Joyeuses Pâques

 
 
 
With these French vintage easter cards I wish you all a very Happy Easter!
 
Glad påsk!
 

Should it Stay or Should it Go?

 
I'm working hard to clean out the clutter for Sunday’s flea market. Faced with a few difficult decisions, I’m turning to you for help.
 
Here are five things I wouldn’t say got an emotional value to me. I use them from time to time, not very often though. I’ve got alternatives I’m more likely to turn to.
 
I’ve been so close to put them all in the goodbye box for Sunday, but then… something has stopped me. I don’t know what it is.
 
Of course, I could just keep them, but I’ve decided to challenge myself. Three must go, two can stay. And I’m asking you: if you were to keep only two of these things, which would it be?
 
 
 
 
 
Jag kämpar vidare för att rensa ut skåp och garderober inför söndagens loppmarknad. Ett och annat svårt beslut ställs jag inför emellanåt.
 
Här är fem saker som inte har något direkt affektionsvärde för mig. Jag använder dem lite då och då, men i ärlighetens namn inte särskilt ofta. Jag har andra alternativ som jag vanligen väljer i första hand.
 
Jag har varit nära att lägga dem i farväl-och-hej då-kartongen, men någonting har hindrat mig. Jag vet inte vad.
 
Jag skulle såklart kunna behålla alla, men jag har bestämt mig för att utmana mig själv. Tre måste gå, två kan stanna. Och det är där du kommer in i bilden. Om du skulle behålla två av dessa saker, vilka skulle det vara?
 
 
 
 1. Tea light candle holder.
 
 
2. Bronze colored bracelet.
 
 
3. Papier-mache bowl with lid.
 
 
4. I've got two each of the plates, but only one cup left. Bought at Good Earth in India last year.
 
 
5. Two wine glasses.
 
So, who can stay, and who must go?
 

Studsbollar av kärlek

 
Only in Swedish this time
 
 
 
Det studsar runt ett antal utmärkelser i bloggvärlden, och tre sådana färgglada studsbollar av kärlek landade hos mig.
 
 
En, en rosa tror jag bestämt, kom från Frida med bloggen Frk Frida Fortissima. Frida ger vardagens storheter den röst de förtjänar och sätter ord på de undflyende tankarna, naglar fast dem och ger dem kropp.
 
Ytterligare en, den måste varit skimrande blå, kom från Anna med bloggen Ljudet av ett hårdrockshjärta. Anna skriver öppet och ärligt om livet, precis så som det är med både socker och citroner. Vi har känt varandra ett tag nu, i den här bloggvärlden, och lika mycket som jag uppskattar hennes blogg, uppskattar jag de digitala samtal vi för i våra kommentarsfält. Jag lär mig och får nya tankar.
 
Sen kom det en i våriga pastellfärger från Lotta med bloggen Min plats i solen. Lotta fångar livets glädjeämnen och sorger med en förbluffande kombination av sprödhet och styrka, nakenhet och integritet. Här finner jag tröst och inspiration. Lotta är en av de kvinnliga förebilder jag funnit i bloggvärlden.
 
 
Studsbollarna far vidare, denna gång silverglittrande, och en av dem studsar just i detta nu in genom dörren i rummet där du sitter och landar i ditt knä. Du tar upp den i handen, håller den ovanför dig och förundras över hur ljuset reflekteras i de skimrande flagorna som finns insprängda i bollen. Med ett litet ”poff” spricker den plötsligt, och tusentals silvriga flingor regnar över dig.
 
 

 
 
Anna skickade vidare ett antal frågor i sin utmaning. Här kommer svaren!
 
 
Vilken låt är ditt ledmotiv?
1901 med Phoenix.
 
Vad gör du en ledig, helt obokad dag?
Äter långsam frukost till skön musik, läser en bok, promenerar, lagar och äter god mat. Avslutar med en feelgood-film.
 
Vad känner du dig naken utan?
Inre lugn.
 
Vilket tv-program skulle du vilja göra om, och hur?
Jag har inte haft teve sedan 2006 och har dålig koll på utbudet. Möjligen skulle jag ge mig på programpresentatören i SVT på julafton och se till att det satt en och samma person där, år från år. Svante Thuresson? Marie Göranzon? Claes Månsson? Helena von Zweigbergk?
 
Inte en morgon utan...
Godmorgongos med katten och en kopp te.
 
Tre saker du alltid har i kylen:
Halloumi, parmesan och olivolja.
 
Vilken superkraft skulle du ha?
Fotografiskt minne.
 
Tre frågor du brinner för:
Miljö, frihet och ett mjukare samhälle och arbetsliv.
 
Fyra vägar till vardagslycka:
  • Börja varje morgon med tre lugna, djupa andetag och ett leende.
  • God sömn, bra mat och lätt motion, helst i dagsljus och frisk luft.
  • Se det vackra i dig själv och ditt liv, istället för att jämföra med andra.
  • Inse att ditt liv är ditt ansvar och gör medvetna val.
 

Happy International Women's Day

 
 
 
A few years ago (I don't really remember from where) my mom picked up the tradition of sending postcards to the women in your life on International Women's Day. Although I don't want that day to be a Hallmark holiday, I think it's a fun idea.
 
