Den senaste tiden har jag hemfallit åt (eller hemsökts av?) en sällsam och för mig ganska sällsynt självömkan. Jag har tyckt synd om mig själv som jobbat en massa. Jag har haft ångest över min sprängfyllda inkorg, inför människor jag varit skyldig ett svar och över processer jag har försenat i min iver att påskynda andra.

Sambon hade peptalk med mig igår, och vi diskuterade möjliga vägar ut. Förutsatt att jag inte kan förändra den konkreta situationen, måste jag hitta sätt att hantera den. Kanske kommer jag inte att anamma hans förslag till struktur och arbetsprocess rakt av - det handlar trots allt lite om tycke och smak - men jag ska gå tillbaka till att använda kalendern mer flitigt. Inte bara för möten med andra, utan också för att strukturera mitt eget arbete.

Redan i går kväll satte jag också igång att filtrera mail, så att vissa typer av mail som vanligtvis inte behöver direkt action hamnar i därför avsedda mappar. Bara genom att applicera dessa principer på nuvarande mail i inkorgen rensades en hel del bort.

Sen klickade jag mig igenom ett antal olika utskick från företag, organisationer, medier etc. och tog modet att markera det jag ändå aldrig hinner läsa som junk.

Nästa steg var att hantera en del frivilliga prenumerationer, för att undvika dubletter och, återigen, sådant som jag ändå aldrig hinner läsa.

Känner mig nu lite hoppfull och har fått tillbaka en del av min jävlar-anamma. Yes!


Läs vad andra skriver om balans i livet, mailstress, struktur och jävlar-anamma.

Sänghalvan bredvid henne är tom. Det finns en grop i madrassen efter de 90 kilo som legat där under natten, och några mörklockiga hårstrån på det lätt gulnade örngottet. Tillsammans med en svag doft av svett och kärlek är det allt som avslöjar att någon mer varit där. Det, och så det faktum att hon fortfarande är kladdig mellan låren.

Hon ligger kvar och känner igenom varje muskel i kroppen. Mjuk, avslappnad och varm. Lyssnar efter ljudet av skramlande porslin i köket. Hör bara tystnad. Han har gått till bageriet. Ska komma tillbaka med färskt bröd och överraska henne med frukost. Pirret i maggropen. Kan inte ligga kvar och låtsas sova, som ett barn på sin egen födelsedag. Om hon sätter på kaffet nu kan det vara klart tills han kommer tillbaka. Det minsta hon kan göra. Hon sveper morgonrocken om sig och nyper i kinderna. Inte för att det behövs, de är rosiga ändå.

I köket står vinflaskan kvar på diskbänken. Hon slickar på pekfingret och börjar gnugga bort den blodröda ringen som ritats i det kalla stålet. Känner den lite syrliga, metalliska doften när materian väcks av hennes saliv. När fläcken är borta fortsätter hon upp över kaklet. Byter pekfingret mot disktrasan. Klockans visare tick-tackar tiden framåt. Han dröjer. I otålig väntan torkar hon rent i köket, och går vidare till vardagsrummet med det smuliga soffbordet.

Han har flyttat på boken som han läser för henne om kvällarna. Baudelaires enda roman. Hon vet att han lämnade den uppslagen i går för att hon skulle kunna läsa de sista styckena igen, på egen hand, och öva på glosorna. Jämföra med den nyutgivna svenska översättningen. Sen skulle han fortsätta att läsa högt för henne om kvällarna. Franska så som den skrevs för 140 år sedan.

Nu ligger inte boken där hon såg honom lämna den i går, hur ska hon då kunna arbeta med orden? Letar i köket. I sovrummet. I hallen. I hallen saknas både joggingskorna och skinnskorna, precis som portföljen som han bara använder på vardagarna.

Ser sig omkring. Vid hennes ena sida har Tystnaden ställt sig, vid den andra Sanningen. Var kom de ifrån? Hur tog de sig in? De lägger varsin arm om henne, kryper närmare, kramar om. Ger henne kväljningar med sina kvävande, söta andedräkter. Ger henne onda aningar, föraningar, förvarningar. Hon vet att hennes tandborste står ensam i glaset redan innan hon kommit in i badrummet.

