Dating Myself

 
 
 
On a day like today when I have no plans, no parties, no musts, no meetings I’m taking myself on a date. I’m letting me decide exactly what to do and I revel in the company of no one but me.
 
When I go on a date with myself, I stay in bed far too long. Make a few phone calls with a pile of pillows behind my back, read the morning news and drink a cup of tea. Then I have breakfast, grapefruit and cottage cheese, while visiting some of my favorite blogs.
 
I put on a rain suit and go for a walk in the nearby nature reserve, simply smiling at the fact that the heavy rains make it feel like walking through a waterfall.
 
When I come home, I take a long, warm shower and I dress up a little. Just enough to feel beautiful, not too much, taking care to still being comfy. A knitted dress, some lipstick.
 
 
And here I am, with a cup of hot cocoa steaming in front of me, made from my favorite powder from Hediard with black pepper, nutmeg, cloves, ginger and cinnamon. Billie Holiday is singing me calm.
 
Later on, I will cook myself some dinner before watching an episode of Downton Abbey. And that’s pretty much a perfect day for me.
 
Today I’m thinking that even on the ordinary days, when I’m not pampering myself, I should treat myself with a little a more love, a little more care. Just like I would if I wasn’t me, but someone else very dear to me.
 
 
 
 
 
 
 
 
En dag som den här då jag inte har några planer, måsten eller möten så går jag på dejt med mig själv. Då låter jag mig bestämma precis vad jag vill göra och fyller dagen med enkla njutningar.
 
Då ligger jag kvar i sängen alldeles för länge, ringer några samtal med en hel hög med kuddar bakom ryggen, läser morgontidningen och dricker en kopp te. Sedan äter jag frukost, grapefrukt och keso, samtidigt som jag hälsar på hos mina favoritbloggar.
 
Jag sätter på mig regnstället, täpper till så att bara ansiktet tittar fram, och tar en promenad i det närliggande naturreservatet – ler åt det faktum att regnskurarna får det att kännas som att gå genom ett vattenfall.
 
När jag kommer hem tar jag en lång, varm dusch och klär upp mig. Lagom mycket för att jag ska känna mig fin, men inte mer än att jag fortfarande bekvämt kan krypa upp i soffhörnet. En stickad klänning, lite läppstift.
 
 
Och här sitter jag nu med en kopp rykande varm choklad framför mig, gjord på favoriten från Hediard med svartpeppar, muskot, nejlika, ingefära och kanel. Billie Holiday sjunger mig lugn.
 
Lite senare ska jag laga en god middag åt mig själv, innan jag tittar på ett avsnitt av Downton Abbey. Det är en perfekt dag i min värld, för mig.
 
I dag tänker jag att jag även under de vanliga vardagarna, när jag inte kan skämma bort mig själv såhär, ändå ska visa mig själv lite mera kärlek, lite mera omtanke. Precis som jag skulle om jag inte var jag, utan någon annan som jag bryr mig väldigt mycket om.
 

My 'One Year at Work' Anniversary

 
 
 
It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.
 
Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.
 
The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.
 
 
I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.
 
Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.
 
 
The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:
  • curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
  • reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
  • stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”
With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.
 
 
So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.
 
 
What I wrote a year ago about going back to work
 
 
 
 
 
I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.
 
Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.
 
Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.
 
 
Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.
 
Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.
 
 
Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att
  • tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
  • reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
  • hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”
Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.
 
 
Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.
 
 
Vad jag skrev för ett år sedan om att börja jobba igen
 

Living at Nature's Pace

 
 
 
I know I’m not the only one who feels a need to reflect upon the changing of seasons. I see it in blogs and magazines. I hear it on coffee breaks and while eavesdropping on the bus.
 
Maybe it’s the prehistoric animal inside of us reacting, still deeply connected to nature and its notions? Maybe the darkness and light, the fading and returning of life, reminds us of our own temporary existence? It’s too easy imagining a spring, a summer, a fall and a winter of life.
 
 
With fall comes darkness, and with darkness comes tiredness, at least for me. I think for many, it’s a perfectly normal physical reaction. While simple things like eating and sleeping, breathing fresh air and getting some daylight every day might help, I know that I will inevitably adjust my pace as days are getting shorter and shorter.
 
The season does affect me.
 
And maybe that’s not so bad after all? Maybe I should follow nature’s shift in tempo, because just like trees and flowers I need to play, pause and stop too to reach a balance.
 
There’s a time for developing, creating and start things new, and there’s a time for resting, reflecting and recharging.
 
 
The time has come for me to make myself comfortable in the corner of the couch together with some of my favorite things; tea and movies, port wine and books, blankets and phone calls, candle light and my furry friend.
 
I really do love the fall.
 
 
 
 
 
 
Jag vet att jag inte är den enda som har ett behov av att reflektera över årstiderna och deras skiftningar. Jag märker det på bloggar och i tidningar, jag hör det på fikarasten och när jag tjuvlyssnar på andras samtal på bussen.
 
Kanske är det urtidsdjuret inom oss, fortfarande ohjälpligt bundet till naturen och dess nycker, som reagerar? Kanske mörkret och ljuset, borttynandet och återkomsten, påminner oss om vår egen flyktiga existens? Det är allt för lätt att föreställa sig en livets vår, sommar, höst och vinter.
 
 
Med hösten kommer mörkret och med mörkret tröttheten, i alla fall för mig. Jag tror att det är så för många, det är en helt naturlig fysisk reaktion. Även om enkla saker såsom att äta, sova, andas frisk luft och se till att få lite dagsljus kan hjälpa, så vet jag att jag oundvikligen kommer att anpassa mitt tempo allt eftersom dagarna blir kortare och kortare.
 
Årstiden påverkar mig.
 
Och kanske är det inte så dumt trots allt? Kanske bör jag helt enkelt bara följa med i naturens tempoväxlingar, för precis som träd och blommor så behöver också jag både gasa, bromsa och stanna helt ibland för att nå balans.
 
Det finns en tid för utveckling och nyskapande och det finns en tid för vila och reflektion.
 
 
Nu är tiden inne för mig att krypa upp i soffhörnet och njuta av något av allt det jag älskar allra mest; te och filmer, portvin och böcker, filtar och telefonsamtal, stearinljus och min ulliga, gulliga kattvän.
 
Jag tycker verkligen om hösten.
 

Don't Fear the Pain

 
 
 
Who wants to reflect upon anger and grief, now that the sun is shining and we’re all – supposedly – so very happy? Maybe this post is a case of particular bad timing. Or maybe it’s so that this is the perfect time to ponder on the difficulties of life?
 
I don’t know, but I thought about my current and desirable approach to emotional pain of various sorts a while ago, and wrote down my thoughts to share them with you.
 
 
I want to be cheerful and bright, and I do think it’s possible to learn to be happy (whatever that is). It’s more a question of attitude than a matter of actual circumstances.
 
But bad things happen, and I don’t want to be a person who meets even the large, really difficult adversities with a smile and a shrug. Perhaps it’s possible to be totally independent and thus avoid disappointment and sorrows, but haven’t we lost something of what it is to be human then?
 
I believe we as humans have been given a set of emotions for a reason, and among these are anger, anxiety, sadness, fear and shame. There are of course others I prefer – how about joy and curiosity? – but when the negative emotions emerge, they do so for a reason. They are companions I have to live with.
 