The theme for this year is French vintage postcards. I love them and it wasn't easy to part from them. But hey, it gives me a reason to go back to Paris for a refill...
 
 
 
 
 
 
 
För några år sedan (jag minns dock inte varifrån) snappade min mamma upp traditionen att skicka vykort till kvinnorna i sitt liv på internationella kvinnodagen. Jag vill absolut inte att den dagen ska bli ett kommersiellt jippo, men jag tycker att idén är kul.
 
Temat för det här året är gamla, franska vykort. Jag älskar dem, så mycket som man kan älska döda ting, och det var inte lätt att skiljas från dem. Men men, det ger mig väl en anledning att åka till Paris och fylla på lagren...
 
 

 

Happy Birthday Blog!

 
 
 
This day marks the five-year anniversary for me and (this) blog. We found each other a grey February morning in the small sublet flat in Stockholm where I was living at the time. Due to a cold, I hadn’t left the apartment for days, and I was starting to get bored by the TV. So, what to do?
 
Start blogging of course!
 
 
This blog has followed me along ever since. Its content and tone of voice has changed many times, but always reflected me and where I currently stand. Today, my blog is a creative outlet and an arena for me to express myself in pictures and words. It’s actually hard to imagine a life without the blog…
 
The whole blogging community is a great place for inspiration and exchange of ideas, and I’m so grateful for having found my little spot in the crazy buzz, with people that both encourage and challenge me.
 
Five year went by fast. I’m ready for another five!
 
 
 
 
 
I dag firar vi femårsjubileum, jag och (den här) bloggen. Vi fann varandra en grå februarimorgon i den lilla andrahandslägenheten i Hjorthagen där jag bodde då. Jag drogs med en envis förkylning och hade inte lämnat soffan på flera dagar. Jag började tröttna på att titta på teve och ville ha något annat att göra… Men vad?
 
En blogg, såklart!
 
 
Den här bloggen har följt mig sedan dess. Innehållet och tonaliteten har ändrats många gånger under resan, mer eller mindre medvetet, men den har alltid återspeglat mig och den plats i livet där jag för tillfället befunnit mig. I dag är min blogg en plats där jag får utlopp för min kreativitet, en arena där jag har fritt spelrum att uttrycka mig i ord och bild. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen…
 
Hela den här bloggvärlden ger mig så mycket inspiration och tankeutbyte, och jag är så tacksam över att ha funnit min lilla plats i vimlet av människor, tillsammans med vänner som både stöttar och utmanar mig.
 
Fem år gick fort. Jag är redo för ytterligare fem!
 
 

Early Header History
 
This isn't something I'm proud of, but I thought it could be fun to show you a few of the early headers of this blog.
 
 
 
 
The first one, finished on the second day of the blog and actually used until spring last year
 
 
Except for one autumn, when I temporarily gave it new colors
 
 
 
In 2010 I wanted something new. I made a few attempts, but rejected them all:
 


 

Bloggkärlek

 
Only in Swedish
 
 
 
Under min tillfälliga bloggfrånvaro lyckades några illasinnade spammare hitta just mig och mina kommentarsfält bland alla tusentals bloggar. Vi pratar om över 700 kommentarer att sitta och rensa bort manuellt. Jag är fortfarande inte klar.
 
Men bland alla dessa nonsenskommentarer har det funnits fina, värdefulla, meningsfulla hälsningar från er, och hjärtat har naturligtvis tagit ett extra glädjeskutt när jag sett att jag under den här tiden har tilldelats inte bara en utan hela fyra stycken bloggutmärkelser.
 
 
  • Den första kom från Hemkära Hanna redan innan jul.

    Känner ni henne? Att läsa Hannas blogg är lite som att vara ute en kall vinterkväll. Det snöar och blåser snålt, och du inser att du både är hungrig, för dåligt klädd och kanske också lite vilse. Men så i skogsbrynet ser du ljuset från en stuga, det varma, ombonade, gula ljuset som lockar och drar. Du smyger dig närmare, ser gestalter genom fönsterrutorna som skrattar och du känner dofterna från nybakat bröd och en gryta som står och puttrar på spisen. Magen knorrar. Tårna värker av kylan. Ska du våga dig fram till dörren?

    Du behöver inte fundera, Hanna har sett dig genom fönstret och står nu på förstutrappen och ropar: ”Kom in, välkommen, maten är precis klar!”.

    Ja, den här lilla historien är påhittad, men precis så välkomnande, hemtrevligt och varmt känns det att besöka Hannas blogg.


  • Sedan förärade ingen mindre än pysslets kvinnliga motsvarighet till MacGyver, Helena från Mormorsglamour,  mig med en utmärkelse. Hon kan trolla fram den vackraste paketinslagningen av en gammal petflaska eller en engångsmugg och ett fiffigt och snyggt gardinomtag av ett gammalt skärp.

    En kreativ kvinna som inte krånglar till det, flera av hennes pysseltips är barnsligt enkla, men saknar därmed inte klass och kvalitet!


  • Och så har jag fått en utmärkelse av Sonja från Dagmar’s Kitchen. Det är ungefär som om min favoritförfattare eller favoritartist skulle berätta att hon läste och uppskattade min blogg, för Sonja är nämligen lite av en idol. Hon tar de allra vackraste matbilder, fulla av ljus och färg och förhoppningar, och delar med sig av de allra mest fantastiska recept. Den här veckan har vi ätit salladen på rostade gulbetor inte mindre än två (2) gånger, och innan jul hann vi med hennes kesoplättar tre (3!) gånger under kanske två veckors tid. 

