Today is your day – my day, our day, because we are one and I cannot separate myself from you. You are in my blood, in my value system and your tales and tunes are entwined with my veins.

 

My dear country. I love your body, your hills and mountains and flat farming landscape. I love your clean lakes, creeks and rivers and your beautiful coastline. I love your secret forests and I am so grateful that I am allowed to nurse and revel your flora and fauna. I love how you let me reap from your abundance, that I can drink your water and eat your fruit.

 

I love how you cover me in ice and snow and darkness, only to let me experience yet another summer with endless light and midnight sun.

 

 

I love your democracy, your independence and the freedom you are giving me. I love your silence.

 

I love your traditions, and especially the tradition of being open towards other people, cultures and religions.

 

Dear country. You are mine and I am yours. I want to explore and experience the world, but never ever will I leave you. You are inside of me and I carry you with me, wherever I go.

 

 

 

 

 

Älskade Sverige. I dag är din dag – min dag, vår dag, för vi är ett och jag kan inte särskilja mig själv från dig. Du rinner i mitt blod, finns i hela min tankevärld och dina sagor och sånger vibrerar i mig.

 

Mitt kära land. Jag älskar din kropp, dina böljande kullar och knotiga berg, lika mycket som jag älskar ditt platta jordbrukslandskap. Jag älskar dina rena sjöar, bäckar och älvar, liksom din vackra kustlinje. Jag älskar dina trolska, hemliga skogar och jag är så tacksam att jag får vårda och njuta av din flora och fauna. Jag älskar hur du låter mig ta del av ditt överflöd, att jag kan dricka av ditt vatten och äta av dina frukter.

 

Jag älskar hur du bäddar in mig i is, snö och mörker, bara för att låta mig uppleva ännu en sommar med oändligt ljus och midnattssol.

 

 

Jag älskar din demokrati, din självständighet och friheten du ger mig. Jag älskar din tystnad.

 

Jag älskar dina traditioner, i synnerhet traditionen att vara öppen gentemot andra människor, kulturer och religioner.

 

Mitt kära, älskade land. Du är mitt och jag är din. Jag vill uppleva och upptäcka världen, men aldrig någonsin lämnar jag dig. Du finns inom mig och jag bär dig med mig, vart jag än går.

 

 

 

 

I wish I could return here from my blog silence and tell you of something spectacular. A trip around the globe, maybe. But nothing like that has taken place around here. At least physically, I haven’t traveled far.

 

So, why the absence? Well, I decided to take a few days off from blogging. I felt I had too much on my mind, things I didn’t want to share. Blogging about anything else didn’t feel honest and genuine, so I decided just to leave it there for a while. Two days became three, became four, became five, six, seven, eight… And all of a sudden, three weeks had passed.

 

I’ve filled my days with whatever that has felt right at the moment. Watching a movie on a rainy day, gardening and going for walks on a sunny. There have been dinners and weddings, cooking, reading and relaxing. And I’ve enjoyed myself.

 

I hope everything is fine with you. I’ve been thinking about many of you during these weeks. I know that there are babies to be born, marriages to be entered and everyday lives to be lived – lives that I’ve come to feel part of. I’ll catch up on the next rainy day.

 

 

 

 

 

 

Tänk om jag hade kunnat återvända från min bloggtystnad med något riktigt spektakulärt att berätta. En jorden runt-resa, kanske? Men nej, jag har inget sådant äventyr på lut. Faktum är att jag inte har tagit mig särskilt långt under den här tiden, åtminstone inte fysiskt.

 

Men vad hände egentligen? Det började med att jag bestämde mig för att ta ett par dagars paus från bloggen. Jag hade så många tankar som snurrade i huvudet, saker jag inte ville dela med mig av. Att samtidigt blogga om någonting annat än just detta kändes varken ärligt eller genuint, så jag tänkte att det var lika bra att låta bli. Två dagar blev tre, blev fyra, blev fem, sex, sju, åtta… Och helt plötsligt hade tre veckor passerat.

