In Charge of my Life

 

Picture from last summer - it won't be long before it's here again!

 

 

It’s one year since I stepped in to the office and declared to my boss that the situation was unsustainable, in fact, it was on the verge of breakdown.

 

That was not only the start of a long full time sick leave and a rehabilitation process still ongoing, but also the start of a new life – a new version of me.

 

Linn 2.0.

 

To summarize everything that led to my sick leave and everything that has happened since is almost impossible, but when asked what I’ve learned, it’s one lesson that immediately comes to my mind: the one about responsibility.

 

 

I know now that I am the one in charge of my life and that is an insight that has a direct effect on everyday situations. I can no longer sit back and passively wait for someone else to handle my problems, and I can no longer blame anyone else for my situation. The responsibility is mine, but I don’t blame myself either. I’m confident that I’m doing the best I can, in every moment.

 

Of course there are factors I can’t affect, like the weather, but I can choose how to react to the fact that it's raining, and I can choose how to dress. There’s no point in blaming the rain for getting wet. Actually, there’s no point in being upset about it at all.

 

If someone else treats me bad I can not change that, but I can choose how to react and how to handle the situation. And I can choose whether to replay it in my head or simply leave it behind me.

 

 

However, taking on that responsibility requires the right tools and it’s nothing strange or embarrassing about getting help from others to get there. It’s just like any newly appointed manager is sent on leadership training.

 

It also requires sound priorities (in my case, putting my health in the first room). There are situations and periods in life where these prerequisites are missing for us to be able to fully shoulder the responsibility, and that is why I still believe in letting kindness and consideration of others be a guiding star in everyday life.

 

 

 

 

 

 

Det har gått ett år sedan jag klev in till min chef och förklarade situationen för ohållbar.

 

Det var inte bara början på en lång heltidssjukskrivning och en rehabilitering som fortfarande pågår, utan också början på ett nytt liv – en ny version av mig.

 

Linn 2.0.

 

Att sammanfatta allt som ledde fram till min sjukskrivning och allt som har hänt sedan dess är näst intill omöjligt, men när jag får frågan om vad jag har lärt mig så är det en sak som jag omedelbart kommer att tänka på: frågan om ansvar.

 

 

Jag vet nu att jag är den som har ansvar för mitt liv, och det är en insikt som har en direkt påverkan på vardagen. Jag kan inte längre luta mig tillbaka och passivt vänta på att någon annan ska ta tag i mina problem, och jag kan inte heller längre klandra någon annan för den situation jag befinner mig i. Ansvaret är mitt, men jag klandrar inte heller mig själv. Jag är trygg i förvissningen om att jag dag för dag gör vad jag kan.

 

Självklart finns det faktorer som jag inte kan påverka, som vädret, men jag kan välja hur jag ska reagera på det faktum att det regnar, och jag kan välja hur jag klär mig. Det tjänar ingenting till att skylla på regnet om jag blir blöt. Det är förresten ingenting att bli upprörd över heller.

 

Om någon annan behandlar mig illa kan jag inte ändra på det, men jag kan välja mina reaktioner och hur jag hanterar situationen. Och jag välja om jag vill låta händelsen gå på repeat i hjärnan eller helt enkelt lämna den bakom mig.

 

 

Att ta på sig det här ansvaret kräver naturligtvis att man är rustad att göra det och det är inget konstigt att man kan behöva hjälp att få de rätta verktygen. Det är ungefär som att en nytillträdd chef får en ledarutbildning.

 

Det kräver också sunda prioriteringar (i mitt fall att sätta min hälsa i första rummet). I vissa situationer eller perioder i livet kan förutsättningarna för att axla ansvaret till fullo saknas, och därför tror jag fortfarande på att låta vänlighet och omtanke om varandra vara en ledstjärna i vardagen.

