Alatskivi Castle

 
Alatskivi Castle, Estonia
 
 
After half a day in Tartu, Estonia, we took a detour on our way back home to visit Alatskivi Castle, nearby Peipsi lake.
 
Alatskivi Castle was originally built in the late 16th century and later rebuilt in 1880-85 with the aim to resemble the royal residence of Balmoral, Scotland, only a little less grand.
 
It’s one of those castles where you are allowed to walk around on your own, take as many photographs as you wish and even touch the wallpapers as long as you’re careful. I like that!
 
 
Wallpaper
 
 
The interiors have recently been refurbished, and although I am stunned by many of the wallpapers and the furniture, it’s more of a museum than a castle where you can let you’re imagination run free and make up stories of the people who used to live there. I wish a little bit more would have been left untouched.
 
The upper floor is in fact a museum, dedicated to the Estonian composer and conductor Eduard Tubin (1905-1982).
 
There’s a 130 hectare park around the castle, perfect for a walk. If I ever come back, I will probably spend more time outside than inside.
 
 
Interior, Alatskivi Castle
 
 
 
 
 
Efter en halv dag i Tartu passade vi på att besöka Alatskivi slott, precis bredvid Peipsi-sjön, på vägen hem.
 
Alatskivi slott uppfördes ursprungligen i slutet av 1500-talet och byggdes senare om mellan 1880-85. Målet var att slottet skulle efterlikna det kungliga residenset Balmoral i Skottland, om än något mindre.
 
Det här är ett av de slott där jag som besökare tillåts upptäcka på egen hand, ta så många foton som jag vill och till och med stryka med handen över tapeterna, så länge jag är försiktig. Det gillar jag!
 
 
Wallpaper
 
 
Slottet har nyligen renoverats, men även om jag blir stormförtjust i många av tapeterna och möblerna så känns det mer som ett museum än som ett slott där jag kan släppa fantasin lös och hitta på historier om personerna som en gång bodde där. Jag önskar att lite mer hade lämnats orört.
 
Faktum är att övervåningen är ett museum, tillägnat den estniska kompositören och dirigenten Eduard Tubin (1905-1982).
 
Det finns en 130 hektar stor park runt slottet, perfekt för promenader och kanske en picknick. Om jag någon gång återvänder hit kommer jag med största sannolikhet att tillbringa mer tid på utsidan av slottet, än på insidan.
 
 
Lyssna på Eduard Tubin på Spotify
 
 
Alatskivi Castle
 
Wallpaper
 

What Makes it Special

 
Feet in the sea. It was quite cold when I was there, so I only managed to bathe once (and very quickly).
 
 
Spending a few days every summer in Estonia has become a tradition, a tradition I like to keep. I’ve asked myself what is it about this place that makes it so special to me. I mean, it would be so much easier to get away from reality and modernity in a spartanly summerhouse in my own country, but there’s more to this than just a house, more than just the mere function of getting away.
 
It’s the closeness to the Baltic Sea, of course, but it’s also about family. It’s about memories – the once we have, and the once we create. It’s about knowing that this is a place my grandparents, whom I never really got to know, called home.
 
It feels good to bring some life to this place that they so dramatically had to leave. It’s like I somehow get closer to them, just by walking on the same ground they used to walk on.
 
Maybe it’s about recapturing what was rightfully theirs.
 
 
A beautiful shore to walk alongside.
 
 
 
 
 
Att tillbringa några dagar i Estland varje sommar har blivit en tradition, en tradition jag gärna bevarar. Jag har frågat mig själv vad det är med den här platsen som gör den så speciell för mig. Jag menar, det skulle vara så mycket enklare att fly vardagen och alla moderniteter i en spartansk sommarstuga i Sverige, men det handlar om mer än bara ett hus, mer än bara funktionen att ”komma iväg”.
 
Självklart är det något visst med närheten till Östersjön, men det handlar också om familj. Det handlar om minnen – de vi har och de vi skapar. Det handlar om vetskapen om att det här är en plats som mina morföräldrar, som jag egentligen aldrig riktigt hann lära känna, kallade för hemma.
 
Det känns bra att på något sätt ge liv till en plats som de tvingades lämna under så dramatiska former. Det är som om att jag på något sätt kommer närmare dem bara genom att beträda samma mark som också de gått på.
 
Det handlar kanske om att återerövra vad som var deras.
 
 
Sunset over the Baltic Sea, view from the ferry to Tallinn.
 
We visited Tartu, the second largest city of Estonia. It's a beautiful town, home to the oldest and most renowned university in the country. 'Nukumaja' means 'dollhouse'.
 
Tartu.
 
Street art in Tartu. 'Uus Õu' means 'New precint', if I get it right.
 
More street art in Tartu...
 
...and some more.
 

We also visited Alastkivi Castle, but it requires a post of its own.
 
Earlier posts about Estonia:
 

Fear of Flying (and other Means of Transportation)

 
Our summer house in Estonia
 
 
 
When you’re reading this I’m probably tossing on the waves of the Baltic Sea on my way to Estonia for a short vacation. There’s a train puffing out of the railway station in just an hour, and I will be on it, heading for the first stop on my trip before I get on the ferry bound for Tallinn.
 
I don’t know what it is with traveling, but it always gets me thinking of… well… death. I consider myself being a quite experienced traveler. As if traveling in itself wasn’t enough, I’ve been doing it on my own many times, to some rather exotic places.
 
Still, getting on that ferry or plane really frightens me. It’s not that I’m afraid of being dead (I believe it’s either a never-ending nothing or something peaceful), but I’m curious to see what life has in stock for me. I’m also terrified just by the thought of having to experience a plane crash or a ferry disaster. It’s like I’m imagining how scared I would be, if, and what I’m really afraid of then is my own fear. Does that make sense?
 
 
I know it’s pointless and only doing me harm. I know that right here, right now I’m not experiencing a catastrophe. I’m not about to die in a plane crash in this very moment, and it’s of no use to even think about it before it’s actually happening. Truth is, most likely it will never happen. And if it does, it does. There’s nothing I can do about it. I’m doing my best to try and convince myself…
 
So far I have never let this fear stop me from traveling and see the world, and I’m determined to never let it. Nevertheless, there are moments before and during every trip when I tell myself that I’m so stupid to have ever left home, the home that I would now do just about anything to see just one more time.
 