 

Jag har fyllt mina dagar med det som har känts rätt för stunden, oavsett vad det har varit. Jag har tittat på film när regnet har smattrat mot rutan, jobbat i trädgården och promenerat när solen har kikat fram. Det har varit middagar och bröllop, jag har lagat mat, läst, vilat… Och jag har haft det rätt så bra.

 

Jag hoppas att allt är bra med dig. Jag har tänkt på många av er under de här veckorna. Jag vet ju att det är barn som ska födas, äktenskap som ska ingås och helt vanliga ovanliga liv att levas – liv som jag har kommit att känna mig delaktig och engagerad i. När tiden känns mogen kommer jag och hälsar på igen. Kanske väntar jag bara på nästa regnskur.

 

 

 

 

 

Who wants to reflect upon anger and grief, now that the sun is shining and we’re all – supposedly – so very happy? Maybe this post is a case of particular bad timing. Or maybe it’s so that this is the perfect time to ponder on the difficulties of life?

 

I don’t know, but I thought about my current and desirable approach to emotional pain of various sorts a while ago, and wrote down my thoughts to share them with you.

 

 

I want to be cheerful and bright, and I do think it’s possible to learn to be happy (whatever that is). It’s more a question of attitude than a matter of actual circumstances.

 

But bad things happen, and I don’t want to be a person who meets even the large, really difficult adversities with a smile and a shrug. Perhaps it’s possible to be totally independent and thus avoid disappointment and sorrows, but haven’t we lost something of what it is to be human then?

 

I believe we as humans have been given a set of emotions for a reason, and among these are anger, anxiety, sadness, fear and shame. There are of course others I prefer – how about joy and curiosity? – but when the negative emotions emerge, they do so for a reason. They are companions I have to live with.

 

 

A negative emotion can be responded to in a variety of different ways. You can fight it, accept it, ignore it or maybe just stay in the feeling until it decides to leave. The point is not to fear it. It exists because you are human, and it’s there to help you navigate through a difficult situation.

 

Ask why this emotion appears right now. Ask if your reaction is on par with the actual situation, if there are other ways to view it and if the reaction helps you forward or holds you back. It’s almost always possible to reason with yourself.

 

In the darkest hour it’s hard to stay in control, and maybe it’s not even desirable, but knowing that the feeling is natural – human – at least comforts me.

 

I remind myself that the feeling for certain exists, here and now, but that everything eventually ceases. Nothing lasts forever, and I try to rest in that belief and let time wield its magic wand over me.

 

And isn’t it so that we learn something from almost every sorrow in life? Sometimes it’s a knowledge we could do without, but time machines are not yet invented.

 

Acceptance and balance.

 

 

 

 

 

Vem har egentligen lust att fundera över ilska och sorg, nu när solen skiner och vi är – eller åtminstone förväntas vara – så där nästan småfånigt lyckliga? Kanske kommer det här inlägget med helt fel timing. Eller, så är det alldeles rätt att grunna på det som är svårt och jobbigt när vi är gladare och har mer energi?

 

Jag vet inte. Själv funderade jag i alla fall över mitt nuvarande och önskvärda förhållningssätt till smärta (känslomässig sådan) för ett tag sedan och skrev ner mina tankar för att dela dem med er.

 

 

Jag vill naturligtvis helst av allt vara glad och jag tror att det är möjligt att lära sig att vara lycklig (vad det nu är). Det är mycket mer en fråga om inställning och attityd än om yttre omständigheter. Samtidigt så händer det saker i livet som skakar om, och jag vill inte vara en person som möter även de stora, svåra motgångarna med ett leende och en axelryckning.

 

Kanske är det möjligt att tänka och agera sig fram till ett totalt oberoende och därmed undvika besvikelser och sorger, men har man inte då också förlorat något av vad det är att vara människa?

 

Jag tänker att vi människor har förärats med ett register av känslor av en anledning, och i det här registret kan vi bläddra fram både ilska, ångest, sorg, rädsla och skam. Det finns som sagt andra känslor jag föredrar – vad sägs om glädje och nyfikenhet? – men när de negativt laddade känslorna dyker upp så gör de det av ett skäl. De är livskamrater som alltid kommer att följa med på vägen, vare sig jag vill eller inte.