Han är borta.

Sanningen står hånfull och smilande framför henne. Spärrar upp sina blekblå ögon och skrattar. Tystnaden dansar genom lägenheten, snurrar med armarna rätt ut, välter vaser och slår i väggarna. Suger i sig all den energi som han som nu är borta har fyllt tvårummaren med. Hon behöver egentligen inte samla på sig några bevis. Vet att han gett sig av för att inte komma tillbaka.

Il est parti.

Metodiskt går hon igenom varje kvadratmeter och letar efter spår, tecken på att han faktiskt varit där, så sent som för bara några timmar sedan. I huvudet gör hon en lista över allt det som saknas, och på köksbordet samlar hon det han har lämnat och det han har glömt. En rakhyvel, en servett med några hastigt hopkomna anteckningar, hårstråna från kudden och två små svartvita bilder av dem tillsammans.

De är tagna i fotoautomaten på Gare du Nord. Hon gick med på att krypa in i det lilla båset tillsammans med honom, trots att håret var otvättat just den dagen. När fotoremsan glidit ut och torkat hade han försiktigt rivit den mitt itu. Gett henne två, och stoppat de andra två i fotofacket på sin egen plånbok. Nu hittar hon dem på bänken i hallen och kan pussla ihop de fyra rutorna igen. Ruta ett: två leende ansikten. Ruta två: han kysser henne på kinden. Ruta tre: hon rufsar honom i håret. Ruta fyra: han omfamnar henne bakifrån och lutar sin haka mot hennes axel.

Det är de enda foton som finns av dem två tillsammans, de enda foton han haft av henne. Nu har han gått därifrån och lämnat kvar alla bevis på deras gemensamma existens. De fyller inte ens botten på den skolåda hon bestämmer sig för att förvara dem i.


Dagens utmaning från Skrivpuff: skriv om ett möte med sanningen
Läs vad andra skriver om Skrivpuff, sanning, Baudelaire och Paris.

Ytterligare en ledig dag med sol! Termometern har letat sig upp till 4-5 grader plus nu på morgonen, så efter en snabb liten minifrukost är det jag som drar på mig friluftsstassen och ger mig ut på promenad. Härligt!

Läs vad andra skriver om morgonpromenad och sol.

Sitter uppkrupen i min gamla lejontassfåtölj och har det ganska bra. Lyssnar på skön musik, dricker vin och bara slappar. I ugnen står en rabarberpaj med jordgubbar och citron. Ska inom kort avnjutas tillsammans med några kulor vaniljglass. Och mera vin.

Det här precis såhär bra som jag vill att livet ska vara hela tiden. Känner mig lugn, avslappnad och tillfreds. Samtidigt vet jag att jag inte alltid kan sitta här och göra ingenting. Livet runtomkring mig går vidare, och jag vill följa med. Inte bara kasta mig på tåget i sista sekunden, utan sätta mig längst fram och knuffa lokföraren åt sidan. - Här är det jag som kör!



Jag har några tuffa veckor bakom mig. Alldeles för mycket jobb. Sjukt, hysteriskt, galet mycket jobb om jag ska vara ärlig. Osunt, helt enkelt. Har försakat sådant som ger mig energi, som träning, promenader, samvaro med sambon, dansen... Har inte dansat på fyra veckor. Det känns skit, faktiskt. Vet att jag kommer att missa åtminstone en lektion till, så jag kan nog räkna bort ett deltagande i elevshowen den här terminen. Var det värt det? Nja. Hade jag något val? Nej.

På måndag när jag öppnar mailboxen vet jag att jag har över 400 mail att gå igenom. Det är ett riktigt sisyfosarbete. Jag kan besvara, slänga och sortera till döds, varje dag kommer minst 70 nya mail som ska hanteras på något sätt. Ibland känns det lätt Kafkaartat. Eller lite smått surrealistiskt, i varje fall. Som om själva jobbet består av att hantera sina mail. Som om vi alla sitter och mailar till varandra, för att vi alla ska ha något att göra om dagarna. För att hålla samhället flytande.

Har alldeles för många dåliga samveten för att det ska kännas riktigt bra. Det som tynger mig mest är väl det faktum att de nu är så många att lagom tills jag gjort mig av med dem, har nya uppstått.

Jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå aldrig bli klar. Alltså ska jag inte göra det. Alltså ska jag gå hem klockan fem och ladda mina batterier. Och komma tillbaka till jobbet klockan åtta, full av energi, och ge järnet under de åtta timmar som samhället tycker att jag ska jobba.

Samtidigt ska jag inte klaga. Jag har ett otroligt stimulerande arbete. Kollegor som inte är av denna värld. Fria och flexibla arbetstider. En lön som gör att jag inte behöver oroa mig särskilt mycket för morgondagen. Det är inte heller så att jag bara ger och ger, jag får också oerhört mycket tillbaka.

Men för att orka fortsätta att både ge och ta emot på jobbet behöver jag ha en viss grundenergi. Och den måste komma från annat håll.

Jag vet var mina källor finns. Jag måste bara gå till dem.


Läs vad andra skriver om livskonst, workaholic, balans i livet och jobbkoma.

När sågs vi senast?

I mitten av september, tror jag.

Jag vet att det fortfarande kändes som sommar, trots rekommenderad dygnsmedeltemperatur, och trots att längtan efter raggsockor och myskvällar framför brasan kommit smygande. Det spelar ingen roll vad vi tror oss veta eller hoppas. Vädergudarna gör som de vill.

Sommaren hade därför lättjefullt sträckt ut sin varma kropp, likt en nyvaken katt, och var längre än vanligt. Luften var fortfarande ljummen och jorden hade ännu inte lagt sig att vila när vi skildes åt. Det gjorde vår tid tillsammans ljus och hoppfull, ändå var det med blandade känslor jag lämnade dig. Visste inte säkert att vi skulle ses igen. Framför dig väntade ett äventyr, en kamp för livet.

Vintern kändes oändlig. Var tvungen att ta igen den förlorade tiden som sommaren tagit, och dröjde sig kvar långt in i april. Det gjorde mig frustrerad. Mörkret, kylan och snålblåsten höll dig tillbaka, hindrade dig från att komma till mig.

Varje dag tittade jag efter dig. På morgonen när jag vaknade. På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet. På kvällen innan jag skulle sova. Spanade ut i mörkret och hoppades, bad till övernaturliga och underjordiska krafter att ge dig tillbaka till mig.

Alla de gånger jag blev besviken, så små och obetydliga i jämförelse med lyckan jag kände när ditt gröna lilla huvud tittade fram ur jorden. Du var yrvaken, blek och trött, och jag talade till dig, viskade ”håll ut”. Bad dig att stå emot de första tuffa veckorna av nyckfullt aprilväder.

Nu står du här. Så stolt och ståtlig. Kraftfull. Klorofyllstinn. Levande och efterlängtad.




Dagens utmaning från Skrivpuff: ett efterlängtat möte
Läs vad andra skriver om Skrivpuff, vår, vårkänslor och trädgård.

Mmmm. Börjar bra.

Vaknar tidigt. Pigg. Solen skiner. Går en morgonpromenad i vårvädret. De få människor jag möter är glada. Ljuset verkar fortplanta sig in i våra inre.

Kommer hem. Släpper ut kissen. Han är full av energi och bus.

Nu sitter jag här vid skrivbordet. En kopp te. Två knäckemackor med kokt ägg. Ett glas smoothie. Ska ägna ungefär en timme åt jobb, sen väntar en mumsig andra-frukost tillsammans med sambon.

Vad som händer sen? Jag har inte den blekaste aning, och det är just det som är så skönt.


Läs vad andra skriver om morgonpromenad, vårkänslor och helg.

Trött och överkokt

Känner mig som en överkokt spaghetti. Har precis kommit hem från första gympasset efter förkylning och jobbkoma och undrar just nu hur jag ska lyckas ta mig upp ur soffan igen. Heeelt slut. Känns inte som om jag har styrsel på en enda muskel i kroppen.

Å så var det ju det där med att äta. Fylla på efter träningspasset. Protein. Men jag är så trött att jag inte ens fattar att jag är hungrig.


Läs vad andra skriver om träning, gym och spaghetti.

Stopp. Stanna. Backa bandet.

Vad gör jag här? Vad gör min hud mot frottéhandduken? Kontrasten mellan nu och då, mellan svart och vitt, så bländande att det blixtrar innanför ögonlocken.

Har brett ut en handduk på badrumsgolvet som madrass. Ytterligare en handduk som täcke. Dörren låst men på helspänn. Där utanför patrullerar ett lejon med ögon som glöder. Med tänder vassa som sylar.

Ett litet kvadratiskt fönster ovanför duschen. Kanske kan jag ta mig ut genom det, om sophinken håller för att stå på, om mina axlar inte är för breda. Avståndet ner till marken tillräckligt för att göra ont, inte tillräckligt för att göra riktig skada. Jorden frusen, men jag byter vad som helst mot detta brinnande inferno. Flykt är enda alternativet.

Spola bakåt. Två år, minst.

Tillbaka till den där kvällen, vårt första möte, när du var någon annan, när jag var mig själv. Inte som nu. När du har förvandlats till ditt riktiga jag, och jag är en liten människospillra.

Istället för ett leende – vänder bort blicken. Istället för en fuktig servett med mitt telefonnummer – ett vänligt men bestämt nej tack. Istället för att åka rutschkana två år i en nedåtgående spiral – går fri in i livet.

Ctrl+Z. Ångra. Gör ogjort.


Dagens utmaning från Skrivpuff: skriv om ett oönskat möte
Läs vad andra skriver om Skrivpuff och oönskat möte.

Vilken fredag! Ledig från jobbet och solen skiner. Det blev sovmorgon istället för tidig yoga. Långsam frukost och sedan långpromenad på Järvafältet. Det kryllar av vårtecken ute i naturen. Ystra kalvar, sömniga humlor, lätta fjärilsvingar och små nyfikna knoppar på träd och buskar. Och så alla dessa blommor. Vitsippor, blåsippor, tussilago och snödroppar.

När jag kom hem åt vi lunch utomhus i solskenet och tankade energi.

Resten av dagen ligger framför mig som ett oskrivet blad. Så underbart härligt att bara gå här och dra benen efter sig!


Läs vad andra skriver om vårpromenad, vårtecken, ledig och oskrivna blad.

Tog två dagar ledigt för att lappa ihop mig själv. Första dagen har gått, och målet att göra ingenting kan väl sägas vara uppnått. Med råge. Har ägnat mig åt tämligen meningslösa saker såsom att slösurfa, titta på tv-serier på Svt Play, förfasas över prinsessan Madeleines kärleksbekymmer...

Hade tänkt gå upp tidigt i morgon och ta mig till morgonyogan på gymmet, men nu har klockan redan passerat två. Vad hände? Tanken på att stå och göra solhälsningar om typ fyra timmar känns sådär lockande just nu.


Läs vad andra skriver om natt, ledig, yoga, trött.

Trädgården den 18 april.

Lökarna som jag satte i höstas har kommit upp sig rejält här i livet. Gillar speciellt växten högst upp till höger i bild, så grov och livskraftig. Känns som att den kommer att stå pall för både regn och blåst. Enligt skylten jag satt bakom ska det bli en allium, en sån där hög variant med en blå boll högst upp. Men jag kan inte riktigt fatta hur den här tjocka saken ska kunna förvandlas till något sådant.

Och så kikar rabarern fram. Goda, syrliga rabarber - mums!

Det var trädgårdspremiär för mig i går. Först åt vi frukost utomhus i solen, och sedan föll det sig naturligt att stanna kvar där ute. Grävde om vår skräphög med både spade och fingrar. Var kolsvart under naglarna, men ett färgglatt lack gjorde susen.

Krattade löv. Fick ihop fyra skottkärror, men än finns det lite kvar att ta.

Och så drog jag upp lite ogräs. Mmmm, har längtat så. Älskar känslan av att greppa växten längst nere vid foten, försiktig med fingrarna om det är en liten en, ordentligt med hela handen om det är en grov maskrosplanta till exempel. Och så dra, försiktigt, försiktig tills man känner att det lossnar någonstans långt där nere i djupet. Triumfen när hela rotsystemet kommer fram i ljuset. 