Ok. This post isn’t very cheery. Maybe I should have just told you how glad I am to get away for a while, to get some rest and fresh air, spend time with loved ones, read and go for long walks. Yeah, that sounds better. Forget about the rest, will you?
 
À bientôt!
 
 
 
 
 
När du läser det här gungar jag med största sannolikhet fram över Östersjöns vågor, på väg till Estland och en kortsemester. Ett tåg lämnar stationen om ungefär en timme, och jag kommer att sitta på det, på väg till det första stoppet innan jag tar färjan till Tallinn.
 
Jag vet inte vad det är med resor, men de får mig alltid att tänka på… tja… döden. Jag ser mig själv som en van resenär. Som om själva resandet i sig inte vore nog så har jag gett mig iväg själv många gånger, till några rätt exotiska platser.
 
Ändå känner jag mig skräckslagen varje gång jag kliver på en färja eller ett flygplan. Det är inte det att jag är rädd för att vara död (jag tror att det antingen är ett evigt ingenting eller något fridfullt), men jag är så nyfiken på vad livet mer har att erbjuda. Jag är också vettskrämd av själva tanken på att behöva uppleva en flygkrasch eller en färjekatastrof. Det är som att jag föreställer mig hur rädd jag skulle vara, om, och vad jag i slutändan egentligen är mest rädd för är min egen rädsla. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt.
 
 
Jag vet att det är meningslöst och bara gör mig illa. Jag vet att här och nu så genomlider jag ingen katastrof. Jag håller inte på att dö i en flygkrasch just nu, och det tjänar ingenting till att överhuvudtaget tänka på det innan det faktiskt händer. För sanningen är ju den att det med största sannolikhet aldrig kommer att hända. Och om det gör det, så är det så. Det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag gör mitt bästa för att övertyga mig själv om ovanstående…
 
Hittills har jag aldrig låtit rädslan hindra mig från att resa och upptäcka världen, och jag är fast besluten att heller aldrig låta den göra det. Icke desto mindre så kommer stunderna inför och under varje resa då jag förbannar mig själv och min egen dumhet för att jag alls lämnade hemmet, det där hemmet som jag nu skulle göra vad som helst för att återse bara en enda gång till.
 
Hmm. Det här inlägget blev inte särskilt upplyftande. Kanske skulle jag bara ha berättat istället hur glad jag är för att få åka iväg några dagar och få vila och frisk luft, tillbringa tid med nära och kära, läsa böcker och gå långa promenader? Ja, det låter bättre. Glöm resten, ok?
 
À bientôt!
 

Dear Sweden...

 
Apple blossom from a few weeks ago
 
 
Today is your day – my day, our day, because we are one and I cannot separate myself from you. You are in my blood, in my value system and your tales and tunes are entwined with my veins.
 
My dear country. I love your body, your hills and mountains and flat farming landscape. I love your clean lakes, creeks and rivers and your beautiful coastline. I love your secret forests and I am so grateful that I am allowed to nurse and revel your flora and fauna. I love how you let me reap from your abundance, that I can drink your water and eat your fruit.
 
I love how you cover me in ice and snow and darkness, only to let me experience yet another summer with endless light and midnight sun.
 
 
I love your democracy, your independence and the freedom you are giving me. I love your silence.
 
I love your traditions, and especially the tradition of being open towards other people, cultures and religions.
 
Dear country. You are mine and I am yours. I want to explore and experience the world, but never ever will I leave you. You are inside of me and I carry you with me, wherever I go.
 
 
Today is Sweden's National Day, hence this declaration of love.
 
 
 
 
 
Älskade Sverige. I dag är din dag – min dag, vår dag, för vi är ett och jag kan inte särskilja mig själv från dig. Du rinner i mitt blod, finns i hela min tankevärld och dina sagor och sånger vibrerar i mig.
 
Mitt kära land. Jag älskar din kropp, dina böljande kullar och knotiga berg, lika mycket som jag älskar ditt platta jordbrukslandskap. Jag älskar dina rena sjöar, bäckar och älvar, liksom din vackra kustlinje. Jag älskar dina trolska, hemliga skogar och jag är så tacksam att jag får vårda och njuta av din flora och fauna. Jag älskar hur du låter mig ta del av ditt överflöd, att jag kan dricka av ditt vatten och äta av dina frukter.
 
Jag älskar hur du bäddar in mig i is, snö och mörker, bara för att låta mig uppleva ännu en sommar med oändligt ljus och midnattssol.
 
 
Jag älskar din demokrati, din självständighet och friheten du ger mig. Jag älskar din tystnad.
 
Jag älskar dina traditioner, i synnerhet traditionen att vara öppen gentemot andra människor, kulturer och religioner.
 
Mitt kära, älskade land. Du är mitt och jag är din. Jag vill uppleva och upptäcka världen, men aldrig någonsin lämnar jag dig. Du finns inom mig och jag bär dig med mig, vart jag än går.
 

Forget the Names of Days, Replace them with the Names of Cities

 
 Early morning in Goa.
 
 
”A traveler forgets the names of days, and replaces them with the names of cities.”
- Vladimir Nabokov
 
 
Colomb Beach. Margao. Panjim. Coimbatore. Coonoor. Ooty. Amritsar. Wagah Border. New Dehli.
 
Those were the places I visited during my recent trip to India.
 
I told you about the tea plantation, the wedding, the flowers, and my attempts to understand India, with all its contrasts and contradictions. What more is there to say?
 
So much. Too much.
 
A picture is worth more than a thousand words, they say, so I’ll give it a try.
 
 
 
 
 
 
”Under resan glömmer man dagars namn som blir ersatta av städers namn.”
- Vladimir Nabokov
 
 
Colomb Beach. Margao. Panjim. Coimbatore. Coonoor. Ooty. Amritsar. Wagah Border. New Dehli.
 
Det är platserna jag besökte under min senaste resa till Indien.
 
