Söndagsbetraktelser



Där är han som vandrar planlöst från morgon till kväll. Hon som vet precis vart hon ska. Han som är vilse men inte vill erkänna det, honom har jag inte sett förr men det finns många som han. Han går där med sin portfölj, med en försiktig antydan till en självsäkerhet som inte existerar. Jag kan visa dig var spåret är. Jag kan dem alla, från ett till evigheten och jag kan följa dig på behörigt avstånd ovanför de elektriska ledningar som för dig framåt.

På caféet i hörnet vaknar de, alla utom den planlösa mannen. Kaffet som rinner genom strupen accelererar en långsam stenåldershjärna. Ni är som jag, fast ni har fötter, ben och händer. Det var lättare för er än för mig att bygga upp allt detta. Där ni har en tumme har jag bara klor.

Hon som vet vart hon ska har inte bråttom i dag. Hon tuggar på pappmuggens kant och tittar på allt, precis som jag. Tågets sena ankomst tvingar fram en liten stund av eftertanke. Myllret av människor och musiken. Ljuden som finns hela tiden som aldrig blir till tystnad. Från frukostfrallans frasiga hölje singlar flagor. Jag vet att de är till mig.

Tillsammans med den planlösa mannen räknar jag stengolvets blankslitna plattor. Grå, grå, grå, grå, röd. Grå, grå, grå, grå, röd. Vi stannar till där hon som vet vart hon ska har suttit och jag går till attack mot smulorna på golvet. Planlösa mannen tar den ratade kanten på frallan som ansågs för torr. Sedan fortsätter vi igen. Grå, grå, grå, grå, röd. Grå, grå, grå, grå, röd i all oändlighet eller tills inomhusvärmen byts mot utomhusets kalla, eviga mörker. Där är spår, spår, spår. Spåren som är som oändliga ådror som binder oss samman.



Comments

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback