A Year in This Town
Boyfriend and kitten in our kitschy kitchen
It’s been a year now since we left the capital and moved to Linköping, Sweden’s seventh largest city with around 100 000 citizens. Leaving Stockholm is a decision that I haven’t regretted one single time.
Stockholm is a lovely, vibrant city, and Linköping is the total opposite. However, living here is easy.
There are no traffic jams (although people here tend to call ten cars in a row just that…). If you’re slow at the traffic light, noone will honk their horn.
Everything you need is within 10 minutes reach. You can go by bike almost everywhere, and it’s easy to get out on the countryside. Buying your own house is possible even for ordinary people here.
Sure, there are only a few really good cafés. Not a single restaurant that lives up to my standards, but hey, that’s ok. Because most importantly of all, this is a place where we can live a quiet and peaceful life, and this is the place where most of our friends are.
This has been a year full of reuniting with old friends, a year full of slowing down and finding a new pace, and a year full of rediscovering this town that we left in 2007/2008. I never thought I would end up here again. And here I am. Happy as can be.
Ett år har gått sedan vi lämnade Stockholm och flyttade till Linköping. Det är ett beslut som jag inte har ångrat en sekund.
Stockholm är en underbar stad, full av liv och inspiration, och Linköping är raka motsatsen. Men att bo här, det är enkelt.
Trafiken flyter problemfritt utan köer och stockningar (även om man här gärna kallar tio bilar i rad för just det). Ingen tutar ilsket om du skulle råka slumra till vid trafikljuset.
Allt du behöver finns inom en radie av tio minuter. Du kan cykla nästan överallt, och det är lätt att ta sig ut på landet eller i skogen. Att köpa sitt eget hus är möjligt till och med för vanliga, dödliga här.
Visst, det finns bara ett fåtal riktigt bra fik. Inte en enda restaurang som lever upp till mina förväntningar, men det är ok. För viktigast av allt; det här är en plats där vi kan leva ett stillsamt och behagligt liv, och det här är platsen där de flesta av våra vänner finns.
Det här har varit ett år fyllt av återseenden, ett år fyllt av sökande efter ett nytt tempo och ett år fyllt av återupptäckande av den här stan som vi lämnande 2007-2008. Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit, men nu sitter jag här. Och är fullkomligt nöjd med det.
Comments
Svar:
Ja, visst är de fina :-) Och mitt hjärta bara smälter när Peter tar hand om Nils. Som jag skrev i ett annat inlägg har tidigare pojkvänner inte kommit så värst bra överens med katten. Han har väl bättre människokännedom än jag, misstänker jag...
I själ och hjärta är jag nog en östgöte, men många tror att jag är Stockholmare när de bara hör mig prata. Jag är född i Örebro, har bott fem år i Värmland, nio i Söderköping, tre i Jönköping, två i Norrköping, nio (månader) i Linköping, en sväng i Stockholm och nu tillbaka i Linköping igen. Det är nog en liten mix av allt gissar jag, med betoning på någon slags snorkig rikssvenska med dragning åt gnällbälte kanske ;-)
Visst är det fascinerande med internet och hela bloggvärlden. Hur man kan lära känna en person utan att ha träffats, utan att ha hört rösten. Underligt men väldigt häftigt!
Kram!
Linn
Svar:
Aha, kul! Norrköping gillar jag skarpt. Bodde där ett par år. Har också bott länge i Söderköping. Så i själ och hjärta är jag nog en östgöte :-)
Linn
Svar:
Tack. Jag gillar den mycket, mina två favoriter :-)
Linn
Svar:
Norrköping höll jag också till i under ett par år. DET är en stad jag gillar däremot, har ju en helt annan puls och stämning jämfört med Linköping.Skulle gärna bo där igen, men just nu är grannstaden mera praktisk.
Linn
Svar:
Well, technically he's not a kitten of course... A nine year old fat cat would be more apropriate I guess. I just liked how kitten-kitschy-kitchen sounded together, so I allowed myself some freedom...
I guess it's a sign of us getting older. But getting older isn't so bad after all :-)
Linn
Svar:
Ja, och för mig var det en upptäckt att min plats på jorden inte behöver vara den vackraste eller den med störst utbud. Helt plötsligt var det helt andra kvaliteter jag letade efter; enkelhet, närhet.
Linn
Svar:
Jag älskar dem båda. Kanske extra mycket tillsammans :-)
Det känns verkligen som om vi landat, och den känslan är mer behaglig och rogivande än vad jag tidigare trott, rastlös och sökande som jag varit. Äventyr vill jag fortfarande ha, men vardagen och hemmiljön får gärna vara trygg.
Tack för din fina hälsning.
Kram
Linn
Svar:
Jag tror också att det hänger ihop, även om jag ibland gärna vill tro att jag är, eller åtminstone kan bli, så pass mentalt stark att jag kan motstå yttre stress. Men hjärnan är nog som hjärnan är. Den är inte gjord för konstant nya intryck. Inte min i alla fall :-)
Linn
Svar:
Ja, det är inte så tokigt här ändå. Sist jag bodde här var jag inte överförtjust, men jag prioriterar nog helt andra saker nu och uppskattar det lilla.
Linn
Svar:
Jag gillar Stockholm ännu mer sedan jag flyttade därifrån, för nu när jag kommer dit som besökare så gör jag bara det allra bästa, suger ur det gottaste ur Sthlm liksom, men slipper den dagliga stressen och hetsen som lätt kan kväva en där :-)
Linn
Svar:
Ja, den uppdelningen föredrar jag, snarare än tvärtom. Att bo i stressen och hetsen och bara då och då får komma ut till lugnet.
Linn
Trackback
