Alatskivi Castle
Alatskivi Castle, Estonia
After half a day in Tartu, Estonia, we took a detour on our way back home to visit Alatskivi Castle, nearby Peipsi lake.
Alatskivi Castle was originally built in the late 16th century and later rebuilt in 1880-85 with the aim to resemble the royal residence of Balmoral, Scotland, only a little less grand.
It’s one of those castles where you are allowed to walk around on your own, take as many photographs as you wish and even touch the wallpapers as long as you’re careful. I like that!
Wallpaper
The interiors have recently been refurbished, and although I am stunned by many of the wallpapers and the furniture, it’s more of a museum than a castle where you can let you’re imagination run free and make up stories of the people who used to live there. I wish a little bit more would have been left untouched.
The upper floor is in fact a museum, dedicated to the Estonian composer and conductor Eduard Tubin (1905-1982).
There’s a 130 hectare park around the castle, perfect for a walk. If I ever come back, I will probably spend more time outside than inside.
Interior, Alatskivi Castle
Alatskivi slott uppfördes ursprungligen i slutet av 1500-talet och byggdes senare om mellan 1880-85. Målet var att slottet skulle efterlikna det kungliga residenset Balmoral i Skottland, om än något mindre.
Det här är ett av de slott där jag som besökare tillåts upptäcka på egen hand, ta så många foton som jag vill och till och med stryka med handen över tapeterna, så länge jag är försiktig. Det gillar jag!
Wallpaper
Slottet har nyligen renoverats, men även om jag blir stormförtjust i många av tapeterna och möblerna så känns det mer som ett museum än som ett slott där jag kan släppa fantasin lös och hitta på historier om personerna som en gång bodde där. Jag önskar att lite mer hade lämnats orört.
Faktum är att övervåningen är ett museum, tillägnat den estniska kompositören och dirigenten Eduard Tubin (1905-1982).
Det finns en 130 hektar stor park runt slottet, perfekt för promenader och kanske en picknick. Om jag någon gång återvänder hit kommer jag med största sannolikhet att tillbringa mer tid på utsidan av slottet, än på insidan.
Alatskivi Castle
Wallpaper
What Makes it Special
Feet in the sea. It was quite cold when I was there, so I only managed to bathe once (and very quickly).
It’s the closeness to the Baltic Sea, of course, but it’s also about family. It’s about memories – the once we have, and the once we create. It’s about knowing that this is a place my grandparents, whom I never really got to know, called home.
It feels good to bring some life to this place that they so dramatically had to leave. It’s like I somehow get closer to them, just by walking on the same ground they used to walk on.
Maybe it’s about recapturing what was rightfully theirs.
A beautiful shore to walk alongside.
Att tillbringa några dagar i Estland varje sommar har blivit en tradition, en tradition jag gärna bevarar. Jag har frågat mig själv vad det är med den här platsen som gör den så speciell för mig. Jag menar, det skulle vara så mycket enklare att fly vardagen och alla moderniteter i en spartansk sommarstuga i Sverige, men det handlar om mer än bara ett hus, mer än bara funktionen att ”komma iväg”.
Självklart är det något visst med närheten till Östersjön, men det handlar också om familj. Det handlar om minnen – de vi har och de vi skapar. Det handlar om vetskapen om att det här är en plats som mina morföräldrar, som jag egentligen aldrig riktigt hann lära känna, kallade för hemma.
Det känns bra att på något sätt ge liv till en plats som de tvingades lämna under så dramatiska former. Det är som om att jag på något sätt kommer närmare dem bara genom att beträda samma mark som också de gått på.
Det handlar kanske om att återerövra vad som var deras.
Sunset over the Baltic Sea, view from the ferry to Tallinn.
We visited Tartu, the second largest city of Estonia. It's a beautiful town, home to the oldest and most renowned university in the country. 'Nukumaja' means 'dollhouse'.
Tartu.
Street art in Tartu. 'Uus Õu' means 'New precint', if I get it right.
More street art in Tartu...
...and some more.
We also visited Alastkivi Castle, but it requires a post of its own.
Earlier posts about Estonia:
Happy to be Home
A good thing about fearing for my life every time I go traveling is that the joy of coming back home is even greater. Not only have I traveled, I have also survived. It’s a bit like being reborn, or at least once more having been given the opportunity to live.
I came home yesterday to a warm and sunny Sweden, a garden in full bloom and raspberries – finally raspberries! Yes, I still live in the old, yellow house, for a couple of weeks more. During that time I will try to enjoy the garden as much as I possibly can, between moving boxes and garbage bags.