Ljuvliga, härliga vår! 



Läs vad andra skriver om Trädgård, allium, rabarber, ogräs och vår.

Min älskade Nils. Bilden är tagen av Svarteld.

Under all päls är din hud vitrosa. Såret som ligger öppet och blottat är mörkare, fuktigt och rött. Vi har alltid undrat hur du ser ut där under, har aldrig sett dig naken förr. Önskar att vi fått leva i ovisshet.

Din andhämtning är stilla. Bröstkorgen häver sig bara några millimeter. Ingen liten pust framför nosen, inga små snarkningar som när du vanligtvis sover.

Mina tankar ger mig ingen ro. Vem gjorde det här med dig? Körde på, över, utan att stanna? Är det överhuvudtaget möjligt att en mänsklig varelse kan se dig utan att kapitulera inför din mjuka, luddiga kropp? Hur kan man inte se att du är en älskad familjemedlem? Ingen dussinvara, inte utbytbar.

Man har lovat mig att du ska hämta dig från det här. Läka och bli hel.

Och när du är frisk igen kommer du att stå där vid dörren och jama. Vilja ut för att dra in världens alla dofter, ligga och gassa i solskenet, jaga fåglar och råttor, försvara ditt revir. Det är min plikt att öppna den där dörren, ge dig den frihet jag kan ge dig. För dig finns bara här och nu. Jag får oroa mig för framtiden.


Dagens utmaning från Skrivpuff: skriv om något rosa
Tack och lov är detta inget självupplevt, och jag hoppas att jag aldrig behöver genomlida något liknande. Kärleken till ett husdjur kan verkligen slita hjärtat ur kroppen.

Läs vad andra skriver om Skrivpuff, rosa och husdjur.

Nyårslöfte, måndagslöfte, ny månad nytt liv-löfte.

Ska sluta äta godis. Lovar. Sluta äta socker, tillsatser, kolhydrater och fett. Misslycka, olycka. Börja om. Igen. Om igen. Ska sluta. Lovar.

Ska sluta slösa pengar på skräp. Sluta köpa billiga kläder, krimskrams och blaskor. Ska spara. Lovar. Bygga buffert. Misslyckas, misslyckad. Lovar. Igen, och om och om igen.

Ska bara äta kravmärkt, ekologiskt, biodynamiskt, demeter. Organisera, strukturera och bli fast i konturerna. Motionera, promenera, meditera. Hitta mig själv, skapa balans, ta kontroll.

Andas.

Lovar att sluta lova. Lovar dyrt och heligt. Misslyckas igen. Igen och igen och igen.

Lovar att smälta, övergå i flytande form. Smula sönder alla benen. Lovar att lösa upp mig själv i atomer, protoner, neutroner, elektroner. Lovar att missionera och fissionera. Klyva hela kärnan, stjärnan, explodera, implodera.

Lovar att skrika, att dansa, att ge mig åt vetenskapen. Galenskapen. Bli ett med naturen, med kosmos, med kaos.

Och andas.

Jag lovar att andas.


Dagens utmaning från Skrivpuff: att lova.

Läs vad andra skriver om Skrivpuff, löften, krav och balans i livet.

Det är tur för alla oss bakåtsträvande tevelösa att Svt play finns. Och för alla er som inbillade er att ni hade bättre saker för er än att bänka er framför Veckans föreställning på tvåan.

Ni missade Bodil Malmstens Tryck *, men den går att se på Svt play fram till och med Norges nationaldag.

Det är ju i vanlig ordning så att det inte är någon vits med att jag recenserar Bodils förehavanden, eftersom jag är ett fan.

Men det var bra, det var det. Komiskt och tragiskt på en och samma gång. Tragikomiskt.


Läs vad andra skriver om Bodil Malmsten, Tryck *, Svt play och tragikomik.

Dagens utmaning från Skrivpuff: att vända om


Det är för sent att vända om nu. Inget av det vi hittills gjort kan göras ogjort, och då är det lika bra att fullfölja även om tvivlet finns där. Tvivlet på mig, på dig, på oss.

”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”

De rättfärdiga kan alltid ledas in på andra regnbågsvägar, som syndare är jag för evig och förlorad.

