Bilden har jag lånat här


Det var sommaren 1958 och jag jobbade på det stora varuhuset i stan. Varje morgon kammade jag håret slätt och fäste ett sammetsband med en liten rosett ovanför pannan och cyklade iväg, bara för att göra om proceduren när jag väl kommit fram. Vinddraget ställde allt på ända.

Det hände aldrig Margareta. Visserligen åkte hon spårvagn till jobbet, men även de dagar det både regnade och blåste kom hon i oklanderligt skick. Håret låg i sitt perfekta vågmönster och kjolen veckade sig som om hon aldrig någonsin suttit i den. Margareta jobbade på damekiperingen, något som vi andra bara kunde drömma om att få göra.

Margareta var bara ett par år äldre än jag, men tycktes aldrig få några blemmor. Hennes hy var ren och vit med kinder som skimrade svagt av rosa. Jag stod ibland framför spegeln om kvällarna och försökte lägga håret som Margareta, försökte le som hon, men mina hårtestar slokade längsmed kinderna och leendet saknade glöd.

Det kan ligga nära till hands att tro att Margareta var mallig över alla de gåvor hon förlänats, men tvärtom var hon ödmjuk och omtyckt av alla. Själv såg jag upp till henne som andra avgudade Hollywoods stjärnor.


En dag samlade föreståndaren hela arbetslaget för att informera om att Britta fått gå. Hon hade stulit ur kassan under flera veckors tid och, fick vi veta, det var tack vare Margaretas uppmärksamhet som man slutligen kommit den skyldige på spåret. Jag satt bredvid henne på det där mötet och hennes gloria lyste så stark att jag tvingades sänka blicken för att inte bländas.

Men det slutade inte där. En vecka senare blev vi på nytt kallade till möte. Återigen fattades det pengar i kassan. ”Mer pengar än att det bara kan vara en slump” sade föreståndaren. ”Nu håller vi ögonen öppna allihop, tills den skyldige erkänt eller blivit påkommen får ni alla avdrag på lönen.”

Det tisslades och tasslades. Alla undrade vem tjuven var som nu inte bara stal från varuhuset, utan också från oss andra.

Bara ett par dagar senare var jag på väg till kassan med en kund. Margareta hade precis lagt locket på en hattask och tagit emot betalningen när jag såg hur hon nästan omärkligt stoppade hälften av sedlarna innanför kjollinningen.

Jag tror att hon såg att jag såg, men låtsades som ingenting. Hon log sitt varma leende och lämnade plats för mig bakom kassan.

Jag kunde knappt sova den natten. Dagen därpå var det som om det aldrig hade hänt. Jag måste ha sett fel, ja, så var det förstås. Men för säkerhets skull slutade jag att gå i närheten av kassan när Margareta stod där, och uppehöll de andra tills hon var klar.

Inte förrän föreståndaren själv ertappade Margareta kom sanningen fram. Hon fick gå på dagen utan lön. På vägen ut smällde varuhusets blankpolerade dörr igen mot hennes axel. Smällen fick prinsesskronan att falla. Med ett skramlande landade den på stengolvet och rullade mot mina fötter där jag stod och tittade efter henne. Hon såg på mig genom glasdörren med en min som var till lika delar sorgsen som trotsig. ”Jag abdikerar”, mimade hon till mig innan hon vände på klacken och gick.


Ett bidrag till dagens Skrivpuff: Skriv om att abdikera