Trick or Treat?
”Trick or treat?”
When the doorbell had rung he had had to put down his whiskey on the rocks on the side table (glass against glass, a distinct, crystal clear sound with no echo), together with his reading glasses and the book he was just about to finish. Knees had cracked as he'd risen from his chair and forced his body to stand up straight. As he'd passed the music player he'd turned down the Wagner opera and cleared his throat.
He hadn’t talked to anyone since yesterday, when he’d asked the girl behind the counter at the tobacconist for a tin of McConnell’s. It was needless to say, but he needed to say something.
When he finally got to the door and opened it, there was a 3 feet tall monster staring back at him. Eyes covered with dark sunglasses, teeth long and pointy and a black cape over shoulders, actually just a hood jacket, a couple of sizes too large.
“Trick or treat?”
“Listen, young man… or woman? Are you a boy or a girl?”
“I’m a monster. Trick or treat?”
“Well, I’d like to see you perform the trick. What did you have in mind?”
The monster sucked in and bit its lower lip, forehead frowned under the hood, as if there was no trick prepared.
“Uhmm…. I’m gonna throw a spider at ya.”
“Oh my. Well, go ahead. Take your shot.”
The monster fumbled around and took out a black widow plastic replica from a pocket, aimed and threw. It hit his left knee and landed in front of his checkered slippers.
“Not good enough. You’ll have to practice for next year, ok?”
The monster nodded.
“And that costume, it’s not exactly scary. Let me show you something.”
He crouched down, put his hand over his right eye and took it out.
“See, you want to touch it?”
The monster stood quiet, paralyzed by the eye that was staring at him from the old man’s hand.
“And those fake fangs of yours, I've got something worse than that.”
He grabbed his upper jaw, took it out, and grinned.
“That’s one Halloween costume, or what do you say?”
The monster still didn’t say anything, but an engine was switched off somewhere near.
“What is taking you so long? Who are you talking to?”
The father of the monster walked up the gravel yard, startled when seeing the one-eyed, one-jawed man in the doorway.
“You let go of my kid or I’ll call the police. Come on Robbie, you know you shouldn’t talk to strangers.”
It was him who started it, he thought as he sat down in his chair and put the glass eye and dentures into place again, which could only partly fill the emptiness that was growing inside of him.
Happy Halloween friends!
Washi Tape Tealights
Decorate tealights with washi tape. It doesn't get much easier than this!
Thoughts on Doing Change
I claimed in my post yesterday that I have changed.
I really believe I have.
My thoughts on what’s important in life have changed, as have my thoughts on balance, on time and money, on the value of doing nothing, on goals, on limits, and on happiness. I can honestly say that my values have changed, or rather, that I have returned to the ones I used to have, before all this.
I view things differently and I interpret them differently. Changes have to start somewhere, and it’s usually in the mind, but for change to really happen, you have to do things differently. You have to act intentionally towards the change you want to see.
Making change is about going to bed before 11 PM, about eating breakfast, about taking the time to cuddle with the cat in the morning, about taking the bike instead of the car to the office (even if it’s freezing outside), and about going home when your work day is done (even if you haven’t completed all your tasks). At least, that’s what my changes are all about right now.
And I’m glad to say that today, I succeeded.
Change. It’s not just something you think or talk about. It’s something you do.
I want to thank you for all your sweet, kind, supportive and cheerful comments to the post where I told you that it was time for me to get back to work again. I've read them all and they mean so much to me!
Jag hävdade i gårdagens blogginlägg att jag har förändrats.
Jag tror verkligen att jag har det.
Mina tankar om vad som är viktigt i livet har förändrats, liksom mina tankar om balans, om tid och pengar, om värdet av att göra ingenting, om mål, om gränser och om lycka. Jag kan helt ärligt säga att mina värderingar har förändrats, eller kanske snarare, att jag har återvänt till de värderingar jag hade innan allt det här hände.
Jag ser saker på ett annorlunda sätt, och jag tolkar dem annorlunda. Förändringar måste börja någonstans, och det är i oftast i tankarna, men för att förändringar verkligen ska ske så måste vi göra annorlunda. Vi måste agera medvetet i riktning mot den förändring vi vill åstadkomma.
Förändring handlar om att gå och lägga sig före klockan elva, om att äta frukost, om att gosa med katten en stund på morgonen, om att cykla till jobbet istället för att ta bilen (även om det är iskallt ute) och om att lämna kontoret när arbetsdagen är slut (oavsett om att göra-listan är avbockad eller inte). Det är åtminstone vad mina förändringar handlar om just nu.
Och jag kan konstatera att i dag, i dag lyckades jag!
Förändring. Det är inte något vi bara tänker eller pratar oss till. Det är något vi gör.
Jag vill tacka för alla varma, vänliga, stöttande och peppande kommentarer till inlägget där jag berättade att det var dags för mig att börja jobba igen. Jag har läst dem alla och de betyder så mycket för mig!
Le Fabuleux Destin de Moi – Week 43
Tuesday: Breakfast at home again! My breakfast is what I miss the most when I'm away.
Tisdag: Frukost på hemmaplan igen! Frukosten är det jag saknar mest när jag är på resande fot.
Wednesday: Bought some flowers to brighten up my day.
Onsdag: Förgyllde dagen med nya krukväxter.
Thursday: Time to get organized! New calendar.
Torsdag: Dags att hålla ordning på datum och tider igen. Ny kalender, från Akademibokhandeln.
Friday: Whether it was snow or hail that came down on Thursday evening, it was still there Friday morning.
Fredag: Oavsett om det var snö eller hagel som föll under torsdagkvällen, så låg det kvar på fredag morgon.
Fredag: Oavsett om det var snö eller hagel som föll under torsdagkvällen, så låg det kvar på fredag morgon.
Saturday: Lunch at Mimmi's visthus (visthus=larder) with Josefine, my oldest friend.
Lördag: Lunch på Mimmis visthus i Norrköping med Josefine, min äldsta vän.
Sunday: Putting on the winter tires.
Söndag: Dags för vinterdäck.
It's Time
It’s time. Tomorrow, I’m going back to work again after seven months of sick leave.
It’s time to put my newly acquired insights into practice and try out my theories on work life balance. It’s time to build a platform, solid enough to keep me standing even through the shaky times.
Tomorrow morning, I will put on my shoes, open the door and walk out into the world again. I guess that it will be pretty much the same, but I have changed.
I have changed.
Det har blivit dags. I morgon börjar jag jobba (eller arbetsträna, som det heter) igen efter sju månaders sjukskrivning.
Det är nu jag ska praktisera mina nyvunna insikter och testa teorierna kring ett liv i balans. Det är nu jag ska försöka bygga en väg som håller att gå på.
Så i morgon bitti tar jag på mig skorna, öppnar dörren och går ut i världen igen. Jag misstänker att den kommer att se ungefär likadan ut, men jag är annorlunda.
Jag är annorlunda.
DIY Leaf Stamp Stationery
Having pen pals again is a dream come true! I love everything about it, from the letter writing to the waiting, waiting and waiting… and then! Receiving a longed for answer.