 
A negative emotion can be responded to in a variety of different ways. You can fight it, accept it, ignore it or maybe just stay in the feeling until it decides to leave. The point is not to fear it. It exists because you are human, and it’s there to help you navigate through a difficult situation.
 
Ask why this emotion appears right now. Ask if your reaction is on par with the actual situation, if there are other ways to view it and if the reaction helps you forward or holds you back. It’s almost always possible to reason with yourself.
 
In the darkest hour it’s hard to stay in control, and maybe it’s not even desirable, but knowing that the feeling is natural – human – at least comforts me.
 
I remind myself that the feeling for certain exists, here and now, but that everything eventually ceases. Nothing lasts forever, and I try to rest in that belief and let time wield its magic wand over me.
 
And isn’t it so that we learn something from almost every sorrow in life? Sometimes it’s a knowledge we could do without, but time machines are not yet invented.
 
Acceptance and balance.
 
 
 
 
 
Vem har egentligen lust att fundera över ilska och sorg, nu när solen skiner och vi är – eller åtminstone förväntas vara – så där nästan småfånigt lyckliga? Kanske kommer det här inlägget med helt fel timing. Eller, så är det alldeles rätt att grunna på det som är svårt och jobbigt när vi är gladare och har mer energi?
 
Jag vet inte. Själv funderade jag i alla fall över mitt nuvarande och önskvärda förhållningssätt till smärta (känslomässig sådan) för ett tag sedan och skrev ner mina tankar för att dela dem med er.
 
 
Jag vill naturligtvis helst av allt vara glad och jag tror att det är möjligt att lära sig att vara lycklig (vad det nu är). Det är mycket mer en fråga om inställning och attityd än om yttre omständigheter. Samtidigt så händer det saker i livet som skakar om, och jag vill inte vara en person som möter även de stora, svåra motgångarna med ett leende och en axelryckning.
 
Kanske är det möjligt att tänka och agera sig fram till ett totalt oberoende och därmed undvika besvikelser och sorger, men har man inte då också förlorat något av vad det är att vara människa?
 
Jag tänker att vi människor har förärats med ett register av känslor av en anledning, och i det här registret kan vi bläddra fram både ilska, ångest, sorg, rädsla och skam. Det finns som sagt andra känslor jag föredrar – vad sägs om glädje och nyfikenhet? – men när de negativt laddade känslorna dyker upp så gör de det av ett skäl. De är livskamrater som alltid kommer att följa med på vägen, vare sig jag vill eller inte.
 
 
Det går att bemöta en negativ känsla på en mängd olika sätt. Kämpa emot, acceptera, ignorera eller kanske stanna medvetet i den tills den själv bestämmer sig för att ge sig av. Poängen är att inte rädas den. Den finns för att du är människa, och den finns för att hjälpa dig att navigera rätt i en viss situation.
 
Fråga istället varför känslan dyker upp just nu. Fråga om reaktionen står i paritet med den faktiska omständigheten, om det finns andra sätt att se på situationen och om reaktionen hjälper vidare eller håller tillbaka. Det går, nästan alltid, att föra ett resonemang med sig själv.
 
I den mörkaste stunden är det svårt att behålla den kontrollen, och kanske är det inte heller önskvärt, men vetskapen om att känslan är naturlig – mänsklig – ger i alla fall mig tröst. Jag påminner mig själv om att känslan visserligen existerar, här och nu, men att allt till slut dunstar och försvinner. Den varar inte för evigt, och jag försöker att vila i den vetskapen och låta tiden svinga sitt magiska trollspö över mig.
 
Och av de allra flesta sorger lär vi oss något. Ibland är det kunskap vi hellre skulle vilja vara utan, men tidsmaskinen är ännu inte uppfunnen.
 
Acceptans och balans.
 

Finding Role Models in Times of Change

 
 This picture was taken exactly one year ago. No sign of tulips yet this year. 
 
 
I don’t want to say that change is difficult, because sometimes change is the only option and sometimes change just happens. But it sure can be difficult to create new habits and turn them into routine.
 
In my strive for a life where career is secondary to happiness, where respect towards myself, others and the environment is holy, and where inner beauty is more important than outer, I have intentionally sought role models and sources of inspiration who support these values.
 
I’ve found it very helpful in times of doubt to turn to a blogger, for example, that has managed to turn the same ideals into a beautiful, inspiring life, showing that it really is possible.
 
Instead of reading magazines with their only intention to lure me to the supermarket or blogs by people who try to shop their way to happiness, I’ve found other sources of inspiration. Although they have probably only played a minor role in the whole change process, they have been nonetheless important to motivate and stimulate.
 
 
I find my new role models among “ordinary” people, although I would rather just call them real. Real people with real lives who sometimes struggle just like I do, but manage to keep or at least return their focus on what matters the most. Real stuff, like family, friends, having fun and enjoying the days passing by.
 
I find my new role models in the blogosphere, and if you happen to have a blog that I’m a recurring visitor to, chances are pretty good that you are one of them. For that I would like to say thank you.
 
 
 
 
 
Jag vill inte slentrianmässigt slänga ur mig att förändring är svårt och tar tid, för ibland är det faktiskt så att förändring är det enda möjliga alternativet och att förändringen bara sker. Men det kan vara svårt att etablera nya vanor och införliva dem så pass att de blir till rutiner.
 
I min strävan efter ett att skapa ett liv där karriär är sekundärt jämfört med lycka, där respekt gentemot allt levande – inklusive och framförallt mig själv – är heligt och där inre skönhet är viktigare än yttre har jag medvetet sökt förebilder och inspirationskällor som stödjer och uppmuntrar just de värderingarna.
 
För mig har det varit otroligt värdefullt att i tider av tvivel vända mig till exempelvis en bloggare som har lyckats med konststycket att omsätta dessa ideal till ett vackert, inspirerande liv och på så sätt visat att det faktiskt är möjligt.
 
Istället för att läsa tidningar vars enda syfte är att locka iväg mig till köpcentret eller bloggar av personer som försöker shoppa sig till lycka har jag hittat andra inspirationskällor. Visst, kanske har de bara spelat en mindre roll i hela förändringsprocessen, men inte desto mindre har de varit viktiga för att motivera och stimulera.
 
 
Det är lite som Camia skrev häromdagen, om att rensa ut det negativa, och som CrimsonAnna brukar göra, rensa ut det (och de!) ur livet som bara dränerar på energi. Det är svårt men klokt. Ut och bort med det som inte tillför, in med liv och lust, glädje och inspiration.
 
Självklart finns det plats för sorg och svåra frågor, för att möta olikheter och befinna sig i den dynamiken med allt vad det tillför. Men var sak har sin tid och plats, och i det dagliga flödet av allt det jag påverkas av vill jag att majoriteten ska bygga upp mig och göra mig starkare. När jag nu ändå har möjlighet att välja.
 
Jag hittar mina nya förebilder bland vanliga människor, fast jag vill hellre kalla dem riktiga. Riktiga människor med riktiga liv, som får kämpa ibland, precis som jag, men som behåller eller åtminstone åter riktar fokus på det som är viktigt. Riktiga saker, som familj, vänner, att ha kul och njuta av dagarna som passerar.
 
Jag hittar mina nya förebilder i bloggosfären, och om du har en blogg som jag är en återkommande besökare till är chansen stor att du är en av dem. För det vill jag säga tack.
 

