Le Fabuleux Destin de Moi - Week 47

Monday: Celebrating the new week with a mango and grapefruit salad with low carb ice cream from Alvestaglass.
Tuesday: Falling in love with this bowl from Ikea (yes, I had to take it home...).
Wednesday: Meeting with the book club at my place. This time we had all read different collections of short stories by Alice Munro. Interesting discssuions and new angles.
Thursday: Eating a few of these chocolate bonbons that was given to me by the girls in the book club. Delicious!
Friday: Watching Bride and Prejudice for... well, could it be the seventh time? It's silly and overly romantic, but I like it! If you are curious of Bollywood movies but not yet ready for the real, heavy stuff this can be a good start. It's westernized but still with a lot of singing and dancing India style.
Saturday: Oops! Accidentally buying myself a pair of new shoes... But these are just what I need for the upcoming winter, right?
Sunday: Going for a long walk in the beautiful weather. But I had really forgotten what 1ºC (approximately 34ºF) feels like. Brr!

Hot Smoked Salmon Pie (Low Carb)

Best low carb pie shell so far! Thanks to Allt om LCHF.
I wanted to share the recipe for that salmon pie I made last week. Not that it was the best pie I’ve ever had, I won’t lie to you, but it was tasty. And easy to make. And with the best gluten free low carb pie shell I’ve made so far.
In case you’re not in to salmon, just try the shell, will you?
Pie Shell
1.3 cups almond flour
0.5 cups peeled sesame seeds
1 tbsp psyllium powder
1 tsp salt
4 g butter, at room temperature
1 egg
Combine almond flour and sesame seeds in a blender. Add the remaining ingredients and mix to a dough. Press it into a pie plate and put a few holes on the shell, using a fork. Let it rest in the refrigerator for about 30 minutes.
Preheat the oven to 350°F and bake the pie shell for about 8 minutes or until it has caught a little color. Take it out and put up the heat to 400°F.
250 g hot smoked salmon
1 leek
0.4 cups chopped dill
3 eggs
0.8 Philadelphia cheese
0.2 cups milk
A pinch of salt
Cut the salmon into smaller pieces. Rinse and cut the leek. Whisk eggs, cheese, milk and salt together. Distribute salmon, leek and dill evenly over the pie shell and pour over the egg-milk-and-cheese-mix.
Bake in the middle of the over for about 30 minutes.
This is where I convert. I convert from the metric system to US measures.
Jag tänkte att jag skulle dela med mig av receptet till laxpajen som jag gjorde förra veckan. Inte för att det var den absolut godaste pajen jag någonsin har ätit, jag ska inte ljuga, men den smakade bra. Och var lätt att göra. Och det var det bästa glutenfria lågkolhydrats-pajskalet jag ätit hittills.
Om du inte gillar lax så hoppas jag att jag åtminstone kan inspirera dig att testa pajskalet.
3 dl mandelmjöl
0,5 dl skalade sesamfrön
1 msk fiberhusk/psylliummjöl
1 tsk salt
40 g smör
1 ägg
Blanda mandelmjöl och sesamfrön i en mixer. Tillsätt resterande ingredienser och kör till en deg. Tryck ut i en pajform och nagga botten med gaffel. Låt vila i kylskåp cirka 30 minuter. Värm ugnen till 175 grader och grädda pajskalet i ungefär 8 minuter eller tills det har fått lite färg. Ta sedan ut det och höj värmen till 200 grader.
250 g varmrökt lax
1 purjolök
1 dl hackad dill
3 ägg
2 dl naturell färskost
1⁄2 dl mjölk
En nypa salt
Dela laxen i bitar. Skölj och skär purjolöken i ca 1 centimeter breda ringar. Vispa samman ägg, ost, mjölk och salt. Fördela lax, purjolök och dill i pajskalet och häll över äggstanningen.
Grädda i mitten av ugnen i cirka 30 minuter.
Receptet på pajskalet har jag lånat från Allt om LCHF och fyllningen från Arla. Den uppmärksamme läsaren noterar kanske att jag tycks ha börjat äta fisk. Det stämmer. Efter 17 år som vegetarian tog jag det här steget i våras. Kanske berättar jag mer om vad som ligger bakom det beslutet en annan gång, om någon är nyfiken. Helt klart är att det var ett stort steg för mig.