    Det skulle inte förvåna mig om vi en dag snubblar över en bok signerad Sonja eller slår på teven och får se henne där.


  • Bara häromdagen hörde drottningen av sig (ja, Queen of Kammebornia alltså, behöver hon någon närmare presentation?) och meddelade att hon delat ut en award till mig. Vackra, starka Pia som är själva sinnebilden av kvinnlig urkraft, om det nu finns något sådant. Jag beundrar Pia för hennes värme, klokhet och förmåga att prioritera det som är viktigt i livet. Och för att hon är inkluderande och har ett stort hjärta. Därutöver är hennes blogg naturligtvis ruskigt bra också!
 
De här utmärkelserna har egentligen en uppsättning ”regler” – frågor som ska besvaras och ställas och så vidare – men jag struntar i dem. Just i dag skickar jag bloggkärleken vidare till Fröken Filantrop, en för mig relativt nyfunnen bloggpärla, som skriver så klokt, vackert och tänkvärt om livet och vardagen.
 

Days Went By

 
 

And the days went by. One by one. In stillness. Happiness. Joy.
 
Another year has passed as well. A bit stormy, but worthwile and one I wouldn't want to be without.
 
Here's to a great 2013 friends!
 
 
 
 
Och dagarna passerade. En efter en. I stillhet. Glädje.
 
Ännu ett år har passerat likaså. En aning omtumlande, men lärorikt och ett jag inte skulle vilja vara utan.
 
Gott nytt 2013 vänner!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

To Shop or Not to Shop

 
First Christmas gift for this year wrapped. Gift tags made of modeling clay and lace fabric.
 
 
Well, that is the big question right now.
 
I love Christmas. To me, it’s a time for sharing, caring and giving, and spending time with my loved ones. However, I couldn’t really imagine a Christmas without giving and receiving thoughtful gifts, beautifully wrapped. It’s part of a holiday and a tradition that is very, very dear to me.
 
At the same time, this consumer society makes me so sad. It makes me sad when I think about the effects on the environment and it makes me sad when I think about how insecurity and unhappiness often is an underlying reason for shopping.
 
This sadness was enough for me to take the decision earlier this year to stop shop, for a period of time at least, anything that wasn’t handmade, vintage/second hand or needed for a DIY project.
 
I still live by these rules 90 percent of the time, but what makes me dither and doubt from time to time is that trade creates jobs and welfare.
 
How can people earn money if there isn’t trade? How can we (can we, do we want to?) create a society where money isn’t needed?
 
My only conclusion is that we as consumers must realize and use the power we have. Buy from responsible companies that care about the earth – the only one we have – and every creature that walks upon it.
 
I believe we can make a change. We must make a change.
 
 

 
 
 
 
Att shoppa eller inte shoppa. Det är den stora frågan.
 
Jag älskar jul. För mig är det en tid på året då kärlek, medkänsla och glädje verkligen står i fokus. Det är en tid på året att spendera med nära och kära. Med det sagt, jag har svårt att tänka mig en jul utan att ge och få vackert inslagna klappar. Det är en del av en högtid och en tradition som är mig väldigt kär.
 
På samma gång gör hela det här konsumtionssamhället mig så innerligt ledsen. Det gör mig ledsen när jag tänker på hur miljön påverkas, och det gör mig ledsen när jag tänker på hur osäkerhet och allmänt missnöje med livet ofta är bakomliggande orsaker till vårt stora shoppingbegär.
 
Det var en av många anledningar för mig att tidigare i år bestämma mig för att, åtminstone för en period, sluta shoppa allt sådant som inte var handgjort, begagnat eller ämnat för något av mina gör det själv-projekt.
 
Jag lever fortfarande efter samma regel 90 procent av tiden, men jag tvekar ibland. Handel ger ju både jobb och välfärd.
 
Hur kan vi tjäna pengar om det inte finns handel? Hur kan vi (kan vi, vill vi?) skapa ett samhälle där pengar inte behövs?
 
Min enda slutsats är att vi som konsumenter måste inse vilken makt vi har – och använda oss av den. Handla från ansvarsfulla företag som bryr sig om jorden – den enda vi har – och allt liv som finns på den.
 
Jag tror att vi kan göra skillnad. Vi måste göra skillnad.
 

Winter Tunes and an Update

 
Hello there! Boyfriend managed to capture this little fellow while grabbing a snack from the bird feeder.
 
 
This week has been all about the weather and the winter here in Sweden. It's been snowing every day for more than a week now. I didn't know that this much snow even existed...
 
For me, personally, this week has been all about my tunic and the upcoming Bollywood show. I'm happy to let you know that yes, I have something to wear now for our first apperance and, yes, I'm also happy that I will be dancing and moving while wearing it. Hopefully, noone will notice that one sleeve is a little bit longer than the other - that being just one of many mistakes. I'm happy though to have managed to create something that even resembles a garment, from a curtain and an old sheet without using a pattern.
 