Gå, gå, gå
Gå och inte se sig om
Sluta tvivla
Sluta undra om vägen är den rätta
Fortsätta framåt
Hela tiden framåt
Alla vägar kantas av rosen och av törne
Alla vägar har en början och ett slut

Vänder mig inte om för något eller någon


Läs vad andra skriver om Skrivpuff, omvändelse, vända om och synd.

Vad gör man när huvudpersonerna helt plötsligt börjar agera irrationellt och gör avsteg från planen?

- Två koppar kaffe och en varsin kanelkringla, tack.

Solen sken in genom de stora skyltfönstren på Greens konditori, reflekterades i stolsbenens guldimitation och kastade öar av varmt ljus över golvet. Märta slog sig ned i den röda plyschsoffan och kände hur sittbenen fann sig tillrätta i de gropar som åratal av cafébesökare tillsammans grävt.

- Ja du, Gunnar. Kanelkringlorna håller måttet än som du känner. Jag undrar om du kommer få något sött till kaffet dit du ska?
Märta förde den sirliga koppen till läpparna och smuttade försiktigt på det varma svarta. Beskan fick tungan att krusa sig, och hon lät ytterligare en sockerbit glida ner längsmed porslinskanten.
- Men kaffet gör jag bättre själv, det är då ett som är säkert!

I ögonvrån såg hon hur ungdomarna som ockuperat ett av fönsterborden sneglade på henne. De puffade varandra lätt i sidan och himlade med ögonen. Hon sket faktiskt fullständigt i det. Det hade lika gärna kunnat vara Gunnar och hon som himlade med ögonen åt dem. Oren hy hade de, och alldeles för stora byxor som visade halva baken. Men hon ville inte ödsla någon tid på ungdomarna, inte nu när hon och Gunnar bara hade en kort stund på sig tillsammans innan han skulle iväg. Märta ville suga ut så mycket som det bara var möjligt av den sista tiden. Det var därför hon gått till Greens, hon visste hur mycket Gunnar gillade deras kringlor och att det skulle få honom på gott humör.

- När jag var hos Maj-Lis i går bjöd hon på gräddtårta, kan du tänka, lille Staffan hade fyllt och det fanns lite över från sönda’n.
- Sen när jag skulle till Konsum och handla, då hade det börjat regna så förskräckligt förstår du, så Maj-Lis undrade om hon inte skulle skjutsa mig. Men nej då, sa jag, jag tål väl lite blött!

Utanför på gatan bromsade en röd Toyota in, stannade minst fem decimeter bakom parkeringsrutans vita streck, och alldeles för långt ut på gatan. Nu var Mia och barnen här. Nu skulle de hämta Gunnar.

Märta såg hur Mia försökte få ordning på de små, rättade till deras kläder hjälpligt och försökte förhindra dem att springa ut i vägen.
- Ja du, Gunnar, tack för kaffet då, sa hon och sörplade i sig det sista ur koppen.
En liten hand drog henne i rockärmen.
- Mormor, vem pratar du med?

Hon tittade upp, såg barnens förväntansfulla och nyfikna blick, Mias förvirrade.
- Väntar du på någon? Jag har druckit kaffe. Och jag äter inte sötsaker, det vet du ju.

Så fick Mia syn på plastkassen på stolen. Kanterna nerrullade så att toppen på urnans oljade furu stack upp.

- Kom nu mamma, de andra väntar vid kyrkan


Dagens utmaning från Skrivpuff: aska
Läs vad andra skriver om Skrivpuff, konditori, aska och döden.

Några av mina skor finns förevigade i denna film. Sambon är bra att ha av flera anledningar... :-)

Mer snyggt: www.svarteld.com


Läs vad andra skriver om Svarteld, skor, film och shoeaholic

Det fixas och donas bak väggar och dörr,
rustas och stajlas som aldrig förr
I nystrukna kök står spisen blank,
ingen har tid att gå där och slå dank
Istället lackar svetten över trilska tapeter,
hippa mönster i meter efter meter

Vardagen rusar med måsten och tvång,
storhandla, gympa och fixa balkong
Katten ska vattnas och blommorna matas,
livet levas och vännerna pratas
Hjärtat krumbuktar och voltar i kroppen,
hämtar kraft och krut ifrån kaffekoppen