Le Fabuleux Destin de Moi - Week 46

Monday: Feeling pretty in my parrot bracelet.
Tuesday: Giving Buddha and his little babies a shower. It looks like he's crying but I think it's only tears of joy.
Wednesday: Inspired by Patrick O'Neill and The Four-fold Way at Yogahuset. Will tell you more about this event later on.
Thursday: Eating a low carb salmon pie. Will share the recipe with you!
Friday: Getting served a delicious dessert with Tokaji wine after a fab dinner.
Saturday: Being adventurous and trying this Death sauce. Yes, I felt I was alive.
Sunday: A quiet day. Went to the library.

I don't want to say it was a busy week, but it was a rather eventful one. Still, this was the week I felt that I finally 'landed' in working 75 percent of full-time. I hope this feeling lasts.
I have to admit that I'm also suffering from 'blog guilt' right now. I know I shouldn't, but it's just that you have been leaving so many thoughtful and kind comments here, and I just haven't had the time to answer them or visit you, my blogging friends. I think tomorrow will be the day, and I'm looking forward to see you again.

DIY Advent Calendar

Christmas came early this year!
I love Christmas and I love to wait and long for it. I usually don't do anything Christmassy until either the first of December or the first of Advent, whichever comes first, but this year is different. Partly it's because my dear friend Anna is leaving the country for six months at the end of November, and we had this Advent calendar for her son to finish before that.
Said and done. Last Sunday we met up at her place and were crafty all day long, resulting in this calendar with bags and boxes of different shapes and sizes, filled with gifts - one each day up until the 24th, which is the day we celebrate here in Sweden.
Enough with words. I'll let these pictures speak for themselves.
Tjugo - that's 'twenty' in Swedish

Le Fabuleux Destin de Moi - Week 45

Monday: New camera! I am one very happy blogger :-D
Tuesday: Enjoying life together with Nils.
Wednesday: Rediscovering an old favorite of mine - thin slices of Danish rye bread roasted in the oven, covered with a spread made of feta cheese and yoghurt and then some avocado, sundried tomatoes, mozzarella, tomato, basil and freshly ground pepper. Yummy!
Thursday: Finally! Back at the gym.
Friday: Wine tasting with Rooswein... and Bollywood dancing afterwards. That was kind of funny.
Saturday: Dating myself and going for a long walk. Realizing that November isn't so grey and dull after all.
Saturday: Christmas crafting (I'll show you the result later this week) and drinking mulled wine with Anna.

One very happy moment from last week was reading Sara's Blog love post. It gave me blogging inspiration and a real energy boost! I love reading Sara's blog Life in Singapore. Sharing bits and pieces from her life in Asia, her blog is a peaceful and inspiring escape from my everyday life. She's also a great photographer, yogini, fashionista and home decorator with the cutest little daughter. I'm glad to have found you in the blogosphere!