Let's Get Physical

 
 
 
We spent the weekend on the countryside together with friends and I returned home full of inspiration and new ideas.
 
Besides eating the most delicious grilled artichokes and a heavenly eggplant gratin, I experienced an almost religious aha moment when we discussed the importance of having a sound balance between activity and rest.
 
Ok, that isn’t exactly news, not even to me, but I felt that the ‘activity’ part got a whole new meaning to me. I realized that we, or at least I, as a human being am designed to use my hands and work with my body.
 
I want to rest after a day full of physical activities – outside, close to nature – not after eight gloomy hours in front of a computer. I want to till the soil, experience a direct the connection between work and survival. But of course, preferably without having to worry if we’ll actually be able to produce a crop big enough to meet our needs... I’m well aware it’s not easy being a farmer.
 
 
Maybe it’s just a silly dream that pops up right now just because it’s spring.
 
Or maybe I was just under the influence of wine and thereby easily inspired by my friend's mother and her talking about spending two hours a day with the horses, which forced her to temporarily let go of her ordinary day job.
 
I just feel that I got an idea about the ideal life, a simple life, which isn’t just about the balance between activity and rest, but physical activity and rest.
 
I don’t know what I’ll do with this insight. Perhaps nothing more than starting to take better care of this little piece of land that is our garden.
 
 
Taking a well deserved break for some blogging after two hours of removing old and dead parts of our raspberry bushes.
 
 
 
 
 
Helgen tillbringades ute på landet tillsammans med vänner och jag kom tillbaka hem full av inspiration och nya idéer.
 
Förutom att vi åt grillade kronärtskockor värda en stjärna i Guide Michelin och en himmelsk auberginegratäng hade jag en närapå religiös aha-upplevelse när vi diskuterade vikten av balans mellan aktivitet och vila.
 
Ok, det är inte direkt något nytt, inte ens för mig, men jag kände att aktivitetsdelen fick en helt ny mening för mig. Jag insåg att vi, eller i alla fall jag, som människa är gjord för att använda mina händer och arbeta med kroppen.
 
Jag vill vila efter en dag full av fysisk aktivitet – utomhus, nära naturen – inte efter åtta glåmiga timmar framför datorn. Jag vill bruka jorden, uppleva ett direkt samband mellan jobb och överlevnad. Fast självklart helst utan att vi egentligen behöver oroa oss för om vi kan producera en tillräckligt stor skörd för att möta våra behov... Jag vet att det inte är lätt att vara bonde.
 
 
Kanske är det bara en fånig liten dröm som dyker upp just nu bara för att det är vår.
 
Eller så var jag kanske extra lättpåverkad efter ett par glas vin när min väninnas mamma började prata om hur hon varje dag tillbringade två timmar tillsammans med hästarna, och hur det fick henne att släppa allt vad vanligt kontorsjobb hette.
 
Det känns bara som att jag fick en idé om det ideala livet, ett enkelt liv, som inte bara handlar om balans mellan aktivitet och vila, utan fysisk aktivitet och vila.
 
Jag vet inte vad jag ska göra med den insikten. Kanske ingenting mer utöver att börja ta bättre hand om den här lilla plätten jord som är vår trädgård.
 

What if...?

 
 
 
No, there’s no use thinking like that. It is what it is. The past cannot be changed.
 
Yet, there is a specific question that I’ve received so many times – and I admit that I at least initially spent some time thinking about it myself – that I now want to try to answer. Was there anything that anyone could have said that would have made a diffrence?*
 
 
Surely my near ones and dear ones could tell that something was not quite right. They asked questions, told me to slow down, not to work too much. Colleagues and friends who had stressed themselves beyond recognition took me aside and tried their best to convey the horrors they had been through.
 
Yet, I fell. Despite all the well-intended warnings.
 
 
Maybe it could have been different, but it would have taken quite a lot. Repeated talks with a therapist, for example, if I had been willing to admit that something was wrong (and I think I would, for at least two years I googled therapists and psychologists without daring to take the leap and call one). A good scolding from a family member or friend, telling me that I was becoming unbearable, could possibly have shaken me enough. An employer that clearly stated that my way of working was not ok is something else that might have helped.
 
Still, I can’t help but thinking that this was a journey I had to make. One that I wouldn’t want to be without.
 
Thanks to the fact that it went as far as it did in the wrong direction, I got the chance to make radical changes to my life. Maybe it’s so that more well-meaning words would have prevented the total collapse, but I honestly don’t think that would have been better.
 
 
Now when I see people around me who are heading in the same direction, I talk to them, of course, and try to give them a little push in the other direction. But if that person isn’t receptive, nothing will happen. Maybe it’s so that she needs to make her own journey, just like I did. Draw her own conclusions, and learn from her own mistakes.
 
 
*For new readers: I am referring to the fatigue depression I was diagnosed with last year, due to long-term stress.
 
 
 
 
 
 
 
Tänk om…?
 
Nej, det tjänar ingenting till att fundera över det. Det är som det är. Det förflutna kan inte ändras.
 
Ändå finns det en specifik fråga som jag har fått så många gånger – och jag ska erkänna att jag åtminstone inledningsvis spenderade en del tid med att fundera över den själv – att jag nu vill försöka mig på att ge den ett svar. Finns det någonting som någon hade kunnat säga som hade gjort det annorlunda för mig?*
 
 
Nog var det så att nära och kära misstänkte att något inte stod riktigt rätt till. De ställde frågor, bad mig att ta det lugnt, att inte jobba för mycket. Kollegor och vänner som stressat sig till oigenkännlighet tog mig åt sidan och försökte så gott de någonsin kunde förmedla vad de gått igenom, och att det inte var något att sträva efter.
 
Ändå trillade jag dit. Alla varningar och all omtanke till trots.
 
 
Kanske hade det kunnat bli annorlunda, men det hade krävts en hel del. Återkommande samtal med en beteendevetare exempelvis, om jag hade kunnat erkänna att något var fel, vill säga (och det hade jag nog, för under åtminstone två års tid googlade jag i smyg på terapeuter och psykologer utan att våga göra slag i saken). En rejäl utskällning från en närstående, som talade om för mig hur odräglig jag började bli, hade kanske skakat om mig tillräckligt, men risken hade naturligtvis varit att jag bara vänt ryggen till. En arbetsgivare som tydligt markerat att mitt sätt att arbeta inte var ok hade möjligen också hjälpt.
 
Trots det kan jag inte låta bli att tänka att det här var en resa jag var tvungen att göra. En jag inte hade velat vara utan.
 
Tack vare att det gick så långt som det gjorde åt fel håll, har jag fått göra ett grundligt och genomgripande förändringsarbete med mig själv. Möjligen hade fler välmenande ord lyckats få mig att undvika en total kollaps, men jag tror ärligt talat inte att det hade varit bättre.
 
 
När jag nu ser personer i min närhet som är på väg åt samma håll, då försöker jag givetvis att milt knuffa dem åt andra hållet, bland annat genom att prata om stress och vad den gör med oss människor. Har gjort med mig. Men om personen i fråga inte är mottaglig, så kommer vi liksom inte så långt, och jag tänker att hon också måste få göra sin egen resa, precis som jag har gjort. Dra sina egna slutsatser och lära av sina egna misstag.
 