After the first coreography I will be changing into a simple lehenga choli (wide skirt, short top and a long scarf). I will also be dancing in a sari for the first time!
 

Before running off to the next thing on my schedule, I wanted to share my Spotify playlist for this winter. It's filled with warm and friendly tunes, tested and approved by myself during this first week of winter in Sweden.
 

I'll be back here again after this busy weekend. Take care! And please... wish me good luck for the show tomorrow.
 

Liebster Award Winner (part 2)

 
 
 
 
Time for the second part of the Liebster Award 'task', the one where I answer the eleven questions from Trish.
 
 
1. Why did you get into blogging?
I actually don’t remember what got me into blogging in the first place, but I like to see it as the natural next step for me who used to make my own magazines and radio shows (recorded on cassette tapes) as a kid. Blogging combines many of the things I love; writing, photography, being creative and communicative.
 
2. What is your favorite season?
The current one. Always the current one.
 
3. Elvis or the Beatles?
Definitely the Beatles, eight days a week.
 
4. What is your favorite November food?
Soup.
 
5. What is your perfect Saturday afternoon?
After a long, brisk walk I cozy up in the sofa in my pajama, under a blanket with a cup of tea and something to read. Around 6 PM or so I’m probably hungry and move on into the kitchen. Home made pizza? Why not? I end the day with an episode of Downton Abbey and get to bed before it’s too late.
 
6. Are you young at heart, or an old soul (or both)?
I’d like to think I’m a little bit of both, but I get to hear more often that I act and think older than my age.
 
7. Do you have an idol? If so, who?
Do I? No, I don’t think so. But I admire people who follow their heart and people who let kindness and generosity guide them in their actions.
 
8. If you could travel anywhere, where would you go?
Right now, I’m dreaming of exploring Russia but I’m not sure if I’m brave and adventurous enough.
 
9. City or country gal?
Definitely a country gal. I love fresh air, rubber boots and cows.
 
10. Are you a hopeless romantic?
Yes. Or no. I don’t know? What do you think?
 
11. Any words of encouragement from one small-blog blogger to another?
More like a few words of advice that I give myself from time to time.
  • As long as blogging makes you happy, your blog is meaningful, no matter how many or how few readers you have.
  • When people unfollow or stop commenting, it doesn’t mean that there’s something wrong with you or your blog. They just weren’t the right readership for your content.
  • Quality before quantity, that goes for your blog posts as well as for the people who read and comment. I’m so happy for you who keep coming back and taking your time to write thoughtful comments.
 
Part 1 of the Liebster Award task
 
 
So, the weekend is finally here! With only one week left for our Bollywood Show and three and a half week left for Christmas (crazy, I know!), I'll be dancing around the house while making and baking Christmasy things.
 

Liebster Award Winner (part 1)

 
 
 
 
 
 
Believe me when I say I was flattered – flattered and honoured – when I received the Liebster Award from the one and only Trish from JellyBones.
 
Trish, you made my day! I love your blog. You’ve given me so much inspiration and so many laughs and thoughts. Just keep on doing what you’re doing!
 
 
So, what is this Liebster award?
Well, it’s an award passed on from one small (less than 200 followers) blogger to another small blogger, as an encouragement. There are certain rules:
  • Each person tagged must post 11 things about themselves.
  • They must also answer the 11 questions the tagger has set for them.
  • They must create 11 more questions to ask bloggers they have decided to tag.
  • They must then choose 11 special bloggers with less than 200 followers to tag & award.
  • These lucky bloggers must be told in a comment on their blog.
 
I stick to the rules, but I’ve decided to split the task into three. So, in this post I will tell you eleven things about myself, in the next I will answer the eleven questions from Trish and in the third, I will create my own eleven questions and pass them and the award on to eleven other bloggers.
 
So, here we go.
 
 
Eleven things about me
  1. I talk to animals. Not only my cat or my parents dog, but to birds. Worms. Bees. Spiders. There’s a spider living in our larder. I tell it every day not to be afraid of me.
  2. I want Cat Steven’s Morning has Broken to be played at my funeral. No, I don’t want someone coming with a guitar singing it live, I want a recording with Cat. Ok?
  3. I’m terribly afraid of heights and of snakes. I have nightmares every now and then about heights and snakes, sometimes my brain even manages to combine the two (like, standing on a roof, about to fall down, with 10 000 snakes crawling on the ground).
  4. Talking of dreams, I believe I’ve had precognitive dreams although I don’t believe in such things.
  5. Mindfulness training has literally changed my life and how I view it. Please try.
  6. I used to call myself Linn Pinn Bananeskinn as a kid (≈Linn Stick Banana Skin). Don’t ask me why.
  7. Another thing I did as a kid. Before going to bed, I would get some hair from our dog and stick into my nose. It made me feel relaxed and safe. Don’t ask me why. Please don’t try.
  8. I’ve decided to read the Bible, from the first page to the last – in that order. I started in March and I’m currently on page 83, but there are things you shouldn't rush through.
  9. Bittersweetness (I don’t think that’s a word, but you know what I mean) is one of my favorite feelings.
  10. I believe it’s a strength to be able to change yor mind.
  11. I can always, always, have another cup of tea.
 
It's been snowing all day here and it's absolutely amazingly beautiful. I went for a long walk earlier and enjoyed the feeling of the wet, white snow landing on my cheeks and eyelashes. It ruined my makeup but made my day. 
 
