My first story from India begins, like so much else in my life, with a cup of tea.

 

The hot beverage is bliss here, thousands and thousands of feet above sea level, where the nights do get a bit chilly this time of year. The view of the Blue Mountains, as Nilgiri, India's second largest tea region, is also called is nothing but spectacular.

 

For a tea lover like me, I’m right where the action is, at Glendale Estate, surrounded by tea bushes.

 

 

 

 

I have come here to understand the process of transforming the succulent, green leaves into a precious golden drink, and this is where my journey begins.

 

It’s here, in these steep mountains, that women are struggling from morning to night to fill their enormous bags with tea leaves. Around five, they return to the station where each person's harvest is weighed and documented.

 

These strong women are balancing the bags on their heads with such ease, that it’s only when they let them down on the ground with a thud that I realize how heavy they are.

 

 

 

 

Then, they kick off their shoes. I imagine that this is a moment that has been longed for, sought after. Most of them have shoes gaping at the heel and worn socks that have lost all their elasticy.

 

Once the bags have been weighed, they are emptied on the ground. Squatting in their threadbare socks, everybody’s helping to gather the leaves again into smaller bags.

 

The work day is finally over for the tea pickers. It’s almost 5.30 and time to go home. The tea pickers live in simple houses in these magnificent surroundings, right on the hillsides with the view and the sunrise that takes my breath away. Do they have the time and the energy to see and enjoy it?

 

Pickers earn, according to my information, 200 rupees a day, which is approximately 4 USD. Their employer is providing the house, free of charge, for as long as they work there. The area has a school, a temple and a simple store.

 

 

 

 

The tea leaves are then transported to the factory, and I have chosen to visit Highfield Tea Factory.

 

I’m not sure what I was expecting, but I was hoping to see something else than this. The plant is dark; it takes time for my eyes to get used to the gloom, coming directly from the sunlight outside. It is hot and muggy. The air – thick with particles – is standing absolutely still. Some of the workers have wrapped a scarf over the mouth and nose to protect themselves.

 

 

 

 

The leaves are dried upstairs, before being swept down through a pipe/hole in the floor down to the machines on the ground floor. In this factory, the leaves are cut in five steps before some kind of cleaning process and (as I understand it) roasting takes place.

 

Tea is swept back to the machines, straight from the floor where we walk and stand. Visitors to the factory are offered to grab a handful of tea, feel it, smell it, taste it – and then throw it back into the machines.

 

A worker at the plant earns 150 rupees a day (about 3 USD), of which the employer saves 30 rupees a day to be handed out two or three times a year in conjunction with festivals. It is a hard and tiring job and I’m told that most people prefer to work with the picking.

 

 

This is where the cutting of the leaves take place

 

 

The visit ends with tea tasting. I get to taste the characteristic Indian spicy tea (masala chai) with milk and sugar, tea flavored with ginger with milk and sugar, tea flavored with chocolate with milk and sugar, tea flavored with... Stop! I want to taste the tea as it is, pure.

 

They stare blankly at me, but come back with half a cup of lukewarm, black tea. This is as far from the refined taste experience I had expected as you can possibly get.

 

I buy 500 grams of tea, just to be kind, but I still haven’t opened the package. I just know that this tea will leave me with a bitter aftertaste.

 

 

 

 

 

Min första reseberättelse från Indien börjar, som så mycket annat i mitt liv, med en kopp te.

 

Jag får den serverad några tusen meter över havet med en vidunderlig utsikt över Blå bergen som Nilgiri, Indiens näst största teodlande region, också kallas. Jag befinner mig mitt i händelsernas centrum, på Glendale Estate, omgiven av tebuskar.

 

 

Jag har kommit hit för att förstå processen från saftigt, grönt blad till gyllene dryck, och det är här den resan tar sin början.

 

Här i de branta bergen kämpar kvinnorna från morgon till kväll med sina säckar som ska fyllas med blad. Vid femtiden återvänder de till stationen där varje persons skörd ska vägas och bokföras.

 

 

 

 

De kommer på rad med säckarna på huvudet, och det är först när de med en duns sätts ner på marken som jag förstår hur tunga de är.

 

Därefter sparkar de av sig skorna. Njutningsfullt. De flesta har skor som glipar i hälen och korviga strumpor med hål i.

 

När säckarna vägts hälls bladen ut på marken i en enda stor hög, varefter alla – på huk i strumplästen – hjälps åt att samla bladen i mindre säckar av nät.

 

 

 

 

Därefter är arbetsdagen slut för plockarna. Klockan närmar sig halvsex och det är dags att gå hem. De bor i enkla hus i storslagen miljö, på bergssluttningarna med den där utsikten och den där soluppgången som tar andan ur mig. Har de tid och ork att njuta av den?

 

Plockarna tjänar enligt uppgift 200 rupies om dagen, vilket motsvarar cirka 24 kronor. Bostaden tillhandahåller arbetsgivaren utan kostnad så länge de arbetar kvar. Inom området finns en skola, ett tempel och en enklare butik.

