellen Den långa resan till Europa är det vackraste jag läst. Han fångar känslan – känslan av Paris – med en sådan lekande lätt exakthet.

Spontaniteten är Kerouacs själva poäng och i de fyra-fem sista novellerna i samlingen kommer den – och han – till sin rätt. Eller så är det min stela attityd och konservatism som lägger krokben för mig till en början...? Skit samma. Stor författarkonst och jag uppmanar nu alla och envar: Läs.

Betyg: 4/5 (helhetsbedömning, vissa av novellerna är solklara femmor)

Mer om författaren och boken:
Om Kerouac
Recension, All kinds of books (en läsare som tycker precis tvärtemot mig)
Beat-generationen