/Linn Pinn Bananeskinn, the woman who talked to spiders
 

Oh, hi

 
 
 
Nice to see you again. Please, come in. Do you want a cup of tea? Coffee? A saffron bun? I know, it’s a bit early for these, but I couldn’t resist.
 
What have you been up to lately?
 
Me? Oh, I’ve had a great week.
 
One of the highlights was finally finding an old-fashioned typewriter. I’ve been sneaking around at our local thrift store a couple of times a week since this summer in search for one. I was there so often that eventually I felt I needed to explain myself to the staff.
 
Another highlight was definitely yesterday’s baking spree with Sofia. We made all kinds of Christmas goodies. Yes, these saffron buns, aren’t they delicious? Go ahead, have another one!
 
 
Not much blogging this week, but I refuse to feel guilty about that. I see so many apologizing for taking time off from their blogs and being ‘bad bloggers’. You’ll never get such an excuse from me, simply because I don’t think you expect one. It’s not like you’re sitting around just waiting for me and my blog posts, right?
 
Blogging is supposed to be fun (or at least emotionally rewarding in some way). Whenever you feel tired, stop. As long as you don’t have advertiser’s who wants value for their money every day, I believe that you shouldn’t blog for anyone but yourself.
 
That said, I appreciate that you have taken your time to read all the way down here, and I love every single comment you leave for me.
 
But, tell me now, how’s your week been?
 
 

 
 
 
 
Hej, kul att ses igen! Kom in, sitt, jag ska precis fika. Vill du ha en kopp te? Kaffe? En lussekatt? Jag vet, det är lite tidigt för dem egentligen, men jag kunde inte stå emot längre…
 
Vad har du haft för dig senaste tiden?
 
Jag? Åh, jag har haft en jättefin vecka.
 
En av höjdpunkterna var att jag äntligen hittade en gammal skrivmaskin. Jag har smugit omkring på Myrorna ett par gånger i veckan sedan i somras på jakt efter en. Till slut hade jag varit där så ofta att jag kände mig tvungen att förklara mig för personalen...
 
En annan höjdpunkt var definitivt gårdagens bakmaraton med Sofia. Vi svängde ihop en massa julgott. Ja, de här lussekatterna bland annat, visst är de goda? Ta en till, vettja!
 
 
Det har inte blivit mycket bloggande den här veckan, men jag vägrar att ha några som helst skuldkänslor över det. Jag ser så många be om ursäkt för att de har varit ”dåliga bloggare”, men du kommer aldrig att få en sådan ursäkt av mig. Helt enkelt för att jag inte tror att du förväntar dig någon. Det är ju inte så att du bara sitter och väntar på mitt nästa blogginlägg, eller hur?
 
Att blogga ska vara kul (eller åtminstone på något sätt känslomässigt givande). Närhelst du känner dig trött, sluta. Så länge man inte har annonsörer som vill ha valuta för sina pengar varje dag, så tycker inte jag att man ska blogga för någon annans skull än sin egen.
 
Med det sagt, jag uppskattar att du har tagit dig tid att läsa ända hit, och varje kommentar du lämnar gör mig glad.
 
Men, berätta nu, hur har din vecka varit?
 

Surplus of Energy

 
Istanbul Blues by Jaume Plensa, a gigantic sculpture on display on Place Vendôme, Paris, while we were there.
 
 
 
"Man has a surplus of energy which he has to dispose of. That surplus is simply life. There is no life without surplus. Whatever one does with that surplus, that decides the shape of a culture, of a life, of a mind"
 
 
Roberto Calasso interviewed in the fall 2012 issue of The Paris Review
 

Bloggkärlek – igen!

 
Only in Swedish this time.
 
 
 
 
Kärlek kan vi väl aldrig någonsin få för mycket av, eller hur? Jag känner mig aldrig så hoppfull som när jag ser människor visa omtanke utan baktanke, när någon generöst och osjälviskt delar med sig av sitt överflöd eller ger vänliga och uppmuntrande hejarop.
 
Därför blev jag så glad i dag när Sara med bloggen Life in Shanghai förärade mig med utmärkelsen I love your blog. Modiga Sara som lever sitt liv på andra sidan jordklotet och låter oss andra kika in i hennes vardag som är full av allt det där som sätter guldkant på tillvaron. Ni vet, vackra snittblommor, choklad, glossiga magasin, yoga och god mat.
 
 
Nu är det min tur att sprida kärleken vidare, och denna gång blir det till:
  • Katarina med bloggen Bra Katarina för att hon inspirerar till att följa sitt hjärta och visar att det är möjligt att nå sina drömmar.
  • Anna med bloggen Ljudet av ett hårdrockshjärta för att hon är osjälviskheten och generositeten personifierad och för att hon helt orädd kastar sig mellan hårdrock och ljusstöpning och filosofiska funderingar i sina inlägg.
  • Ann-Christin med bloggen Berndtsson & Lundström för att den kvinnan har humor. Sällan skrattar jag som när jag läser om hennes vardagsbestyr och barnens upptåg. Ann-Christin, jag har tänkt ibland att jag önskar att du gav ut en liten bok. Jag skulle köpa den.
  • Camia med bloggen Livsstilsblogg för att hon alltid lyckas överraska, alltid inspirerar, oavsett om det handlar om livets djupare frågor eller vackra ting att pryda hemmet med.
  • Jasmine med bloggen Baci a tutti! för att hon med styrka och glimten i ögat skriver om livet, både när det visar sig från sin soligaste sida och under de grå, regndagarna. De härliga bilderna från hemstaden Verona gör ju inte det hela sämre...
 