Jag har berättat om teplantagen, bröllopet, blommorna och mina stapplande försök att förstå Indien, med alla dess skarpa kontraster. Vad finns det mer att säga?
 
Så mycket. För mycket.
 
En bild påstås ju säga mer än tusen ord, så här är ett försök.
 
 
 
Fancy a drink?
 
 
Woman selling lotus flowers outside a temple, somewhere in Goa
 
 
In a temple, somewhere in Goa
 
 
Market in Margao
 
 
Market in Margao
 
 
Tailor in Margao
 
 
Rusty bike - I just have to take a picture of one on every trip...
 
 
We went to a zoo, and it was quite sad to see the caged animals, especially the leopard who had far from enough space to run
 
 
 One of my fellow yogis at the Blue Planet Restaurant in Agonda, Goa
 
 
Having a green juice at the Blue Planet Restaurant. I can really recommend this place - quiet, peaceful and with great food!
 
 
 
 
 Church in Panjim
 
 
 Street view, Panjim
 
 
 
 
 
 Temple in Panjim
 
 
Colorful village in the Nilgiris, surrounded by tea bushes
 
 
 At the tea plantation
 
 
At the tea plantation
 
 
Went for a short sightseeing trip with the Nilgiri Toy Train
 
 
Golden Temple in Amritsar
 
 
In the amazing Mandir Mata Lal Devi temple in Amritsar
 
 
 Mandir Mata Lal Devi temple, Amritsar
 
 
 On a cycle rikshaw in Old Delhi
 
 
 Old Delhi
 
 
Old Delhi
 

Bangle market in Delhi
 
 

Jag har med egna ögon sett det fruktansvärda lidande och den misär som utspelar sig för öppen ridå på gatorna i Indien. Några av mina bekanta i Delhi har startat en insamling för att hjälpa en av de eldsjälar som kämpar för att ge de allra mest utsatta ett bättre liv.
 
Så här berättar de själva om sin insamling:
"Mannen som inte stod ut med allt lidande heter Ravi. Han har vigt sitt liv åt de fattigaste utstötta på New Delhis gator. De mest utsatta av dem alla – gamla, psykiskt sjuka och barn – plockar han upp från Delhis gator och ger tak över huvudet och grundläggande mänsklig omvårdnad. Eller en värdig begravning.
 
Ravis dröm är att köpa en buss för att ta de gamla och sjuka till de heliga platser de drömmer om och för att hämta upp gatubarnen till skolan som han driver i härbärget samt visa dem lite mer av världen. Ge dem inspiration till deras drömmar."
 
De har som mål att samla in 200 000 kronor för att Ravi ska kunna köpa sin buss. Kanske vill du lämna ett bidrag?
 
 
Mer information om insamlingen hittar du här:
Facebook 
Film 1
 

A Botanical Journey

 
 
 
Nowadays when I travel I really enjoy exploring the local flora, in the wild or in parks and gardens. My teenage self would probably be bored to death...
 
Here are some of all the amazing flowers (as well as one fruit, one tree and a pair of butterflies) I saw during my recent trip to India.
 
I don't know their names. But I like them.
 
 
 
 
 
Nuförtiden när jag är ute och reser är en stor del av njutningen att upptäcka alla vackra blommor och växter, oavsett om det sker i det vilda eller i anlagda parker och trädgårdar. Troligen hade jag tråkat ut mitt tonårsjag fullständigt om vi rest tillsammans...
 
Här är några av alla de fantastiska blommor (inklusive en frukt, ett träd och ett par fjärilar) som jag såg under min senaste resa till Indien.
 
Jag vet inte vad de heter. Men jag tycker om dem.
 
 
 
 
 
Well, this isn't a flower... But I liked this church wall in Lovedale
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 

The Indian Wedding

 
 
 
The invitation said seven, but when we arrived at 8.30 things were just about to start happening. The drummers were drumming their drums, the groom was arriving on a white horse and his near ones and dear ones were dancing around him.
 
We mingled in the large fairytale-like, square-shaped garden were the wedding was held, drinking oh so sweet fruit juices and eating oh so spicy food. Music was playing but no one was dancing.
 
 
Just when we had had enough of food and drinks, the bride and groom entered a small podium, that all of a sudden started rotating. It made me think of a music box I had as a child, with a pirouetting ballerina. Rose petals were blown all over them.
 
Then they went on to a big stage, decorated with flowers, fabric and white and gold colored pillars. A small sofa, just big enough for the two of them, stood in front of a shining gold colored wall. They looked like a royal couple, like a maharaja with his maharani. All the guests came up and congratulated them.
 
 
And then we mingled. And mingled. And mingled. Waiting for the actual ceremony to begin. We were apparently waiting for an auspicious time, which none of the other guests we asked knew of. But we wanted to see the ceremony, and were asked to wait just 30 minutes. And then another 30 minutes, and maybe just 30 minutes more.
 
The ceremony started around 1 AM, when most of the guests had left. We stayed for five minutes and then called it a night, knowing that the ceremony might very well last for another 2-3 hours…
 
 
The wedding was an amazing, colorful experience, just like a fairytale.
 
 
 
 
 
 
 
 
På inbjudan stod det sju, men när vi kom dit vid halvnio hade det precis börjat röra på sig. Trummisarna trummade på sina trummor och brudgummen anlände på en vit häst med sina nära och kära dansandes runtom.
 
Vi minglade i den stora bokstavligen sagolika, fyrkantiga trädgården där bröllopet hölls, och drack vansinnigt söta fruktjuicer och åt vansinnigt stark mat. Musik dånade ur högtalarna, men ingen dansade.
 
 
Precis när vi hade fått nog av mat och dryck, klev bruden och brudgummen upp på ett podium, som helt plötsligt började snurra. Det fick mig att tänka på en speldosa jag hade som barn, med en ballerina som gjorde piruetter när man öppnade locket. Rosblad blåstes över dem.
 
Därefter tog de plats på en stor scen, dekorerad med blommor, tyg och vit- och guldfärgade pelare. En liten soffa, bara stor nog för de två, stod framför en skinande blank, guldfärgad vägg. De såg ut som ett kungapar, som en maharaja med sin maharani. Alla gäster kom upp till dem för att gratulera.
 