What usually happens is that I struggle all day long to resist the urge to tear the envelope open straight away, and then, in the evening, I cozy up in the sofa with a cup of tea, reading my letter. You know, instead of watching TV.
It’s also a great way to satiate the creative hunger. Making your own stationery is so much fun!
Here’s the most recent one, with leaf stamps. It’s a technique I learned from Delighted Momma.
How to:
All you need is paper for the stationery, leaves, paper towel and a hammer. Put the leaf on the stationery and the paper towel on top. Hammer until the green color start to soak thought the paper towel.
I made a few attempts with autumn leaves, but most of them were to dry. You want a ‘juicy’ leaf for the best result.
In a minute or so I'm off to our neighbor town to meet with an old friend. I'm looking forward to a lot of girl talk :-)
I wish you a peaceful and happy Saturday!
Jag har nyligen börjat brevväxla (i vuxen ålder!) och det är lite av en dröm som går i uppfyllelse. Jag älskar varje liten del av det. Att skriva brevet. Att gå i väntans tider och förväntansfullt vittja brevlådan och endera dagen upptäcka att det ligger ett brev där. Ett handskrivet, vackert brev, bara till mig.
Oftast motstår jag frestelsen att slita upp kuvertet omedelbart. Istället väntar jag till kvällen, kryper upp i soffan med en kopp te och mitt brev, och sedan läser jag. Istället för att titta på teve.
Det är också ett ypperligt sätt att stilla den kreativa hungern. Att göra sitt eget brevpapper är hur roligt som helst.
Här är det senaste, med stämplar av löv. Det här snappade jag upp hos Delighted Momma.
Så här går det till:
Allt som behövs är pappret som ska bli ditt brevpapper, några löv, hushållspapper och en hammare. Lägg lövet på brevpappret och hushållspapper högst upp. Hamra försiktigt tills du ser att det gröna börjar ”blöda igenom” hushållspappret.
Jag gjorde några försök med höstlöv, men de flesta var för torra. Ett saftigt löv ger bäst resultat.
Om en minut eller två åker jag till grannstaden för att träffa en gammal vän. Ser fram emot en massa tjejsnack :-)
Önskar dig en superduperlördag!
Shopping in Paris
I can't get enough of old postcards.
Jag får aldrig nog av gamla vykort.
Jag får aldrig nog av gamla vykort.
I don’t go to Paris for the shopping. Spending time in a department store would be a real waste, there’s simply too many beautiful sceneries and too much inspiration to soak up outside.
However, there are some smaller, specialized boutiques that I find it hard to stay away from, and some really amazing flea markets.
Shopping in Paris, for me, is all about old postcards, old French magazines (from the 50’s or earlier), tea, chocolate, soap and scented candles.
Here’s what I bought this time!
Jag åker inte till Paris för att shoppa. Att spendera sin tid på de stora varuhusen känns rätt korkat när det finns så mycket vackert att titta på utomhus och så mycket inspiration att fyllas med.
Men visst, det finns en del små, specialiserade butiker som det är svårt att hålla sig från och några riktigt bra loppmarknader.
Shopping i Paris handlar, för mig, om gamla vykort, gamla franska magasin (från 50-talet eller tidigare), te, choklad, tvål och doftljus.
Det här fick följa med hem den här gången!
Matchboxes from the 60's.
Tändsticksaskar från 60-talet. Den vänstra bor nu hos Queen of Kammebornia och den högra hos Piccolacasa, två fina vänner i den här underbara bloggvärlden. Jag fastnade direkt för motiven och tyckte att det passade dem.
I think this is an old ad of some kind, but I used it as a postcard for a friend.
Det här är egentligen någon slags reklam tror jag, men jag använde det som ett vykort till en vän.
I bought two cute stamps.
Jag köpte två söta stämplar.
Jag köpte två söta stämplar.
I had to stop myself from squeaking when I found the lady at the flea market selling 'old papers', i.e. anything from old stationeries from French ministries to old Metro tickets.
Jag fick hålla för munnen för att inte skrika rakt ut när jag hittade damen på loppisen som sålde "gamla papper", det vill säga allt från gammalt brevpapper från franska ministerier till gamla metro-biljetter.
More examples of 'old paper'.
Fler exempel på "gamla papper".
Everything is from the flea market at Porte de Vanves, open every Saturday and Sunday, 7 AM-2 PM.
Just Read: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Only in Swedish this time! (A review of a Swedish novel, only published in Swedish.)
Författare: Lina Wolff (1973-)
Boktitel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Utgivningsår: 2012
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 4/5
Boktitel: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Utgivningsår: 2012
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 4/5
Att kategorisera, malla in och sammanfatta den här boken är inte lätt. Det är en berättelse uppbyggd av en mängd mindre berättelser som tillsammans bildar en helhet, och det är ibland oklart exakt var gränsen mellan fantasi och verklighet går. Längtan efter att passa in och höra till finns där som ett ständigt återkommande tema, liksom feminismen, men vad kan jag säga om handlingen?
Den kretsar kring Alba Cambó, den cancersjuka excentriska författaren som flyttar in i lägenheten under Araceli. Araceli, som är vårt berättarjag, har fått i uppdrag att skriva om Alba och hennes liv, men då hon egentligen inte vet särskilt mycket om henne berättas historien om Alba genom ett antal personer som kommit i kontakt med den mystiska författaren. På så sätt läggs bitarna i Alba-pusslet slutligen samman, samtidigt som läsaren får aptitretande munsbitar av fascinerande livsöden.
Det handlar om Alba, men det handlar också om alla de andra personer vi möter. Wolff värjer sig inte för ämnen som sex, död, alkoholism, ensamhet, otrohet eller utsatthet. Det är naket och rått, skruvat, absurt och surrealistiskt och på en och samma gång fullständigt trovärdigt.
Jag tröttnar aldrig på att med ordens hjälp träda in i alternativa världar som är så där på gränsen, på den hårfina gränsen mellan på riktigt och på låtsas, där det fullständigt osannlika görs sannolikt. Den här romanen gör mig inte besviken.
När vi nu ändå pratar böcker. Jag har också hunnit med att läsa två av Kerstin Ekman, Pukehornet och Urminnes tecken.
Pukehornet skulle jag beskriva som en psykologisk thriller med en huvudperson som snärjer in sig i allt mer komplicerade livslögner och tar till allt mer desperata grepp för att upprätthålla fasaden. En kuslig, obehaglig känsla följer mig genom hela läsningen och jag vill flera gånger gripa in, styra upp, och tala om för karaktärerna vad de ska göra för att rätta till sin situation. En mycket läsvärd roman som får betyget 4 av 5.
Urminnes tecken är en rätt underlig bok. Jag gillar underliga böcker, men den här griper inte tag i mig. Romanen utspelar sig i skogen och på fjället i vad som jag uppfattar som nutid, men huvudpersonerna är inga personer. De är i alla fall inga människor. Istället skildras ett samhälle bestående av oknytt och småfolk. Det är ett samhälle som på många sätt är likt vårt eget, med känslor och konflikter, om än i miniatyrformat och helt i avsaknad av monderniteter. Jag tror att om Ekman närmare hade beskrivit vilken typ av varelser vi hade att göra med, hur de såg ut till exempel, så hade det varit lättare att relatera till dem.