 
 
Reglerna för utmärkelsen är
  1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
  2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
  3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg
 
Förra gången det begav sig och jag hade äran att få utmärkelsen
 
 
Och så vill jag skicka en alldeles särskild hälsning till Maria (du vet vem du är) som gav mig bloggkärlek IRL i dag. Dina ord har värmt hela dagen!
 

Weather Forecast #2

 
Umbrella, cloud and rain drop pencils. I'm embracing my inner child!
 
 
I've been engaging in a lot of easy paper crafts lately. Small projects to keep my hands moving and my mind both focused and relaxed at the same time.
 
Remember my last weather forecast? Here's another one, and you might not want to hear this, but I'm still predicting some heavy rain... Better equip yourself with an umbrella.
 
 
We're celebrating Friday and the weekend with homemade pizza, and I wouldn't be surprised if I found myself in the couch later on, with a cup of tea and a movie.
 
One of the best things about going back to work is definitely the weekends! Have a great one, ok?
 

Ett kuvert fyllt av klokskaper

 
This post is only in Swedish
 
 
 
 
När jag kom hem från jobbet häromdagen (oj, vad det känns ovant att skriva...) låg ett brev och väntade på mig. Kuvertet var inte bara större och tyngre än vanligt, det var också betydligt vackrare, prytt med både ett bokmärke och en stämpel som skvallrade om att det här var ett brev från ingen mindre än Kungariket Kammebornias drottning.
 
I kuvertet fanns en liten bok, Profetens dotter, av Nyköpingskonstnären Lisbeth Sommarström. Det är en klok, tänkvärd och lättläst bok, fylld med betraktelser och kommentarer till vårt samhälle av i dag. Boken träffade mitt i prick, den tar upp precis de ämnen och teman som jag just nu funderar över, och det tror jag nog att Pia, drottningen själv, förstod.
 
Ett stort tack till Queen of Kammebornia för uppmuntran och omtanke under den här lite omtumlande veckan i mitt liv.
 
Har du inte besökt Queen of Kammebornia tidigare föreslår jag att du gör slag i saken nu. Jag beger mig dit minst en gång om dagen för att värma mig en stund vid den mentala lägereld som hennes ord utgör för mig.
 

Trick or Treat?

 
 
 
”Trick or treat?”
 
When the doorbell had rung he had had to put down his whiskey on the rocks on the side table (glass against glass, a distinct, crystal clear sound with no echo), together with his reading glasses and the book he was just about to finish. Knees had cracked as he'd risen from his chair and forced his body to stand up straight. As he'd passed the music player he'd turned down the Wagner opera and cleared his throat.
 
He hadn’t talked to anyone since yesterday, when he’d asked the girl behind the counter at the tobacconist for a tin of McConnell’s. It was needless to say, but he needed to say something.
 
When he finally got to the door and opened it, there was a 3 feet tall monster staring back at him. Eyes covered with dark sunglasses, teeth long and pointy and a black cape over shoulders, actually just a hood jacket, a couple of sizes too large.
 
 
“Trick or treat?”
“Listen, young man… or woman? Are you a boy or a girl?”
“I’m a monster. Trick or treat?”
“Well, I’d like to see you perform the trick. What did you have in mind?”
 
The monster sucked in and bit its lower lip, forehead frowned under the hood, as if there was no trick prepared.
 
“Uhmm…. I’m gonna throw a spider at ya.”
“Oh my. Well, go ahead. Take your shot.”
 
The monster fumbled around and took out a black widow plastic replica from a pocket, aimed and threw. It hit his left knee and landed in front of his checkered slippers.
 
“Not good enough. You’ll have to practice for next year, ok?”
 
The monster nodded.
 
“And that costume, it’s not exactly scary. Let me show you something.”
 
He crouched down, put his hand over his right eye and took it out.
 
“See, you want to touch it?”
 
The monster stood quiet, paralyzed by the eye that was staring at him from the old man’s hand.
 
“And those fake fangs of yours, I've got something worse than that.”
 
He grabbed his upper jaw, took it out, and grinned.
 
“That’s one Halloween costume, or what do you say?”
 
 
The monster still didn’t say anything, but an engine was switched off somewhere near.
 
“What is taking you so long? Who are you talking to?”
 
The father of the monster walked up the gravel yard, startled when seeing the one-eyed, one-jawed man in the doorway.
 
“You let go of my kid or I’ll call the police. Come on Robbie, you know you shouldn’t talk to strangers.”
 
 
It was him who started it, he thought as he sat down in his chair and put the glass eye and dentures into place again, which could only partly fill the emptiness that was growing inside of him.
 
 
 
Happy Halloween friends!
 

Nice to See Me Again!

