07.00 - Morgonmys med katten

08.00 - Telefongratulationer och sms

09.30 - På jobbet: fika, tulpaner och dessertvin (för senare bruk)

12.30 - Lunchlåda från Gooh! (ja, just det var väl inte så märkvärdigt kanske...)

17.00 - Dryck och skivor hos Prime PR

19.30 - Middag på Anglais

...sen vet ingen hur kvällen slutar!

Det är ännu en kväll på stan. Vi står lätklädda och blottade på Stureplan, huttrandes i kylan och mörkret som sänkt sig över Stockholm. Konkurrensen är stenhård. Dörrvakten avgör öden. Vissa släpps in i värmen och gemenskapen där alla kan se dem, andra blir ståendes utanför. Nobodies.

På VIP-listan står stammisarna, de som jämt hänger här och som alla känner igen. Det är med blandade känslor vi ser dem. Vad har de som vi inte har?

Kortare kjolar. Högre klackar. Större hår. De skriker högre helt enkelt. Lockar älskvärt ena stunden, provocerar i nästa. Vi skulle inte vilja vara som dem, vi vill vara som oss själva, men tycker att det ska räcka för att få en stund tillsammans med dem i rampljuset.


Bild från stureplan.se

Men så händer något... Vakten blickar ut över folkhavet, spejar, spanar - letar efter något som fångar intresset. Där! En helt vanlig tjej, från en helt vanlig mellanstor, svensk stad, med helt vanligt råttfärgat hår, blir plötsligt pekad på med hela handen. Du, ja, just du - du är utvald.

Hon tar några osäkra kliv framåt, träder sedan in bland de övriga utvalda. Alla ser, tycker, bekräftar - vi ser dig, alltså finns du.

Många äro kallade, få äro utvalda.


Redaktören för blogg.se, Karin Olofsson, har avslöjat hur hon gör när hon väljer ut vilka inlägg som ska synas på startsidan. Inlägget har i skrivande stund 146 kommentarer. Kan inte låta bli att göra denna liknelse.


Tillägg 29/1:
Det kallas metaforer.  

Jamen, jag gör väl en dagens outfit i dag också.


Kjol med medaljongmönster och klädda knappar i sidan, Saint Tropez
Svart omlottjumper, Tessie (underbart material!)
Plasthalsband, H&M
Armband med rosmotiv, H&M



Lackskor med (fejk-)mockadetalj, inköpta till vrakpris i USA

Gode gud. Denna dag läggs till listan över livets mindre bra dagar.

Drömde otrevliga drömmar. När klockan ringde kände jag mig som en klubbad säl. Kunde inte komma till medvetande. Bestämde mig för att sova en stund till. Drömde ännu fler otrevliga drömmar. Gick upp. Katten hade diarré. Gick omkring och släppte sig och blev rädd för sina egna pruttar. Jag förstår honom.

Kom iväg sent. Inga parkeringsplatser kvar vid pendeltåget.



Framme på jobbet. Öppnar väskan och upptäcker att jag mosat en fruk i den. Filofax, block och, värst av allt, datorn nerkladdad. Vem visste att en dator hade så många håligheter där fruktkladd kan krypa in?

Sen har det inte varit en lugn stund på jobbet. Det har gått i ett och jag har inte kunnat avsluta nånting överhuvudtaget.

Hemma nu. Ska sticka till gymmet och träna bort lite frustration. I morgon blir en bättre dag, det har jag bestämt.

Det är första dagen på nya jobbet. Skrivbordet ligger blankputsat framför dig, tangentbordet orört och almanackan otummad. Anteckningsblocket är fyllt av oskrivna blad. Det är med en känsla av renhet du sätter dig i den mjuka kontorsstolen och knäpper händerna över magen. 

Sen infinner sig en smygande känsla av oro. Hur var det nu, en eller två nollor för att komma ut på linjen? Var är pappersåtervinningen? Ingen använder väl fax nuförtiden, men tänk om - vad var faxnumret nu igen? Du visades ju runt på kontoret en dag några veckor innan du skulle börja, man visade dig var fikarummet låg. Men hur var det? Vilken korridor? Och framförallt, vilken tid fikar man här? Eller fikar man alls?

Den första dagen får du gå korridor för korridor och hälsa på alla dina nya kollegor. Du försöker minnas namnen på dem och vad de egentligen gör, men du är lost efter de första fem. Det snurrar runt, runt i huvudet.

På kvällen när du kommer hem är du helt slut. Allt det nya tar på krafterna, och redan i morgon måste du dit igen.

Vi vet hur du har det, Obama.

Det kan vara svårt att veta vem eller hur man egentligen är. En känslostyrd, idealistisk drömmare, eller en kall och hårdhudad jävel.

Jag satt på centralen och väntade på pendeln. Klockan var kvart över elva på kvällen och personalen på Pressbyrån höll på att stänga butiken för dagen. Innan lamporna släcktes släpades en stor, svart sopsäck fram. I den rakades dagens alla överblivna kanelbullar ner.

Jag passar dåligt som världssamvete, men jag kände ändå i djupet av mitt hjärta att - det där var väl onödigt.

Jag kanske inte skulle vilja köpa gårdagens kanelbullar på Pressbyrån och jag vet att man inte kan skicka dem till svältande barn i Afrika för då är de stenhårda när de kommer fram. Men stan är ju full av hemlösa hungriga. Tänk om de kunde få en kanelbulle? Visst tycker jag att de också är värda en varm, doftande, nybakad kanelbulle, men i brist på bättre skulle i alla fall inte jag tacka nej till en dylik med lite hårda kanter.

Vad gör Pressbyrån egentligen med sina överblivna kanelbullar?

Vi roas ofta av citat från förr. I synnerhet sådana om nymodigheter i form av tekniska landvinningar, som någon bakåtsträvare förutspår aldrig "kommer att bli nåt".  Nu finns det en hel bok där man kan frossa i dylika, och samtidigt lära sig ett och annat om filmens historia. SvD recenserar i dag Filmen. En konstarts födelse 1895-1920 av Daniel Banda och José Moure.

Recensionen är full av roliga och fascinerande citat av den tidens stora - Kafka, Freud, Tolstoj och Majakovskij.

Min favorit är kanske nedanstående, signerat Maxim Gorkij, som beskriver en omvälvande filmupplevelse:

Ända sedan första gången jag läste Alice i underlandet har historien fascinerat med alla sina smått skruvade karaktärer och fantastifulla händelser.

Dök på det här söta möbeltyget från 1920-talet.


Design Charles Francis Annesley Voysey

Ser framför mig hur det här tyget får klä en liten soffgrupp i rokoko-stil.

Jag har urinvägsinfektion. Urinvägsinfektion och nackspärr är det värsta jag vet.

Om en och en halv timme ska jag vara hos läkaren och göra ett urinprov, så då får jag äntligen kissa igen. Längtar.

Bild från sugarrivercrossing.com

Avslutade 2008 med utförsåkning i Romme och middag hos ett par i Leksand.

Inledde 2009 med att sova ut ordentligt, och sedan provade jag och Kärleken på lite längdskidåkning tillsammans med hans bror och en kompis till honom. Jag hamnade såklart sist, men kämpade på i spåret så gott jag kunde. Kul sport, men svårt att utöva den i Stockholm med någon hyfsad kontinuitet.

Har inte gett några nyårslöften, men brukar faktiskt sätta upp mål. Har inte riktigt tänkt ut några för 2009, men det finns tid än. Som för många andra kommer det troligtvis att handla om träning och hälsa.

Har registrerat min träning på Funbeat sedan 2007, och kan konstatera att 2008 blev ett lite sämre träningsår än året innan. Trots det blev träningshösten ganska aktiv, så jag är nöjd ändå. Ett mål kan ändå vara att bräcka 2007 års resultat.