För mycket lycka - en novellsamling av Alice Munro

Jag släpps in i ett annat universum, så känns det när jag läser Alice Munros noveller. Det här är inte en författare som skriker, här finns inget effektsökeri, inga lättköpta eller billiga poänger. Med försiktiga steg följer jag viskningar och mjuka ord, genom livets labyrint, tills jag kommer allra längst in, i smärtan, rädslan, förvirringen och vanmakten. Hon skildrar det så skickligt, oblygt och ohämmat, men alltid med respekt.

Jag försöker hitta ett genomgående tema i de tio novellerna som samlats i För mycket lycka. Kanske hittar jag det i huvudpersonernas sökande efter tillhörighet och identitet, i deras sökande efter en plattform att stå på – och de oerhörda handlingar de tar till i den jakten. Många av novellerna har ett bråddjup som jag handlöst faller i, de skildrar tragedier så smärtsamma att boksidorna nästan skaver mot mina fingrar. Samtidigt finns där en vilsam stillhet. En oro och en ro.

Av de tio novellerna är de åtta första väl sammanhållna – de skildrar helt olika livsöden, men det finns en ton och en stämning som löper som en röd tråd. Ett språk. En finstämdhet.

Den näst sista novellen, Trä, är plötsligt faktatung. Den är pratig. Nästan tjatig. Lämnar inget utrymme för mig att andas, att tolka. Den är… direkt – what you see is what you get. Det finns inget under ytan. Trä är motsatsen till allt det som är Munros noveller för mig.

Den sista novellen, För mycket lycka, skulle jag snarare kalla en kortroman, och det är som en sådan jag önskar att den skulle behandlats. Den hade förtjänat att ges ut i egna pärmar, liksom de åtta första novellerna i den här samlingen hade förtjänat att få stå för sig själva. Återigen bryts mönstret. Det spelar ingen roll att det är välskrivet och aldrig så intressant, den magi som byggts upp i den tidigare läsningen är bruten.

Jag vill avsluta med något positivt. För jag älskar den här novellsamlingen. Jag älskar hur jag slukas av den. Jag älskar Dimensioner och jag älskar Barnlek. Jag vill att alla människor i hela världen ska läsa just de två novellerna. Särskilt Barnlek.

Betyg: 4/5

Mer om författaren och novellsamlingen:
Om Alice Munro på Wikipedia
DN recenserar För mycket lycka
Intervju med Munro i Paris Review

Till och med katten gillar Munro