 
Sedan minglade vi. Och minglade. Och minglade. Vi väntade på att själva ceremonin skulle börja. Tydligen väntade vi på ett gynnsamt, lyckosamt tillfälle där alla stjärnor och planeter stod rätt, men ingen av de andra gästerna vi frågade verkade känna till när denna tid skulle infinna sig. Men vi ville se ceremonin och ombads att vänta bara 30 minuter till. Och sedan ytterligare 30 minuter, och kanske bara 30 minuter till.
 
Ceremonin började omkring klockan ett på natten, när merparten av gästerna hade lämnat. Vi stannade i fem minuter innan vi tackade för oss, väl medvetna om att ceremonin mycket väl kunde pågå i ytterligare två-tre timmar.
 
 
Bröllopet var en fantastisk, färgsprakande upplevelse, som hämtad ur en saga.
 
 
 
A movie from the wedding (in Swedish). I'm making a short appearance at 01:52. Also watch at 04:30 when they enter the podium, rose petals are blown and they start rotating.
 

A Cup of Tea, Please

 
Swedish version below
 
Tea leaves
 
 
My first story from India begins, like so much else in my life, with a cup of tea.
 
The hot beverage is bliss here, thousands and thousands of feet above sea level, where the nights do get a bit chilly this time of year. The view of the Blue Mountains, as Nilgiri, India's second largest tea region, is also called is nothing but spectacular.
 
For a tea lover like me, I’m right where the action is, at Glendale Estate, surrounded by tea bushes.
 
 
View from the tea plantation
 
 
I have come here to understand the process of transforming the succulent, green leaves into a precious golden drink, and this is where my journey begins.
 
It’s here, in these steep mountains, that women are struggling from morning to night to fill their enormous bags with tea leaves. Around five, they return to the station where each person's harvest is weighed and documented.
 
These strong women are balancing the bags on their heads with such ease, that it’s only when they let them down on the ground with a thud that I realize how heavy they are.
 
 
The workers are returning with heavy bags full of tea leaves
 
 
Then, they kick off their shoes. I imagine that this is a moment that has been longed for, sought after. Most of them have shoes gaping at the heel and worn socks that have lost all their elasticy.
 
Once the bags have been weighed, they are emptied on the ground. Squatting in their threadbare socks, everybody’s helping to gather the leaves again into smaller bags.
 
The work day is finally over for the tea pickers. It’s almost 5.30 and time to go home. The tea pickers live in simple houses in these magnificent surroundings, right on the hillsides with the view and the sunrise that takes my breath away. Do they have the time and the energy to see and enjoy it?
 
Pickers earn, according to my information, 200 rupees a day, which is approximately 4 USD. Their employer is providing the house, free of charge, for as long as they work there. The area has a school, a temple and a simple store.
 
 
Primary school at Glendale Estate
 
 
The tea leaves are then transported to the factory, and I have chosen to visit Highfield Tea Factory.
 
I’m not sure what I was expecting, but I was hoping to see something else than this. The plant is dark; it takes time for my eyes to get used to the gloom, coming directly from the sunlight outside. It is hot and muggy. The air – thick with particles – is standing absolutely still. Some of the workers have wrapped a scarf over the mouth and nose to protect themselves.
 
 
Where the tea leaves are drying, this process takes about 12 hours
 
 
The leaves are dried upstairs, before being swept down through a pipe/hole in the floor down to the machines on the ground floor. In this factory, the leaves are cut in five steps before some kind of cleaning process and (as I understand it) roasting takes place.
 
Tea is swept back to the machines, straight from the floor where we walk and stand. Visitors to the factory are offered to grab a handful of tea, feel it, smell it, taste it – and then throw it back into the machines.
 
A worker at the plant earns 150 rupees a day (about 3 USD), of which the employer saves 30 rupees a day to be handed out two or three times a year in conjunction with festivals. It is a hard and tiring job and I’m told that most people prefer to work with the picking.
 
 
This is where the cutting of the leaves take place
 
 
The visit ends with tea tasting. I get to taste the characteristic Indian spicy tea (masala chai) with milk and sugar, tea flavored with ginger with milk and sugar, tea flavored with chocolate with milk and sugar, tea flavored with... Stop! I want to taste the tea as it is, pure.
 
They stare blankly at me, but come back with half a cup of lukewarm, black tea. This is as far from the refined taste experience I had expected as you can possibly get.
 
I buy 500 grams of tea, just to be kind, but I still haven’t opened the package. I just know that this tea will leave me with a bitter aftertaste.
 
 
View over the tea plantation at sunrise
 
 
 
 
 
Min första reseberättelse från Indien börjar, som så mycket annat i mitt liv, med en kopp te.
 
Jag får den serverad några tusen meter över havet med en vidunderlig utsikt över Blå bergen som Nilgiri, Indiens näst största teodlande region, också kallas. Jag befinner mig mitt i händelsernas centrum, på Glendale Estate, omgiven av tebuskar.
 
 
Jag har kommit hit för att förstå processen från saftigt, grönt blad till gyllene dryck, och det är här den resan tar sin början.
 
Här i de branta bergen kämpar kvinnorna från morgon till kväll med sina säckar som ska fyllas med blad. Vid femtiden återvänder de till stationen där varje persons skörd ska vägas och bokföras.
 
 
Today's harvest is weighed
 
 
De kommer på rad med säckarna på huvudet, och det är först när de med en duns sätts ner på marken som jag förstår hur tunga de är.
 
Därefter sparkar de av sig skorna. Njutningsfullt. De flesta har skor som glipar i hälen och korviga strumpor med hål i.
 
När säckarna vägts hälls bladen ut på marken i en enda stor hög, varefter alla – på huk i strumplästen – hjälps åt att samla bladen i mindre säckar av nät.
 
 
 
 
Därefter är arbetsdagen slut för plockarna. Klockan närmar sig halvsex och det är dags att gå hem. De bor i enkla hus i storslagen miljö, på bergssluttningarna med den där utsikten och den där soluppgången som tar andan ur mig. Har de tid och ork att njuta av den?
 