Dating Myself

On a day like today when I have no plans, no parties, no musts, no meetings I’m taking myself on a date. I’m letting me decide exactly what to do and I revel in the company of no one but me.
When I go on a date with myself, I stay in bed far too long. Make a few phone calls with a pile of pillows behind my back, read the morning news and drink a cup of tea. Then I have breakfast, grapefruit and cottage cheese, while visiting some of my favorite blogs.
I put on a rain suit and go for a walk in the nearby nature reserve, simply smiling at the fact that the heavy rains make it feel like walking through a waterfall.
When I come home, I take a long, warm shower and I dress up a little. Just enough to feel beautiful, not too much, taking care to still being comfy. A knitted dress, some lipstick.
And here I am, with a cup of hot cocoa steaming in front of me, made from my favorite powder from Hediard with black pepper, nutmeg, cloves, ginger and cinnamon. Billie Holiday is singing me calm.
Later on, I will cook myself some dinner before watching an episode of Downton Abbey. And that’s pretty much a perfect day for me.
Today I’m thinking that even on the ordinary days, when I’m not pampering myself, I should treat myself with a little a more love, a little more care. Just like I would if I wasn’t me, but someone else very dear to me.
En dag som den här då jag inte har några planer, måsten eller möten så går jag på dejt med mig själv. Då låter jag mig bestämma precis vad jag vill göra och fyller dagen med enkla njutningar.
Då ligger jag kvar i sängen alldeles för länge, ringer några samtal med en hel hög med kuddar bakom ryggen, läser morgontidningen och dricker en kopp te. Sedan äter jag frukost, grapefrukt och keso, samtidigt som jag hälsar på hos mina favoritbloggar.
Jag sätter på mig regnstället, täpper till så att bara ansiktet tittar fram, och tar en promenad i det närliggande naturreservatet – ler åt det faktum att regnskurarna får det att kännas som att gå genom ett vattenfall.
När jag kommer hem tar jag en lång, varm dusch och klär upp mig. Lagom mycket för att jag ska känna mig fin, men inte mer än att jag fortfarande bekvämt kan krypa upp i soffhörnet. En stickad klänning, lite läppstift.
Och här sitter jag nu med en kopp rykande varm choklad framför mig, gjord på favoriten från Hediard med svartpeppar, muskot, nejlika, ingefära och kanel. Billie Holiday sjunger mig lugn.
Lite senare ska jag laga en god middag åt mig själv, innan jag tittar på ett avsnitt av Downton Abbey. Det är en perfekt dag i min värld, för mig.
I dag tänker jag att jag även under de vanliga vardagarna, när jag inte kan skämma bort mig själv såhär, ändå ska visa mig själv lite mera kärlek, lite mera omtanke. Precis som jag skulle om jag inte var jag, utan någon annan som jag bryr mig väldigt mycket om.

Your Song

”It’s a little bit funny this feeling inside, I’m not one of those who can easily hide. I don’t have much money but boy if I did, I’d buy a big house where we both could live.”
It’s not just the bass, every syllable travels through the concrete and in to my home. The speakers could just as well have been standing in my living room. I sing along, involuntarily, silently inside my head.
”I hope you don’t mind, I hope you don’t mind that I’ve put down in words, how wonderful life is when you’re in the world.”
We reach the end (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I've ever seen), and then we start all over again (It's a little bit funny…). Over and over again.
My guess is that she, my neighbor, is suffering from heartbreak and whether I like it or not, I am dragged into it by the goopy melody of Elton John’s Your Song. That’s what it’s like to live in an apartment with nothing else than thin walls and a ceiling, or floor depending on who you ask, to separate me from my neighbors. We become part of each other’s lives.
When we meet in the stairwell, the only word we say is hi, yet I feel like I know her. I know when she gets up in the morning and when she takes her dog for a walk. I know when she showers and when she is watching TV. I know when she eats and I know, or at least I think I do, that she is currently experiencing something that no one but Elton John can help her get through.
I know a lot of things about her and I guess that she knows just as much about me.
It's a little bit funny.
”It’s a little bit funny this feeling inside, I’m not one of those who can easily hide. I don’t have much money but boy if I did, I’d buy a big house where we both could live.”
Det är inte bara basen som slår igenom, varenda stavelse färdas genom betongen och hem till mig. Högtalarna hade lika gärna kunnat stå i mitt vardagsrum. Jag sjunger ofrivilligt med, tyst inuti huvudet.
”I hope you don’t mind, I hope you don’t mind that I’ve put down in words, how wonderful life is when you’re in the world.”
Vi når ända fram till slutet (Anyway, the thing is what I really mean, yours are the sweetest eyes I’ve ever seen) och sedan börjar vi om från början igen (It’s a little bit funny…). Om och om igen.
Jag misstänker att hon lider av kärlekssorg, min granne, och vare sig jag vill eller inte så blir jag indragen i den genom de smetiga tonerna från Elton Johns Your Song. Så är det att leva i lägenhet med bara tunna väggar och ett tak, eller golv beroende på vem du frågar, som skiljer mig från mina grannar. Vi blir en del av varandras liv.
Vi hejar bara kort på varandra när vi möts i trappuppgången, men ändå känns det lite som om jag känner henne. Jag vet när hon går upp på morgonen och när hon går ut med sin hund. Jag vet när hon duschar och när hon tittar på teve. Jag vet när hon äter och jag vet, eller tror mig veta, att hon just nu går igenom något stort i livet, något som bara Elton John kan hjälpa henne att bearbeta.
Jag vet en massa saker om henne och lika mycket vet säkert hon om mig.
It’s a little bit funny.

