Tribangilår
Har precis insett att uttrycket "hockeyröv" har en motsvarighet inom bollywooddansen, dock för en annan kroppsdel. Framsida lår.
I dag har vi övat på tribangi, en pose som tar sin utgångspunkt i en djup plie med ordentligt magstöd. Om jag nu ska ge mig på ett försök att förklara rörelsen, så ska höger fot därefter vinklas ut och upp på tå, varpå vänster höft pekar ut. Tillbaka till ursprungsposen, och så samma sak åt andra hållet. Och hela tiden djup plie och magstöd.
Det är väl så långt jag har kommit just nu, i nästa steg ska överkroppen hamna på rätt ställe också. Posen är oerhört komplex och kräver mycket övning för att göras med rätt finish. Jag kan mest konstatera att ett antal minuters tribangiposerande frestar på i låren.
Fortsätter jag med det här lär jag få tribangilår.
Läs även andra bloggares åsikter om bollywood, dans, tribangi, träning
Dansanta utmaningar
Undrar om det blivit kortslutning i den del av hjärnan som hanterar koordination och kroppskontroll. Misstänker nämligen att den högra och vänstra sidan av min kropp helt tappat alla kopplingar sinsemellan.
Jag upptäckte det på bollywooddansen i går, då ingenting blev riktigt rätt.
Förstår inte riktigt vad det är som händer ibland. Förra gången kändes allt jättebra. Hängde med i alla snurrar och stegkombinationer, hade fin hållning och lyckades till och med göra dansrörelserna med viss inlevelse. I går tog det tvärstopp till och med vid de enklaste manövrar.
Dessutom misstänker jag att vänsterfoten, som drabbades av en ihärdig, enveten inflammation efter förra terminen, kan ta rejält stryk av ett av de nya stegen vi lärde oss i går. Det var som om hela min kropp visste det redan innan jag med mitt intellekt förstod det, för det var som att en spärr satte in som hindrade mig att inta exakt den positionen som vi skulle. När jag tvingade mig själv kände jag hur smärtan började mola i foten.
Det enda rätta är förstås total avhållsamhet. Inte utsätta sig för det som gör ont och därmed riskera att väcka inflammationen till liv igen.
Men gud så tråkigt.
Läs även andra bloggares åsikter om bollywood, dans
Jag upptäckte det på bollywooddansen i går, då ingenting blev riktigt rätt.
Förstår inte riktigt vad det är som händer ibland. Förra gången kändes allt jättebra. Hängde med i alla snurrar och stegkombinationer, hade fin hållning och lyckades till och med göra dansrörelserna med viss inlevelse. I går tog det tvärstopp till och med vid de enklaste manövrar.
Dessutom misstänker jag att vänsterfoten, som drabbades av en ihärdig, enveten inflammation efter förra terminen, kan ta rejält stryk av ett av de nya stegen vi lärde oss i går. Det var som om hela min kropp visste det redan innan jag med mitt intellekt förstod det, för det var som att en spärr satte in som hindrade mig att inta exakt den positionen som vi skulle. När jag tvingade mig själv kände jag hur smärtan började mola i foten.
Det enda rätta är förstås total avhållsamhet. Inte utsätta sig för det som gör ont och därmed riskera att väcka inflammationen till liv igen.
Men gud så tråkigt.
Läs även andra bloggares åsikter om bollywood, dans
Stora nej-sägar-veckan
Förra veckan var minst sagt... jobbig.
Jag krumbuktade och gjorde mig till för att vara alla till lags. Jag hängde och dinglade i knävecken, trollade fram kaniner ur hattar och hoppade till och med ner i en kartong och sågade itu mig själv för att göra publiken nöjd.
Jag ägnade all min vakna tid, och mycket av den tid jag borde ha sovit, för att hjälpa, stötta, fixa och ordna för människor i min närhet.
Men jag måste säga att publiken var en aning otacksam. Kanske var jag också en aning naiv och blåögd, som trodde att jag skulle mötas av jubel för mina cirkuskonster.
Det är inte det att de inte var nöjda eller tacksamma. De förstod nog bara inte vilka uppoffringar jag gjorde för att försöka bistå dem i deras önskemål.
Därför har jag utsett det här till den stora nej-sägar-veckan.
Jag burkar med entusiasm propagera för att man ska säga ja. Ett ja leder oftast till så många fler möjligheter och chanser i livet, än ett nej.
Men det är bara att inse. Med allt för många ja, säger man automatisk nej till annat.
Läs även andra bloggares åsikter om nejsägare, jobb, balans i livet
Vårkänsla
Vår: När dygnsmedeltemperaturen är stigande och över noll grader i minst sju dagar (förutsatt att detta inträffar efter den 15 februari).
Vår är också flyttfåglar som återvänder från södern. Takdropp. Små knoppar som slår ut i klargröna blad. Sol från en blekblå himmel.
Sen kommer tussilagon och alla de andra små, försiktiga blomstren som yrvaket tittar upp.
Vår är också en känsla. Av spirande hopp. Försiktiga pirrningar av glädje i maggropen. En längtan efter att världen ska vakna och slå ut i all sin prakt.
---
Jag hör takdropp. Ser solen. Har en försiktig känsla av glädje och hopp.
Snart. Snart.
