I was 20 years old when this movie was released. It's still my favorite.
What has also become clear to me is that lately, I’ve been very intense – obsessed if you want to – by all these books and films and dreams. There has been times when I’ve asked myself if nothing at all has happened during these years.
I guess the answer is that too much has happened. This is simply a case of me trying to find me again, she who was lost during the years of all work and no play, the terrible years when I ignored important parts of myself because in the grown up life, there wasn’t any time for silly dreams and playing around.
And now, when I’ve found her again, it’s only natural that I am a little obsessed.
It’s like my friend Kajsa said to me: of course you’re happy to see someone that you haven’t met in a very long time, and of course you’ve got a lot of catching up to do.
So, I’m saying to myself: I’m so happy to see you again. Let’s wear a black beret, go to our favorite café that never plays anything but Chet Baker, share a cup of tea and discuss the Bauhaus style. And when they close, let’s go to my place and watch a French movie, while drinking red wine and dreaming of all the great things that still are yet to come. We’ve got so much to talk about!
Det har också blivit tydligt för mig att jag har varit väldigt intensiv, smått besatt, den senaste tiden, av alla dessa böcker och filmer och drömmar. Det har varit stunder då jag har frågat mig själv om ingenting alls har hänt under de här åren.
Jag gissar att svaret på den frågan är att det är för mycket som har hänt. Det här handlar helt enkelt om hur jag försöker hitta mig igen, hon som jag tappade bort under de där åren med jobb, jobb och jobb, de fruktansvärda åren då jag stängde dörren till viktiga delar av mig själv eftersom det inte fanns tid för fåniga drömmar och trams i vuxenlivet.
Och nu, när jag har hittat henne igen, är det bara naturligt att jag är lite besatt.
Som min kloka vän Kajsa sa till mig: självklart blir du glad när du äntligen träffar någon som du inte sett på så lång tid, och självklart har ni massor att ta igen.
Så, jag säger till mig själv: Kul att se dig igen! Låt oss sätta en svart basker på huvudet, gå till vårt favoritcafé som aldrig spelar något annat än Chet Baker, dela på en kopp te och diskutera Bahaus-skolan. Och när de stänger åker vi hem till mig och tittar på en fransk film, dricker rödvin och drömmer om allt det storslagna som fortfarande ligger framför oss. Vi har så mycket att prata om!
