Lyckoland -

Thoughts on Goals

I have thought a lot about goals, recently. You’re supposed to have goals in your life, right? And there are people who get paid to motivate others to reach them.

I'm convinced that with courage, stubbornness and a lot of hard work, the wildest dreams really do come true. My job was such a goal, that I actually set for myself already during my studies.

Reaching my goal was ... magical. I will not say anything else, but what my inner motivational coach forgot to tell me was how to enjoy this victory for more than... let's say a week, and how a goal-oriented person lives his life when the target is actually achieved. The striving and the constant kicks quickly becomes a drug.

I still haven’t nailed down all the different factors that, combined, led to my fatigue depression, but I know that my stubbornness played a large role.

Currently, I struggle to find the balance. I want to continue to be an enthusiastic, goal-oriented and passionate person – that's who I am – but I can’t afford to end up in the same situation again.

I don’t have all the answers, but when it comes to setting goals, I will in the future really take my time to think through

What goals I set,
why I want to achieve them, and
what I'm willing to sacrifice for them.

Few things are worth sacrificing your health and relations for, for example.

Den senaste tiden har jag funderat mycket över mål. Mål i livet ska man ha, och det finns människor som får betalt för att motivera oss andra att nå dem.

Själv är jag övertygad om att med mod, envishet och en massa hårt arbete så kan de galnaste drömmar gå i uppfyllelse. Mitt jobb var ett sådant mål, som faktiskt formulerades redan under studietiden.

Att nå målet var… magiskt. Jag ska inte påstå något annat, men det min inre motivationscoach hade glömt att tala om för mig var hur man njuter av segern i mer än… låt säga en vecka, och hur man som en målinriktad person lever sitt liv när målet faktiskt är uppnått. Strävandet och de ständiga kickarna blir snabbt en drog.

Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vilka alla de faktorer är som samverkade för att just jag skulle drabbas av utmattningsdepression, men jag vet att envisheten var en av de stora bovarna i dramat.

Jag kämpar för att hitta balansen. Jag vill fortsätta att vara en entusiastisk, målinriktad och passionerad person – det är den jag är – men jag vill inte bränna ut mig ännu en gång.

Jag har inga färdiga svar, men när det gäller mål så kommer jag i fortsättningen att ta mig en ordentlig funderare över

vilka mål jag sätter upp,
varför jag vill uppnå dem, och
vad jag egentligen är beredd att offra för dem.

Få saker är värda att offra sin hälsa och relationer för, till exempel.

2012-08-27 @ 19:37:04 My Fatigue Depression - Before & After Permalink

Comments

Posted by: Johanna

Ja vist är det både och, jag upplever många gånger att helt svartvita miljöer är oftast finast på bild och inte i verkligheten.

2012-08-27 @ 20:27:27
URL: http://johannasinspiration.blogspot.se

Posted by: Johanna

Hoppsan tryckte på enter lite för fort :) Tänkte på en artikel i senaste Elle när jag läser ditt inlägg. Mål behövs för att vi ska kunna ta oss framåt men det är nog som du säger. Vi måste oxå fråga oss varför vi tar den riktning vi tar. Trevlig kväll!

Svar: Det låter som om jag kanske ska köpa senaste Elle och hjälpa mina tankar på traven. Jag tror att många i dag, framförallt unga kvinnor (?), inte har några som helst problem med att formulera mål och jobba för dem. Frågan är bara hur man kan göra det till en övervägande positiv upplevelse. Önskar dig en fin kväll! :-)

Linn

2012-08-27 @ 20:29:07
URL: http://johannasinspiration.blogspot.se

Posted by: creando

Så viktiga ord. Mål är viktigt, men man måste också stanna upp och se det man har. Tacksamhet är också lycka :)
Kramar