Ibland är det svårt att betygsätta böcker. Jag borde egentligen sluta med det. Min läsupplevelse av Urminnes tecken är inte värd mer än en 2:a, men boken är naturligtvis välskriven och får därför en 3:a.
Paris in October
The Louvre by night. We stopped here during our Fat Tire Night Bike Tour, which I can really recommend by the way.
I’m still sort of overflowing with excitement and sweet memories of our recent trip to Paris, it’s like a huge ball of twine inside my head which I can’t seem to find neither the beginning nor the end of. So, where should I start?
Well, first of all, it was heavenly to get away for a few of days and spend so much time together, although we aren’t complete as a couple without our little kitty. One of the happiest moments was actually when we found a cute kitten outside of Grand Palais to play around with for a little while. I’m a crazy cat lady, yes, but I’ve been lucky to team up with a crazy cat lad…
Hiding from the rain and eating a quiche. You can have a great budget lunch in Paris by simply visiting a boulangerie and grab a quiche, a pizza slice, a croissant or a sandwich to go.
Since we’ve been to Paris quite a lot we’re not spending too much time around the big monuments and touristy places. Our focus lies more on finding the perfect coffee (Peter), the best place to buy old French magazines and postcards (me), and quite streets with hidden gems (both of us).
The flea market at Porte de Vanves. No, I didn't buy this wild boar's head.
Although in Paris, I still prefer Italian food most of the time...
On a short stop with the night bike tour.
View from our hotel room. Despite the view, I wouldn't recommend this place.
When you've done the Louvre and the other gigantic museums... This photography museum is well worth a visit!
Peter had a great cappuccino at Ten Belles, a place where the barista's of Paris are said to go.
If I lived in Paris, I would definitely have a cool Peugeot bike such as this.
Wall painting facing my favorite crêperie. First, I have a galette with cheese, tomato, mushroom and potato. Then, I treat myself a crêpe with butter and sugar, along with a dry cider.
We went to Parc des Buttes Chaumont for the first time. It's not like anything else seen in Paris.
Walking in Parc des Buttes Chaumont. It was a great, sunny day!
Sunday brunch at Soya, our new favorite restaurant.
We did a lot of bicycling. There are rental bikes in basically every corner and it's easier than I imagined to get around at least decently safe. I would say that this is the best way to explore the city.
Typical French breakfast with coffe/tea, baguette and croissant. Oh, those croissants....
Typical French breakfast with coffe/tea, baguette and croissant. Oh, those croissants....
I've posted this picture before, but in some way it summarizes what I love most about Paris. It's the colors. White, grey, light blue and a touch of apricot. All very soft and exquisite.
Cosmic Monday – Considerate Children's Clothing
Cosmic Monday is an independent, small-scale business making children’s clothing of re-used fabrics, many of them with a cool, retro 70’s vibe.
I bought this dress (once a curtain) for my goddaughter, and I was more than happy when I received the parcel. The delivery was on time and the dress was professionally made. You can tell when someone has an eye for details and put their heart in what they're doing.
Cosmic Monday tillverkar och säljer barnkläder, småskaligt och miljövänligt. Precis en sådan verksamhet som jag gärna uppmärksammar och stödjer.
Som kund väljer du en modell, en storlek och ett tyg, och så sys plagget upp för dig. Tygerna, varav många har en skön retrokänsla, är återanvända. Den här klänningen var till exempel en panelgardin i Malmö i sitt tidigare liv.
Jag köpte klänningen till min guddotter, och jag är mer än nöjd. Leveransen skedde som utlovat och klänningen är verkligen proffsigt gjord. Det syns när någon har öga för detaljer och har lagt ner omtanke och omsorg i sitt arbete.
Home Again
View over Paris from Montmartre.
I haven't been completely honest. I haven't lied to you, but I haven't told you the whole truth either.
We've spent the last five days in Paris, but no matter how much I would have loved to blog about the trip while actually on it, rule no 1 in the Internet world is to never ever tell when your house is empty (even though we have neighbors keeping an eye on it and an alarm system).
We came home late last night and I have hundreds of photos to go through. I've been to Paris many times, but I still have a lot left to explore and I discovered a couple of new favorites this time as well.
I'll tell you more about the trip when I've edited a few more pictures. For now, I'm just happy to be home again, filled with sweet memories and more in love with Paris than ever before.
Thoughts on Switching Off
I don’t want you thinking that I’m the retrogressive type. I’m all for new technology and I’m embracing social media with open arms. Hey, anything that makes us connect and share what’s on our mind must be good, right?
But in March this year I took the decision to press the switch off button on my iPhone and replace it with an old fashioned, super ugly, mega boring Sony Ericsson phone. Since then, I’ve only switched on the iPhone when in desperate need of Internet connection in remote places.
Just as much as I loved my iPhone when I got it, I’m enjoying my life without it now. It has all got to do with being present, here and now.
With a smart phone, you’re always connected. Always online. Sure, you can switch it off, but honestly, how often do you really do that? I was the kind of girl who filled every interspace of my time and life with my smart phone.
There was Facebook and there was Twitter. There was WordFeud and there were blogs. There were news sites and e-mails. Checking the weather and whether the bus would be on time or not.
30 seconds behind a traffic light was enough for me to pick up the phone.
What you’re actually doing, is constantly giving your brain a lot of new material to process. You’re shutting out the real world, you know, the one that is going on right here, right now, right next to you. You’re shutting out other people, the ones that are physically close to you, may it be someone you love or the guy who’s driving the bus you’re getting on (he would sure love a smile from you!).
And, you’re missing out on a perfect opportunity to relax in the moment. Taking a few deep breaths and just noticing what’s going on inside of you, and maybe notice the world around you. You might find that the sun is shining, that the birds are singing and that the bus driver is smiling back at you.
I’m not proclaiming a war against the Internet or social media. I’m in love with this whole blogging thing, so how could I? But I’m dedicating a certain time and a certain place for it. If you can handle your smart phone – congratulations! I couldn’t. It was just too much fun.
Jag vill verkligen inte framstå som en bakåtsträvande tråkmåns. Jag älskar ny teknik och allt vad sociala medier heter. Allt som hjälper oss att hålla kontakten och dela med oss av våra liv måste vara nåt bra, eller hur?
I mars i år tog jag trots det beslutet att stänga av min iPhone och ersätta den med en supergammal, jätteful och megatråkig Sony Ericsson-telefon. Sedan dess har jag bara satt på min iPhone i enstaka fall, när jag varit i desperat behov av Internet-anslutning.
Lika mycket som jag älskade min iPhone när jag fick den, njuter jag nu av livet utan den. Det handlar om närvaro i verkliga livet. Med en smart phone är du alltid ansluten. Alltid online. Visst, du kan stänga av den, men ärligt talat, hur ofta du gör du verkligen det? Jag fyllde varje mellanrum i tiden med min iPhone.
Det var Facebook och det var Twitter. Det var WordFeud och det var bloggar. Det var nyheter och e-post. En titt på vädret och om bussen skulle komma i tid eller inte.
30 sekunder bakom ett trafikljus var tillräckligt för att jag skulle plocka upp telefonen.