 

 

Det går att bemöta en negativ känsla på en mängd olika sätt. Kämpa emot, acceptera, ignorera eller kanske stanna medvetet i den tills den själv bestämmer sig för att ge sig av. Poängen är att inte rädas den. Den finns för att du är människa, och den finns för att hjälpa dig att navigera rätt i en viss situation.

 

Fråga istället varför känslan dyker upp just nu. Fråga om reaktionen står i paritet med den faktiska omständigheten, om det finns andra sätt att se på situationen och om reaktionen hjälper vidare eller håller tillbaka. Det går, nästan alltid, att föra ett resonemang med sig själv.

 

I den mörkaste stunden är det svårt att behålla den kontrollen, och kanske är det inte heller önskvärt, men vetskapen om att känslan är naturlig – mänsklig – ger i alla fall mig tröst. Jag påminner mig själv om att känslan visserligen existerar, här och nu, men att allt till slut dunstar och försvinner. Den varar inte för evigt, och jag försöker att vila i den vetskapen och låta tiden svinga sitt magiska trollspö över mig.

 

Och av de allra flesta sorger lär vi oss något. Ibland är det kunskap vi hellre skulle vilja vara utan, men tidsmaskinen är ännu inte uppfunnen.

 

Acceptans och balans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

A few pictures from last week, moments I wanted to share and remember.

 

Highlights was wine tasting with friends on Wednesday and dinner with new and old acquaintances on Saturday, which meant I had to take the bike for a ride, 11 kilometers/6 miles out on the countryside. It was one of those warm summer nights that you wish would never end...

 

 

 

 

Four days off of work are coming to an end. Those days went by fast for sure, just like everything else seem to do right now. Knowing that I have an ordinary five day work week ahead of me isn’t so bad after all, because you know what? It will be Friday again in the wink of an eye. (And, of course, there are good things about being at the office too, I won’t say anything else.)

 

My mind has been a little shattered lately, and I think it will continue to be for a while. There’s just so much going on right now, and my thoughts are easily distracted. Staying focused takes willpower and energy.

 

I allow myself to get carried away, at least a little bit, but I also try to be present in the moment every day, even if it’s just for a short while. I stop and pause – body and mind – for a minute or two to simply observe what is going on inside and outside of me. After a few deep breathes I’m feeling grounded again.

 

I could easily be absorbed and all giddy over spring – staying up late and forgetting about food and rest – so the challenge now is to relax and enjoy, while still not letting go of all my routines just because the days are longer, warmer…

 

I want to get the most out of this time of year and this time of my life, and I believe it’s done with a sound balance between late nights in frisky spring joy and peaceful moments laying on the grass with all the sounds, scents and impressions whirling around me.

 

 

 

 

 

Fyra lediga dagar går mot sitt slut. Så fort det gick, precis som allt annat just nu. Att jag går en helt vanlig femdagars arbetsvecka till mötes känns inte vidare jobbigt med den vetskapen. Innan jag har hunnit blinka kommer det nämligen att vara fredag igen. (Och självklart finns det bra saker med att vara på jobbet också, jag ska inte påstå något annat.)

 

Jag har varit lite splittrad i tanken den senaste tiden, och räknar med att fortsätta vara det ytterligare ett tag även om det inte är något jag eftersträvar. Just nu är det bara så mycket på gång och så mycket som händer att tankarna gärna svävar iväg.

 

Jag låter mig själv sväva lite, men försöker också att åtminstone en liten stund varje dag vara närvarande i nuet. Jag stannar upp – i kropp och tanke – och bara betraktar och registrerar vad som pågår i mig och utanför mig. Tar några djupa andetag. Det gör underverk.

