Thoughts on Goals

 

 

 

I have thought a lot about goals, recently. You’re supposed to have goals in your life, right? And there are people who get paid to motivate others to reach them.

 

I'm convinced that with courage, stubbornness and a lot of hard work, the wildest dreams really do come true. My job was such a goal, that I actually set for myself already during my studies.

 

Reaching my goal was ... magical. I will not say anything else, but what my inner motivational coach forgot to tell me was how to enjoy this victory for more than... let's say a week, and how a goal-oriented person lives his life when the target is actually achieved. The striving and the constant kicks quickly becomes a drug.

 

 

I still haven’t nailed down all the different factors that, combined, led to my fatigue depression, but I know that my stubbornness played a large role.

 

Currently, I struggle to find the balance. I want to continue to be an enthusiastic, goal-oriented and passionate person – that's who I am – but I can’t afford to end up in the same situation again.

 

I don’t have all the answers, but when it comes to setting goals, I will in the future really take my time to think through

• What goals I set,
• why I want to achieve them, and 
• what I'm willing to sacrifice for them.

 

Few things are worth sacrificing your health and relations for, for example.

 

 

---

 

 

 

Den senaste tiden har jag funderat mycket över mål. Mål i livet ska man ha, och det finns människor som får betalt för att motivera oss andra att nå dem.

 

Själv är jag övertygad om att med mod, envishet och en massa hårt arbete så kan de galnaste drömmar gå i uppfyllelse. Mitt jobb var ett sådant mål, som faktiskt formulerades redan under studietiden.

 

Att nå målet var… magiskt. Jag ska inte påstå något annat, men det min inre motivationscoach hade glömt att tala om för mig var hur man njuter av segern i mer än… låt säga en vecka, och hur man som en målinriktad person lever sitt liv när målet faktiskt är uppnått. Strävandet och de ständiga kickarna blir snabbt en drog.

 

 

Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vilka alla de faktorer är som samverkade för att just jag skulle drabbas av utmattningsdepression, men jag vet att envisheten var en av de stora bovarna i dramat.

 

Jag kämpar för att hitta balansen. Jag vill fortsätta att vara en entusiastisk, målinriktad och passionerad person – det är den jag är – men jag vill inte bränna ut mig ännu en gång.

 

Jag har inga färdiga svar, men när det gäller mål så kommer jag i fortsättningen att ta mig en ordentlig funderare över

• vilka mål jag sätter upp,
• varför jag vill uppnå dem, och 
• vad jag egentligen är beredd att offra för dem.

 

Få saker är värda att offra sin hälsa och relationer för, till exempel.

 

Ja vist är det både och, jag upplever många gånger att helt svartvita miljöer är oftast finast på bild och inte i verkligheten.

Hoppsan tryckte på enter lite för fort :) Tänkte på en artikel i senaste Elle när jag läser ditt inlägg. Mål behövs för att vi ska kunna ta oss framåt men det är nog som du säger. Vi måste oxå fråga oss varför vi tar den riktning vi tar. Trevlig kväll!

Så viktiga ord. Mål är viktigt, men man måste också stanna upp och se det man har. Tacksamhet är också lycka :)
Kramar

Linn det är lite läskigt att läsa detta, för det skulle kunna vara jag som skrev det. Med den skillnaden att jag inte bränt mig. Ännu? Fast jag har ändrat mitt agerande efter hand som jag blivit äldre. Jag gör inte längre vad som helst, från att jag var ca 16 år till att jag fyllde 26 gjorde jag allt. Hur mycket som helst och alltid. Nu jag gör bara mycket hela tiden. Det är faktiskt en stor skillnad! Mitt "problem" är att jag har så mycket idéer. Det poppar som popkorn i mitt huvud. Och allt är så kul, jag vill förverkliga alla idéer. Sedan kan det hända att jag känner att jag stoppat hela munnen full och inte riktigt kan tugga. Men jag är samtidigt ganska bra på att slappa och gör det utan dåligt samvete - så jag inbillar mig att jag kan upprätthålla en balans. Många suckar och skakar på huvudet när de pratar med mig. Det tycker jag är så himla tråkigt! Varför ska det bli fult att gilla att prestera? Varför ska man alltid sorteras in under "duktig flicka med för höga krav"? Det är inte alltid så! Varför ska det vara ett självändamål att "lugna ner sig"? Många av de saker jag arbetar med och vill förverkliga handlar om hemmet, familjen, hälsa och därför känner jag inte att jag behöver försaka något. Alla delar i livet får sitt. Det kanske är därför det känns balanserat, även om det är fullmatat? Det enda jag saknar i livet är mer ekonomisk trygghet - den existerar inte som student. Annars känns allt bra. Hmm ja lite svamel som utlöstes av ditt inlägg! Vet inte om det hjälper dig direkt... Menjodåsåatte.... Jag har aldrig drejat! Men alltid velat prova! hörs snart! kram

I totally agree! I'm a huge goal oriented person and once I get past a goal sometimes I don't even stop to enjoy it, I just run towards the next one!

