Men jag väljer att se det som mysigt, trivsamt och hemtrevligt. Regnet alltså. Jag kan ändå inte påverka det.

Och jag vaknar av skatornas eviga tjattrande (skattjatter, kulsprutesmatter, tänker jag i glipan mellan dröm och vakenhet), men när regnet kommer flyr de upp i träden och tystnar.

Släpper in katten som varit ute hela natten. Han är blöt i pälsen och hungrig. Efter frukosten är han den keligaste kelgris man kan tänka sig. Jag tar upp honom, åtta kilo muskulös hankatt, i famnen och kramar all rastlöshet ur kroppen på honom. Som om vi måste bevisa för varandra att det är vi, trots att han är ute och ränner om nätterna och lämnar mig vankandes och vakandes med min oro.

Nu är det dags att hoppa ur pyamasen och i dagens mundering. Strax bär det iväg på utflykt med min finaste Anna.

Tjolahopp!