 

Jag skulle utan problem kunna svepas med helt och hållet i vårkänslorna – glömma bort att äta och gå och lägga mig – så utmaningen nu är att njuta av allt detta, utan att släppa på alla de rutiner jag byggt upp bara för att dagarna råkar vara längre, varmare…

 

Jag vill få ut som mycket som möjligt av den här tiden på året och den här tiden i mitt liv och tror att jag gör det allra bäst i en skön balans mellan sena kvällar i yster vårglädje och lugna stunder liggandes i gräset med alla ljud, dofter och synintryck dansandes runt mig.

 

 

 

 

En vän skrev på Facebook att hela maj är lite som en enda lång fest. Så känns det verkligen. Det är bröllop, middagar och after work om vartannat och som om det inte vore nog trillade jag in på en vinsmakning tidigare i veckan.

 

Två bekanta som bedriver distansförsäljning (vilket naturligtvis är helt lagligt, om nu någon skulle få för sig att undra) i Sverige av viner från tyska Weingut Roos hade bjudit in till provsmakning av de senaste flaskorna. Som det smakade! Dessutom var det lärorikt och jag provade inte mer vin än att jag nu så här några dagar efteråt också kommer ihåg vad jag fick lära mig…

 

 

 

 

Bland alla olika sorter som de säljer hittade jag två riktiga favoriter, en bubblande vit Pinot Noir med lyxigt handplockade och utvalda blå druvor med vitt kött som i detta fall skalats för att inte ge någon färg till vinet. Det här är en lätt, pigg och spritsig historia, perfekt att sippa på under sommarfesten. Bubbel kan liksom aldrig gå fel, tycker jag.

 

Den andra favoriten var deras Grauburgunder, vilket är detsamma som en Pinot Gris. Tänk om vinvärlden kunde enas om ett enda, gemensamt språk? Förslagsvis franska, säger jag som är frankofil. Det här är ett milt och lättdrucket vin, utan att för den skull vara tråkigt eller mesigt. Jag uppskattar det balanserade och väl avvägda.

 

 

Minst lika spännande – om inte mer – var det att smaka de viner som inte riktigt föll mig på läppen, och börja förstå hur just mina smaklökar fungerar. Föga förvånande kunde vi konstatera att de är känsliga.

 

Vin är en helt egen stor, liten värld som jag försiktigt utforskar, bit för bit. Jag är långtifrån någon vinkännare och vet i stort sett ingenting om de olika druvorna och distrikten, men inte desto mindre intressant är det att prova sig fram och botanisera bland alla smaksensationer.

 

 

 

 

 

I'm amazed by the rapid progress of spring. It's just like the ketchup effect - first there is nothing, then there is nothing and then… there is everything!

 

I have observed the trees and their buds every day for at least a month, and still I'm surprised now when they have burst at last.

 

One fine day, probably when I'm retired, I'm going to place a chair under a tree and sit there and wait for the exact moment when the leaves finally unfold.

 

 

These images were shot in our garden, mostly during the weekend. The last four-five days have been really warm, and so much has happened only today and yesterday. I'll wait 'til Saturday, and then I'll sneak outside with the camera again to capture the progress.

 

Until then I will relish the beauty of it all with my own eyes. And hands. Definitely hands.

 

 

 

 

 

Jag tycker att det är svårt att riktigt ta in i vilket rasande tempo våren fortskrider nu, jag klarar inte av att hålla samma takt. Det är precis som ketchupeffekten - först händer ingenting, sen händer ingenting och sen… händer allt på en gång!

 

Jag har observerat träden och deras hårt slutna knoppar varje dag i minst en månads tid och ändå blir jag förvånad nu när de helt plötsligt har slagit ut.

 

En vacker dag, troligen när jag är pensionär, ska jag placera en stol under ett träd och sitta där och vänta på själva ögonblicket då knopparna äntligen öppnar sig och vecklar ut sina gröna, späda blad.

 

 

De här bilderna togs ute i trädgården framförallt under helgen som gick. De senaste fyra-fem dagarna har ju varit riktigt varma och så mycket har hänt bara i går och i dag. Jag ska hålla mig tills på lördag, sen smyger jag ut igen med kameran för att fånga vårens framfart.

