My 'One Year at Work' Anniversary

 
 
 
It’s been exactly a year now since I quit my full-time sick leave, caused by a fatigue depresseion, and returned to work. First at 25 percent, then 50 and now 75.
 
Each increase has led to a dip and a perceived decline, just as my doctor and therapist predicted. It’s natural and nothing to really pay attention to. Still, it isn’t easy.
 
The last increase to 75 percent has, for me, been the hardest one. After six weeks at this level I still haven’t landed in new routines.
 
 
I feel that I no longer have barely any time left for myself and all the things that I want to do. I realize that I not only seem but also am spoiled, but during the last one and a half years I have got used to letting things take time. I move at a much slower pace than before.
 
Without stress, I need to become more efficient. Create routines. Prioritize. Opt out. I can’t work 75 percent and still have a home so clean you could eat from the floors, work out, be social and devote myself to all my hobbies. That's how life is for most of us, but that doesn’t mean I like it.
 
 
The good thing about working this much is that it gives me a serious chance to change and refine my behavior patterns at work. Right now I'm working to:
  • curb my enthusiasm, I’m extremely easily inspired and I push myself until I complete a task, no matter the cost
  • reflect on what is reasonable, in terms of time and energy needed to perform a task and based on that decide if I should take it on or not (this includes me, finally, learning how to say no)
  • stay in my box , since I came back to work I’ve changed department and I have to make sure that I don’t fall back to old tasks, whether it's others or myself who think that I can take on such assignments as I still "know how to”
With this list I can easily remind myself during the working day and follow up before I go home. For me, change is exactly this hands-on nowadays.
 
 
So, one year after my full-time sick leave I have come a long way, but in some ways I feel like this is where the journey really begins.
 
 
What I wrote a year ago about going back to work
 
 
 
 
 
I dag är det på dagen ett år sedan jag avslutade min heltidssjukskrivning, till följd av en utmattningsdepression, och återvände till jobbet. Först på 25 procent, sedan 50 och nu 75.
 
Varje stegring har precis som läkare och terapeut förutsagt lett till en svacka och en upplevd tillbakagång. Det är naturligt och ingenting att egentligen fästa sig vid. Likväl är det jobbigt.
 
Att gå upp till 75 procent har för mig varit det största och tuffaste steget. Efter sex veckor på den här nivån har jag fortfarande inte kommit in i nya rutiner.
 
 
Jag inser att jag inte bara låter utan också är bortskämd, men jag upplever att jag knappt har någon tid över för mig och mina intressen längre. Under ett och ett halvt års tid har jag vant mig vid att saker får ta tid och jag håller ett betydligt lägre tempo än tidigare.
 
Utan att stressa så behöver jag blir mer effektiv. Skapa fungerande rutiner. Prioritera. Välja bort. Jag kan inte både jobba 75 procent, ha ett hem som är så rent att jag kan äta direkt från golvet, träna, vara social och ägna mig åt alla mina hobbies. Det är ju så livet är för de allra flesta av oss, men det betyder inte att jag tycker om det.
 
 
Det som har varit bra med att gå upp i tid är att jag nu på allvar har kunnat börja jobba med mina beteendemönster på arbetet. Just nu tränar jag på att
  • tygla min entusiasm, jag är extremt lättentusiasmerad, går igång på alla växlar och pushar mig själv tills jag genomfört mitt uppdrag, kosta vad det kosta vill
  • reflektera över vad som är rimligt, i form av tid och energi som går åt för att utföra en uppgift och utifrån det besluta om jag ska genomföra ett uppdrag eller inte (i detta ingår naturligtvis att lära mig att säga nej)
  • hålla mig inom min box, jag har sedan jag kom tillbaka till jobbet bytt avdelning och jag får passa mig för att inte trilla tillbaka till gamla arbetsuppgifter, oavsett om det är andra eller jag själv som tycker att jag kan ta på mig sådana uppdrag eftersom jag ”ändå kan”
Med den här punktlistan kan jag lätt påminna mig själv under arbetsdagen och följa upp innan jag ska gå hem. För mig är förändring precis så här konkret numera.
 
 
Så, ett år efter heltidssjukskrivningen har jag kommit en bra bit på väg, men på sätt och vis känns det som att det är här som den riktigt tuffa resan börjar.
 
 
Vad jag skrev för ett år sedan om att börja jobba igen
 



Comments
Posted by: Lissen

Tycker inte att du låter bortskämd, utan förstår att den här "resan" kostat mycket energi. Men så småningom att du fått insikter, hur du ska fördela dina intressen. Äta på golvet behöver ju inte prioriteras t.ex.