Vad du gör, är att du konstant ger hjärnan nya intryck att bearbeta. Du stänger ute den verkliga världen, du vet, den där som pågår här och nu, alldeles intill dig. Du stänger ute andra människor, de som är fysiskt närvarande, oavsett om det är vänner och familj eller busschauffören (han skulle säkert bli jätteglad om du gav honom ett leende!).
Du går också miste om ett gyllene tillfälle att koppla av i ögonblicket, att ta några djupa andetag och bara registrera vad som pågår inom dig, kanske också registrera vad som sker runt omkring dig. Kanske upptäcker du att solen skiner, att fåglarna sjunger och att busschauffören ler tillbaka mot dig.
Jag tänker inte dra ut i krig mot Internet eller sociala medier, hur skulle jag kunna gör det? Jag älskar ju hela den här bloggvärlden. Men jag avsätter en särskild tid och särskild plats för det. Om du kan hantera din smart phone - grattis! Jag kunde det inte. Den var helt enkelt alldeles för rolig.
Nice to See Me Again!
It hit me that I still listen to the same type of music as I did when I was a teenager. And then I realized that I still enjoy the same type of movies. I’m reading the same type of books, or even re-reading some that I read when I was 16. I still like to wear black and I still want to be a writer when I grow up. Paris is still the city of my dreams.
What has also become clear to me is that lately, I’ve been very intense – obsessed if you want to – by all these books and films and dreams. There has been times when I’ve asked myself if nothing at all has happened during these years.
I guess the answer is that too much has happened. This is simply a case of me trying to find me again, she who was lost during the years of all work and no play, the terrible years when I ignored important parts of myself because in the grown up life, there wasn’t any time for silly dreams and playing around.
And now, when I’ve found her again, it’s only natural that I am a little obsessed.
It’s like my friend Kajsa said to me: of course you’re happy to see someone that you haven’t met in a very long time, and of course you’ve got a lot of catching up to do.
So, I’m saying to myself: I’m so happy to see you again. Let’s wear a black beret, go to our favorite café that never plays anything but Chet Baker, share a cup of tea and discuss the Bauhaus style. And when they close, let’s go to my place and watch a French movie, while drinking red wine and dreaming of all the great things that still are yet to come. We’ve got so much to talk about!
Det slog mig att jag fortfarande lyssnar på samma slags musik som jag gjorde när jag var tonåring. Sedan insåg jag att jag fortfarande gillar samma slags filmer. Jag läser samma slags böcker, till och med läser om sådana som jag läste när jag var 16. Jag tycker fortfarande om att klä mig i svart och jag vill fortfarande bli författare när jag blir stor. Paris är fortfarande mina drömmars stad.
Det har också blivit tydligt för mig att jag har varit väldigt intensiv, smått besatt, den senaste tiden, av alla dessa böcker och filmer och drömmar. Det har varit stunder då jag har frågat mig själv om ingenting alls har hänt under de här åren.
Jag gissar att svaret på den frågan är att det är för mycket som har hänt. Det här handlar helt enkelt om hur jag försöker hitta mig igen, hon som jag tappade bort under de där åren med jobb, jobb och jobb, de fruktansvärda åren då jag stängde dörren till viktiga delar av mig själv eftersom det inte fanns tid för fåniga drömmar och trams i vuxenlivet.
Och nu, när jag har hittat henne igen, är det bara naturligt att jag är lite besatt.
Som min kloka vän Kajsa sa till mig: självklart blir du glad när du äntligen träffar någon som du inte sett på så lång tid, och självklart har ni massor att ta igen.
Så, jag säger till mig själv: Kul att se dig igen! Låt oss sätta en svart basker på huvudet, gå till vårt favoritcafé som aldrig spelar något annat än Chet Baker, dela på en kopp te och diskutera Bahaus-skolan. Och när de stänger åker vi hem till mig och tittar på en fransk film, dricker rödvin och drömmer om allt det storslagna som fortfarande ligger framför oss. Vi har så mycket att prata om!
Object of Delight #6
This necklace makes me think of endless stretches of marsh. Gnarly birches. Caribous and fresh mountain streams, jumping and singing for joy. It makes me think of the sun, turning snow into water, and the cold, barren North wakening to life again. It makes me think of the season when earth is moving into a more favoreable position, chasing away the constant darkness and replacing it with 24 hours of light.
This necklace makes me think of Sweden.
Det här halsbandet får mig att tänka på milslånga myrar. Knotiga björkar. Renar och kvillrande fjällbäckar. Det får mig att tänka på solen, och hur hon förvandlar snö till vatten och får vår kalla, karga nord att vakna till liv igen. Det får mig att tänka på den tid på året då jorden ställer sig i en mer fördelaktig position, jagar iväg mörkret och ersätter det med midnattssol.
Det här halsbandet får mig att tänka på Sverige.
Tomato Soup with Lime and Celery
I met Hanna and Hanna at college. We spent three years together, struggling and laughing through lectures and group projects. It was one of the Hannas that gave me this recipe for a simple tomato soup with lime and celery.
Soup is really a cost effective meal, so I made it several times during my years as a student. Then I sort of forgot about it, until the other day, when my taste buds suddenly reminded me…
Here’s how to!
Tomato soup with lime and celery
Enough for a light lunch for two
Tomato puree (I used a can of 390 grams/around 14 oz)
1.3 cups of water
2 celery stalks, sliced
1 lime, peel and juice
1 vegetable stock cube
A pinch of salt, a pinch of sugar and some freshly ground pepper
Add all the ingredients to a pot. Boil for around 5 minutes. You’re done!
Garnish with celery leaves, add some mozzarella and serve with bread.
Jag träffade Hanna och Hanna på universitetet. Vi tillbringade tre år tillsammans och tragglade och skrattade oss igenom föreläsningar och grupparbeten. Det var en av Hannorna som gav mig det här receptet på en enkel tomatsoppa med lime och selleri.
Soppa är verkligen kostnadseffektiv mat, så den här gjorde jag många gånger under studietiden. Sen glömde jag bort den, ända tills häromdagen då mina smaklökar påminde mig igen…
Tomatsoppa med lime och selleri
Räcker till en lättlunch för två
Passerade tomater (jag använde en förpackning på 390 gram)
3 dl vatten
2 selleristjälkar, skivade
1 lime, skalet (rivet) och juicen
1 vegetarisk buljongtärning
En nypa salt, en nypa socker och lite färskmalen peppar
Lägg alla ingredienserna i en kastrull. Koka i ungefär 5 minuter. Klart!
Garnera med selleriblad, lägg i några mozzarella-bollar och servera med bröd.
Puppy Love - Handmade Cuddly Toys
Meet The Puppies, engaged in a lively discussion. I guess they're talking about their future, as they were separated soon after this picture was taken. Left puppy is now the property of Charlie and right puppy belongs to Othilia, my goddaughter (Yes! I was asked to be a godmother, isn't that the coolest!?).
I admit: I'm super proud of these puppies. Because I made them! All by myself. And although it took me quite some time (actually around five hours per puppy...), it was so much easier than I thought it would be.
They are made from a pattern I bought ages ago. I allowed myself some freedom - like changing the fabrics and adding a little bell inside.