2012-08-27 @ 22:15:16
URL: http://creando-kicki.blogspot.com

Posted by: Piccolacasa

Linn det är lite läskigt att läsa detta, för det skulle kunna vara jag som skrev det. Med den skillnaden att jag inte bränt mig. Ännu? Fast jag har ändrat mitt agerande efter hand som jag blivit äldre. Jag gör inte längre vad som helst, från att jag var ca 16 år till att jag fyllde 26 gjorde jag allt. Hur mycket som helst och alltid. Nu jag gör bara mycket hela tiden. Det är faktiskt en stor skillnad! Mitt "problem" är att jag har så mycket idéer. Det poppar som popkorn i mitt huvud. Och allt är så kul, jag vill förverkliga alla idéer. Sedan kan det hända att jag känner att jag stoppat hela munnen full och inte riktigt kan tugga. Men jag är samtidigt ganska bra på att slappa och gör det utan dåligt samvete - så jag inbillar mig att jag kan upprätthålla en balans. Många suckar och skakar på huvudet när de pratar med mig. Det tycker jag är så himla tråkigt! Varför ska det bli fult att gilla att prestera? Varför ska man alltid sorteras in under "duktig flicka med för höga krav"? Det är inte alltid så! Varför ska det vara ett självändamål att "lugna ner sig"? Många av de saker jag arbetar med och vill förverkliga handlar om hemmet, familjen, hälsa och därför känner jag inte att jag behöver försaka något. Alla delar i livet får sitt. Det kanske är därför det känns balanserat, även om det är fullmatat? Det enda jag saknar i livet är mer ekonomisk trygghet - den existerar inte som student. Annars känns allt bra. Hmm ja lite svamel som utlöstes av ditt inlägg! Vet inte om det hjälper dig direkt... Menjodåsåatte.... Jag har aldrig drejat! Men alltid velat prova! hörs snart! kram

Svar: Vad jag tycker om din popcorn-liknelse, för precis så är det i mitt huvud. Jag har tusen saker jag vill göra! Önskar att dagarna var dubbelt så långa och många... Det jag har identifierat som mitt "riskbeteende" i detta är den lätt maniska sidan, som gör att jag gladeligen kan förverkliga mina idéer utan att sova. Utan att äta. Utan att gå på toaletten. Och helst också utan att prata med någon annan (de stör ju bara mitt kreativa rus). Ytterligare ett riskbeteende (tror jag) är att det aldrig slutar poppa, det blir liksom _aldrig_ tyst i huvudet. Så jag har insett att även fast jag nu har en time-out från jobbet där jag brände ut mig, så kan jag precis lika gärna bränna ut mig på... bloggen. Trädgårdsarbete. Pyssel. Skriva. Läsa. Allt det jag egentligen älskar! Det handlar om ett felaktigt beteende, helt enkelt.
Sen huruvida man är i riskzonen eller inte... Det är så himla svårt. Jag trodde hela tiden att jag hade läget under kontroll. Men om jag verkligen hade vågat skärskåda... Jag var alltid trött. Alltid hungrig. Labil. Började tappa empatisk förmåga, blev en "hårdare" människa (jag är egentligen superblödig). Många har sagt till mig efteråt "men du älskade ju ditt jobb, du hade ju ditt drömjobb!". Jo, så var det. Men för mig funkar det att jämföra med ett drogberoende. Jag fick enormt många kickar på jobbet. De var sköna och jag eftersträvade dem, men varje gång behövdes högre och högre doser. Men hur mycket jag än gillade kickarna, så betyder det inte att de var bra för mig. Egentligen. Socker, är väl lite samma sak?

Men sen håller jag med dig. Det behöver ju inte vara fult att vara duktig. Att vara en person som presterar, eller har en massa bra idéer. Det tror jag handlar om avundsjuka. Jag vill till exempel absolut inte ta död på den sidan hos mig (och tycker inte att du ska göra det hos dig). För mig gäller det väl bara att hitta lite balans och att ibland få tyst på popcornen. Poppa några i taget :-)

Vad jag gillar dina fina, tänkvärda kommentarer! Kram

Linn

2012-08-27 @ 22:49:38
URL: http://www.piccolacasa.wordpress.com

Posted by: Josie

I totally agree! I'm a huge goal oriented person and once I get past a goal sometimes I don't even stop to enjoy it, I just run towards the next one!

Svar: I know! Why do we do that to ourselves? We are worth so much more :-)

Linn

2012-08-28 @ 03:17:30
URL: http://www.fineandfeathered.com/

Posted by: M

Min utbrändhet kom av att jag aldrig blir nöjd. För mig handlade det inte så mycket om att sätta upp högre och högre mål, jag blev bara aldrig nöjd med det jag åstadkommit. Och mitt kanske största problem var att jag inte såg hur jag "misshandlade" mig själv genom att aldrig tillåta mig att bara sätta mig ner och tycka att jag själv var bra. Jag har varit sjukskriven i ett halvår nu och har fortfarande inte lyckats komma fram till hur man egentligen gör för att vara nöjd med sig själv. Det är otroligt lätt att säga "Du måste sänka kraven", men att faktiskt göra det är något helt annat.

Svar: Ord. Det finns så många ord och meningar som människor "slänger ur sig" som, när man verkligen tittar på dem, faktiskt kräver en jäkla massa jobb och insikter. "Du måste sänka kraven" är precis ett sådant. Jag har fortfarande svårt för "good enough" (ett annat populärt uttryck...), eftersom jag ofta tänker att om jag kan vara absolut bäst på någonting - varför inte vara det? Det tror jag har med min tävlingsinstinkt att göra, och nyfikenheten... "Hur långt kan jag nå?".
Hoppas att du är på bättringsvägen. Jag har varit hemma sedan i mitten av mars nu, så vi har väl genomgått en liknande resa under våren och sommaren misstänker jag. "Även om varje fall är unikt", som min terapeut hela tiden upprepar :-) Hoppas också att du får bra stöd.

Linn

2012-08-28 @ 08:35:16
URL: http://amadangel.blogg.se

Posted by: rebecca

Riktigt bra! Jag tycker det är viktigt att sätta upp mål framför sig. Jag har delmål. Och varje gång jag når upp till ett så njuter jag till fullo av det i flera veckor.

Svar: Tack :-) Tror din metod är bra - många små delmål som är greppbara och realistiska. Och så tillåta sig att glädjas och njutas av att ha uppnått dem länge, länge efteråt.

Linn

2012-08-28 @ 08:52:16
URL: http://bostromsla.blogspot.com

Posted by: Sabine-Välbefinnaren

Hej Hej, Vill börja med att tacka för dina förslag på förbättringar av min blogg. Alla var bra ideer. =)

300 ord... hur mycket är det egentligen... ett halvt A4 typ?? Kul undersökning. Men som du säger så läser folk om dom vill. Jag varierar längden av mina inlägg.... men kanske borde lägga in super korta ibland.... så att folket "fastnar". ;-) Ska kolla på det också. =)

Det är intressant det där med mål och stress."mod, envishet och en massa hårt arbete" tror jag också behövs för att man ska kunna uppnå sina mål, plus en glöd/passion. Men med måtta är nödvändigt, även om det är svårt att säga var gränsen går. Jag är faktiskt själv rädd att gå in i vägen, blir deprimerad eller utbränd... (alla dessa ord). Häromdagen upplevde/kände jag någon typ av panik. Panik över alla dessa val, hur duktig man ska behöva vara, allt man vill uppnå osv osv. jag tog en lååång promenad och tänkte... mycket. Nu hoppas jag att det bara var en "varnings-signal" och att jag lyssnar bättre på min kropp.

Så du är sjukskriven för utbränning/utmattning? Vad gör du för att återgå till att inte vara utbränd? Kan man säga så.. ber om ursäkt om det är för personlig fråga... skit bara i att svara i så fall. =)

Kram kram från mig.

Svar: Om man gör några styckeindelningar här och var så är det strax över en halv A4 (Times New Roman, 12 pt, enkelt radavstånd).
Ta varningssignalerna på allvar. Det jag tränar på nu är att känna av kroppens signaler och att lyda dem. Helst ska jag lyckas avbryta en aktivitet eller ett "felaktigt beteende"/"skadlig" miljö redan innan kroppen känner att det blivit för mycket.

Jo, jag har varit sjukskriven i ett halvår nu. Och det är inte alls för personlig fråga (inte för mig i alla fall), jag delar gärna med mig. Till en viss gräns i alla fall :-) Jag går hos en terapeupt, i början var det mycket ältande över det som hade inträffat, och desperata försök att förstå varför det bliit så här. Nu är jag inne i någon slags nyorienteringsfas där jag försöker hitta ett fungerande sätt att leva på. Det handlar mycket om rutiner (mat, sömn, hälsa), fokus på rätt saker (relationer, hälsa, må bra-aktiviteter). Jag försöker också att meditera, göra olika här-och-nu-övningar och ta kontroll över de negativa tankar som ibland sköljer över mig. Det går bättre och bättre och är en visserligen omtumlande resa, men också riktigt intressant!

Kram kram!

Linn

2012-08-28 @ 23:34:39
URL: http://www.valbefinnaren.blogg.se

Posted by: Sabine-Välbefinnaren

Intressant men också en jobbig resa som du säger. När du väl blev utbränd... vad var det som utlöste det, vet du det? var det liksom pang-på eller var det något som långsamt kröp fram?? Hur känner du av kroppenssignaler, är det genom att vara mer medveten om din kropp och själ? Men hur? Svårt att svara på... jag tror nog att det är en sån där grej som var och en själva behöver förstå. En sak som jg tycker är bra för att hålla reda på vem jag är och vad jag känner är genom att skriva dagbok... men tyvärr blir det inte mycket. Många använder sin blogg till sånt, men själv tycker jag det är svårt att öppna mig och ja... hålla reda på tankar. =) Make sense?! (Där var ett bevis på mina oorganiserade tankar). Hur mår du nu? Jämfört med hur det var när du väl var som utbrändast, om man kan säga så?

Ok... lite mer en ett halvt A4. Ska tänka på det. Nu jobbar jag på mitt första recept med kostråd med och varför det är en bra måltid. =) De kommer upp imorgon så får du säga vad du tycker om det. Tack för tipset. Slängt runt lite på kategorierna och inläggen och tagit bort några har jag också gjort. Nu ska jag bara lista ut hur man får liiite större text. =)

Kram

Svar: Man kan väl säga att det kom krypande under flera år, först långsamt, sedan accelererade det och till slut sa det pang. Nu så här i efterhand har jag svårt att begripa hur jag kunde vara så blind för alla varningstecknen. Ibland känns det som att det inte fanns några alternativ, jag var tvungen att driva mig till den här punkten för att poletten till slut skulle trilla ner.
Ja, hur lyssnar jag till kroppens signaler egentligen? På något sätt har jag blivit mer lyhörd. En stor del är förstås att inte bara konstatera att de finns där, utan att också agera efter dem. Jag har fått börja riktigt basic, på nivån "jag är hungrig", "jag är trött" och "jag är kissnödig". Jag tycker själv att det låter helt sjukt när jag säger det nu, men förut så ignorerade jag sådana känslor och impulser totalt.

Jag tror på dagboksskrivande. För mig går det i perioder. Ibland känns det som att det räcker att avsluta kvällen med att summera dagen i huvudet och känna efter vad som varit bra eller mindre bra.

I dag mår jag mycket, mycket bättre. Jag är fortfarande... labil, eller vad man ska kalla det, men skillnaden mot första tiden är jättestor.

Har du fått till menyn som du vill ha den? I mina kodmallar ser det ut sä här (bara som ett exempel).

För att få lite mellanrum mellan de olika "elementen" i menyn har jag lagt in några (radbrytning) här och var. Som sagt, utger mig inte för att vara någon expert på området, men tänkte om det kunde vara en hjälp på traven :-)

Kram!