Att ha entusiasm är viktigt, förlora aldrig den. men så klart, lite får man ju tygla sig :-)

Mycket bra att du bytt avdelning på jobbet, nystart med andra arbetsuppgifter.

Åh vad vacker du är på bilden...................

Kram Lissen

Svar: Tack snälla :-) Ja, städningen kan jag dra ner på. Det är så bra nu när höstmörkret är över oss. Då släcker jag ner inomhus, tänder ljus, och vips så syns inte dammtussarna längre.
Jag har ett jobb framför mig att prioritera bland måsten och intressen... Men på något sätt ska det väl gå. Det måste det ju göra.

Kramar
Linn

2013-10-29 @ 21:19:11
URL: http://lissento.blogg.se
Posted by: Queen of Kammebornia

Du är inte bortskämd Linn, du är klok! Frågan är om det är meningen att vi ska vara så där hypereffektiva för att inte hinna känna efter, för att inte våga hoppa av i farten för då slår vi oss... Kram!!!

Svar: Nej, jag tycker ju inte att det är det... Meningen, alltså. Jag ser bara inte svaren på mina frågor just nu...
Linn

2013-10-30 @ 08:13:24
URL: http://queenofkammebornia.se
Posted by: Susanne

Modiga, fina Linn, önskar dig all lycka, välgång och harmoni i världen!kram

Svar: Tack! Detsamma till dig. Kramar!
Linn

2013-10-30 @ 13:01:25
Posted by: Mire

Jag tycker du ser så klokt på din vardag och att du har kunnat strukturera upp vad som verkligen är viktigt :)

2013-10-30 @ 22:24:44
URL: http://mirresyr.blogspot.com
Posted by: Ebba Molin

Klokt! Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, ta hand om dig!
kram

Svar: Ja, jag misstänker att jag inte är ensam om att kämpa för att få ihop vardagen. På något sätt ska det väl gå...
Kram
Linn

2013-10-30 @ 23:03:46
URL: http://molinebbas.blogg.se/
Posted by: Katarina

Jag tycker att du har kommit jättelångt och du är stark!
De säger att steget från 50-75 är väldigt tufft. Och det är tufft i några veckor, sedan vänjer man sig.
Kramar om och tänker på dig.

Svar: Tack. Jag hoppas att det ska kännas lättare snart, jag vet ju att det här är något jag bara ska ta mig igenom helt enkelt...
Kramar!
Linn

2013-11-06 @ 00:12:52
URL: http://brakat.blogg.se/
Posted by: Jenny Olofsson

Du är stark som kommit tillbaka så bra på 1 år! Det låter sunt det du skriver här. Att prioritera och veta själv vad du vill lägga tid på och inte är såå viktigt. Vare sig det handlar om jobbet eller privatlivet. Man får ut så mycket mer om man faktiskt sätter sig ner och funderar på vad man vill göra och hur man ska nå det.

Jag gör samma sak när jag jobbar eller ska planera något. Jag gör alltid to do listor, så att jag kan motivera mig själv att verkligen ta tid och göra det - vare sig det är ett lång eller kort siktigt mål. Jag hoppas att du finner tid till allt som du vill hinna med <3

Posted by: M

Jag känner lite samma sak. Sedan jag blev friskförklarad och börjat jobba igen har jag inte tid med någonting annat. I alla fall är det så det känns. Att orka göra någonting efter jobbet är fortfarande alltför påfrestande för att jag ska orka med det mer än någon gång i veckan.

Svar: Jag antar att det är så. Men det känns så trist. Lite som att jag fått en glimt av hur livet skulle kunna vara, med guldkant och allt, och sedan blivit av med det...
Linn

2013-11-07 @ 08:54:00
URL: http://amadangel.blogg.se
Posted by: Liv

Kloka du, bra att ha en checklista och plan.. men det måste man ju. Känner igen mig i det där med entusiasmen, den är bra på massor av plan men den kan ställa till det för en också... arbetar också med balans, även om jag inte gick in i väggen var det svindlande nära för en massa år sedan och sen dess har jag lärt mig mycket om mig själv, min balans och vad jag behöver.

Kramar

Svar: Entusiasmen är både min bästa vän och värsta fiende. Tillsammans med envisheten och tävlingsinstinkten. Har lyckats rätt bra med att arbeta bort de egenskaperna på jobbet, men de finns kvar i det privata och kopplat till mina hobbies och intressen. Det finns SÅ mycket jag vill göra. Gärna så bra jag någonsin kan och allra helst världsbäst :-)
Kram och VÄLKOMMEN hem! :-)
Linn

2013-11-24 @ 22:25:08
URL: http://adventure-life-vida.blogspot.com/

Comment here

Name:
Remember me

E-mail address:


URL/blog:


Comment:


Trackback