I hope they will be loved by their new owners.
Säg hej till hundarna, mitt inne i en livlig diskussion. Troligtvis pratar de om framtiden, eftersom att de strax efter att den här bilden togs skulle skiljas åt. Den vänstra vovven tillhör nu Charlie medan den högra finns hos Othilia, min guddotter (ja, jag har fått äran att bli gudmor - det är stort!).
Jag erkänner: Jag är superstolt över de här hundarna. För det är jag som har gjort dem! Alldeles själv. Trots att det tog sina modiga timmar (fem, närmare bestämt), så var det ändå mycket enklare än jag trodde att det skulle vara.
Jag använde mig av en materialsats från Panduro som jag köpte för flera år sedan, men bytte ut tyger och sydde även in en liten bjällra.
Jag hoppas att deras nya ägare kommer att ge dem mycket kärlek.
Fall Decor
I brought home a couple of cute decoration pumpkins (or is this what you call 'winter squash' in English? Here in Sweden, they're sold as 'dekorationspumpor') and paired them with some bright yellow maple leaves, chestnuts, rose hip and snowberry. I've actually never decorated for fall before, but I like the idea of having at least one corner of my home dedicated to the season, and I absolutely love the warm colors.
I also made a candle holder of a jar filled with acorns. Keep an eye on this one though, and make sure to put out the candle before it burns down too low.
Thoughts on Balance
On my weekly ”Thoughts on” posts there’s one recurring comment, from one recurrent visitor; my dear blog sister Christin from Piccolacasa.
“What about balance?”, she asks.
Yeah. What about balance?
We Swedes often take great pride in being a quiet and balanced people. A little bit of this and a little bit of that. A little bit of hot and a little bit of cold, and then, when nothing sticks out, we think everything is just perfect.
Looking back at these posts I realize I may seem as a person without any grey zones, without the ability to be a little bit of both; a little bit goal oriented, a little bit relaxed. And I guess that to some extent, it’s true.
For long, my motto was less is bore, more is more. I used to say that if you should do something, you should do it really, really well, wholeheartedly and without compromises.
But now, deep in my heart, balance is what I’m looking for. I just haven’t decided whether balance is standing still in the middle, in between, or if balance is standing with one foot on each side of the teeter, sometimes putting my weight to the right, sometimes to the left, swinging a little back and forth.
Mina “Thoughts on…”-inlägg får ofta en återkommande kommentar, från en återkommande besökare; min fina bloggsyster Christin från Piccolacasa.
“Vad tror du om balans?”, frågar hon.
Ja. Vad tror jag egentligen om balans?
Vi svenskar berömmer ju gärna oss själva för vårt lilla ord lagom. Lite av ditten och lite av datten. Lite varmt och lite kallt, och då, när ingenting sticker ut, då tycker vi att allt är alldeles perfekt.
När jag tittar tillbaka på mina inlägg så inser jag att det kan verka som att jag är en person utan gråzoner, utan förmågan att vara lite av varje; lite målinriktad och lite avslappnad. I viss utsträckning kan det kanske stämma.
Mitt motto var länge less is bore, more is more. Jag brukade säga att om man skulle göra något, då skulle man göra det riktigt, riktigt bra, helhjärtat och utan kompromisser.
Men nu, om jag verkligen är ärlig, så är balansen och lagomheten precis vad jag eftersöker. Jag har bara inte bestämt mig för om balans är att stå stilla i mitten, mitt emellan, eller om balans är att stå med en fot på vardera sida om gungbrädan och ibland lägga vikten på höger fot, ibland på vänster, och gunga lite fram och tillbaka.
Le Fabuleux Destin de Moi – Week 41
Monday: On our way down from Fulufjället National Park.
Måndag: På väg ner från Fulufjället.
Tuesday: Sent my first letter in the Lovely Letters letter exchange.
Tisdag: Skickade mitt första brev i Lovely Letters, en slags tillfällig brevväxlingsklubb.
Wednesday: Thinking it's time to let go of the pansies now.
Onsdag: Tänker att det är dags att släppa taget om de tappra penséerna nu.
Thursday: Received the first letter from my new German pen friend Astrid. I just love getting real mail!
Torsdag: Fick första brevet från min nya tyska brevvän, Astrid. Jag bara älskar att få riktiga brev!
Friday: Spent some time at my favorite café and came up with this story.
Fredag: Satt på favoritfiket och skrev en liten stund.
Saturday: A small glass of cloudberry liqueur engilded a cozy evening at home.
Lördag: Ett litet glas hjortronlikör förgyllde en mysig hemmakväll.
Lördag: Ett litet glas hjortronlikör förgyllde en mysig hemmakväll.
Sunday: Is there a fire outside? Has the lawn turned into gold? No, it's just the autumn leaves...
Söndag: Brinner det ute? Har gräsmattan förvandlats till guld? Nej, det är bara höstlöven...
A Chance Not Taken
Yesterday, between to appointments, I popped into my favorite café for a quick cup of tea and a sandwich to keep me going for the rest of the day.
I'd just taken my first sip from the thick walled china that really keep hot beverages hot, when a young woman came up to me.
"So, you are Nadia?” she assumed rather than asked.
I smiled.
"No, I’m not. Sorry."
She smiled back at me and turned away to keep looking for Nadia. The second after I though: what if?
What if I'd said:
"Yes, and you are…?", forcing her to tell me her name.
"Sara", she would say, because she was obviously a Sara, I could tell from her long, blonde hair and few extra pounds that only made her look healthy.
"I've already ordered,” I would say. “Sorry, but I was so hungry. Why don't you sit down, and I'll get you something."
I would move my coat and handbag and make some space on the table.
"Coffee, tea? Something to eat?"
"Coffee", she would say, because she was obviously a coffee person, I could tell from her slightly yellowish teeth and the first, barely noticeable, wrinkles around her eyes. "But nothing to eat, I had some on the train."
Then I would say that it was so nice to finally see her, and she would agree. I would ask her if the train ride was pleasant, and she would say it was, because she was obviously a positive person, I could tell from her warm smile and mustard colored top.
"So", she would say. "How do you feel about all this?"
And I would not be quite sure what an appropriate answer would be. What was it that I was supposed to feel something about?
"Well, you know…", I would start. Pause. "Sometimes I find it hard to find the right words."
"Don't worry", she would say, and unexpectedly put her hand on my arm, because she was obviously a person that didn't want others to feel insecure, I could tell from the way she tilted her head slightly to the side and leaned forward.
"I'm just so happy to be here."
Then we would focus on our coffees and teas for a while, and I would notice another young woman entering the café, looking around as if she was expecting to meet someone here, most likely someone she hadn't met before, because she looked kind of lost, I could tell by the way her eyes wandered and how she licked her thin lips.
"So, Nadia", Sara would say, and the real Nadia would turn her head towards us upon hearing her name, only to turn away again upon realizing that my name was Nadia as well, thinking that wasn't this a strange coincidence.
She would sit down to wait for Sara. Look at her watch. Take out her cell phone. Her cell phone.
"I'm sorry, Sara", I would say. "I have to leave. Now."
"But what…"
I would put on my coat.
"I can't explain. You know, sometimes I find it hard to find the right words. Just know that I'm sorry and that it's got nothing to do with you, ok?"
She would look puzzled, disappointed, but she would say that it was ok, because she was obviously a person that wanted others to feel ok, I could tell by the way she hold back her questions and looked straight at me.
The moment I opened the door, I would hear her cell phone ring and upon passing the large windows outside of the café, I would see Sara’s and the real Nadia’s eyes meet across the room.
I går, i en lucka mellan två åtaganden, kilade jag in på mitt favoritcafé för en kopp te och en smörgås för att ta mig igenom resten av dagen.
Jag hade just tagit den första slurken från den tjockväggiga koppen som verkligen håller varma drycker varma, när en ung kvinna kom fram till mig.
—Du måste vara Nadja, påstod hon snarare än frågade.
Jag log.
—Tyvärr.
Hon besvarade mitt leende och vände sig om för att leta vidare. Sekunden efter slog det mig: tänk om?
Tänk om jag hade sagt:
— Ja, och du måste vara..., och därigenom tvingat henne att säga sitt namn.
— Sara, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en Sara. Det syntes på det blonda håret och de få extrakilon som bara fick henne att se frisk ut.
—Jag har redan beställt, skulle jag säga. Jag är ledsen, men jag var så hungrig. Sätt dig så fixar jag nåt till dig.
Jag skulle flytta min jacka och handväska och göra plats på bordet.
—Kaffe, te? Nåt att äta?
—Kaffe, skulle hon säga, eftersom hon alldeles uppenbart var en kaffeperson. Det syntes på hennes svagt gulaktiga tänder och de första, knappt märkbara, rynkorna runt ögonen.
—Men det räcker med kaffe. Jag åt på tåget.
Sen skulle jag säga att det var så kul att äntligen få träffa henne, och hon skulle säga: "detsamma". Jag skulle fråga henne om tågresan hade gått bra, och hon skulle säga att det hade den gjort, eftersom hon alldeles uppenbart var en positiv person. Det syntes på hennes varma leende och senapsfärgade tröja.
—Så, skulle hon säga, hur känner du nu, inför allt det här?
Och jag skulle inte vara helt säker på vad ett lämpligt svar skulle kunna vara. Vad var det jag skulle känna något inför?
—Ja, du vet..., skulle jag börja. Pausa. Ibland har jag svårt att hitta de rätta orden.
—Oroa dig inte, skulle hon säga, och oväntat lägga sin hand på min arm, eftersom hon alldeles uppenbart var en person som inte ville att andra skulle känna sig osäkra. Det syntes på hur hon lade huvudet lite på sned och lutade sig framåt.
—Jag är bara så glad att vara här.
Sen skulle vi fokusera på vårt kaffe och te en stund, och jag skulle se ytterligare en ung kvinna komma in på caféet. Hon skulle se sig omkring, som om hon letade efter någon, troligen någon som hon inte hade träffat tidigare, eftersom hon alldeles uppenbart kände sig lite vilse. Det syntes på hur hon flackade med blicken och slickade sig om sina tunna läppar.
—Jaha, Nadja, skulle Sara säga, och den riktiga Nadja skulle vända sig mot oss när hon hörde sitt namn, bara för att vända sig bort igen så snart hon insett att jag hette samma sak. ”Vilket märkligt sammanträffande”, skulle hon tänka.
Hon skulle sätta sig för att vänta på Sara. Titta på klockan. Ta fram sin mobil. Sin mobil.
—Jag är ledsen, Sara, skulle jag säga. Jag måste gå. Nu.
—Men vad...
Jag skulle sätta på mig jackan.
—Be mig inte förklara. Du vet, ibland har jag svårt att hitta de rätta orden. Jag är ledsen. Det har inget med dig att göra, okej?
Hon skulle se förbryllad ut, besviken, men hon skulle säga att det var okej eftersom hon alldeles uppenbart var en person som ville att andra skulle känna sig okej. Det syntes på hur hon höll tillbaka sina frågor och såg rakt på mig.
I samma ögonblick som jag öppnade dörren för att gå, skulle jag höra hur hennes telefon ringde, och när jag passerade utanför caféets stora fönster skulle jag se hur Saras och den riktiga Nadjas blickar fann varandra från var sida rummet.
You Are
You are.
You exist.
That's all it takes.
Human dignity doesn't require more than that. It's evenly and equally distributed and it's constant.
Know that you are worth loving - that you are loved - just the way you are.
Just because you are.
Happy Saturday evening friends!
Du är.
Du finns.
Det är tillräckligt.
Människovärde kräver inte mer än så. Det är jämnt fördelat och konstant.
Vila trygg i förvissningen om att du är värd att älskas - att du är älskad - precis så som du är.
Helt enkelt bara för att du är.
Ha en superfin lördagkväll, vänner!
Things I’m Learning From Gardening
Patience.
Letting go.
That there’s a power, stronger than I’ll ever be, that I can’t control; nature and the change of seasons.
The most important lesson of all, to me, is realizing and accepting that in this garden, I will never finish and never, ever practice perfection.
I’m a detail-oriented person. I believe that the whole is nothing less but the sum of a million tiny pieces, and if there’s a single one you don’t pay attention to, it may ruin it all.
I’ve realized though, that this philosophy is far from feasible, at least in our garden. There’s just too much to do.
Let me give you an example. We have a rather big gravel-yard, where weed is happy to grow. My method is getting down on my knees and picking the teeniest tiniest grass blades, every one of them, with the roots. After a couple of hours, I may have covered one twentieth of the gravel. It goes without saying that with this method, I will never finish, and thus, the whole will never look good.
Instead, I’m trying to adopt Peter’s way of working, focusing on the big picture, the large tufts of grass and dandelion leaves, ignoring the pale, newborn plants that no one – except me – sees.
I’m practicing every day to let things be imperfect. I may not be happy with them and think they’re great, but as long as they’re ok it’s fine.
This is a skill much needed when I’m back in the office again.
Tålamod.
Att släppa taget.
Att det finns en kraft, starkare än jag någonsin kommer att bli, som jag inte kan kontrollera; naturen och årstidernas växlingar.
Den absolut viktigaste insikten, för mig, är att jag måste acceptera att i den här trädgården kommer jag aldrig att bli klar och heller aldrig att kunna utföra mina sysslor med perfektion.
Jag är en tämligen detaljfokuserad person. För mig är helheten ingenting annat än summan av en million små, små delar, och om en enda av dem lämnas ofärdig, så riskerar den att omkullkasta helhetsupplevelsen.
Vad jag däremot har insett är att det tankesättet är långt ifrån funktionellt, åtminstone inte i vår trädgård. Det finns helt enkelt för mycket. Av allt.
Ett exempel är den stora grusgången som breder ut sig framför huset. Där växer ogräs mer än gärna. Min metod är att sittandes på huk dra upp minsta lilla grässtrå, med roten. Efter ett par timmar har jag möjligen arbetat mig igenom en tjugondedel av allt grus. Det säger sig själv att med den här metoden blir jag aldrig klar, och därmed kommer helheten heller aldrig att se bra ut.