Linn

2012-08-29 @ 20:59:34
URL: http://www.valbefinnaren.blogg.se

Posted by: Sabine-Välbefinnaren

Jag pratade med mamma i helgen gällande att gå in i väggen som hon gjorde för flera år sen. Hon insåg att hon va "sjuk" när hon en dag inte orkade lyfta armen pga tröttheten. Men nu gör hon bara det som hon verkligen vill och inget för någon annans skull så att säga. Som du säger så "faller inte poletten ner" förrän man är mitt i det! Jag har en känsla av att fler folk kommer att tänka efter lite oftare nu. För att bli lite flummig så sägs det att efter Mayakalenderns slut så kommer energierna att bli starkare (photon of light-googla) och då sägs det att energin gör oss mer medvetna, målinriktade och vilja utvecklas på alla sätt och vis. Bara så du vet! ;-)

Det du säger om att bara tänka igenom dagen funkar också... för mig med. Känna efter hur det kändes när ditten och datten hände, hur jag reagerade, kunde jag ha handskas med det bättre osv osv. (Min karl är ganska bra på att fråga mig såna saker som får mig att täna efter lite mer, vilket jag är tacksam för.)

hur får du in radbyten?? Ser inte vad du hänvisar till ovan. De hade jag velat haft in, eller större bokstäver men jag tror inte man kan få större med det teckensnittet. Har för mig att min kompis försökte hjälpa mig.

Kram kram på dig

Svar: Vad knasigt, jag ser att de bara försvinner... Jag skickar ett mail istället!
Det där med att man måste in i det för att bryta mönstret, jag funderar massor över vad som kan sägas eller göras för att "rädda" en person innan man fallit ner i hålet. Ibland tror jag inte att det finns något. Jag försöker tänka på vad någon hade kunnat säga till mig som hade hjälpt? Möjligen återkommande samtal med beteendevetare hade gett aha-upplevelser... Samtidigt. Kanske ska vi inte vara så rädda för att snava då och då. Det är väldigt utvecklande :-)

Kram!

Linn

2012-09-03 @ 21:29:17
URL: http://www.valbefinnaren.blogg.se

Posted by: Sabine-Välbefinnaren

Hej, Kan inte ändra storleken på texten , men har slängt in ett radbyte mellan varje kategori nu i allafall. Tack ännu en gång för hjälpen. Du är grym.

Jo så sant.... vad eller vilka ord hade egentligen "hjälpt" och kunnat förhindra fallet! Svårt att veta, men.... det som inte dödar oss gör oss bara starkare. jag kom fram till att jag ska prata med diabetes dr nästa gång jag träffar honom (om paniken), sen har jag också bokat in mig på en kurs om stress och hur man planerar sitt liv på bästa sätt som är i oktober. Så förhoppningsvis hjälper det mig lite. Känner du ibland i din förbättring att du ibland går för snabbt fram eller till och med vill gå snabbare fram? Kan tänka mig att man blir stressig i den processen också, det hade jag nog blivit. Kram kram

Svar: Vad konstigt! Fast jag tycker att det ser bra ut ändå. Jag kan i alla fall läsa det :-)
Jag kan bli frustrerad ibland. För när jag bara går hemma tycker jag att allt är frid och fröjd och jag är på väg att friskförklara mig själv. Men så kommer bakslagen. Antingen kommer de "från ingenstans" eller så upptäcker att jag till exempel inte längre klarar av att sitta på ett fik och läsa en bok. Det älskade jag att göra förr, men nu blir jag alldeles snurrig i huvudet. Men annars har jag nog accepterat nu att det får ta den tid det tar. Och jag har lärt mig att inte dra för stora växlar på att jag en dag mår jättebra och nästa superdåligt. Jag tänker, att när min läkare säger att jag är frisk... då är jag det.

Låter bra att prata med en läkare. För mig har det verkligen hjälpt att prata med en terapeut, önskar att jag hade gjort det långt, långt tidigare. Problemet är ju förstås att det kostar pengar. Kanske går det att få hjälp inom "vanliga" sjukvården? Förut tänkte jag att man måste ha allvarliga problem för att gå till en terapeut, men nu tycker jag nog att var och varannan skulle må bra av att göra det :-)

Ta hand om dig, kram!

Linn

2012-09-04 @ 20:41:03
URL: http://www.valbefinnaren.blogg.se

Trackback