 

Hej fina Linn. Så roligt att se dej

Hur man än har det i livet, så finns det alltid situationer när man kommer till en gräns, där man får fundera, på sina val.
Inte lätt, man får ta det undan för undan.
Jag kom ihåg, när jag varje kväll, när jag lade mej, tänkte på 3 BRA saker som hänt, eller som jag såg till att hända (t.ex att jag sade något lite extra positivt till någon)

Kväll efter kväll gjorde jag det.
Bara något så litet var en väldigt bra början :-)

Ja man kan inte vara tillbakalutad och tro att någon annan kan förändra ens tankar och sätt.

Din fina omtanke och vänlighet, är balsam att läsa.
& du, bra att du är rädd om dej själv.

Krampåre

Vad fint du skrivit =)
Omtanke och vänlighet är något jag försöker leva efter, en fin tanke <3 Finns stunder i livet när man stannar upp och inser att man måste göra ett val. Att lyssna till hjärtat är min melodi =)
Kram och ha en fin dag!

Så sant, det är bara du som kan förändra dig.

Fint skrivet, och den vackra bilden på dig passar fint=)
Jag kan känna igen mig i vad du skriver om ansvar. Det senaste halvåret har jag mer och mer börjat göra det. Välja bort det som jag inte mår bra av helt enkelt. Det jag har märkt är att om jag väljer bort det som dränerar mig i god tid så slipper det bli stora smärtsamma uppgörelser med det. Har du också upplevt det?

Vilken fantastiskt vacker bild på dig Linn! Och dina kloka insikter behöver världen mer av!

Linn, jag blir alldeles lycklig av det du skriver!

Du är så klok Linn! Jag visste faktiskt inte det där om att du varit sjukskriven. Och jag tror verkligen att om alla var lika kloka och eftertänksamma som du så skulle vi ha en bättre värld!

Det är inte lätt att "lära sig leva" - jag funderar också på alla de där sakerna. Hur man skall hantera svåra situationer och hur man kan skaka av sig om någon behandlat en illa. Men jag tror precis som du att bara man inser att bara man själv har ansvaret för sina egna handlingar och hur man reagerar på händelser man inte kan styra - då tror jag man har kommit ganska långt.

Kram på dig du kloka människa :-)

Du skriver så klokt och berörande och det känns att det verkligen kommer från hjärtat! Det är som du skrev i en kommentar på min blogg att vi alla är perkekta människor med de defekter och skavanker vi alla här. Kan vi leva en varm och omtänksam atmosfär sä gör det livet lättare och så mycket enklare för oss alla.

Många kramar till dig!

Vackert skrivet och vacker bild. Man lär sig verkligen konsten att leva hela tiden och tack och lov att jag inte är 15 längre för fy fasen vad jobbigt livet var då ;-)

Att inse sitt ansvar utan att anklaga sig själv sliter jag fortfarande med. I alla fall ibland. Men visst kan man välja om man vill gå vidare och utvecklas eller om man låter sig fastna. Så länge man blir medveten om att det är ett aktivt val blir det hela mycket lättare.

En väldigt fint inlägg och en underbar bild på dig. Ja vi delar många tankar att ledstjärnan är vänlig och omtanke så sant och inte minst till sig själv. Har själv varit sjukskriven i 1 1/2 år för ME. Nu är det ofta dom små sakerna i vardagen som är lätt att ta för givet som gör mig lycklig.

Kram Lotta

Måste bara skriva vad jag kom att tänka på inatt när jag låg vaken en stund. Vet inte hur det kom upp i mitt huvud, men den passade så bra här:

Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta...

Tänk om man bara lärde sig det! Vad lätt allt skulle vara! Och egentligen kanske det inte är så svårt, man måste bara bli medveten om hur, precis som du skriver.

Kram igen

Det är kloka ord du ger oss. Det märks att du har arbetat dig fram till dem, att de har kostat dig mycket innan de, som nu, istället "skänker" dig.. Det gör mig glad att få följa din resa och det gör mig glad hur du samlar på dig verktyg och kartor längs vägen. Tack och varma kramar!

Visa, visa kvinna! Vilken harlig bild pa dig!