Istället försöker jag ta till mig Peters sätt. Han fokuserar på det stora hela, på de grova grästuvorna och kraftiga maskrosbladen, och ignorerar helt de små, bleka ogräsen som ingen – förutom jag, förstås – ser.
Jag tränar varje dag på att låta saker och ting vara allt annat än perfekta, att lämna dem trots att jag inte är nöjd eller tycker att de är fantastiska. Så länge de är ok så är det ok.
Det är en färdighet som jag kommer att ha mycket nytta av när jag går tillbaka till jobbet igen.
Coconut Oil Smoothie
I’ve been eating coconut oil lately in an attempt to quench my constant hunger (thanks Kajsa for the inspiration!).
I’m adding a spoonful to my breakfast yoghurt, and I’ve also started using it in my favorite smoothie. It’s sweet and has a sunny, tropical taste.
Coconut oil contains saturated fat, but it’s said to be a healthy one, thanks to the type of saturated fat. Be sure to buy unprocessed, cold pressed oil though.
My favorite, almost-every-day smoothie now contains the following:
1 banana
1 tbsp coconut oil
1 raw organic egg
0.8 cup plain yoghurt
A handful frozen berries of your choice
Some water
Mix, drink, enjoy and pretend you’re on a tropical island. Ay caramba!
Jag har ätit kokosolja den senaste tiden i ett försök att stilla min ständigt närvarande hunger (tack Kajsa för inspirationen!).
Jag blandar i en matsked i min frukostyoghurt och har också börjat använda den i min favoritsmoothie. Oljan är söt och har en solig, tropisk smak.
Kokosolja innehåller mättat fett, men sägs vara hälsosam ändå tack vare typen av mättat fett. Se till bara att köpa den kallpressade, oprocessade varianten om du börjar äta kokosolja av hälsoskäl. Jag köpte Kung Markattas som jag hittade bland oljorna på Ica Maxi.
Min favoritsmoothie som jag dricker nästan varje dag innehåller numera:
1 banan
1 matsked kokosolja
1 rått ekologiskt ägg
2 dl naturell yoghurt
En handfull frysta bär, de du tycker bäst om eller råkar ha hemma
Lite vatten
Mixa ihop, drick, njut och låtsas att du befinner dig någonstans i Söderhavet. Ay caramba!
Hiking in the Swedish Mountains
Cloudberries in Fulufjället National Park
And so I’m back.
Back in this world that we call civilization, with
cars and trains and aeroplanes,
cell phones, sms loans,
news flashes, bank crashes,
fast food and wars of course.
This world kept spinning in its same crazy pace, while I was walking miles and miles on Mother Earth; disconnecting, reconnecting.
I’ve filled my lungs with the cleanest air on earth. I’ve drunk of the rippling mountain streams. I’ve listened to the complete silence of nothing but the wind. I've touched the milky way with my bare hands.
The world economy could’ve collapsed around me, I wouldn’t have noticed.
Food. Shelter. Warm clothes and good company. That’s all you really need.
View from our cabin. The snow came on the afternoon the second day.
Tangsjöstugan, the cabin we were staying in. I love this place on earth.
There's no electricity or running water in the cabin (of course!). Fire wood, red wine and good company keep you warm, and there are plenty of mountain streams to get water from.
Water turned into ice.
On a day tour.
On our way to Gäljåstugan.
On our way down.
I've been to Fulufjället National Park before. In May 2009 and October 2009 for example.
It always feels so good to get away from everything, but now I can't wait to see what you've been up to during these days!
À Bientôt
Friends, I'm taking a few days off from blogging, twittering, Facebooking... everything computer related, really. You see, I've got some fall leaves to enjoy. Some October sun to soak up and family and furry friends to see.
And I'm giving it my complete attention and dive wholeheartedly into the loveliness of it all.
See you soon, I won't be gone for long!
A Year in This Town
Boyfriend and kitten in our kitschy kitchen
Stockholm is a lovely, vibrant city, and Linköping is the total opposite. However, living here is easy.
There are no traffic jams (although people here tend to call ten cars in a row just that…). If you’re slow at the traffic light, noone will honk their horn.
Everything you need is within 10 minutes reach. You can go by bike almost everywhere, and it’s easy to get out on the countryside. Buying your own house is possible even for ordinary people here.
Sure, there are only a few really good cafés. Not a single restaurant that lives up to my standards, but hey, that’s ok. Because most importantly of all, this is a place where we can live a quiet and peaceful life, and this is the place where most of our friends are.
This has been a year full of reuniting with old friends, a year full of slowing down and finding a new pace, and a year full of rediscovering this town that we left in 2007/2008. I never thought I would end up here again. And here I am. Happy as can be.
Ett år har gått sedan vi lämnade Stockholm och flyttade till Linköping. Det är ett beslut som jag inte har ångrat en sekund.
Stockholm är en underbar stad, full av liv och inspiration, och Linköping är raka motsatsen. Men att bo här, det är enkelt.
Trafiken flyter problemfritt utan köer och stockningar (även om man här gärna kallar tio bilar i rad för just det). Ingen tutar ilsket om du skulle råka slumra till vid trafikljuset.
Allt du behöver finns inom en radie av tio minuter. Du kan cykla nästan överallt, och det är lätt att ta sig ut på landet eller i skogen. Att köpa sitt eget hus är möjligt till och med för vanliga, dödliga här.
Visst, det finns bara ett fåtal riktigt bra fik. Inte en enda restaurang som lever upp till mina förväntningar, men det är ok. För viktigast av allt; det här är en plats där vi kan leva ett stillsamt och behagligt liv, och det här är platsen där de flesta av våra vänner finns.
Det här har varit ett år fyllt av återseenden, ett år fyllt av sökande efter ett nytt tempo och ett år fyllt av återupptäckande av den här stan som vi lämnande 2007-2008. Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit, men nu sitter jag här. Och är fullkomligt nöjd med det.
Featured on Panduro's Blog
Panduro is the place where I go to buy most of crafty equipment. They've got it all; cardstock, glue, fabric, paint, pens, stamps... Basically everything you need! I was so, so happy to see my restyled black tee featured on their blog yesterday.
Panduro kräver väl knappast någon närmare introduktion för er svensktalande? På deras blogg finns nu min pimpade svarta t-shirt. Pysslarens dröm är uppfylld :-) Kika in, vettja!
Just Read: The God of Small Things
Author: Arundhati Roy (1961-)
Title: The God of Small Things
Year of publication: 1997
Translation: Read in original language
My rating: 5/5
Title: The God of Small Things
Year of publication: 1997
Translation: Read in original language
My rating: 5/5
This is the vertiginously story of fraternal twins Esthappen and Rahel, who after several years apart meets again in their viable, diable 30’s.
Something is lurking in the past, something that has affected them both deeply and changed the course of their lives. By letting me in to their childhood in 1970’s southwest India, Roy slowly unfolds the dark secret, exposing some of mankind’s most unattractive yet so very human qualities.
This book is perfect, from the first sentence to the last. Not only is the story breathtaking, but also brilliantly told. Roy takes me by the hand and leads me slowly, delicately along the path that will finally take us to the Answer.