 
I was 20 years old when this movie was released. It's still my favorite.
Image source
 
 
It hit me that I still listen to the same type of music as I did when I was a teenager. And then I realized that I still enjoy the same type of movies. I’m reading the same type of books, or even re-reading some that I read when I was 16. I still like to wear black and I still want to be a writer when I grow up. Paris is still the city of my dreams.
 
What has also become clear to me is that lately, I’ve been very intense – obsessed if you want to – by all these books and films and dreams. There has been times when I’ve asked myself if nothing at all has happened during these years.
 
 
I guess the answer is that too much has happened. This is simply a case of me trying to find me again, she who was lost during the years of all work and no play, the terrible years when I ignored important parts of myself because in the grown up life, there wasn’t any time for silly dreams and playing around.
 
And now, when I’ve found her again, it’s only natural that I am a little obsessed.
 
It’s like my friend Kajsa said to me: of course you’re happy to see someone that you haven’t met in a very long time, and of course you’ve got a lot of catching up to do.
 
So, I’m saying to myself: I’m so happy to see you again. Let’s wear a black beret, go to our favorite café that never plays anything but Chet Baker, share a cup of tea and discuss the Bauhaus style. And when they close, let’s go to my place and watch a French movie, while drinking red wine and dreaming of all the great things that still are yet to come. We’ve got so much to talk about!
 
 

 
 
 
 
Det slog mig att jag fortfarande lyssnar på samma slags musik som jag gjorde när jag var tonåring. Sedan insåg jag att jag fortfarande gillar samma slags filmer. Jag läser samma slags böcker, till och med läser om sådana som jag läste när jag var 16. Jag tycker fortfarande om att klä mig i svart och jag vill fortfarande bli författare när jag blir stor. Paris är fortfarande mina drömmars stad.
 
Det har också blivit tydligt för mig att jag har varit väldigt intensiv, smått besatt, den senaste tiden, av alla dessa böcker och filmer och drömmar. Det har varit stunder då jag har frågat mig själv om ingenting alls har hänt under de här åren.
 
 
Jag gissar att svaret på den frågan är att det är för mycket som har hänt. Det här handlar helt enkelt om hur jag försöker hitta mig igen, hon som jag tappade bort under de där åren med jobb, jobb och jobb, de fruktansvärda åren då jag stängde dörren till viktiga delar av mig själv eftersom det inte fanns tid för fåniga drömmar och trams i vuxenlivet.
 
Och nu, när jag har hittat henne igen, är det bara naturligt att jag är lite besatt.
 
Som min kloka vän Kajsa sa till mig: självklart blir du glad när du äntligen träffar någon som du inte sett på så lång tid, och självklart har ni massor att ta igen.
 
Så, jag säger till mig själv: Kul att se dig igen! Låt oss sätta en svart basker på huvudet, gå till vårt favoritcafé som aldrig spelar något annat än Chet Baker, dela på en kopp te och diskutera Bahaus-skolan. Och när de stänger åker vi hem till mig och tittar på en fransk film, dricker rödvin och drömmer om allt det storslagna som fortfarande ligger framför oss. Vi har så mycket att prata om!
 

A Chance Not Taken

 
 

Yesterday, between to appointments, I popped into my favorite café for a quick cup of tea and a sandwich to keep me going for the rest of the day.
 
I'd just taken my first sip from the thick walled china that really keep hot beverages hot, when a young woman came up to me.
 
"So, you are Nadia?” she assumed rather than asked.
 
I smiled.
 
"No, I’m not. Sorry."
 
She smiled back at me and turned away to keep looking for Nadia. The second after I though: what if?
 
 
What if I'd said:
"Yes, and you are…?", forcing her to tell me her name.
 
"Sara", she would say, because she was obviously a Sara, I could tell from her long, blonde hair and few extra pounds that only made her look healthy.
 
"I've already ordered,” I would say. “Sorry, but I was so hungry. Why don't you sit down, and I'll get you something."
 
I would move my coat and handbag and make some space on the table.
 
"Coffee, tea? Something to eat?"
 
"Coffee", she would say, because she was obviously a coffee person, I could tell from her slightly yellowish teeth and the first, barely noticeable, wrinkles around her eyes. "But nothing to eat, I had some on the train."
 
 
Then I would say that it was so nice to finally see her, and she would agree. I would ask her if the train ride was pleasant, and she would say it was, because she was obviously a positive person, I could tell from her warm smile and mustard colored top.
 
"So", she would say. "How do you feel about all this?"
 
And I would not be quite sure what an appropriate answer would be. What was it that I was supposed to feel something about?
 
"Well, you know…", I would start. Pause. "Sometimes I find it hard to find the right words."
 
"Don't worry", she would say, and unexpectedly put her hand on my arm, because she was obviously a person that didn't want others to feel insecure, I could tell from the way she tilted her head slightly to the side and leaned forward.
 
"I'm just so happy to be here."
 
 
Then we would focus on our coffees and teas for a while, and I would notice another young woman entering the café, looking around as if she was expecting to meet someone here, most likely someone she hadn't met before, because she looked kind of lost, I could tell by the way her eyes wandered and how she licked her thin lips.
 
"So, Nadia", Sara would say, and the real Nadia would turn her head towards us upon hearing her name, only to turn away again upon realizing that my name was Nadia as well, thinking that wasn't this a strange coincidence.
 
