Var på speedway i dag med lillebror, Bajen mot Indianerna på Gubbängens IP. Hotellkedjan Best Western var schyssta och bjussade på inträde och en guidad tur i domartornet och depån med cyklarna. Dessutom fick vi varsin matbiljett som vi kunde köpa korv, kaffe och bullar för.

Det här var min första speedway-upplevelse, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Sporten är lätt att fatta, det går fort, är skitigt och bjuder på action och spänning. Och så är det så där lite lagom smånördigt. Noterade att speedway lockar en bred publik:
- MC-knuttar med skinnställ och snusnäsduk
- 50-talsnostalgiker med sk nördglasögon och skoter
- Halvalkoholiserade medelålders män med favvolagets keps och tröja
- Äldre, ensamma män med stooora hörselkåpor
- En och annan barnfamilj
- Och så typ såna som mig och brorsan

Hur som, vi förenades alla, trots våra olikheter, i kärleken till sporten.

Satt och funderade över hur livet skulle te sig om jag hade satt mig på en speedway-cykel i unga yngre da'r. Då hade jag kanske varit ett kvinnligt speedwayproffs vid det här laget? Jag skulle göra som de andra proffsen och resa land och rike runt för att tjäna sporten. De flesta speedway-förarna tävlar för flera lag i olika länder och kan vara i Polen på måndagen, Coventry på tisdagen, Avesta på onsdagen och så nånstans i Ryssland på torsdagen. Jag skulle kuska runt i min turnébuss med min cykel och så vitt jag vet finns det inte så många kvinnliga speedwayproffs, så jag skulle väcka stor uppmärksamhet.

Men nä. Jag går upp klockan sex i morgon bitti och åker till kontoret vid sju. Det blir bra det med.