Min utbrändhet kom av att jag aldrig blir nöjd. För mig handlade det inte så mycket om att sätta upp högre och högre mål, jag blev bara aldrig nöjd med det jag åstadkommit. Och mitt kanske största problem var att jag inte såg hur jag "misshandlade" mig själv genom att aldrig tillåta mig att bara sätta mig ner och tycka att jag själv var bra. Jag har varit sjukskriven i ett halvår nu och har fortfarande inte lyckats komma fram till hur man egentligen gör för att vara nöjd med sig själv. Det är otroligt lätt att säga "Du måste sänka kraven", men att faktiskt göra det är något helt annat.

Riktigt bra! Jag tycker det är viktigt att sätta upp mål framför sig. Jag har delmål. Och varje gång jag når upp till ett så njuter jag till fullo av det i flera veckor.

Hej Hej, Vill börja med att tacka för dina förslag på förbättringar av min blogg. Alla var bra ideer. =)

300 ord... hur mycket är det egentligen... ett halvt A4 typ?? Kul undersökning. Men som du säger så läser folk om dom vill. Jag varierar längden av mina inlägg.... men kanske borde lägga in super korta ibland.... så att folket "fastnar". ;-) Ska kolla på det också. =)

Det är intressant det där med mål och stress."mod, envishet och en massa hårt arbete" tror jag också behövs för att man ska kunna uppnå sina mål, plus en glöd/passion. Men med måtta är nödvändigt, även om det är svårt att säga var gränsen går. Jag är faktiskt själv rädd att gå in i vägen, blir deprimerad eller utbränd... (alla dessa ord). Häromdagen upplevde/kände jag någon typ av panik. Panik över alla dessa val, hur duktig man ska behöva vara, allt man vill uppnå osv osv. jag tog en lååång promenad och tänkte... mycket. Nu hoppas jag att det bara var en "varnings-signal" och att jag lyssnar bättre på min kropp.

Så du är sjukskriven för utbränning/utmattning? Vad gör du för att återgå till att inte vara utbränd? Kan man säga så.. ber om ursäkt om det är för personlig fråga... skit bara i att svara i så fall. =)

Kram kram från mig.

Intressant men också en jobbig resa som du säger. När du väl blev utbränd... vad var det som utlöste det, vet du det? var det liksom pang-på eller var det något som långsamt kröp fram?? Hur känner du av kroppenssignaler, är det genom att vara mer medveten om din kropp och själ? Men hur? Svårt att svara på... jag tror nog att det är en sån där grej som var och en själva behöver förstå. En sak som jg tycker är bra för att hålla reda på vem jag är och vad jag känner är genom att skriva dagbok... men tyvärr blir det inte mycket. Många använder sin blogg till sånt, men själv tycker jag det är svårt att öppna mig och ja... hålla reda på tankar. =) Make sense?! (Där var ett bevis på mina oorganiserade tankar). Hur mår du nu? Jämfört med hur det var när du väl var som utbrändast, om man kan säga så?

Ok... lite mer en ett halvt A4. Ska tänka på det. Nu jobbar jag på mitt första recept med kostråd med och varför det är en bra måltid. =) De kommer upp imorgon så får du säga vad du tycker om det. Tack för tipset. Slängt runt lite på kategorierna och inläggen och tagit bort några har jag också gjort. Nu ska jag bara lista ut hur man får liiite större text. =)

Kram

Jag pratade med mamma i helgen gällande att gå in i väggen som hon gjorde för flera år sen. Hon insåg att hon va "sjuk" när hon en dag inte orkade lyfta armen pga tröttheten. Men nu gör hon bara det som hon verkligen vill och inget för någon annans skull så att säga. Som du säger så "faller inte poletten ner" förrän man är mitt i det! Jag har en känsla av att fler folk kommer att tänka efter lite oftare nu. För att bli lite flummig så sägs det att efter Mayakalenderns slut så kommer energierna att bli starkare (photon of light-googla) och då sägs det att energin gör oss mer medvetna, målinriktade och vilja utvecklas på alla sätt och vis. Bara så du vet! ;-)

Det du säger om att bara tänka igenom dagen funkar också... för mig med. Känna efter hur det kändes när ditten och datten hände, hur jag reagerade, kunde jag ha handskas med det bättre osv osv. (Min karl är ganska bra på att fråga mig såna saker som får mig att täna efter lite mer, vilket jag är tacksam för.)

hur får du in radbyten?? Ser inte vad du hänvisar till ovan. De hade jag velat haft in, eller större bokstäver men jag tror inte man kan få större med det teckensnittet. Har för mig att min kompis försökte hjälpa mig.

Kram kram på dig

Hej, Kan inte ändra storleken på texten , men har slängt in ett radbyte mellan varje kategori nu i allafall. Tack ännu en gång för hjälpen. Du är grym.

Jo så sant.... vad eller vilka ord hade egentligen "hjälpt" och kunnat förhindra fallet! Svårt att veta, men.... det som inte dödar oss gör oss bara starkare. jag kom fram till att jag ska prata med diabetes dr nästa gång jag träffar honom (om paniken), sen har jag också bokat in mig på en kurs om stress och hur man planerar sitt liv på bästa sätt som är i oktober. Så förhoppningsvis hjälper det mig lite. Känner du ibland i din förbättring att du ibland går för snabbt fram eller till och med vill gå snabbare fram? Kan tänka mig att man blir stressig i den processen också, det hade jag nog blivit. Kram kram