There Would Always be the Spring

You expected to be sad in the fall. Part of you died each year when the leaves fell from the trees and their branches were bare against the wind and the cold, wintery light. But you knew there would always be the spring, as you knew the river would flow again after it was frozen.
- Ernest Hemingway, A Moveable Feast

Lost and Found - a Halloween Story

Despite recent events and her own age, she still could see the fun in death. Rattling bones and flesh being perforated by worms, it was nothing more than a dramatization of the natural process of a human being passing on from one state to another.
She took a few steps back to get a better overview of the table loaded with Halloween goodies; brain cakes, eye balls, blood soup and cut off fingers. The children would be thrilled.
The whole family had been invited, although she didn’t expect all of them to come. Some of them had let her know as soon as the invitation arrived that it was highly inappropriate and disrespectful to host a party at this time. She wasn’t sure whether all parties were considered inappropriate, or if it was the actual theme of this one that upset her daughters-in-law (it was mostly them who had filed their complaints).
To be honest, she thought they overreacted. After all, it was her daughter that had passed away before her time, and on top of it all in such a brutal way.
She decorated the table with maple leafs in a scale from yellow to red and lit a few candles. She was pleased with the result. Everything was ready for the guests to arrive, but none of them did.
She waited almost an hour before she gave up hope and grabbed a plate and filled it with sweets. It was no use letting all this go to waste. She let her teeth sink into a brain cake, feeling the soft toffee against the roof of her mouth. She took a marzipan finger, compared it to her own and pointed with it at the painting of her late husband before she gobbled it up. The cherry soup was delicious; they sure missed out on something.
After pouring herself a glass of sherry she sat down in her favorite armchair and closed her eyes. It was not like the situation was new and unfamiliar to her. She was used to being alone, and in her loneliness there was always someone to talk to. Childhood friends, neighbors, acquaintances from her time in the women’s voluntary army corps, her parents and her husband of course.
She was happy to welcome her daughter into the conversation. She had missed her.
Last year's Halloween Story
Den senaste tidens händelser och sin egen ålder till trots kunde hon fortfarande se det roliga i döden. Skallrande benknotor och kött som perforeras av maskar – det var egentligen inget annat än en dramatisering av den helt naturliga processen då en människa övergår från en form till en annan.
Hon tog några steg tillbaka för att få en bättre överblick över bordet som dignade under tyngden av godsaker; muffins dekorerade med hjärnsubstans, ögonglober, blodsoppa och avskurna fingrar. Barnen skulle bli överförtjusta.
Hela familjen hade bjudits in till Halloween-festen, men hon förväntade sig inte att alla skulle komma. Några av dem hade omedelbart låtit henne veta att det var ytterst olämpligt, ja till och med respektlöst, att bjuda in till kalas under de här omständigheterna. Hon var inte säker på om alla kalas ansågs olämpliga, eller om det var själva temat på just det här som gjorde hennes svärdöttrar – för det var framförallt de som hade klagat – upprörda.
Hon tyckte i ärlighetens namn att de överreagerade. Det var trots allt hennes dotter som hade ryckts bort i förtid, och till råga på allt på ett sådant brutalt vis.
Hon dekorerade bordet med några fallna lönnlöv i en skala från gult till rött och tände ljus. Hon var nöjd med resultatet. Nu kunde gästerna komma, men ingen av dem gjorde det.
Hon väntade nästan en hel timme innan hon gav upp och fyllde en tallrik med sötsaker. Det var ingen idé att låta allt detta förfara. Hon lät framtänderna sjunka ner i hjärnsubstansen och kände den mjuka kolakrämen smeka gommen. Hon tog ett marsipanfinger, jämförde det med ett av sina egna och pekade med det på porträttet av sin framlidne make, innan hon slukade det. Körsbärssoppan var delikat, de gick verkligen miste om något.
Efter att ha hällt upp ett glas sherry till sig själv satte hon sig i sin favoritfåtölj och slöt ögonen. Det var inte direkt så att situationen var ny eller obekant för henne. Hon var van att vara ensam, och i ensamheten fanns det alltid någon att prata med. Barndomsvänner, grannar, bekanta från tiden i Lottakåren, föräldrarna och självklart maken.
Hon var glad över att äntligen kunna välkomna sin dotter in i samtalet. Hon hade saknat henne.
Förra årets Halloween-berättelse