Läs även andra bloggares åsikter om vårkänsla
Vår är också flyttfåglar som återvänder från södern. Takdropp. Små knoppar som slår ut i klargröna blad. Sol från en blekblå himmel.
Sen kommer tussilagon och alla de andra små, försiktiga blomstren som yrvaket tittar upp.
Vår är också en känsla. Av spirande hopp. Försiktiga pirrningar av glädje i maggropen. En längtan efter att världen ska vakna och slå ut i all sin prakt.
---
Jag hör takdropp. Ser solen. Har en försiktig känsla av glädje och hopp.
Snart. Snart.
Läs även andra bloggares åsikter om vårkänsla
Girl power
I dag för exakt ett år sedan satt jag på flyget ner till Paris, helt själv. Kändes lite symboliskt, att jag som kvinna på internationella kvinnodagen reste helt på egen hand. Jag reflekterade över att det inte alltid varit möjligt, och kände mig stark och fri.
I dag ska jag inte åka till Paris. I dag ska jag bara jobba.
Men inte heller det har alltid varit möjligt, så jag är rätt glad för det ändå.
Läs även andra bloggares åsikter om girl power, internationella kvinnodagen, feminism
Ny dag, nytt humör
Tur att man är ombytlig och har ett varierande, oberäkneligt humör. I dag känns livet fantastiskt och jag liksom bara bubblar av energi.
Vaknade helt av mig själv vid nio, och kunde konstatera att solen formligen flödar in genom fönstrena. Bara en sån sak...
Sedan formades planerna för dagen i raketfart.
Ska hoppa i kläderna, kasta i mig en snabb frukost och bege mig ner på stan. Ta en sväng till Tygverket för att köpa tyg till en eller ett par kjolar som jag ska sy för att ha när jag dansar bollywood. Därefter vidare till frisören - är nästan säker nu på att jag ska bli rödhårig igen. Nästan. Avslutar stadsutflykten med hälsokostbutiken Gryningen för att shoppa på mig ett och annat gott och nyttigt. Sounds like a plan.
Läs även andra bloggares åsikter om Gryningen, Tygverket
Fredagsfunderingar
Känner mig lite smått handlingsförlamad efter en krävande dag. Jag älskar när det är full fart på jobbet, men behöver verkligen hemmets lugn extra mycket då, som en kontrast.
Just därför har jag redan intagit sängläge, med datorn i knät och ett glas limoncello i handen. Tänker inte resa på mig med mindre än ett kärnvapenanfall. Eller för att borsta tänderna, så klart.
I morgon har jag en dejt med frisören, funderar på att färga håret. Får se om jag vågar. Och så blir det lite träning, en del jobb och förhoppningsvis mycket sömn. Och så är det verkligen dags att få lite ordning här hemma.
Kanske.
Just därför har jag redan intagit sängläge, med datorn i knät och ett glas limoncello i handen. Tänker inte resa på mig med mindre än ett kärnvapenanfall. Eller för att borsta tänderna, så klart.
I morgon har jag en dejt med frisören, funderar på att färga håret. Får se om jag vågar. Och så blir det lite träning, en del jobb och förhoppningsvis mycket sömn. Och så är det verkligen dags att få lite ordning här hemma.
Kanske.
1000 bitars-pussel
De flesta som pratar om livspussel brukar syfta på konststycket att kombinera familjeliv med jobb. Jag har tack och lov en familj som klarar sig bra på egen hand, har fullt upp med mig själv just nu.
Förbereder inför en hektisk nästa vecka. Det känns som om jag pusslar med minutrarna för att få ihop en dräglig tillvaro. Lyckades boka av mina åtaganden på tisdagen, och det var nog räddningen för min mentala hälsa och framförallt för min sömn.
Planerar att gå igenom den här dagen i ett högt tempo och hoppas att helgen blir den uppladdning jag så väl behöver.
Chain of love
I går stod jag återigen på trägolvet i källarlokalen på Sveavägen. Stampade, snurrade, töjde och sträckte till medryckande indisk musik.
Kändes lite ovant och ringrostigt, men så roligt. I vår dansar vi till Silsila Yeh Chaahat Ka från filmen Devdas. Betyder någonting i stil med The chain of this love. Koreografin handlar om Paro som håller ett ljus tänt för sin älskade, Devdas, som befinner sig långt ifrån henne. Ljuset ska vara tänt tills han kommer tillbaka till henne, men ett oväder drar in med regn och vindar som hotar att släcka ljuset.
Koreografin vi ska dansa verkar ha lånat inslag och hämtat inspiration från koreografin i filmen, men är inte exakt som i klippet ovan.
I Devdas finns en av de låtar/koreografier som jag just nu gillar mest, Dola Re Dola.
Kändes lite ovant och ringrostigt, men så roligt. I vår dansar vi till Silsila Yeh Chaahat Ka från filmen Devdas. Betyder någonting i stil med The chain of this love. Koreografin handlar om Paro som håller ett ljus tänt för sin älskade, Devdas, som befinner sig långt ifrån henne. Ljuset ska vara tänt tills han kommer tillbaka till henne, men ett oväder drar in med regn och vindar som hotar att släcka ljuset.
Koreografin vi ska dansa verkar ha lånat inslag och hämtat inspiration från koreografin i filmen, men är inte exakt som i klippet ovan.
I Devdas finns en av de låtar/koreografier som jag just nu gillar mest, Dola Re Dola.