 
*För nytillkomna läsare: jag syftar på den utmattningsdepression som jag förra året drabbades av till följd av långvarig stress.
 

All Else is Bonus

 
A bumblebee from last summer
 
 
 
Now matter how much a cliche, ambition really was my middle name. I had it tattooed on the inside of my eyelids, it was running through my veins. I was so sure that it was possible to have it all. You just had to work and strive and try, and then try just a little harder.
 
During this last year I have had to challenge that attitude, question its right to even exist, because that was partly what made me sick.
 
For several months, I floated around in the world without any goals. None at all. It was different, but felt really good. I guess it was a permissiveness that I needed at the time.
 
 
Now something is starting to grow inside of me, partly because it’s spring, but mostly because I’m ready for it. I allow fantasies to flutter past, without indulging in endless daydreaming. I allow myself to want, with the difference that it's no longer a matter of life or death. I'm no longer willing to sacrifice my health or even one good night’s sleep.
 
For my life is perfect, just the way it is right now. Not that there isn't room for improvement, but simply because it's mine and that I've learned to accept reality as it is and focus on that which is good.
 
There will be dreams and goals I want to achieve, but it doesn’t really matter if I make it or not. It’s fine the way it is. All else is bonus.
 
 
 
 
 
Mitt förhållningssätt till ambitioner och mål har varit centralt under den här förändringsresan som jag nu varit ute på i lite mer än ett år. För det att sträva, det var inte bara en del av mig. Det var jag.
 
Jag har tvingats att omvärdera den egenskapen, ifrågasätta dess existensberättigande, för det var delvis den som gjorde mig sjuk.
 
Under flera månaders tid hade jag inga mål. Inga alls. Det kändes annorlunda, men väldigt bra. Det var en kravlöshet som jag behövde just där och då.
 
 
Nu börjar dock något att spira inom mig, kanske delvis för att det är vår, men mest för att jag är mogen för det. Jag tillåter fantasier och vackra bilder att fladdra förbi framför ögonen, utan att för den sakens skull hänge mig åt ändlösa dagdrömmerier. Jag tillåter mig att vilja, med den skillnaden att det inte längre handlar om liv eller död och att jag inte är längre är beredd att offra min hälsa eller ens en god natts sömn.
 
För mitt liv är perfekt, precis så som det är just nu. Inte för att det inte finns utrymme för förbättringar, utan helt enkelt för att det är mitt och för att jag har lärt mig att acceptera verkligheten så som den är och fokusera på det som är bra.
 
Det kommer att finnas drömmar jag vill förverkliga, mål jag vill uppnå, men det gör inget om det inte blir så. Det är bra som det är. Allt därutöver är en bonus.
 

Tell – But Don't Dwell


These puppies have nothing to do with this post really, but it looks like they're talking to each other, doesn't it?
 
 
I was inspired by Shannon, from Happiness Is, and her post Tell Your Story to write something myself on the topic of telling and dwelling.
 
I believe that talking to people I trust about a negative experience may provide perspective and clear my thoughts as I put words to my feelings. It’s also a relief when someone, hopefully, says a comforting word or two. Maybe it wasn’t so bad after all?
 
But there’s a fine line between telling a story and dwelling on the past, and each of us has to judge for ourselves when that line is crossed. Repeating the negative over and over again is a sure way of shutting out the present, and it might also bring back and build up negative emotions as the scene is replayed.
 
Talking about our problems are probably good for most of us in most situations, but there comes a point when it’s time to stop and move on. Not suppressing, but to move on.
 
The past is in the past, and only present if you allow it to be.
 
 
 
 
 
Jag blev inspirerad av Shannon, från Happiness Is, och hennes inlägg Tell Your Story att själv skriva något på temat att lätta sitt hjärta – å ena sidan – och att älta – å andra sidan.
 
Jag tror att det att prata med personer jag litar på om negativa erfarenheter ger perspektiv och sorterar tankarna allteftersom jag sätter ord på mina känslor. Det kan också kännas som en lättnad när någon, förhoppningsvis, säger ett tröstande ord eller två. Kanske var det inte så illa trots allt?
 
Men det är en hårfin gräns mellan att berätta och att älta, och det är upp till var och en av oss att avgöra när den gränsen har passerats. Att repetera det negativa om och om igen hindrar närvaro i nuet, och det kan också framkalla och väcka negativa känslor till liv.
 
Att prata om problem är nog bra för de flesta av oss i de flesta situationer, men förr eller senare infinner sig tidpunkten då det är dags att sätta stopp och gå vidare. Inte förtränga eller undertrycka, men att gå vidare.
 
Det som har hänt har hänt och är historia nu. Det förflutna existerar bara i nuet om du tillåter det.
 

In Charge of my Life

 
Picture from last summer - it won't be long before it's here again!
 
 
It’s one year since I stepped in to the office and declared to my boss that the situation was unsustainable, in fact, it was on the verge of breakdown.
 
That was not only the start of a long full time sick leave and a rehabilitation process still ongoing, but also the start of a new life – a new version of me.
 
Linn 2.0.
 
To summarize everything that led to my sick leave and everything that has happened since is almost impossible, but when asked what I’ve learned, it’s one lesson that immediately comes to my mind: the one about responsibility.
 
 
I know now that I am the one in charge of my life and that is an insight that has a direct effect on everyday situations. I can no longer sit back and passively wait for someone else to handle my problems, and I can no longer blame anyone else for my situation. The responsibility is mine, but I don’t blame myself either. I’m confident that I’m doing the best I can, in every moment.
 
Of course there are factors I can’t affect, like the weather, but I can choose how to react to the fact that it's raining, and I can choose how to dress. There’s no point in blaming the rain for getting wet. Actually, there’s no point in being upset about it at all.
 
If someone else treats me bad I can not change that, but I can choose how to react and how to handle the situation. And I can choose whether to replay it in my head or simply leave it behind me.
 
 
However, taking on that responsibility requires the right tools and it’s nothing strange or embarrassing about getting help from others to get there. It’s just like any newly appointed manager is sent on leadership training.
 
It also requires sound priorities (in my case, putting my health in the first room). There are situations and periods in life where these prerequisites are missing for us to be able to fully shoulder the responsibility, and that is why I still believe in letting kindness and consideration of others be a guiding star in everyday life.
 
 
 

 
 
 
Det har gått ett år sedan jag klev in till min chef och förklarade situationen för ohållbar.
 
Det var inte bara början på en lång heltidssjukskrivning och en rehabilitering som fortfarande pågår, utan också början på ett nytt liv – en ny version av mig.
 
Linn 2.0.
 
Att sammanfatta allt som ledde fram till min sjukskrivning och allt som har hänt sedan dess är näst intill omöjligt, men när jag får frågan om vad jag har lärt mig så är det en sak som jag omedelbart kommer att tänka på: frågan om ansvar.
 
 
Jag vet nu att jag är den som har ansvar för mitt liv, och det är en insikt som har en direkt påverkan på vardagen. Jag kan inte längre luta mig tillbaka och passivt vänta på att någon annan ska ta tag i mina problem, och jag kan inte heller längre klandra någon annan för den situation jag befinner mig i. Ansvaret är mitt, men jag klandrar inte heller mig själv. Jag är trygg i förvissningen om att jag dag för dag gör vad jag kan.
 