Somehow aware of how painful this Answer will be, I sometimes stop – stop reading – in an attempt to prevent the inevitable course of actions. But she calls me, whispers gently to me to move on, and so we continue alongside towards the End.
I feel almost trapped inside Roy’s story, like I’m a part of it. She let’s me so close to the characters, their in-jokes, their fears and desires, so at the end, there is no clear line between us.
The atmosphere she creates manages to be warm and funny, yet sad and chilling, all at the same time. It’s bittersweet. And the language, oh my, it’s beyond beautiful. It’s like a soft caress; poetic, dreamy and suggestive.
Is this the best book I’ve ever read? Well, alongside a few of John Irving’s masterpieces I would say it is.
Dear Arundhati, I know that chances are small that you will ever be reading this, but if you do: please, please write another novel. I would be forever grateful.
Författare: Arundhati Roy (1961-)
Boktitel: De små tingens gud
Utgivningsår: 1997
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 5/5
Boktitel: De små tingens gud
Utgivningsår: 1997
Översättning: Läst på originalspråk
Mitt betyg: 5/5
Det här är den svindlande historien om tvåäggstvillingarna Esthappen och Rahel, som i den behagliga, begravliga 30-årsåldern möts igen efter att ha varit åtskilda i flera år.
Något i deras gemensamma förflutna har påverkat dem båda på djupet, något livsomvälvande som förändrat allt. Genom att ta med mig in i deras barndom i 1970-talets sydvästra Indien, vecklar Roy sakta, sakta ut hemligheten som blottar våra allra mörkaste och samtidigt så mänskliga sidor.
Den här boken är perfekt, från första meningen till den sista. Inte nog med att historien formligen tar andan ur mig, den är också genialt berättad. Roy tar min hand och leder mig sakta och försiktigt längsmed vägen som slutligen ska ta oss till Svaret.
På något sätt medveten om hur smärtsamt Svaret kommer att vara, stannar jag ibland – slutar att läsa – som om det skulle kunna förhindra att det oundvikliga sker. Men hon kallar på mig, viskar tyst och ber mig att fortsätta. Sida vid sida går vi mot Slutet.
Jag känner mig nästan som en fånge i Roys berättelse, som om jag är en del av den. Hon låter mig komma så nära karaktärerna, deras interna skämt, rädslor och drivkrafter, att det slutligen inte finns någon klar gräns mellan oss.
Stämningen i boken är både varm och underhållande, sorglig och otäck, allt på en och samma gång. Bitterljuvt, är ordet som kommer till mig. Och språket, språket, kära nån, det är bortom perfektion. Det är som en mjuk smekning; poetiskt, drömlikt och suggestivt.
Är det här den bästa bok jag någonsin läst? Ja, jämte några av John Irvings mästerverk så är det det.
Object of Delight #5
If I told you about my trip to Tunisia back in 2006, the first of many solo traveler journeys I would make, I would probably tell you that it was my worst travel experience ever.
I would tell you about the extreme heat, the dirt and the dust. I would tell you about the crowds, the clutter and the noise.
I would tell you how lonely and exposed I felt as a single girl at the age of 25, even though I had covered every inch of my skin. I would tell you how I was almost kidnapped by a guy selling leather bags at the souk. Life was horrifically close to take a whole different turn there…
This time though, I’m only showing you this hand painted bowl, which was one of very few good things to come out of that trip. There's no better bowl to serve a tasty Tabouleh from.
Thoughts on Time and Money (Part 2)
Old tin-box where I collect coins. I think the squirrels are so cute!
I’ll try not to thresh, but I felt my post from last week on this subject could benefit from some elaboration.
Most of these weekly ‘thoughts on…’ posts of mine are related to my fatigue depression and the aha-experiences I’ve bumped into along the road.
Before I hit the wall I was doing quite well, moneywise. But, what I’ve realized is that the majority of the money I worked so hard to make, was spent on maintaining a lifestyle that supported… more work!
I always took the car, no matter where I was going, because I didn’t have time to check for alternatives. I always bought expensive, unhealthy and unappetizing breakfasts, lunches, snacks and sometimes even dinners, because I didn’t have time to prepare my own food. When I finally went grocery shopping, I always went to the expensive supermarket because:
a) I knew everything I needed was there, and
b) I would be too ashamed to be seen in any of the cheap stores (silly, I know).
I bought new clothes instead of washing the ones I had because I just didn’t have the time.
The list goes on and on, and yes: this is exactly how bad it was. I didn’t invest in something long-term, I threw away my money on junk.
Now, my monthly income is more than halved. I’ve got less money, but more time, and I’m so much happier and healthier. I take the bike whenever I can. I eat tasty, homemade food. I look for discounts and buy our food where it’s cheap – and I’m not ashamed at all (fact is, I feel so much smarter!). And listen to this, I haven’t bought myself any new clothes since the middle of March, except for a few finds at the thrift store.
I’ve got time for my family, my friends and myself. I’ve rediscovered the things I love but somehow had forgotten about, like all kinds of creativity, reading books, yoga, going for long walks, watching a good film…
I don’t think I need to tell you which one of these two utterly diverse lifestyles I prefer.
Time isn't money. Time is time.
De flesta av mina ”thoughts on…”-inlägg är relaterade till min utmattningsdepression och alla de aha-upplevelser som jag snubblat över längsmed vägen.
Innan jag gick in i väggen gick det rätt bra för mig, pengamässigt. Nu såhär i efterhand har jag dock insett att merparten av pengarna som jag jobbade så hårt för att tjäna, gick åt till att upprätthålla en livsstil som skapade utrymme för… mer jobb!
Jag tog alltid bilen, vart jag än skulle, eftersom jag inte hade tid att utvärdera några alternativ. Jag köpte dyra, ohälsosamma och i ärlighetens namn rätt äckliga frukostar, luncher, mellanmål och ibland till och med middagar eftersom jag inte hade tid att laga min egen mat. När jag äntligen tog mig till affären för att handla, valde jag alltid den dyra finbutiken eftersom:
a) jag visste att allting fanns där, och
b) jag skulle skämmas för mycket om någon såg mig på exempelvis Willys, Netto eller gud förbjude Lidl.
Jag köpte nya kläder istället för att tvätta de jag hade, för jag hade helt enkelt inte tid. Listan kan göras hur lång som helst. Precis så illa var det. Jag investerade inte i något långsiktigt, jag kastade bort mina pengar på skräp.
Nu har jag mindre än hälften att röra mig med. Jag har mindre pengar men mer tid, och jag är så mycket lyckligare och mår så mycket bättre. Jag cyklar så ofta jag kan. Jag äter god, hemlagad mat. Jag letar efter rabatter och köper mat där det är billigt – utan att skämmas (faktum är att jag känner mig rätt smart)! Och lyssna på det här, jag har inte köpt några nya kläder sedan i mitten av mars, med undantag för ett fåtal begagnade fynd.
Jag har tid för min familj, mina vänner och mig själv. Jag har återupptäckt sådant som jag glömt bort att jag älskar, som kreativitet i alla dess former, att läsa, yoga, gå långpromenader, se en bra film…
Jag tror inte jag behöver tala om vilken av dessa två totalt olika livsstilar jag föredrar.
Tid är inte pengar. Tid är tid.