When October Ends

When the evening comes I go for a walk. I take deep drags of crisp and clear October air. It turns my lungs into metal.
I feel the fall. Inside and outside. I touch it.
I let my fingertips slither over surfaces and structures. I measure weights in my palm, I squeeze and press. Bone dry leaves, slimy leaves, frost bitten silver leaves.
My toes are cold and my fingers too. Atomic bomb clouds leave my mouth with each breath I take. I blame myself for global warming, but billions of breaths from millions of people are not enough.
The world is getting colder. And soon it will be November.
På kvällen går jag ut och går. Jag drar djupa halsbloss av krispig, klar oktoberluft. Den förvandlar mina lungor till metall.
Jag känner hösten. Inuti och utanpå. Jag känner den.
Jag låter mina fingertoppar glida över olika slags ytor. Tar upp och väger i handflatan, kramar om och pressar. Snustorra löv, slemmiga löv, frostnupna silverlöv. 
Mina tår blir kalla, fingrarna likaså. Mina andetag ser ut som horisontella atombombsmoln. Jag tar på mig skulden för den globala uppvärmningen, men miljarder andetag från miljoner andedräkter är inte nog.
Världen blir bara kallare. Och snart är det november.

My 'One Year at Work' Anniversary

It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.
Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.
The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.
I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.
Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.
The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:
  • curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
  • reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
  • stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”
With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.
So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.
What I wrote a year ago about going back to work
I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.
Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.
Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.
Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.
Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.
Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att
  • tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
  • reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
  • hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”
Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.
Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.
Vad jag skrev för ett år sedan om att börja jobba igen

Le Fabuleux Destin de Moi - Week 42

Monday: Still ill, but at least I smell good - Mademoiselle Ricci by Nina Ricci.
Tuesday: In bed all day, reading a little between coughs. But Murakami, you made me disappointed this time.
Wednesday: Feeling better and Elisabeth comes over for dinner. She brings a beautiful golden, sparkling wreath that may or may not be a Christmas decoration. I say it's perfect in October!
Thursday: Proud of this bouquet of cabbage flowers and carnations (nejlikor, in Swedish) that I've put together myself. I love it!
Friday: In pumpkin mood. Haven't decided yet what to do with it. Maybe I'll just leave it as it is.
The weekend: Went to Stockholm for a dinner party with friends on Saturday and name giving ceremony for Gusten on Sunday.
Parts of Winhill/Losehill attended the ceremony and performed. Pure magic!

The Living Room

Living room. What a suitable name.
This is where I sit and read, watch a movie, blog, cuddle with the cat, talk in the phone and ponder over life. Sometimes I even eat and sleep here too. So this is really where life takes place, just like the name suggests.
White leather couch (Karlstad) from Ikea. Tray tables (Trailon) from Mio. Neither this version of the couch nor the tables are for sale anymore.
Vardagsrum. Ett så passande namn.
Det är här jag sitter och läser, tittar på film, bloggar, gosar med katten, pratar i telefon och filosoferar över livet. Ibland händer det faktiskt att jag äter och sover här också. Kort och gott så är det här vardagslivet pågår, precis så som namnet antyder.
I lost so many bids at Bukowskis Market before finally catching this Chinese cabinet. This is where I keep glasses, carafes and liquor.
I bought this armchair from Swedish second hand store Myrorna about five years ago. It’s in desperate need of a recovery, but it’s no idea to spend money on that as long as cat uses it as a scratching pad – hence the blanket.
Old wooden case for books and magazines. The tin-box contains my knitting project. Hmm. Still working on that scarf from last summer…
On the right wall there's a series of three Indian hand made paintings that I bought in Jaipur last year. On the left side I have a painting by Pontus Carle, a gift for my 25th birthday.
Lamp 365+ Brasa from Ikea.