Plockarna tjänar enligt uppgift 200 rupies om dagen, vilket motsvarar cirka 24 kronor. Bostaden tillhandahåller arbetsgivaren utan kostnad så länge de arbetar kvar. Inom området finns en skola, ett tempel och en enklare butik.
 
 
Children of tea pickers outside their home
 
 
Tebladen hamnar sedan på fabriken, och själv kommer jag till Highfield Tea Factory. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag hade hoppats att få se något annat än detta.
 
Fabriken är mörk, det tar tid för ögonen att ställa om sig från solljuset där ute. Det är varmt, kvavt och kvalmigt. Luften – som är tjock av partiklar – står helt stilla. Några av arbetarna har lindat en halsduk över mun och näsa för att skydda sig.
 
 
Woman working in the tea factory
 
 
På övervåningen torkas bladen innan de via ett rör/hål i golvet sopas ner till maskinerna på markplan. I den här fabriken klipps tebladen i fem steg innan de skickas vidare till rening och (som jag förstod det) rostning.
 
Te som har hamnat utanför maskinen sopas tillbaka, direkt från golvet där vi går och står. Gästerna i tefabriken erbjuds att känna på teet, lukta och smaka, och sedan slänga tillbaka det ner i maskinen.
 
En arbetare i fabriken tjänar 150 rupies om dagen (cirka 18 kronor), varav arbetsgivaren sparar 30 rupies som sedan delas ut ett par-tre gånger om året i samband med högtider. Det är ett hårt och slitsamt jobb och jag får berättat för mig att de flesta föredrar att jobba med själva plockningen.
 
 
Tea bush
 
 
Besöket avslutas med teprovning. Jag får smaka det typiska indiska kryddiga teet (masala chai) med mjölk och socker, te smaksatt med ingefära med mjölk och socker, te smaksatt med choklad med mjölk och socker, te smaksatt med… Stopp! Jag vill smaka teet som det är, rent.
 
De tittar oförstående på mig, men kommer tillbaka med en kopp halvljummet, blaskigt svart te. Det här är så långt från den förfinade smakupplevelsen jag hade förväntat mig som man kan komma.
 
Pliktskyldigt köper jag 500 gram te (här säljs det mesta på storpack), men jag har fortfarande inte öppnat förpackningen. Jag inbillar mig att det här teet kommer att efterlämna en bitter eftersmak.
 

From India with Love

 
Old Delhi
 
 
A man is dying on the sidewalk while a woman passes by with her newborn baby on her arm. The flowing fabric of her sari catches his last breath. It hovers for a moment, lost among the vibrant colors, before vanishing into thin air.
 
A boy is groveling around on his palms. His twisted legs leave geometric patterns in the dust and the dirt. Next to his right little finger, another small boy passes by on a big bike. Hair well-groomed, school bag on his back, eyes firmly fixed on the future.
 
A tv series laughter finds its way through an open window. It reaches for the sky but bursts and fall like shattered glass across the street. From the one who has everything to those who have none.
 
 
Life and death, side by side. Shoulder to shoulder, hand in hand. They zigzag through the chaos of cars, bicycles, rickshaws, street dogs, beggars, burning trash, poverty, cows, chickens, pigs and goats.
 
There is a vibration in the gap, in the narrow space between the two extremes. There is a flame, an energy, a spark. I'm waiting for it to explode.
 
But it doesn’t.
 
Everything is in a strange kind of balance.
 
 
This Monday, I returned home after three weeks in India. I have tons of pictures to go through and edit, but so far I have only spent my days enjoying the frictionless, clean life in Sweden, the country which I have the privilege to call mine.
 
I am still processing all the impressions. Slowly and patiently. I let my brain take one small part at a time, and try to rest in between.
 
 

 
 
 
 
En man dör på trottoaren medan en kvinna passerar med sitt nyfödda barn på armen. Vinddraget från hennes sari sveper med sig hans sista andetag. Det svävar för ett ögonblick i tyget, vilse bland de vibrerande färgerna, för att sedan lösas upp i tomma intet.
 
En pojke hasar sig fram på handflatorna. Hans förvridna ben lämnar geometriska spår i vägdammet. Millimeter från hans högra lillfinger passerar en annan liten pojke på en stor cykel. Hans hår är välkammat, på ryggen sitter skolväskan, blicken är stadigt fäst mot framtiden.
 
Ett tv-serieskratt letar sig ut från ett öppet fönster. Det stiger mot himlen, brister, och faller likt glassplitter över gatan. Från den som har allt till dem som har inget.
 
 
Livet och döden, sida vid sida. Axel mot axel, hand i hand. De kryssar vant genom kaoset av bilar, cyklar, rikshor, gathundar, tiggare, brinnande sopor, fattigdom, kor, höns, grisar och getter.
 
Det vibrerar i mellanrummet, i det trånga utrymmet mellan de två ytterligheterna. Där finns en låga, en energi, en gnista. Jag väntar på att den ska explodera.
 
Det gör den inte.
 
Allt är i en underlig balans.
 
 
I måndags återvände jag hem efter tre veckor i Indien. I datorn väntar mängder av bilder på att gås igenom och redigeras, men hittills har jag bara ägnat dagarna åt att njuta av det friktionsfria, rena livet i Sverige, landet som jag har förmånen att kalla mitt.
 
Jag bearbetar alla intryck. Sakta och tålmodigt. Låter hjärna processa en liten bit i taget och vilar däremellan.
 

Shopping in Paris

 
I can't get enough of old postcards.
Jag får aldrig nog av gamla vykort.
 
 
 
I don’t go to Paris for the shopping. Spending time in a department store would be a real waste, there’s simply too many beautiful sceneries and too much inspiration to soak up outside.
 
However, there are some smaller, specialized boutiques that I find it hard to stay away from, and some really amazing flea markets.
 
Shopping in Paris, for me, is all about old postcards, old French magazines (from the 50’s or earlier), tea, chocolate, soap and scented candles.
 
Here’s what I bought this time!
 