 

Till dess njuter jag av allt det härliga med ögonen. Och händerna. Definitivt med händerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I don’t want to say that change is difficult, because sometimes change is the only option and sometimes change just happens. But it sure can be difficult to create new habits and turn them into routine.

 

In my strive for a life where career is secondary to happiness, where respect towards myself, others and the environment is holy, and where inner beauty is more important than outer, I have intentionally sought role models and sources of inspiration who support these values.

 

I’ve found it very helpful in times of doubt to turn to a blogger, for example, that has managed to turn the same ideals into a beautiful, inspiring life, showing that it really is possible.

 

Instead of reading magazines with their only intention to lure me to the supermarket or blogs by people who try to shop their way to happiness, I’ve found other sources of inspiration. Although they have probably only played a minor role in the whole change process, they have been nonetheless important to motivate and stimulate.

 

 

I find my new role models among “ordinary” people, although I would rather just call them real. Real people with real lives who sometimes struggle just like I do, but manage to keep or at least return their focus on what matters the most. Real stuff, like family, friends, having fun and enjoying the days passing by.

 

I find my new role models in the blogosphere, and if you happen to have a blog that I’m a recurring visitor to, chances are pretty good that you are one of them. For that I would like to say thank you.

 

 

 

 

 

Jag vill inte slentrianmässigt slänga ur mig att förändring är svårt och tar tid, för ibland är det faktiskt så att förändring är det enda möjliga alternativet och att förändringen bara sker. Men det kan vara svårt att etablera nya vanor och införliva dem så pass att de blir till rutiner.

 

I min strävan efter ett att skapa ett liv där karriär är sekundärt jämfört med lycka, där respekt gentemot allt levande – inklusive och framförallt mig själv – är heligt och där inre skönhet är viktigare än yttre har jag medvetet sökt förebilder och inspirationskällor som stödjer och uppmuntrar just de värderingarna.

 

För mig har det varit otroligt värdefullt att i tider av tvivel vända mig till exempelvis en bloggare som har lyckats med konststycket att omsätta dessa ideal till ett vackert, inspirerande liv och på så sätt visat att det faktiskt är möjligt.

 

Istället för att läsa tidningar vars enda syfte är att locka iväg mig till köpcentret eller bloggar av personer som försöker shoppa sig till lycka har jag hittat andra inspirationskällor. Visst, kanske har de bara spelat en mindre roll i hela förändringsprocessen, men inte desto mindre har de varit viktiga för att motivera och stimulera.

 

 

Det är lite som Camia skrev häromdagen, om att rensa ut det negativa, och som CrimsonAnna brukar göra, rensa ut det (och de!) ur livet som bara dränerar på energi. Det är svårt men klokt. Ut och bort med det som inte tillför, in med liv och lust, glädje och inspiration.

 

Självklart finns det plats för sorg och svåra frågor, för att möta olikheter och befinna sig i den dynamiken med allt vad det tillför. Men var sak har sin tid och plats, och i det dagliga flödet av allt det jag påverkas av vill jag att majoriteten ska bygga upp mig och göra mig starkare. När jag nu ändå har möjlighet att välja.

 

Jag hittar mina nya förebilder bland vanliga människor, fast jag vill hellre kalla dem riktiga. Riktiga människor med riktiga liv, som får kämpa ibland, precis som jag, men som behåller eller åtminstone åter riktar fokus på det som är viktigt. Riktiga saker, som familj, vänner, att ha kul och njuta av dagarna som passerar.

 

Jag hittar mina nya förebilder i bloggosfären, och om du har en blogg som jag är en återkommande besökare till är chansen stor att du är en av dem. För det vill jag säga tack.

 

 

 

 

These two last days have felt like a short vacation and a well deserved break from work.

 

First, there was Walpurgis Night on Tuesday, which we celebrated with Anna and David (but no fire unfortunately, it was too windy), and then there was 1st of May, which is a public holiday in Sweden (equivalent to the North American labor day).