Living at Nature's Pace

I know I’m not the only one who feels a need to reflect upon the changing of seasons. I see it in blogs and magazines. I hear it on coffee breaks and while eavesdropping on the bus.
Maybe it’s the prehistoric animal inside of us reacting, still deeply connected to nature and its notions? Maybe the darkness and light, the fading and returning of life, reminds us of our own temporary existence? It’s too easy imagining a spring, a summer, a fall and a winter of life.
With fall comes darkness, and with darkness comes tiredness, at least for me. I think for many, it’s a perfectly normal physical reaction. While simple things like eating and sleeping, breathing fresh air and getting some daylight every day might help, I know that I will inevitably adjust my pace as days are getting shorter and shorter.
The season does affect me.
And maybe that’s not so bad after all? Maybe I should follow nature’s shift in tempo, because just like trees and flowers I need to play, pause and stop too to reach a balance.
There’s a time for developing, creating and start things new, and there’s a time for resting, reflecting and recharging.
The time has come for me to make myself comfortable in the corner of the couch together with some of my favorite things; tea and movies, port wine and books, blankets and phone calls, candle light and my furry friend.
I really do love the fall.
Jag vet att jag inte är den enda som har ett behov av att reflektera över årstiderna och deras skiftningar. Jag märker det på bloggar och i tidningar, jag hör det på fikarasten och när jag tjuvlyssnar på andras samtal på bussen.
Kanske är det urtidsdjuret inom oss, fortfarande ohjälpligt bundet till naturen och dess nycker, som reagerar? Kanske mörkret och ljuset, borttynandet och återkomsten, påminner oss om vår egen flyktiga existens? Det är allt för lätt att föreställa sig en livets vår, sommar, höst och vinter.
Med hösten kommer mörkret och med mörkret tröttheten, i alla fall för mig. Jag tror att det är så för många, det är en helt naturlig fysisk reaktion. Även om enkla saker såsom att äta, sova, andas frisk luft och se till att få lite dagsljus kan hjälpa, så vet jag att jag oundvikligen kommer att anpassa mitt tempo allt eftersom dagarna blir kortare och kortare.
Årstiden påverkar mig.
Och kanske är det inte så dumt trots allt? Kanske bör jag helt enkelt bara följa med i naturens tempoväxlingar, för precis som träd och blommor så behöver också jag både gasa, bromsa och stanna helt ibland för att nå balans.
Det finns en tid för utveckling och nyskapande och det finns en tid för vila och reflektion.
Nu är tiden inne för mig att krypa upp i soffhörnet och njuta av något av allt det jag älskar allra mest; te och filmer, portvin och böcker, filtar och telefonsamtal, stearinljus och min ulliga, gulliga kattvän.
Jag tycker verkligen om hösten.

Fall 2013 Playlist

It’s not only thanks to the clothes that I love the fall, it’s also because of the music it inspires me to listen to.
I listen to music almost all the time, and I’m a stubborn kinda’ fellow. When I find a song that I like, it stays on repeat until my ears bleed and I just can’t stand it anymore. Usually, this takes 2-3 months, which means that I’m ready to update my playlist each new season.
Here’s what I’m listening to this fall.
Link to the playlist in Spotify.


Min profilbild

Sharing my dreams and inspirations with You, in Swedish and Swenglish.

Home and garden, DIY, books, Bollywood, food, travelling, yoga, music and cats are things that make my world spin.

Come spin with me!

© Pics are mine unless otherwise stated. Feel free to pin and copy, but link back to me.

RSS 2.0

Follow Lyckoland on Pinterest

A Cup of Tea, Please

What I Really Think of Daydreams

Restyle: Satin Ribbon Bangles