Sitter uppkrupen i min gamla lejontassfåtölj och har det ganska bra. Lyssnar på skön musik, dricker vin och bara slappar. I ugnen står en rabarberpaj med jordgubbar och citron. Ska inom kort avnjutas tillsammans med några kulor vaniljglass. Och mera vin.

Det här precis såhär bra som jag vill att livet ska vara hela tiden. Känner mig lugn, avslappnad och tillfreds. Samtidigt vet jag att jag inte alltid kan sitta här och göra ingenting. Livet runtomkring mig går vidare, och jag vill följa med. Inte bara kasta mig på tåget i sista sekunden, utan sätta mig längst fram och knuffa lokföraren åt sidan. - Här är det jag som kör!



Jag har några tuffa veckor bakom mig. Alldeles för mycket jobb. Sjukt, hysteriskt, galet mycket jobb om jag ska vara ärlig. Osunt, helt enkelt. Har försakat sådant som ger mig energi, som träning, promenader, samvaro med sambon, dansen... Har inte dansat på fyra veckor. Det känns skit, faktiskt. Vet att jag kommer att missa åtminstone en lektion till, så jag kan nog räkna bort ett deltagande i elevshowen den här terminen. Var det värt det? Nja. Hade jag något val? Nej.

På måndag när jag öppnar mailboxen vet jag att jag har över 400 mail att gå igenom. Det är ett riktigt sisyfosarbete. Jag kan besvara, slänga och sortera till döds, varje dag kommer minst 70 nya mail som ska hanteras på något sätt. Ibland känns det lätt Kafkaartat. Eller lite smått surrealistiskt, i varje fall. Som om själva jobbet består av att hantera sina mail. Som om vi alla sitter och mailar till varandra, för att vi alla ska ha något att göra om dagarna. För att hålla samhället flytande.

Har alldeles för många dåliga samveten för att det ska kännas riktigt bra. Det som tynger mig mest är väl det faktum att de nu är så många att lagom tills jag gjort mig av med dem, har nya uppstått.

Jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå aldrig bli klar. Alltså ska jag inte göra det. Alltså ska jag gå hem klockan fem och ladda mina batterier. Och komma tillbaka till jobbet klockan åtta, full av energi, och ge järnet under de åtta timmar som samhället tycker att jag ska jobba.

Samtidigt ska jag inte klaga. Jag har ett otroligt stimulerande arbete. Kollegor som inte är av denna värld. Fria och flexibla arbetstider. En lön som gör att jag inte behöver oroa mig särskilt mycket för morgondagen. Det är inte heller så att jag bara ger och ger, jag får också oerhört mycket tillbaka.

Men för att orka fortsätta att både ge och ta emot på jobbet behöver jag ha en viss grundenergi. Och den måste komma från annat håll.

Jag vet var mina källor finns. Jag måste bara gå till dem.


Läs vad andra skriver om livskonst, workaholic, balans i livet och jobbkoma.