Föraning

Föregående inlägg känns såhär i efterhand som en föraning - eller kanske snarare förvarning - om vad som komma skulle.

Rätt in i kaklet - jo jag tackar. Med huvudet före och sedan segnade jag ner som en liten blöt fläck på golvet. I mitten av mars gjorde jag min sista dag på jobbet, sen tog det stopp. Tvärstopp.

Jag har balanserat på gränsen såpass länge, fem år minst, att jag nog trodde att jag bemästrade konsten vid det här laget. Inte då. Några vindpustar och rejäla blåsningar från sidan och så trillade jag dit.

Och livet har varit tungt. Har du sett Melancholia? I så fall minns du den oförglömliga scenen där Kirsten Dunst serveras sin favoriträtt - köttfärslimpa - och i en bottenlös förtvivlan konstaterar att "it tastes like ashes". Så har det känts ungefär. Dagarna har flutit ihop i ett sammelsurium av meningslöshet.

Men nu, bara att jag skriver detta är väl ett tecken på det, börjar ljuset återvända. Jag är gladare. Piggare. Upptäcker livet på nytt. Jag har gått från att tycka att detta - att drabbas av utmattningssyndrom och sjukskrivas - är det värsta som hänt mig till att inse att det är det bästa som hänt mig. Är så tacksam över att komma till insikt.

Målar livet i nya färger
Målar livet i nya fäger...



Comments

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback