Finns det en gräns för hur många hysteriska morgnar en människa får genomlida i sitt liv? I så fall har jag nått den kvoten nu. Det betyder att jag från och med nu antingen bara kommer att ha lugna och harmoniska morgonkvistar, eller att jag faller död ner innan nästa morgon randas (usch, nä, sånt ska man inte skoja om). 

Men ibland känns det som om varje morgon är en lönlös kamp mot klockan och en högre makt som har någonting emot just mig. Kämpar för att överhuvudtaget vakna. Rotar bland tygtrasorna i en överfull garderob utan att hitta något att sätta på mig. Bestämmer mig för en kjol, men har givetvis inga rena nylonstrumpor. Och har jag mot förmodan det så river jag strax upp dem på en flisa i trägolvet så att maskorna växer längsmed vaden. Hungrig. Alltid hungrig. Men ingen tid att äta. En katt som springer framför fötterna och vill ha mat/gå ut/bajsa/leka/kela... och som jag snubblar över. Telefonen som ringer. Pendelkort som måste förnyas. Cyklar med punka. Finnar på hakan. Fläckar på tröjan. Trassligt hår. Slitet nagellack. Missar bussen. Missar pendeltåget. Tunga väskor. Inget passerkort till jobbet... Suck.

Nu får det vara slut på det här. Jag vet inte riktigt hur, men mina stackars nerver orkar inte mer. Jag ska börja med att gå och lägga mig i tid om kvällarna. Ha lagom ambition när jag ställer klockan. Oftast ringer den innan sex, för någonstans har jag inbillat mig att jag ska studsa upp och ta en löptur innan havregrynsgröten. Det händer inte.

Åtminstone inte nu. Ett steg i taget, som chefen brukar säga. Nästa vardagmorgon jag vaknar hemma är målet att ha öppnat ögonen innan sju. Och att hinna äta frukost hemma,