Estonia? It was great! I will post some photos later this week.
A big hug to you all!
En bra sak med att frukta för mitt liv varje gång jag ger mig ut på en resa till sjöss eller uppe i luften är att glädjen över att återvända hem blir om möjligt ännu större. Jag har ju inte bara varit ute och rest, jag har dessutom överlevt. Det är lite som att återfödas, eller åtminstone att få livet i gåva ännu en gång.
Jag landade på Arlanda i går och kom hem till ett solvarmt Sverige och en trädgård där sommaren står i full blom och hallonen – äntligen! – hänger tunga mot marken. Jo, jag bor fortfarande kvar i det gamla gula huset, ett par veckor till. Under den tiden ska jag försöka njuta så mycket jag kan av att ha en egen trädgård, mellan flyttkartonger och sopsäckar. Det är ungefär vad de närmaste veckorna kommer att handla om för min del.
Resan? Den var toppen! Det kommer några bilder senare i veckan.
En stor kram till er alla!
Fear of Flying (and other Means of Transportation)
Our summer house in Estonia
When you’re reading this I’m probably tossing on the waves of the Baltic Sea on my way to Estonia for a short vacation. There’s a train puffing out of the railway station in just an hour, and I will be on it, heading for the first stop on my trip before I get on the ferry bound for Tallinn.
I don’t know what it is with traveling, but it always gets me thinking of… well… death. I consider myself being a quite experienced traveler. As if traveling in itself wasn’t enough, I’ve been doing it on my own many times, to some rather exotic places.
Still, getting on that ferry or plane really frightens me. It’s not that I’m afraid of being dead (I believe it’s either a never-ending nothing or something peaceful), but I’m curious to see what life has in stock for me. I’m also terrified just by the thought of having to experience a plane crash or a ferry disaster. It’s like I’m imagining how scared I would be, if, and what I’m really afraid of then is my own fear. Does that make sense?
I know it’s pointless and only doing me harm. I know that right here, right now I’m not experiencing a catastrophe. I’m not about to die in a plane crash in this very moment, and it’s of no use to even think about it before it’s actually happening. Truth is, most likely it will never happen. And if it does, it does. There’s nothing I can do about it. I’m doing my best to try and convince myself…
So far I have never let this fear stop me from traveling and see the world, and I’m determined to never let it. Nevertheless, there are moments before and during every trip when I tell myself that I’m so stupid to have ever left home, the home that I would now do just about anything to see just one more time.
Ok. This post isn’t very cheery. Maybe I should have just told you how glad I am to get away for a while, to get some rest and fresh air, spend time with loved ones, read and go for long walks. Yeah, that sounds better. Forget about the rest, will you?
À bientôt!
När du läser det här gungar jag med största sannolikhet fram över Östersjöns vågor, på väg till Estland och en kortsemester. Ett tåg lämnar stationen om ungefär en timme, och jag kommer att sitta på det, på väg till det första stoppet innan jag tar färjan till Tallinn.
Jag vet inte vad det är med resor, men de får mig alltid att tänka på… tja… döden. Jag ser mig själv som en van resenär. Som om själva resandet i sig inte vore nog så har jag gett mig iväg själv många gånger, till några rätt exotiska platser.
Ändå känner jag mig skräckslagen varje gång jag kliver på en färja eller ett flygplan. Det är inte det att jag är rädd för att vara död (jag tror att det antingen är ett evigt ingenting eller något fridfullt), men jag är så nyfiken på vad livet mer har att erbjuda. Jag är också vettskrämd av själva tanken på att behöva uppleva en flygkrasch eller en färjekatastrof. Det är som att jag föreställer mig hur rädd jag skulle vara, om, och vad jag i slutändan egentligen är mest rädd för är min egen rädsla. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt.
Jag vet att det är meningslöst och bara gör mig illa. Jag vet att här och nu så genomlider jag ingen katastrof. Jag håller inte på att dö i en flygkrasch just nu, och det tjänar ingenting till att överhuvudtaget tänka på det innan det faktiskt händer. För sanningen är ju den att det med största sannolikhet aldrig kommer att hända. Och om det gör det, så är det så. Det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag gör mitt bästa för att övertyga mig själv om ovanstående…
Hittills har jag aldrig låtit rädslan hindra mig från att resa och upptäcka världen, och jag är fast besluten att heller aldrig låta den göra det. Icke desto mindre så kommer stunderna inför och under varje resa då jag förbannar mig själv och min egen dumhet för att jag alls lämnade hemmet, det där hemmet som jag nu skulle göra vad som helst för att återse bara en enda gång till.