 

 
 
 
 
Jag åker inte till Paris för att shoppa. Att spendera sin tid på de stora varuhusen känns rätt korkat när det finns så mycket vackert att titta på utomhus och så mycket inspiration att fyllas med.
 
Men visst, det finns en del små, specialiserade butiker som det är svårt att hålla sig från och några riktigt bra loppmarknader.
 
Shopping i Paris handlar, för mig, om gamla vykort, gamla franska magasin (från 50-talet eller tidigare), te, choklad, tvål och doftljus.
 
Det här fick följa med hem den här gången!
 
 
Matchboxes from the 60's.
Tändsticksaskar från 60-talet. Den vänstra bor nu hos Queen of Kammebornia och den högra hos Piccolacasa, två fina vänner i den här underbara bloggvärlden. Jag fastnade direkt för motiven och tyckte att det passade dem.
 
 
I think this is an old ad of some kind, but I used it as a postcard for a friend.
Det här är egentligen någon slags reklam tror jag, men jag använde det som ett vykort till en vän.
 
 
I bought two cute stamps.
Jag köpte två söta stämplar.
 
 
I had to stop myself from squeaking when I found the lady at the flea market selling 'old papers', i.e. anything from old stationeries from French ministries to old Metro tickets.
Jag fick hålla för munnen för att inte skrika rakt ut när jag hittade damen på loppisen som sålde "gamla papper", det vill säga allt från gammalt brevpapper från franska ministerier till gamla metro-biljetter.


More examples of 'old paper'.
Fler exempel på "gamla papper".
 
 
Everything is from the flea market at Porte de Vanves, open every Saturday and Sunday, 7 AM-2 PM.
 

Paris in October

 
The Louvre by night. We stopped here during our Fat Tire Night Bike Tour, which I can really recommend by the way.
 
 
I’m still sort of overflowing with excitement and sweet memories of our recent trip to Paris, it’s like a huge ball of twine inside my head which I can’t seem to find neither the beginning nor the end of. So, where should I start?
 
Well, first of all, it was heavenly to get away for a few of days and spend so much time together, although we aren’t complete as a couple without our little kitty. One of the happiest moments was actually when we found a cute kitten outside of Grand Palais to play around with for a little while. I’m a crazy cat lady, yes, but I’ve been lucky to team up with a crazy cat lad…
 
 
Hiding from the rain and eating a quiche. You can have a great budget lunch in Paris by simply visiting a boulangerie and grab a quiche, a pizza slice, a croissant or a sandwich to go.
 
 
Since we’ve been to Paris quite a lot we’re not spending too much time around the big monuments and touristy places. Our focus lies more on finding the perfect coffee (Peter), the best place to buy old French magazines and postcards (me), and quite streets with hidden gems (both of us).
 
 
The flea market at Porte de Vanves. No, I didn't buy this wild boar's head.
 
 
Although in Paris, I still prefer Italian food most of the time...
 
 
On a short stop with the night bike tour.
 
 
View from our hotel room. Despite the view, I wouldn't recommend this place.
 
 
When you've done the Louvre and the other gigantic museums... This photography museum is well worth a visit! 
 
 
Peter had a great cappuccino at Ten Belles, a place where the barista's of Paris are said to go.
 
 
If I lived in Paris, I would definitely have a cool Peugeot bike such as this.
 
 
Wall painting facing my favorite crêperie. First, I have a galette with cheese, tomato, mushroom and potato. Then, I treat myself a crêpe with butter and sugar, along with a dry cider.
 
 
We went to Parc des Buttes Chaumont for the first time. It's not like anything else seen in Paris.
 
 
Walking in Parc des Buttes Chaumont. It was a great, sunny day!
 
 
Sunday brunch at Soya, our new favorite restaurant.
 
 
We did a lot of bicycling. There are rental bikes in basically every corner and it's easier than I imagined to get around at least decently safe. I would say that this is the best way to explore the city.



Typical French breakfast with coffe/tea, baguette and croissant. Oh, those croissants....
 
 
I've posted this picture before, but in some way it summarizes what I love most about Paris. It's the colors. White, grey, light blue and a touch of apricot. All very soft and exquisite.
 

Home Again

 
View over Paris from Montmartre.
 
 
I haven't been completely honest. I haven't lied to you, but I haven't told you the whole truth either.
 
We've spent the last five days in Paris, but no matter how much I would have loved to blog about the trip while actually on it, rule no 1 in the Internet world is to never ever tell when your house is empty (even though we have neighbors keeping an eye on it and an alarm system).
 
We came home late last night and I have hundreds of photos to go through. I've been to Paris many times, but I still have a lot left to explore and I discovered a couple of new favorites this time as well.
 
 
I'll tell you more about the trip when I've edited a few more pictures. For now, I'm just happy to be home again, filled with sweet memories and more in love with Paris than ever before.
 

Hiking in the Swedish Mountains

 
Cloudberries in Fulufjället National Park
 
 
 
And so I’m back.
 
Back in this world that we call civilization, with
cars and trains and aeroplanes,
cell phones, sms loans,
news flashes, bank crashes,
fast food and wars of course.
 
This world kept spinning in its same crazy pace, while I was walking miles and miles on Mother Earth; disconnecting, reconnecting.
 
I’ve filled my lungs with the cleanest air on earth. I’ve drunk of the rippling mountain streams. I’ve listened to the complete silence of nothing but the wind. I've touched the milky way with my bare hands.
 
The world economy could’ve collapsed around me, I wouldn’t have noticed.
 
Food. Shelter. Warm clothes and good company. That’s all you really need.
 
 
 
View from our cabin. The snow came on the afternoon the second day.
 
 
Tangsjöstugan, the cabin we were staying in. I love this place on earth.
 
 
There's no electricity or running water in the cabin (of course!). Fire wood, red wine and good company keep you warm, and there are plenty of mountain streams to get water from.
 
 
Water turned into ice.
 
 
On a day tour.
 
 
On our way to Gäljåstugan.
 

On our way down.
 
 
I've been to Fulufjället National Park before. In May 2009 and October 2009 for example.
 
It always feels so good to get away from everything, but now I can't wait to see what you've been up to during these days!
 