 

So this Thursday is sort of like a Monday, only it's Friday already tomorrow with a lovely weekend fast approaching…

 

Anyway, I made low carb bread yesterday and feel I have finally managed to fine tune the recipe enough to share it with you. Although it doesn't contain any "ordinary" flour it tastes almost like "real" bread - I promise!

 

 

 

0.2 cup coconut flour

0.2 cup hazelnut flour

4 tbsp wheat bran

1 tbsp psyllium powder

1 tsp baking soda

A pinch of salt

Bread spice mix (anise and fennel, for example)

125 g/4.4 oz cottage cheese

3 eggs

2 tbsp butter, melted

 

Optional: 0.4 cup nuts and seeds.

 

 

Heat the oven to 200°C/392°F.

 

In a mixing bowl, combine the dry ingredients. Mix cottage cheese and eggs in a blender and add it to the dry ingredients. Stir down the melted butter. Let the batter rest for about 5 minutes.

 

Form six bread rolls and place them on a baking sheet with parchment paper. If you want to, you can sprinkle some poppy seeds on top of each roll. It looks good, but doesn’t contribute much to taste. Bake in the middle of the oven for 15-20 minutes.

 

They are even more tasty after a minute or two in the toaster!

 

 

 

 

 

 

 

De här två senaste dagarna har känts som en liten minisemester och en välbehövlig paus från de vanliga rutinerna.

 

Valborgsmässoafton firade vi tillsammans med Anna och David (utan eld tyvärr, det blåste på tok för mycket här på Östgötaslätten). Gårdagen var jag som många andra ledig, vilket betyder att den här torsdagen är lite som en måndag, förutom att det är fredag redan i morgon med ännu en skön helg för dörren…

 

I går hann jag förutom flitigt trädgårdsarbete också med att baka bröd, en lågkolhydratvariant utan "vanligt" mjöl som av mig får med beröm godkänt. Receptet kommer ursprungligen från bloggen 56kilo, men jag har finjusterat det och nu nått fram till ett resultat som jag är nöjd med - mindre bakpulver, smör istället för kokosolja, samt lagt till hasselnötsmjöl och brödkryddor.

 

 

 

1/2 dl kokosmjöl

1/2 dl hasselnötsmjöl*

4 msk kruskakli

1 msk fiberhusk eller psylliummjöl

1 tsk bakpulver

En nya salt

Brödkryddor, jag använder kanske runt 10 gram, men mäter inte så himla noga

125 gram keso (det är en halv liten burk)

3 ägg

2 msk smält smör

 

Jag tillsätter gärna en deciliter nötter - allra helst valnötter - men det är frivilligt. Brödet blir gott även utan.

 

 

Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Mixa sedan keso och ägg och blanda ihop med de torra ingredienserna. Rör ner smält smör. Låt smeten vila i ungefär fem minuter.

 

Forma sedan sex stycken frallor och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Om du vill kan du strö över lite vallmofrö, det ser snyggt ut men bidrar inte så väldans mycket till smaken.

 

Grädda mitt i ugnen i 15-20 minuter.

 

De blir ännu godare delade på mitten och rostade i brödrost! Jag äter dem med smör och min nuvarande favoritost, Boxholms Carolineost.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Sunday morning. 

 

 

 

We’re up early, Nils and me. But I like getting up early in the morning, or so I’ve said.

 

Nils is fully convinced that the nights are warm enough now to be spent outside, and refuses to come back home when in the evenings I’m standing on the porch, trying to attract his attention with all the silly names he usually listens to. I even tell him there’s food, but nothing helps when the big world is just waiting for him and his four soft paws to be explored.

 

However, I'm not quite as convinced that the April weather is enough for Nils sensitive ears and pads, and thus wake up at dawn with no other alarm clock than my own worries. Driven by an invisible force (maternal instinct?) I crawl out of bed and down the stairway to let the little one in.

 

And quite right, he’s standing there, outside the door, offended by the fact that he have had to wait for me for so long. He meows loudly and resolutely strides up to the food bowl.

 

Then everything is forgiven and forgotten, and he rewards me with tons of cuddling.