Självklart finns det faktorer som jag inte kan påverka, som vädret, men jag kan välja hur jag ska reagera på det faktum att det regnar, och jag kan välja hur jag klär mig. Det tjänar ingenting till att skylla på regnet om jag blir blöt. Det är förresten ingenting att bli upprörd över heller.
 
Om någon annan behandlar mig illa kan jag inte ändra på det, men jag kan välja mina reaktioner och hur jag hanterar situationen. Och jag välja om jag vill låta händelsen gå på repeat i hjärnan eller helt enkelt lämna den bakom mig.
 
 
Att ta på sig det här ansvaret kräver naturligtvis att man är rustad att göra det och det är inget konstigt att man kan behöva hjälp att få de rätta verktygen. Det är ungefär som att en nytillträdd chef får en ledarutbildning.
 
Det kräver också sunda prioriteringar (i mitt fall att sätta min hälsa i första rummet). I vissa situationer eller perioder i livet kan förutsättningarna för att axla ansvaret till fullo saknas, och därför tror jag fortfarande på att låta vänlighet och omtanke om varandra vara en ledstjärna i vardagen.
 

Living More with Less?

 
 
 
Lately, I’ve found myself being drawn towards minimalism, not necessarily as a style, but as a lifestyle. That might surprise those who know me well, because I’ve always been a less is bore, more is more kind of person. I mean, if you can have it all, why shouldn’t you?
 
The only thing is that all doesn’t attract me anymore, I don’t want it. What I truly want (other than love, friendship, health and peace on earth, of course) is independence and freedom, with regards to time and money, and a life as worry-free as ever possible.
 
More stuff, or more expensive stuff, will not help me to achieve that. In fact, I sometimes feel that my possessions are standing in my way.
 
 
The more I own, the more I have to attend to, and time is spent on activities that not necessarily are the ones that make me most happy.
 
When buying stuff with a second hand value a fraction of the original cost, I tie up my money in potteries and skirts. That is money that could have been used for traveling or maybe buying our own house, an investment that could bring peace of mind, as long as it’s based on sound economics.
 
And, talking about houses, all that clobber cluttering the cupboards automatically eliminates a lot of potential good buys because they just couldn’t hold all our belongings.
 
 
I’m not aiming for an ascetic life. I still love to surround myself with beautiful belongings, but maybe not as many of them.
 
The first step is to declutter. I’m finally getting rid of all those things that I never use and that don’t have a sentimental value (and I will try not to be too sentimental upon judging what can stay). I’m taking part in a local flea market next Sunday, and the stuff that don’t sell will immediately go to charity.
 
I‘m already feeling lighter.
 
 
 
 
 
Den senaste tiden har jag känt mig mer och mer lockad av minimalism, inte nödvändigtvis som stil, men som livsstil. Det förvånar möjligen de som känner mig väl. Jag har alltid varit lite av en less is bore, more is more-person. Jag menar, om jag kan få allt, varför inte?
 
Det är bara det att allt inte attraherar mig längre, jag vill inte ha det. Vad jag verkligen vill ha (förutom kärlek, vänskap, hälsa och fred på jorden, så klart) är oberoende och frihet vad beträffar tid och pengar, och ett liv som är så problemfritt som det någonsin kan vara.
 
Fler saker, eller dyrare saker, kommer inte att hjälpa mig att uppnå det. Faktum är att jag ibland känner att mina ägodelar står i vägen för mig.
 
 
Ju mer jag äger desto mer har jag att sköta om, och jag lägger tid på sådant som inte nödvändigtvis är det som gör mig allra lyckligast.
 
När jag köper saker med ett andrahandsvärde som är en bråkdel av den ursprungliga kostnaden, så låser jag upp mina pengar i krukor och kjolar. Det är pengar som jag hade kunnat använda till resor eller för att köpa ett hus, en investering som kan ge sinnesfrid, förutsatt att köpet är ekonomiskt hållbart.
 
Och på tal om hus, alla dessa prylar som får garderobsdörrarna att bågna gör att vi automatiskt måste sortera bort en del potentiellt bra köp, för att de husen helt enkelt inte skulle kunna svälja alla våra ägodelar.
 
 
Jag vill inte leva som en asket. Jag tycker fortfarande om att omge mig med vackra ting, men kanske inte så många.
 
Första steget är att rensa ordentligt. Nu ska jag en gång för alla göra mig av med alla saker som jag aldrig använder och som inte heller har ett affektionsvärde (och jag ska försöka att inte vara allt för sentimental och nostalgisk när jag avgör vad som får stanna och vad som måste gå….).
 
På söndag nästa vecka står jag på loppmarknaden i Ljungsbro Folkets Park, och allt jag inte får sålt där åker omedelbart till Myrorna.
 
Jag känner mig redan lättare till sinnes.
 

Seven Days Digital Detox

 
 
 
Seven days away from Internet, what was that all about?
 
With a light version of a digital detox, I wanted to see if I could:
  • reduce my stress levels,
  • free time and energy for writing.
The answer to both of these questions is YES. Yes, definitely.
 
I was also curious to see how hard it would be for me to stay away from blogs and social media. The answer to that is – not very.
 
 
I realized that I was spending far too much time by the computer, especially with blogs. I’m very strict about only blogging when I have something to share that I really care about and only when I’m feeling inspired to do so, but honestly… that’s like almost every waking hour. It's just not working.
 
I’ve also found myself turning to blogging instead of writing (something bigger and better than these blog posts, hopefully…). I think it’s got something to do with the human reward system. Writing a blog post is relatively easy and it gives almost instant, and mostly positive, feedback. Trying to write a novel is the total opposite… And when I’m done with blogging – writing and reading – I’m usually feeling too tired to write.
 
I’ve decided to post less often and spend less time reading other blogs. At least for a while.
 
With that said, I’m curious to see what you’ve been up to the last week, but that will have to wait. This is enough for today. I'll see you tomorrow, friends.
 
 
 
 
 
En internetfri vecka, vad skulle det vara bra för?
 
Med en light-version av en digital detox ville jag undersöka om jag kunde:
  • minska stress,
  • frigöra tid och energi för att skriva.
Svaret på båda de frågorna är JA. Ja, definitivt.
 
Jag var också nyfiken på hur svårt det egentligen skulle vara för mig att hålla mig borta från bloggar och annan social media. Svaret på den frågan är – inte särskilt.
 
 
Jag insåg att jag tillbringade alldeles för mycket tid vid datorn, i synnerhet med bloggar. Jag bloggar bara när jag har något att dela med mig av som jag verkligen bryr mig om och bara när jag känner mig inspirerad att göra det, men ärligt talat… det är i princip varje vaken stund. Det håller inte.
 
Jag har också sett hur jag gång på gång vänder mig till bloggandet istället för att skriva (något som förhoppningsvis är både större, bättre och längre än de här blogginläggen…). Jag tror att det har något att göra med hjärnans belöningssystem. Att skriva blogginlägg är relativt lätt och ger i princip omedelbar, oftast positiv, återkoppling. Att försöka skriva en roman är raka motsatsen… Och när jag är klar med bloggandet – skrivandet och läsandet – är jag ofta för trött för att skriva ”på riktigt”.
 
Jag har bestämt mig för att blogga mer sällan och att tillbringa mindre tid med att läsa andra bloggar. Åtminstone för ett tag.
 
Med det sagt, jag är fortfarande jättenyfiken på vad ni har haft för er senaste veckan, men det får vänta. Det här är tillräckligt för i dag. Vi ses igen i morgon istället!
 

What I Really Think of Daydreams

 
Another picture from the Mandir Mata Lal Devi temple in Amritsar, India
 
 
I’ve kept thinking about daydreams since my last post on the topic, and with the input from you I’ve come to a conclusion that’s right for me. At least for now.
 
Daydreams might feel pleasant and tranquil. I mean, just picture yourself on a train, pushing through a glittering winter wonderland, while imagination takes you on a journey – deeper, wider, longer – than any physical means of transportation can ever take you. Daydreams might be an inspiration, a source we turn to, to regain the power and strength that is needed for us to go out and on to catch that dream.
 
But they might also be an escape from reality, and there are very few cases where I believe that to be a good thing. Daydreams might lead us on to the dangerous path of comparing the life we are living with a life that will never come true.
 
I’m not saying that you shouldn’t strive, that you shouldn’t try to create a good life for yourself, but if you’re constantly dreaming of bigger, better, more and merrier you may not be able to see how blessed you really are.
 
 
Balance.
 
It’s always the balance.
 
My own experience – that’s not a scientific proof of anything of course – tells me though that there is a connection between being able to live in reality, with open eyes and an accepting attitude, and happiness.
 
However, I’m not sure if it’s so that I daydream less because I’m happier, or that I’m happier because I daydream less.
 
 
 
 
 
Jag har fortsatt att fundera över dagdrömmar sedan mitt senaste inlägg i ämnet, och med hjälp av era kommentarer och tankar så har jag kommit fram till en slutsats som är rätt för mig, i alla fall där jag befinner mig just nu.
 
Dagdrömmar kan vara både behagliga och avkopplande. Vem kan inte se sig själv sittandes på ett tåg som stävar fram genom ett böljande, gnistrande vinterlandskap, med blicken förlorad i fjärran samtidigt som fantasin tar oss med på en inre resa – djupare, vidare, längre – än något fysiskt transportmedel någonsin kan ta oss? Dagdrömmarna kan vara en inspiration, en källa där vi hämtar det kraft och mod som behövs för att vi ska orka och våga ge liv åt våra målbilder.
 
Men de kan också vara en flykt från verkligheten, och det är väldigt få tillfällen där jag tror att det är någonting bra. Dagdrömmarna kan locka och pocka och leda oss in på den krokiga och farliga vägen där vi börjar jämföra våra liv med en påhittad drömtillvaro som aldrig kommer att bli verklighet.
 
Jag säger inte att man inte ska sträva, att man inte ska försöka skapa ett gott liv, men om vi ständigt drömmer om större, bättre, mer och ännu mer så ser vi till slut inte hur bra vi faktiskt har det.
 
 
Balans.
 
Det handlar alltid om balans.
 
Min egen erfarenhet – som naturligtvis inte är ett vetenskapligt bevis för någonting alls – säger mig dock att det finns ett samband mellan förmågan att leva i nuet, med öppna ögon och en accepterande, tillåtande attityd, och lycka.
 
Däremot vet jag inte om det är så att jag dagdrömmer mindre för att jag är lyckligare nu, eller att jag är lyckligare för att jag dagdrömmer mindre.
 

Living Like the One I Want to Be

 
 
 
For any longtime reader of this blog it’s no secret that I’ve been going through a lot of changes the last year.
 
While some of them have just brutally hit me in the head and happened, there are other changes that I’ve really had to struggle to achieve. I’m talking here about the hard work of creating long-lasting healthy habits and routines.
 
 
We all have different starting points, but for me it was about going to bed before the vampires and werewolves started crawling out their cages and caves, about eating before I was about to starve to death (because by then I was more likely to turn to junk food for salvation), about getting fresh air and daylight every day, and about loosing the pressure I had on myself and letting in some laziness into my life.
 
I feel I've come a long way, but I still struggle with some of them.
 
 
My current mantra is “Is this who I want to be?”. When I find myself by the computer passed bedtime, involved in meaningless things, I ask myself: Is this who I want to be? When I realize that I’ve once again ignored my need for rest and relaxation, I ask myself: Is this who I want to be?
 
If the answer is no, I know what I have to do.
 
That simple question has helped me so many times now to stay on track when I’ve been close to falling back into my old lifestyle. Although it doesn’t come easily, although I have to fight, I’m doing my best to live like the one I want to be.
 
 
You may call it a theater or even self-deception, but I believe that by doing so I will eventually be that one. Because change it’s not about thoughts and insights, it’s about actions. Behaviors. Habits and routines.
 
To change, we need to do things differently.
 
I’m not saying that it’s easy, I’m only saying that it’s possible.
 
 
 
 
 
För de av er som har följt med här på bloggen ett tag är det ingen hemlighet att jag har gått igenom en hel del förändringar det senaste året.
 
I vissa fall har jag inte haft något val – förändringarna har slagit mig hårt i huvudet och helt enkelt bara hänt – men andra har jag fått kämpa för att uppnå. Det är de där hälsosamma vanorna och rutinerna jag syftar på, de som ska vara livskraftiga även på lite längre sikt.
 
 
Alla har olika utgångspunkter, men för mig har det handlat om att gå och lägga mig innan vargarna ylar mot månen och tupparna hälsar solen välkommen, om att äta innan jag är jättehungrig, om att se till att få frisk luft och dagsljus varje dag och om att inte vara så hård mot mig själv, släppa in lite lättja i livet.
 
Jag tycker att jag har kommit ganska långt, men jag kämpar fortfarande med en del förändringar.
 
 
Mitt nuvarande mantra är “är det här den jag vill vara?”. När jag sitter där vid datorn, långt efter läggdags, intrasslad i någon meningslös nätsyssla, så frågar jag mig själv ”är det här den jag vill vara?”. När jag än en gång ignorerat mitt behov av vila och avkoppling frågar jag mig själv ”är det här den jag vill vara?”.
 
Om svaret på den frågan är nej så vet jag vad jag måste göra.
 
Den enkla frågan har hjälpt mig så många gånger att knuffa mig tillbaka på rätt spår när jag har varit nära att falla tillbaka in i min gamla livsstil. Även om det inte alltid kommer naturligt, även om jag måste kämpa, så gör jag mitt bästa för att leva som den jag vill vara.
 
 
Man kan kalla det för en slags teater om man vill, eller till och med självbedrägeri, men jag tror att genom att göra på det här sättet så kommer jag att nå mitt mål. För förändring handlar ju inte bara om tankar och insikter, det handlar om vårt agerande. Beteenden. Vanor och rutiner.
 
För att verkligen förändra, så måste vi göra saker annorlunda.
 
Jag påstår inte att det är lätt, men jag hävdar att det är möjligt.
 

What a Day for a Daydream...

 
Daydreams – can they help us reach our goals, or are they like a cage?
 
 
I realized that I’ve stopped daydreaming.
 
It’s not that I’ve lost my fantasy or my creativity. It’s not that I’ve lost my ability to set up goals. It’s just that I don’t daydream like I used to.
 
