Hemma från jobbet. I ovanligt god tid, måste jag säga. Klockan är bara halvsju men jag har redan hunnit tanka bilen, köpa kattmat, snabbshoppa på Apoteket, surra lite i telefonen med både Karin och Anna och sitter nu vid matbordet. Mycket stolt över mig själv, jag kämpar ju fortfarande med att jobba lagom mycket för mycket.

Har funderat lite över det här med möten. Jag hör ofta klagomål över att så mycket av arbetstiden går till just möten, och jag stämmer inte sällan själv in i klagosången. Vi säger: Men när ska jag få tid att jobba?

Låt mig säga så här, om ett möte inte kan räknas som jobb, då ska det överhuvudtaget inte hållas.

Jag gillar egentligen möten. Det vill säga bra möten. Jag tror stenhårt på att det är i möten mellan människor, i dialog, i relationer som vi kommer framåt. Om vi pratade mer och mailade mindre skulle (arbets)livet se helt annorlunda ut. Problemet uppstår egentligen först när mötestiden äter upp allt annat och gör att vi inte får tid till att lösa de uppgifter vi tar på oss i mötet och värst av allt, inte får tid till reflektion och eftertanke. Alltför ofta blir arbetsdagen ett race mellan konferensrum och möteslokaler och jag tänker att jag borde byta ut kjol och klackar mot gympaskor och funktionsmaterial.

Med mycket möten känns det särskilt viktigt att varje möte är relevant, väl förberett, har rätt deltagare och rätt ambitioner i förhållande till den tid som finns till förfogande. Det jag önskar mig främst av allt är trots allt ett mer fritt förhållande till tid. Möten måste inte påbörjas och avslutas prick. Det är tillåtet att boka in 20 minuter, 15 minuter, 10 minuter... Eller att låta ett möte börja på en udda tid, som exempelvis 14.10, för att låta den som avslutat ett annat möte klockan två få en stunds tanke- och kisspaus.