 
She would sit down to wait for Sara. Look at her watch. Take out her cell phone. Her cell phone.
 
"I'm sorry, Sara", I would say. "I have to leave. Now."
 
"But what…"
 
I would put on my coat.
 
"I can't explain. You know, sometimes I find it hard to find the right words. Just know that I'm sorry and that it's got nothing to do with you, ok?"
 
She would look puzzled, disappointed, but she would say that it was ok, because she was obviously a person that wanted others to feel ok, I could tell by the way she hold back her questions and looked straight at me.
 
 
The moment I opened the door, I would hear her cell phone ring and upon passing the large windows outside of the café, I would see Sara’s and the real Nadia’s eyes meet across the room.
 
 

 
 
 
 
I går, i en lucka mellan två åtaganden, kilade jag in på mitt favoritcafé för en kopp te och en smörgås för att ta mig igenom resten av dagen.
 
Jag hade just tagit den första slurken från den tjockväggiga koppen som verkligen håller varma drycker varma, när en ung kvinna kom fram till mig.
 
—Du måste vara Nadja, påstod hon snarare än frågade.
 
Jag log.
 
—Tyvärr.
 
Hon besvarade mitt leende och vände sig om för att leta vidare. Sekunden efter slog det mig: tänk om?
 
 
Tänk om jag hade sagt:
— Ja, och du måste vara..., och därigenom tvingat henne att säga sitt namn.
— Sara, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en Sara. Det syntes på det blonda håret och de få extrakilon som bara fick henne att se frisk ut.
 
—Jag har redan beställt, skulle jag säga. Jag är ledsen, men jag var så hungrig. Sätt dig så fixar jag nåt till dig.
 
Jag skulle flytta min jacka och handväska och göra plats på bordet.
 
—Kaffe, te? Nåt att äta?
—Kaffe, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en kaffeperson. Det syntes på hennes svagt gulaktiga tänder och de första, knappt märkbara, rynkorna runt ögonen.
—Men det räcker med kaffe. Jag åt på tåget.
 
 
Sen skulle jag säga att det var så kul att äntligen få träffa henne, och hon skulle säga: "detsamma". Jag skulle fråga henne om tågresan hade gått bra, och hon skulle säga att det hade den gjort, eftersom hon alldeles uppenbart var en positiv person. Det syntes på hennes varma leende och senapsfärgade tröja.
 
—Så, skulle hon säga, hur känner du nu, inför allt det här?
 
Och jag skulle inte vara helt säker på vad ett lämpligt svar skulle kunna vara. Vad var det jag skulle känna något inför?
 
—Ja, du vet..., skulle jag börja. Pausa. Ibland har jag svårt att hitta de rätta orden.
—Oroa dig inte, skulle hon säga, och oväntat lägga sin hand på min arm, eftersom hon alldeles uppenbart var en person som inte ville att andra skulle känna sig osäkra. Det syntes på hur hon lade huvudet lite på sned och lutade sig framåt.
—Jag är bara så glad att vara här.
 
 
Sen skulle vi fokusera på vårt kaffe och te en stund, och jag skulle se ytterligare en ung kvinna komma in på caféet. Hon skulle se sig omkring, som om hon letade efter någon, troligen någon som hon inte hade träffat tidigare, eftersom hon alldeles uppenbart kände sig lite vilse. Det syntes på hur hon flackade med blicken och slickade sig om sina tunna läppar.
 
—Jaha, Nadja, skulle Sara säga, och den riktiga Nadja skulle vända sig mot oss när hon hörde sitt namn, bara för att vända sig bort igen så snart hon insett att jag hette samma sak. ”Vilket märkligt sammanträffande”, skulle hon tänka.
 
 
Hon skulle sätta sig för att vänta på Sara. Titta på klockan. Ta fram sin mobil. Sin mobil.
 
—Jag är ledsen, Sara, skulle jag säga. Jag måste gå. Nu.
—Men vad...
 
Jag skulle sätta på mig jackan.
—Be mig inte förklara. Du vet, ibland har jag svårt att hitta de rätta orden. Jag är ledsen. Det har inget med dig att göra, okej?
 
Hon skulle se förbryllad ut, besviken, men hon skulle säga att det var okej eftersom hon alldeles uppenbart var en person som ville att andra skulle känna sig okej. Det syntes på hur hon höll tillbaka sina frågor och såg rakt på mig.
 
 
I samma ögonblick som jag öppnade dörren för att gå, skulle jag höra hur hennes telefon ringde, och när jag passerade utanför caféets stora fönster skulle jag se hur Saras och den riktiga Nadjas blickar fann varandra från var sida rummet.
 

You Are

 
 
 
You are.
You exist.
That's all it takes.
 
Human dignity doesn't require more than that. It's evenly and equally distributed and it's constant.
 
Know that you are worth loving - that you are loved - just the way you are.
 
Just because you are.
 
 
Happy Saturday evening friends!
 
 

 
 
 
 
Du är.
Du finns.
Det är tillräckligt.
 
Människovärde kräver inte mer än så. Det är jämnt fördelat och konstant.
 
Vila trygg i förvissningen om att du är värd att älskas - att du är älskad - precis så som du är.
 
Helt enkelt bara för att du är.
 
 
Ha en superfin lördagkväll, vänner!
 

Older posts Newer posts