There was a time that I longed for quite moments all by myself where I could wish away and escape reality for an hour or two. I used to say that it was something I did instead of watching TV, and that it was something that made me happy. I thought it was a strength to be able to create magical moments inside my head, while my body was involved in something boring – like doing the dishes.
 
 
I’ve changed my mind.
 
Accepting reality and being able to observe the magic in everyday life and the seemingly dull and grey is a greater gift.
 
Still, visualizing success is seen as one of many methods to move towards a highflying goal.
 
Can daydreams help us reach our targets? Do you daydream?
 
 
 
 
 
Jag har slutat att dagdrömma.
 
Det är inte så att jag har förlorat min kreativitet, min fantasi eller min förmåga att sätta upp mål, jag har bara slutat att spela upp filmer i huvudet med mig själv i huvudrollen.
 
Det fanns en tid då jag längtade efter stilla stunder i min ensamhet där jag kunde fly verkligheten och försvinna in i en annan värld för en stund. Jag brukade säga att det var något jag gjorde istället för att titta på teve, och att det var något som gjorde mig lycklig. Jag tänkte att det var en styrka att kunna skapa magi i huvudet, medan kroppen var upptagen med något annat, tråkigt – som att diska.
 
 
Jag har ändrat mig.
 
Att acceptera verkligheten så som den är och att ha förmågan att uppmärksamma magin i vardagen och det synbart trista och grå är en större gåva.
 
Samtidigt sägs det att visualisera framgång är en metod bland många att närma sig ett högtflygande mål.
 
Kan dagdrömmar hjälpa oss att nå våra mål? Dagdrömmer du?
 
 
Ett inlägg från 2010 där jag försvarar dagdrömmen. Jag håller inte med om allt jag skrev där, men jag står för att jag tyckte så då och jag försvarar alla människors rätt – inklusive min egen – att ändra sig.
 

Om jag var hälsominister

 
Only in Swedish this time
 
Rösta på mig!
 
 
Om jag var hälsominister, då skulle jag aldrig jobba mer än åtta timmar om dagen. För att föregå med gott exempel.
 
Jag skulle hålla mina möten på nya och oväntade platser, ofta utomhus och ibland gåendes. Jag skulle promenera till plattan varje lunchrast och hålla gratis yogapass för alla som ville vara med.
 
Jag skulle slå mina påsar ihop med utbildningsministern och avskaffa läxor, för att lära människor redan från tidig ålder att inte ta med sig arbete hem utan låta fritiden vara just fritid. Jag skulle göra ett studiebesök till Tyskland och prata med arbetsmarknadsministern som vill skydda fritiden och förbjuda jobbmejl utanför arbetstid. Jag skulle samtidigt passa på att besöka Volkswagen, Daimler och SAP som redan tagit sådana initativ, utan lagstiftning.
 
Om jag var hälsominister skulle jag införa sex timmars arbetsdag, och själv gå ner i arbetstid.
 
Jag skulle se till att det var lika självklart att känna till hur vi vårdar vår hjärna, som hur vi vårdar vår kropp med mat och fysisk aktivitet.
 
Om jag var hälsominister skulle jag höja sjuksyrrornas löner. Jag skulle uppmuntra arbetslösa att vara en del av åldringsvården, som samtalspartner, högläsare och fikakompis, när personalens tid inte riktigt räcker till. Fast om jag var hälsominister, då skulle det finnas tillräckligt med personal för att hinna med att visa omtanke.
 
Om jag var hälsominister.
 
Men det är jag ju, i Queen of Kammebornias politiska dreamteam.
 

I Feel a Change Comin' On

 
 
 
Friends, I’ve been so tired the last weeks. I guess I’m not the only one who’s been trying to defeat the darkness, cope with the cold and fight the feeling that so much (too much) should be accomplished before Christmas.
 
Luckily, I could trace the first symptoms of change today, and I can’t really ignore the fact that it was only yesterday that I got back on the mat again after some weeks away from yoga, and two days since I started doing my mindfulness exercises again… My energy levels are slowly rising and I’m happier.
 
 
I’ve been reflecting on the feeling that there’s never enough time for all the things I want to do. I felt that way a year ago when I was working 12 hours or more each day, and I still feel the same way some days, even though I’m only working 25 percent of full time now…
 
Conclusion: it’s all in my head, and it’s a mindset that I have to change.
 
I guess I will always have more ideas than time or resources to fulfill them, and I have two options; stress out or accept it.
 
I’ve also noticed that when I slow down – do things slowly and engage in activities that I feel I really don’t have the time for, I actually feel I’ve got more time at hand. I don’t know how that works, but the faster I’m running, the less I have time for.
 
 
So, I’m trying to accept the fact that I will not be able to accomplish all the things on my to do list. There’ll be no Christmas cards this year. I won’t finish all the crafty projects I’ve set out to do. I will not try all the fancy Christmas recipes I’ve collected through the year.
 
But I will relax and I will enjoy these last days before Christmas.
 
 
 
Eating breakfast cuddled up on the couch. There's nothing better than a slow start of the day...
 
 
 
 
 
Jag har varit så trött de senaste veckorna. Jag är troligen inte den enda som har tampats med tröttheten, morrat över mörkret och kämpat med känslan att det är mycket (för mycket) som borde göras innan jul.
 
Tack och lov kunde jag skönja de första tecknen på förändring i dag, och jag kan inte ignorera det faktum att det var så sent som i går som jag äntligen rullade ut mattan igen efter några veckors uppehåll från yogan, och bara två dagar sedan jag började göra mina mindfulness-övningar igen… Energin är på väg tillbaka och jag är gladare.
 
 
Jag har reflekterat över känslan att aldrig riktigt ha tillräckligt med tid för allt jag vill göra. Så kände jag för ett år sedan när jag jobbade 12 timmar om dagen eller mer, och så känner jag fortfarande, trots att jag bara jobbar 25 procent just nu…
 
Slutsats: det sitter i huvudet, och det är min inställning jag måste försöka förändra.
 
Jag antar att jag alltid kommer att ha fler och mer idéer än tid och resurser att fullfölja dem, och jag har två alternativ; att känna mig stressad över eller acceptera det.
 
Jag har också märkt att när jag saktar ner – gör saker långsammare och gör sådant som jag egentligen inte tycker att jag har tid med, då känns det plötsligt som om jag har mer tid. Jag vet inte hur det hänger ihop, men ju snabbare jag springer, desto mindre hinner jag med.
 
 
Så jag gör mitt bästa för att acceptera det faktum att jag inte kommer att åstadkomma allt på min att göra-lista. Det blir inga julkort i år. Jag kommer inte att slutföra alla de pysselprojekt som jag påbörjat. Jag kommer inte att testa alla spännande julrecept som jag samlat på mig under året.
 
Men jag kommer att slappna av och njuta av den här tiden fram till jul.
 
 
 
Lighting candles in the morning makes me feel relaxed.
 

Thoughts on Goals (part 2)

 
 
 
This is not the first time I write about goals, but this one was too good to keep to myself. I dare to say that, since I didn’t come up with this idea myself…
 
I talked to a friend the other week, a friend with whom I share the experience of working (too) hard. We talked about goals, and she said she had started making emotional goals instead of performance goals.
 
 
Performance goals are the ones where we decide to reach a certain position within the company we’re working for, to make enough money to buy a big house and an expensive car, or to be the most popular blogger to ever set her foot on the Internet.
 
