I've Kicked off My Shoes and Decided to Stay

 

 

 

I used to be the one leaving.

Moving.

Changing.

Chasing dreams.

 

Upon a goodbye, it used to be me waving while walking away, into the new and unknown.

 

Now, I am the one who is left.

 

 

Two very close friends, whom I’ve been lucky to live close enough for spontaneity, have recently decided to pursue their dreams, leading one of them to northern Norway and the other one to Afghanistan – one perhaps for good, the other one for six months.

 

Me, I feel I have settled here, if not for life at least for a foreseeable future. To stay and try to let my roots grow deep is a wild and crazy decision for someone like me, and it forces to me to face new challenges.

 

One of them is this. Having to be the one standing still while someone else is leaving.

 

I realize that this is probably the first time in my life that I’m viewing a good bye from this angle.

 

 

 

 

 

Det var alltid jag som lämnade.

Flyttade.

Förändrade.

Följde mina drömmar.

 

När det var dags att ta farväl så var det alltid jag som var i rörelse. Småspringandes in i en förmodat ljusare framtid var det jag som kastade en sista blick över axeln och vinkade hej då.

 

Nu står jag kvar.

 

 

Två nära vänner, fram tills alldeles nyligen boendes på spontanavstånd från mig, har bestämt sig för att försöka hitta den där guldskatten som representerar just deras drömmar. För en av dem leder regnbågen till Nordnorge – kanske stannar hon där för gott – och för den andra leder den till Afghanistan – åtminstone under sex månader.

 

Själv ska jag stanna här, om inte för resten av livet så åtminstone under så lång tid som jag just nu kan överblicka. För mig känns det som ett modigt beslut att försöka rota mig på en plats, och det tvingar mig att möta helt nya utmaningar.

 

En av dem är just detta. Att förmå mig själv att stå kvar när någon annan lämnar.

 

Jag inser att det här förmodligen är första gången i mitt liv som jag betraktar ett avsked ur det perspektivet.

 

Så fint du skriver Linn! Och jag tycker mig märka en helt annan styrka.
Ha en riktigt fin fredag!
Kram
Rebecca

Det känns som det är viktigt, att stå kvar om man allt som oftast varit den äventyrliga.

En ny dimension och kanske ett sätt att få balans och förståelse för dom båda sidorna.

Kram till dej, du fina

Det är modigt det med, att stanna.
Ursnygga skor förresten!

Ja, ibland är den stora utmaningen att stanna kvar :)

Coolt Linn! Du känns så klok :-) Och, ja ibland kan det kanske till och med vara det svåraste och mest utmanande att stanna. Och försöka rota sig.

All lycka till dig! Kram

Att stanna upp, stanna kvar, hitta sig själv i en plats - eller hitta platsen i sig. Känna lugn, vara lycklig. Det kan vara svårt, men nödvändigt ibland.

sv: Åh så kul att hitta till din blogg också! Yoga och dansen ger så himla mycket lycka och känslor. Jag har inte yogat så värst länge men märker ändå en stor utveckling, både i positioner, styrka och välmåendet. Att åka till Indien är absolut drömmen!
Kramar

Du förklarar känslor och situationer precis så att man vet vad du menar och känner som om man själv varit där.

Och jag vet verkligen vad du menar! Jag har stått på båda sidorna, och om jag får välja vilken sida som är "bäst"/"Härligast" föredrar jag att vara den som går vidare mot nya äventyr och inte den som stannar kvar och blir lämnad. Den personen som behöver vara i vardagen... din och dina vänners vardag.... fast utan vännerna.

Men det blir också det ett nytt äventyr för dig! Dels att lära dig se och känna detta från detta perspektiv... från denna "sida". Och därför att det är någonting nytt tror jag att det är nyttigt! =)Känns det bra/OK att stå på denna "sida"?

Kramis från mig!

Ja, alla vår livsutmaningar... själv utmanar jag mig själv på plan jag inte gjort förut vilket är nytt, läskigt men mycket nyttigt.. Vill också bara säga att du lämnade en så oerhört härlig rad i din kommentar hos mig.. så den har jag njutit genom att läsa om och om igen. Du är sannerligen en sann ordkonstnär.
Kramar

jag förstår dig precis...

för min stora, stora utmaning som jag vet ligger där framme någonstans. det är att flytta hem till sverige. att inte ha ett slutdatum. att ladrig kunna flytta hem för att man redan är hemma. en dag...

Ett så fantastiskt inlägg! Det är magiskt att läsa och jag önskar dig lycka till med att finna dig till ro - trots att världen omkring dig är i rörelse. Det kan räcka så; att alltid vara på väg till nästa anhalt kan gör att man missar mycket på den plats man lämnade för något annat.

Svar: Tack så hjärtligt för dina fina ord. Din personliga och öppna kommentar gjorde mig glad. :)

Ha en fortsatt mysig helg.
Kram

Ja, oj. Det är visserligen ett tag sen det var så för mig, men den känslan har aldrig riktigt släppt mig. Jag återvände och mina gamla vänner började flytta. Det var en utmaning och det är det nog fortfarande.

Jag har nog också alltid varit den som flyttat på mig när jag tänker efter. Jag tror dock att nya erfarenheter alltid är bra, oavsett hur annorlunda det kan kännas i början.

Ja, det är tufft! Jag var nog den som "lämnade" först av alla, men avsked är alltid tunga!

Avsked är alltid jobbiga tycker jag. Vill ofta klara av dem snabbt eller skjuta upp till så sent som möjligt. Du är stark och kommer att få möta mycket nytt runt nästa hörn.
Sköt om dig! Kram

Hihi... prova är ju alltid bra. Vem vet.... man kanske lär sig något nytt och vettigt också! =) Lycka till med nya äventyr på hemmafronten! =) Kram kram