 

And now it's breakfast time even for this gal, who has a busy schedule today. First, she’s acting family photographer for a friend with her husband and baby. In the evening, there will be wine, good food and plenty of girl talk, all the way into the next dawn.

 

♥

 

 

 

I dag är vi uppe tidigt, jag och Nils. Men det gillar jag, har jag ju sagt.

 

Nils tycker numera att det är tillräckligt varmt för att han ska få vara ute och ränna hela natten och kommer inte alltid längre in på kvällarna när jag står på förstukvisten och lockar och ropar. ”Kom nu kissemoj, kom då lilla maui. Missemao kom nu får du mat.” Inget hjälper när den stora världens äventyr ligger för hans fyra mjuka tassar.

 

Jag är dock inte riktigt lika övertygad om att aprilvädret är tillräckligt för kattens känsliga öron och trampdynor, och vaknar således av mig själv – eller kanske snarare av oron – i gryningen och drivs av en osynlig kraft (modersinstinkten?) upp ur sängen och ner för trappan för att släppa in den lilla.

 

Mycket riktigt står han där utanför dörren, förnärmad över att ha få vänta så länge. Han jamar högljutt åt mig och travar målmedvetet fram till matskålen. Men sen belönar han mig med extra mycket gos.

 

Och nu är det frukostdags även för den här människan, som har massor på schemat i dag. Först ska hon agera familjefotograf åt en väninna med man och bebis och sedan, till kvällen, vankas vin, god mat och tjejsnack ända in till nästa gryning.

 

♥

 

 

In my journey towards minimalism I have had to question the role of shopping. Where and when, if ever, is the time and place to pray to Mammon?

 

My vision for a minimalistic lifestyle goes hand in hand with a dream of simple and carefree living, where my time can be spent on what I really love instead of polishing my possessions and working day and night to pay loans and bills.

 

Cutting down on shopping is a natural step in the light of that vision (although I took that step already a year ago, but then for financial and environmental reasons, as well as to challenge my tendency to shop every time life felt just a little bit boring).

 

Then again, there are problems only shopping can solve. And I’m not talking about crushed hearts or PMS, here.

 

 

It struck me when I once again was spending hours (or so it felt) by the clotheshorse, trying to pair one black sock with its twin, among a trillion (or so it felt) almost identical black socks.

 

That isn’t quality time.

 

So, I got rid of the socks. All of them. My green heart grimed and I felt guilty about it, but it just had to be done. And then I went to the mall and bought myself 14 pair of identical black socks (organic cotton, to compensate for my previous wasteful behavior).

 

Hanging socks for drying is still not what I love to do the most on my free time, but at least it’s swiftly done and I can get on with the rest of my life.

 

Shopping isn't always a bad thing.

 

 

 

 

 

Har shoppingen en plats i den minimalistiska livsstilen? Var och när, om någonsin, infinner sig den rätta tiden och den rätta platsen att tillbe Mammon?

 

Min vision om minimalism går hand i hand med drömmen om ett enkelt och bekymmersfritt liv, där jag kan ägna min tid åt sådant jag verkligen tycker om istället för att polera mina prylar och arbeta dag och natt för att betala räkningar och lån.

 

Att dra ner på shoppingen är ett naturligt steg i det perspektivet (även om det för min del skedde redan för ett år sedan, men då av ekonomiska och miljömässiga skäl, liksom för att göra mig av med ovanan att shoppa varje gång livet kändes lite småtråkigt).

 

Samtidigt finns det kanske problem som bara shopping kan lösa? Och jag syftar inte på krossade hjärtan eller PMS här.

 

 

Det slog mig när jag stod och hängde tvätt och kämpade med att försöka para ihop den ena svarta strumpan efter den andra med sin tvilling, bland tusentals nästan identiska svarta strumpor.

 

Det är inte kvalitetstid, om du frågar mig.

 

Så jag gjorde mig av med strumporna. Vartenda par. Mitt gröna hjärta grämde sig och jag fick faktiskt lite skuldkänslor, men det var bara tvunget att ske. Sen gick jag till affären och köpte 14 par helt identiska svarta strumpor (i ekologisk bomull för att kompensera för mitt tidigare så slösaktiga beteende).

 

Att hänga tvätt är fortfarande inte det jag allra helst gör på min fritid, men nu är det åtminstone snabbt avklarat och jag kan ägna mig åt roligare saker.

 

Shopping är inte alltid av ondo.

 

 

 

Wasn’t it I who said that being present was of uttermost importance? Wasn’t it I who warned about escaping reality?

 

I believe it was.

 

So is it really me who writes a passionate love letter to books, narrative art and reading, one of the most sophisticated escapist behaviors known to mankind?

 

You bet.

 

 

Reading is an inward-looking act. Sure, we can read aloud and discuss the story, but the most important and enjoyable part of reading takes place inside the head. That’s where I, together with the author, paint a reality that no one else can reach, a reality that can’t be captured in words. This world is a complex and unique combination of words, images, feelings and emotions.

 

When I read – a good book – the physical world around me ceases to be. The couch is just an object with the purpose of letting me forget that my body exists, the ceiling and the walls are reduced to their mere function – to keep me warm, dry and free from wind and outdoor sounds.

 

I’m as far away from reality as I possibly can get and still… present. Entirely present. I’m awake. Focused.

 

 

Without feeling ashamed, apologize or being cautious I walk straight into the life of a stranger, revealing his innermost secrets. I’m a spectator, a silent companion who only controls details – facades, coulisses – while destiny marches on, merciless, at every turn of page. I’m charmed and horrified, reveled and saddened.

 

We have to go through this, take us to the end station together, because I can’t let you go now, now when your life has become part of mine and your musings are mine as well.

 

And so I travel, from the first word to the last, and it’s not until the book-covers are closed – for the day or forever – that I return to my world, enriched and new. The walls and the ceiling and the couch regain their well known shapes.

 

But I am new and I have changed.

 

 

 

 

Jag som tjatar om vikten av när- och härvaro. Om faran i att fly vardagen och verkligheten. Nu kommer jag här med ett inlägg som inte är något annat än en ren kärleksförklaring till boken, berättarkonsten och läsandet, ett av de mest sofistikerade flyktbeteenden som finns.

 

Att läsa är i grund och botten en introvert handling där omvärlden stängs ute. Visst kan vi läsa högt för varandra, diskutera bokens innehåll, men det viktigaste och mest njutbara i processen sker i huvudet.

 

Det är där jag tillsammans med författaren målar upp en verklighet som ingen annan någonsin kan träda in i, som inte låter sig fångas i ord. Det är en värld som är en komplex och unik sammansättning av ord, bilder, känslor och stämningar.

 

 

När jag läser – en bra bok – då finns inte den fysiska världen runt omkring mig. Soffan är bara ett föremål med syfte att låta mig glömma att min kropp existerar, taket och väggarna reduceras till sin funktion – att hålla mig torr, varm och fri från vind och utomhusljud.

 

Jag är så långt bort från verkligheten som jag någonsin kan komma och ändå… närvarande. Helt och hållet närvarande. Min hjärna är skärpt. Jag är fokuserad. Koncentrerad. Vaken.

 

 

Utan att skämmas, be om ursäkt eller ta det varligt klampar jag rätt in i en främlings tanke- och sinnevärld, en främlings verklighet och innersta hemlighet. Jag är en betraktare, en tyst följeslagare som bara har makt över detaljer – fasader, kulisser, rekvisita – medan ödet skoningslöst marscherar vidare, allteftersom jag vänder sida. Jag förtjusas och förfasas, njuter och lider.

 

Vi måste gå igenom det här, måste ta oss till slutstationen tillsammans, för jag kan inte släppa dig nu, nu när ditt liv blivit en del av mitt och dina funderingar också är mina.

 

Så tar jag mig från första ordet till det sista och när bokpärmarna sluts – för dagen eller för gott – först då återvänder jag till min värld, berikad och ny. Väggarna och taket och soffan återfår sina välbekanta former.

 

Men jag är ny och jag har förändrats.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cleaning the garden.