Emotional goals, however, are the ones where we strive to experience certain emotions in our lives, may they be specific or more vague.
 
For example: the feeling of walking up the aisle with the one we love. The feeling of looking into our child’s eyes for the first time. The feeling of lying on our back in the green grass, with the sun smiling at our face.
 
Of course, we have to achieve something to experience these feelings (meet the love of our lives, make a baby, have the time to relax…), but I believe that this change of mindset could make the whole difference.
 
I’m willing to try at least.
 
 

 
 
 
 
Det här är ju inte första gången jag skriver om mål, men det här var helt enkelt för bra för att jag skulle kunna hålla det för mig själv. Jag vågar säga det, eftersom jag inte kommit på den här idén själv…
 
Jag träffade en vän häromveckan, en vän som delar ungefär samma erfarenheter av att jobba (för) mycket. Vi pratade om mål, och hon berättade att hon har börjat sätta känslomål istället för prestationsmål.
 
 
Ett prestationsmål kan exempelvis vara att bestämma sig för att nå en särskild position på företaget där vi jobbar, att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett stort hus och en dyr bil eller att bli den populäraste bloggaren som någonsin satt sin fot på internet.
 
Känslomål däremot, är en strävan att uppleva vissa känslor under sin livstid, må de vara specifika eller mer vaga.
 
Till exempel: känslan av att gå upp för altargången tillsammans med den vi älskar. Känslan av att se in i vårt nyfödda barns ögon för första gången. Känslan av att ligga på rygg i gräset med solen som strålar mot oss.
 
Självklart behöver vi åstadkomma något för att få uppleva de här känslorna (träffa vårt livs kärlek, producera ett barn, ha tid att ta det lugnt…), men jag tror att den här lilla förändringen i sättet att se på mål kan göra hela skillnaden.
 
Jag är i alla fall beredd att pröva.
 

Thoughts on Listening to the Body

 
Hush, your body is trying to tell you something...
 
 
I don’t like the idea of separating body and brain, body and mind, body and soul. I believe that they are all so tightly interlinked, so dependent on each other, that treating them as separate entities is to fool ourselves.
 
Nevertheless, that’s exactly what I’m doing in this homage to the body and it’s ability to tell us the truth and guide us right.
 
I love my brain (I’m actually thinking of an homage post to the brain as well), but I believe it likes to play tricks on us from time to time.
 
The brain is the one telling us that other people’s opinions about us are important. The brain is the one telling us that a problem is critical and has to be taken care of right now (sometimes it does, but most of the time it doesn't). The brain is the one who sets our priorities (sometimes right, sometimes wrong). The brain is the one telling us to go on even though we would benefit from some rest. And sometimes, the brain screams so loud, so that we cannot hear the whispers from our body.
 
The body tells us what is good and bad, right and wrong, when to rest and when to be active. If we listen.
 
We can hear it in our heartbeats, in the breaths we are taking – are they deep or shallow, fast or slow? – in the butterfly swirling in our stomach, or in the swelling balloon in our chest.
 
Sometimes, all we need to do is sit down, take a deep breath and listen to our body. And let it guide us. So many answers are there, inside of us.
 
 

 
 
 
 
Jag tror egentligen inte på idén om att separera kropp från hjärna, kropp från själ. Jag tror att dessa är så hårt sammanlänkade, så beroende av varandra, att behandla dem som separata enheter är att lura oss själva.
 
Trots det, är det precis vad jag gör i den här hyllningen till kroppen och dess förmåga att berätta sanningen för oss och guida oss rätt.
 
Jag älskar min hjärna (jag funderar över ett hyllningsinlägg även till hjärnan), men jag tror att den tycker om att spela oss ett spratt då och då.
 
Det är hjärnan som säger till oss att andra människors åsikter om oss är viktiga. Det är hjärnan som inbillar oss att ett problem är kritiskt och måste hanteras nu på en gång (ibland är det så, oftast inte). Det är hjärnan som sätter våra prioriteringar (ibland rätt, ibland fel). Det är hjärnan som manar på när vi egentligen behöver vila. Och ibland skriker hjärnan så högt att vi inte kan höra viskningarna från vår kropp.
 
Kroppen talar om för oss vad som är bra och vad som är dåligt, vad som är rätt och vad som är fel och när aktivitet ska bytas mot vila. Om vi lyssnar.
 
Vi kan höra det i våra hjärtslag, i våra andetag – är de djupa eller grunda, snabba eller långsamma? – i fjärilen som fladdrar omkring i vår mage eller i den svällande ballongen i vår bröstkorg.
 
Ibland behöver vi helt enkelt bara sätta oss ner, ta ett djupt andetag och lyssna på vår kropp. Och låta den leda oss. Många av svaren finns där, inom oss.
 

Thoughts on Anger

 
 
 
Some of us yell, slam doors, smash plates and tell people to get lost. Others let it boil inside, like a stew, adding more and more ingredients over time, until it finally boils over.
 
Two extremes when it comes to anger management, yes, but I think most of us can relate to one of them.
 
I'm definitely the quiet type. The one who harbors her anger inside, stores it, recalls it, and dwells on in, until it overflows and hits the wrong person, or turns into a sour and bitter aftertaste.
 
 
I’ve had the privilege to see a therapist for the past seven months. It's one of the best things I’ve ever done, and one of the most valuable things she has taught me is to deal with anger and bitterness.
 
It’s easy to say, harder to do - but practice makes perfect!
 
 
The point is to decide whether to confront the person who made you angry or not. Should you decide upon confrontation, well, prepare yourself and just get it over with. However, should you decide to do nothing about it, let it go.
 
Don’t dwell on it. Don’t punish yourself by having a certain scene on replay inside your head. Don’t think about what you could have said, there and then. Let it go.
 
Let it go.
 
For the one only who suffers from the anger and bitterness stored inside of us, are we ourselves.
 
 

 
 
 
 
Vissa skriker, slår i dörrar, slänger tallrikar i golvet och ber folk att dra dit pepparn växer. Andra kokar inombords, en gryta som med tiden bara får fler och fler ingredienser tills den slutligen kokar över.
 
Två ytterligheter när det gäller att hantera ilska, ja, men jag tror att de flesta av oss har en dragning åt endera hållet.
 
Jag är definitivt den tysta. Den som håller ilskan inombords, lagrar, minns och ältar, tills den svämmar över och drabbar helt fel person, eller förvandlas till en sur och bitter karamell.
 
 
Jag har haft förmånen att gå hos en terapeut de senaste sju månaderna. Det är något av det bästa jag har gjort, och en av de mest värdefulla kunskaper hon har gett mig, det är förmågan att hantera ilska och bitterhet.
 
Det hela är enkelt att säga, svårare att göra – men övning ger färdighet!
 
 
Poängen är att bestämma sig för om man vill konfrontera den som gjort en arg eller inte. Bestämmer du dig för konfrontation – förbered dig för den och få det sedan överstökat. Men bestämmer du dig för att inte agera – släpp det.
 
Älta inte. Plåga inte dig själv med att spela upp situationen för ditt inre om och om igen. Fundera inte över vad du kunde ha sagt, där och då, om du bara varit lite snabbare i tanken. Släpp det.
 
Släpp det.
 
För den enda som lider av ilskan och bitterheten som lagras inom oss är ju vi själva.
 

Older posts