 

 

 

 

Tebladen hamnar sedan på fabriken, och själv kommer jag till Highfield Tea Factory. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag hade hoppats att få se något annat än detta.

 

Fabriken är mörk, det tar tid för ögonen att ställa om sig från solljuset där ute. Det är varmt, kvavt och kvalmigt. Luften – som är tjock av partiklar – står helt stilla. Några av arbetarna har lindat en halsduk över mun och näsa för att skydda sig.

 

 

 

 

På övervåningen torkas bladen innan de via ett rör/hål i golvet sopas ner till maskinerna på markplan. I den här fabriken klipps tebladen i fem steg innan de skickas vidare till rening och (som jag förstod det) rostning.

 

Te som har hamnat utanför maskinen sopas tillbaka, direkt från golvet där vi går och står. Gästerna i tefabriken erbjuds att känna på teet, lukta och smaka, och sedan slänga tillbaka det ner i maskinen.

 

En arbetare i fabriken tjänar 150 rupies om dagen (cirka 18 kronor), varav arbetsgivaren sparar 30 rupies som sedan delas ut ett par-tre gånger om året i samband med högtider. Det är ett hårt och slitsamt jobb och jag får berättat för mig att de flesta föredrar att jobba med själva plockningen.

 

 

 

Besöket avslutas med teprovning. Jag får smaka det typiska indiska kryddiga teet (masala chai) med mjölk och socker, te smaksatt med ingefära med mjölk och socker, te smaksatt med choklad med mjölk och socker, te smaksatt med… Stopp! Jag vill smaka teet som det är, rent.

 

De tittar oförstående på mig, men kommer tillbaka med en kopp halvljummet, blaskigt svart te. Det här är så långt från den förfinade smakupplevelsen jag hade förväntat mig som man kan komma.

 

Pliktskyldigt köper jag 500 gram te (här säljs det mesta på storpack), men jag har fortfarande inte öppnat förpackningen. Jag inbillar mig att det här teet kommer att efterlämna en bitter eftersmak.

 

 

A man is dying on the sidewalk while a woman passes by with her newborn baby on her arm. The flowing fabric of her sari catches his last breath. It hovers for a moment, lost among the vibrant colors, before vanishing into thin air.

 

A boy is groveling around on his palms. His twisted legs leave geometric patterns in the dust and the dirt. Next to his right little finger, another small boy passes by on a big bike. Hair well-groomed, school bag on his back, eyes firmly fixed on the future.

 

A tv series laughter finds its way through an open window. It reaches for the sky but bursts and fall like shattered glass across the street. From the one who has everything to those who have none.

 

 

Life and death, side by side. Shoulder to shoulder, hand in hand. They zigzag through the chaos of cars, bicycles, rickshaws, street dogs, beggars, burning trash, poverty, cows, chickens, pigs and goats.

 

There is a vibration in the gap, in the narrow space between the two extremes. There is a flame, an energy, a spark. I'm waiting for it to explode.

 

But it doesn’t.

 

Everything is in a strange kind of balance.

 

 

This Monday, I returned home after three weeks in India. I have tons of pictures to go through and edit, but so far I have only spent my days enjoying the frictionless, clean life in Sweden, the country which I have the privilege to call mine.

 

I am still processing all the impressions. Slowly and patiently. I let my brain take one small part at a time, and try to rest in between.

 

 

 

 

 

 

En man dör på trottoaren medan en kvinna passerar med sitt nyfödda barn på armen. Vinddraget från hennes sari sveper med sig hans sista andetag. Det svävar för ett ögonblick i tyget, vilse bland de vibrerande färgerna, för att sedan lösas upp i tomma intet.

 

En pojke hasar sig fram på handflatorna. Hans förvridna ben lämnar geometriska spår i vägdammet. Millimeter från hans högra lillfinger passerar en annan liten pojke på en stor cykel. Hans hår är välkammat, på ryggen sitter skolväskan, blicken är stadigt fäst mot framtiden.

 

Ett tv-serieskratt letar sig ut från ett öppet fönster. Det stiger mot himlen, brister, och faller likt glassplitter över gatan. Från den som har allt till dem som har inget.

 

 

Livet och döden, sida vid sida. Axel mot axel, hand i hand. De kryssar vant genom kaoset av bilar, cyklar, rikshor, gathundar, tiggare, brinnande sopor, fattigdom, kor, höns, grisar och getter.

 

Det vibrerar i mellanrummet, i det trånga utrymmet mellan de två ytterligheterna. Där finns en låga, en energi, en gnista. Jag väntar på att den ska explodera.

 

Det gör den inte.

 

Allt är i en underlig balans.

 

 

I måndags återvände jag hem efter tre veckor i Indien. I datorn väntar mängder av bilder på att gås igenom och redigeras, men hittills har jag bara ägnat dagarna åt att njuta av det friktionsfria, rena livet i Sverige, landet som jag har förmånen att kalla mitt.

 

Jag bearbetar alla intryck. Sakta och tålmodigt. Låter hjärna processa en liten bit i taget och vilar däremellan.