Hmm. Det här inlägget blev inte särskilt upplyftande. Kanske skulle jag bara ha berättat istället hur glad jag är för att få åka iväg några dagar och få vila och frisk luft, tillbringa tid med nära och kära, läsa böcker och gå långa promenader? Ja, det låter bättre. Glöm resten, ok?
À bientôt!
Finding Home
I fell for the open plan - kitchen and livingroom in one
I looked around the Internet for suitable apartments – big enough but still cheap enough, compatible with the cat and his outdoor life requirements and preferably close to the city center to fulfill my needs for a social life. I was also hoping to find a place that I wouldn’t have to renovate.
Everything in the kitchen is brand new, except for fridge and freezer. Not really like me, but the apartment still have some old charm left (old parquet floors in livingroom and bedroom, deep windows that I can actually sit in and a ceiling height that is higher than today's standard).
And there it was. I only had to see the pictures to know that it was a place for me. Fast forward three and half weeks, there I was with the key in my hand and a big hole in my wallet, but still just as convinced that this was my new home. I know it’s probably stupid to make such a decision so fast, I didn’t even look at other apartments, but I just knew. I know.
Although I have no intention to turn this into a home decorating blog, I’m afraid a few of my future posts will be about just that. Because that’s basically what I think about all day.
I bought the apartment from two stylists who do this for a living - buy apartments, style them and sell them. Seems like a fun job!
Jag kikade runt på Hemnet efter en lämplig bostad – tillräckligt stor och samtidigt tillräckligt billig, förenlig med katten och hans behov av att vara utomhus och gärna tillräckligt nära stan för att underlätta för mig och mitt behov av ett socialt liv. Jag hade också en förhoppning om att hitta en lägenhet utan renoveringsbehov.
The bedroom. It's a two room apartment, 59 square meter.
Och där var den. Så snart jag såg bilderna visste jag att det var ett ställe för mig, och tre och en halv vecka senare stod jag där med nycklarna i handen och ett stort hål i plånboken, men fortfarande lika övertygad om att det här var mitt nya hem. Jag inser att det säkert är rätt korkat att fatta ett sådant beslut så fort, jag menar, jag tittade inte ens på några andra lägenheter, men jag bara visste. Jag vet.
Jag har inga planer på att förvandla Lyckoland till en inredningsblogg, men en inte allt för vågad gissning är att inredning är vad ett antal inlägg framöver kommer att kretsa kring, för det är vad som snurrar i mitt huvud just nu.
Bathroom. No one has used the toilet before me. No one. I like that.
Closing one Door, Opening Another
The living room in my new apartment. This image is from the real estate agent (Fastighetsbyrån), so it's not my furniture.
Today I opened the door to my new apartment for the first time. Do I dare to say that it’s also the door to my new life? Well, yes, although I’m still in limbo with regards to what it will contain.
A lot has happened in my life since I last posted here on the blog. I’m single. I have bought an apartment in the city. And… well, that’s pretty much it. I feel that it’s enough though, given that it all has happened only during the last 3-4 weeks.
What led to the separation and my feelings towards it are private, so here on the blog and from now on I will only look forward. I know that the present is really all that exists, but I’m feeling that life is full of future.
I want to thank those of you who have left notes for me, here on the blog or on other forums. I haven't been strong enough to respond or take part of your lives as I usually do, but I appreciate it. I really do.
I dag satte jag för första gången nyckeln i låset och öppnade dörren till min nya lägenhet. I någon mån också dörren till mitt nya liv, även om jag fortfarande svävar i ovisshet om vad det kommer att innehålla.
Det har hänt en del i mitt liv sen sist. Jag är singel. Jag har köpt en lägenhet inne i stan och… ja, det är väl ungefär det, men det kanske kan räcka? Det är rätt raskt marscherat på ungefär en månads tid, tycker jag själv.
Vad som har lett fram till separationen och mina känslor omkring den är privat, så här på bloggen och från och med nu nöjer jag mig med att blicka framåt. Jag vet att det egentligen bara är nuet som existerar, men livet känns fullt av framtid.
Jag vill passa på att tacka er som har lämnat hälsningar här på bloggen och på andra sätt. Jag har inte känt mig stark nog att svara eller att ta del av era liv som jag brukar, men jag uppskattar det. Det gör jag verkligen.
