Jag låtsas ibland att det är ett mäktigt vattenfall jag hör. Att det öronbedövande bruset är Stockholms svar på Njupeskär eller Niagara Falls.

Det är det inte.

Det är samhällets själva livsnerv jag hör.

E4:an som pumpar fram trafiken i ett stadigt flöde.
Bil, bil, lastbil. Bil, bil, taxi. Bil, bil, polis.
Bil, bil, lastbil. Bil, bil, taxi. Bil, bil, polis.
Polis, polis, potatisbil.

Man måste anlägga en positiv attityd gentemot motorvägen. Det är den som kommer att segra, inte jag. Vem är jag att flytta på en motorväg?

Utan motorvägen, inget samhälle där jag nu bor. Utan det lilla samhället, ingen pendeltågsstation. Utan pendeltågsstationen, ingen busshållplats.

Utan motorvägen hade mitt lilla hus legat utslängt i landskapet, fjärran från alla kommunikationer. Så mycket lugnare och fridfullare, men svårare att bo i.

Jag ska försonas med motorvägen.