 

Sturefors Castle

 
 
 
Sturefors Castle, a 20 minutes drive from Linköping, is one of my favorite among our nearby castles. It's a private one, so you're not allowed to enter it, but there's a nice park and beautiful surroundings where you can go for a stroll and have a picnic.
 
We've been there a couple of times now, and every time we've been practically alone. I like that. You can fantasize that the castle is yours. All yours.
 
The castle was built in 1704, by architecht Nicodemus Tessin the younger for count Carl Piper.
 
 
 
 
 
Sturefors slott ligger bara sisådär 20 minuters bilfärd hemifrån oss. Slottet är privatbostad, men trots att man inte får gå in i det, och trots att parken i ärlighetens namn är en aningen eftersatt, så är det faktiskt ett av mina favoritslott bland dem som vi har så nära inpå.
 
Omgivningarna och parken är vackra, och varje gång vi har varit där har vi varit i stort sett ensamma. Då kan jag fantisera om att slottet är mitt. Bara mitt.
 
Slottet byggdes 1704 av Nicodemus Tessin d.y. för greve Carl Piper.
 
 
 
 



Bjärka-Säby (the new) Castle

 
 
 
Inga kungar, inga drottningar, men väl så flådigt ändå. Nya slottet Bjärka-Säby, en halvtimmes bilfärd från Linköping, uppfördes under 1790-talet bara ett stenkast från det gamla slottet Bjärka-Säby.
 
Det var Greve Germund Ludvig Cederhielm som lät uppföra slottet i barockstil, ritat av arkitekten Fredrik Magnus Piper. Piper anlade också den engelska parken vid slottet.
 
 
 
 
1872 övertogs slottet av familjen Ekman som hade det i sin ägo fram till 1980, då det donerades till Sionförsamlingen i Linköping, som äger det än i dag. 
 
I dag är slottet kursgård och retreat, och ett utflyktsmål inte minst tack vare caféet och de fina omgivningarna.
 
 
 
 
Att besöka ett slott som faktiskt används har både för- och nackdelar. Som besökare släpps du relativt fri, och det är tillåtet att ta så många bilder du någonsin kan. Samtidigt blir slitaget desto större, och tyvärr också de småhafsiga restaureringarna och konferensstolarna från 80-talet...
 
Summan av kardemumman: Jag skulle inte åka en omväg enkom för att besöka det här slottet, men för den som ändå har vägarna förbi eller befinner sig i närheten är det väl värt ett besök.
 
 
 
 
 
 
The new castle Bjärka-Säby is situated a 30 minutes car ride from Linköping, Sweden. It was built during the 1790's in Baroque style. No kings or queens have lived in this castle, but wealthy Swedish families.
 
Since 1980 it's owned by a Christian community, and the castle is used for conferences and retreats. It's also a good excursion goal, not least thanks to the café and the beautiful surroundings.
 
 
 
 
Visiting a castle in use has its ups and downs. On the plus side is the freedom you are given as visitor, you're allowed to touch the furnitures and can take as many photos as you want. On the downside is the wearing and tearing, the somewhat sloppy restorations and the ugly conference chairs from the 1980's...
 
Visit this castle if you happen to pass by, but I wouldn't do a detour for it.
 
 
 
 
 
 
 

Colours of Estonia

 
 

Green

 
 
Water lilies at Vihula Manor.
 
A sunny evening on the beach.
 
Same sunny evening.
 
Mother is busy in the garden.
 
 
 

Blue

 
 
Boyfriend after his first swim (this year) in the Baltic Sea.
 
Blue skies - what else?
 
 
 

Yellow

 
 
Outside Käsmu Maritime Museum and the door to our summer house.
 
Flowers outside our summer house.
 
 
 

Red

 
 
Dog is relaxing.
 
Kiosk wall at Võsu beach and a blanket.
 
In Võsu.
 
Grilled mushrooms and tomatoes - yummy!
 
 
 

Sand

 
 
At Käsmu Maritime Museum.
 
Dog wants ice cream.
 
Shells on the beach.
 
 
 

Black and white

 
 
My name is Linn. Linn means 'city' in Estonian. So, I just had to take a photo of this.
 
At Vihula Manor.
 
There are A LOT of storks in this part of Estonia.
 
 
We had a terrific week, Boyfriend and I, together with my family. Sunny days. A little rain. Yoga on the beach. Good food. Reading books. Playing cards. Talking. Laughing. Sleeping. Being bit by mosquitoes. Doing some sightseeing.
 
À bientôt.
 

Tjolöholm Castle

 
 
 
Jag hoppas att ni inte börjar tröttna på att följa med på mina slottsutflykter? Nå, skulle det vara så kan jag trösta er med att jag har sparat det bästa till sist (sist för den här gången i alla fall): Tjolöholms Slott.
 
Känner ni igen det? Här spelades Melancholia in, och det är svårt att inte svepas med i den kusliga känslan från filmen.
 
 
 
 
Tjolöholm, ett slott i modern jugendstil, stod klart 1904, vid havets rand fyra mil söder om Göteborg. Hjärnan bakom verket var arkitekten Lars Israel Wahlman som fick uppdraget att rita slottet av paret Dickson.
 
Inspiration hämtades från den brittiska Arts- & Craft-rörelsen, med stolta hantverkstraditioner. Detaljrikedomen i slottet är hänförande. Ingenting har lämnats åt slumpen. Snidade träfigurer dyker upp här och var, inte sällan med en humoristisk touch. De allra senaste moderniteterna skulle finnas i slottet. Vad sägs om ett självspelande piano? En dammsugare på nåt ton, dragen av hästar? En hårfön driven på fotogen?
 
 
 
 
Vid fint väder, ta med badkläder och en picknick-korg och häng en stund på stranden precis nedanför slottet. Eller smyg iväg till någon klippa i närheten och njut av ensamheten och havet. Och glöm inte att besöka Café Gaia som jag tipsade om häromdagen, när du ändå är i närheten.
 
Det här slottet kvalar definitivt in på min topp 5-lista över svenska slott. Det är magiskt!
 
 
 
 
 
Tjolöholm Castle, just by the ocean only 40 km south of Gothenburg, is definitely one of my favourite castles in Sweden. Perhaps you recognise it? It was here that Melancholia was shot.
 
The castle was finished in 1904, and it's built in a modern Art Noveau style. The interiors are very much inspired by the British Arts & Craft Movement, and the wealth of details are just stunning.
 
If the sun is shining, bring your bikini and a picnic hamper full of goodies. There's a little beach just by the castle. Also, don't forget to visit Café Gaia while you're in the neighbourhood.
 

Café Gaia

 
 
 
Längsmed en liten grusväg i skogen i Fjärås ligger Café Gaia. En oas där vi äter lunch mellan slottsbesöken, där jag sätter mig direkt på golvet istället för i soffan eftersom bordet är så lågt, och eftersom det här känns som en plats där jag får sitta på golvet om jag vill det.
 
 
 
 
Fina sallader, goda smoothies och ett och annat bakverk. En butik som är lite för mycket shabby chic för min smak, men där jag ändå kan uppskatta att ägarna tagit en idé och liksom drivit den fullt ut, utan kompromisser.
 
 
 
 
Ett vackert meditationsrum, för det här är mer än bara ett café och en butik. Det är en hel liten kursgård och en plats där man kan droppa in på ett par timmars meditation och fika om man vill.
 
 
 
 
Och så kan man gå en promenad ner till vattnet och bekanta sig med alla rogivande installationer som gjorts i skogen. En magisk plats.
 
Fantasin får verkligen en skjuts när grannen kör igång röjsågen. Det känns nästan som en protest mot allt det flummiga i skogen och jag hinner författa en hel deckare i huvudet innan vi åker härifrån.
 
 
Vi besökte Café Gaia innan Tjolöholms slott, det ligger bara en mil därifrån. Från Kungsbacka tar det ungefär 25 minuter med bil.
 
 



 

If on a road-trip in the south west of Sweden, near Gothenburg, I stronlgy recommend a visit to Café Gaia. It's a peaceful place in the forest for a cup of coffee, a salad and a short walk in the beautiful surroundings.
You can also stay at their B&B, e-mail [email protected] for more info.

Address: Gamla Tostaredsvägen 210, Fjärås.
 
 

Gunnebo House

 
 
 
I lördags programmerade vi GPS:en på sydväst och hamnade i Göteborg hos min storebror och hans fina Frida. Två slott skulle vi klara av, och det första var Gunnebo.
 
Gunnebo Slott och Trädgårdar hittar du i Mölndal, strax söder om Göteborg. Slottet uppfördes under andra halvan av 1700-talet av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg på uppdrag av grosshandlare John Hall som önskade sig ett sommarnöje.
 
 
Vid slottet finns ett vackert orangeri och spännande planteringar som förser slottscaféet med råvaror.
 
 
Att påstå att detta var ett drömuppdrag för en arkitekt är nog en underdrift. Carlberg fick inte bara ansvar för själva slottsbyggnaden, utan också för möblemang, trädgård och omkringliggande byggnader. Guiden gjorde oss särskilt uppmärksam på stolarna i slottet. Varje rum hade sin egen stol, anpassad efter rummets form och funktion.
 
 
Stenmur och Frida med sitt snygga hår.
 
 
Familjen Hall hade sin storhetstid under faderns levnad. Efter hans död skulle sonen, John Hall d.y., ta över familjeföretaget, men han var mer konstnär än affärsman. 1807 gick företaget i konkurs och Gunnebo Slott såldes på auktion 1832, i dåligt skick.
 
Det sägs att John Hall d.y. frös ihjäl, hemlös och utfattig, på gatan. 
 
1949 köptes Gunnebo Slott av Mölndals stad. En omfattande renovering tog vid, liksom ett detektivarbete på landets alla auktionshus för att återbörda de ursprungliga möblerna som sålts under konkursen.
 
 
 
 
Ett besök rekommenderas. Missa inte slottscaféet som bjuder på vällagad mat och fika till en rimlig peng.
 
Det här är mitt första inlägg med bilder redigerade i Lightroom istället för Photoshop. Syns det någon skillnad?
 
 
 
 
 
Last weekend I visited Gunnebo House, the beautiful summer villa that merchant and business man John Hall built for himself in the second half of the eighteens century. The estate is situated south of Gothenburg, Sweden.
 
The architecht, Carl Wilhelm Carlberg, did not only get to design the main building, but also the furnishing, the garden and all the surrounding buildings. He was inspired by the renaissance architecht Andrea Palladio.
 
 
 
 
I recommend a visit if you happen to pass by. Make sure to get there hungry, and try something at the café. The estate has its own garden, where greens for the cafe are grown. All organic!
 
This is my first blog post with images edited in Lightroom instead of Photoshop. Can you see any difference?
 

A photo a day – Colour



Utanför ett tempel i Begun, några mil från Chittorgarh


Färgstarkt. Det är bara ett av alla de ord som passar in på det där landet långt, långt bort som fångat mitt hjärta, ja, faktiskt tagit det med storm.

Indien.

Allt har färg. Maten. Människorna. Kläderna. Väggarna. Fåglarna. Blommorna. Bilarna. Känslorna och livet.

Inte konstigt att Sverige kändes som en dystopisk framtidsversion av en gammal svartvit journalfilm vid hemkomsten. Kontrasten är total.



Färgglad man i Begun



Väggmålning på restaurangen i Chittorgarh där vi åt lunch


Tidigare Photo a day-bidrag:
1. You, 2. Breakfast, 3. Something you adore, 4. Letterbox, 5. Something you wore, 6. Makes you smile, 7. Favourite, 8. Your sky, 9. Daily routine, 10. Childhood, 11. Where you sleep, 12. Close-up, 13. In your bag, 14. Something you're reading, 15. Happiness, 16. Morning, 17. Water, 18. Something you bought, 19. Sweet, 20. Someone you love, 21. Reflection, 22. Your shoes, 23. Something old, 24. Guilty pleasure, 25. Something you made, 26. Colour, 27. Lunch, 28. Light, 29. Inside your fridge, 30. Nature, 31. You - Again.

Zandra samlar andra deltagare i Photo a day-utmaningen.


Older posts