Hemsydda kuddar i soffan – check,
väntar där tålmodigt utan skrynkla och veck
På att någon ska vila en ömmande rygg,
sjunka ner och glömma, känna sig trygg
Vi jonglerar med tiden likt en cirkuskonstnär,
friden och lyckan en fjärran chimär

Dagens utmaning från Skrivpuff: Att fixa


Läs vad andra skriver om Skrivpuff, jakten på lycka, hemmafix och stress

Firar söndagkväll med att gå och lägga mig tidigt. Har haft en skön helg. Ost, vin, pasta, sömn, träning, middag på stan, bio, god frukost, trädgårdsmässa och lite lagom med jobb för att döva den värsta ångesten.

I natt drömmer jag om ett växthus.


Växthus från Sweden Green House, bilden lånad från Vi i villa



Läs vad andra skriver om trädgårdsmässa, växthus och helg

Kärt barn fick helt plötsligt ännu fler namn.


Trattkatt.
Trattkantarell.
Trattis.
Pastakatten.
Bahytten.
Truten.
Struten.
Flinten.

Vid sidan av redan befintliga Nils, Nisse, Moj, Nissemoj, Kissemoj, Kärlekskatten, Bäbiskatten, Snuffelmoj, Nissekisse, Buskatt, Smygoll, Krigarkatten, Stridskisse och Kattfnatt...

Varbölden öppnades och ett dränage sattes in. I dag var vi hos veterinären och tog bort stygnen och plastbiten som hållit såret uppe. Tratten hänger kvar ytterligare några dagar till. Väntar på att pälsen ska växa ut igen.


Läs vad andra skriver om katt och smeknamn.

Njuter av påskhelgen och håller nästan på att drunkna i solsken.

Rör på mig. Läser böcker. Rensar undan. Tvättar (kan nog snart se botten på tvättkorgen igen).

I morgon beger jag mig till något av de närliggande shoppingcentren pch sätter sprätt på lite pengar. Garderoben är överfull, men saknar fräscha vårkläder.

Kissen är svullen i ansiktet. Åkte på stryk tidigare i veckan, och nu växer en varböld på ena kinden. På tisdag åker vi till veterinären. Stackars liten.

Annars är jag glad. Ser nya vårtecken varje dag. Först var det påskliljorna som tittade upp ur gruset. Sen var det krokusar och snödroppar. I går såg jag gröna små knoppar på en kvist, och i dag satt en nässelfjäril på fönstret.

Och så har vi tagit av rattmuffen, det yttersta beviset på att vintern är slut!


Läs vad andra skriver om påsklov, vårtecken, vårshopping och rattmuff

Bilden lånad från Justine Formentelli

Dagens utmaning från Skrivpuff: glöd


Hon lutar sig närmare Marcus, som för att höra vad han säger, böjer ner huvudet mot bordet och ser koncentrerad ut. Luften mellan dem vibrerar. När han tystnat rätar hon på ryggen, kastar huvudet lätt bakåt och brister ut i ett av sina porlande skratt. Hennes tänder är vita som sockerbitar.

Stefan sväljer klumpen som växt sig stor och seg i halsen. Det livliga sorlet känns som insekter i hjärnan. Varje gång han försöker tänka en klar tanke landar en ettrig fluga just på den hjärncellen som skulle aktiveras, och gör det omöjligt för honom att löpa linan ut och formulera sig för sig själv.

Han nickar artigt åt Sofias envägskommunikation. Tror att hon pratar om en semesterresa till Azorerna. Men har hon redan varit där? Eller ska hon åka dit? I sommar? Strömmen av ord når trumhinnan, men det är som om hörselnerven bara släpper igenom enstaka ord.


När det är dags för dessert erbjuder sig Marcus att hjälpa kvällens värdinna. Tillsammans går de ut i köket, som ligger bortom både syn- och hörhåll från matsalen. En ny klump växer till sig nere i maggropen, stiger sakta upp genom matstrupen, och det lilla klotet av oro gör tanken plötsligt krispig och klar. Något sker där ute i köket just i detta ögonblick, något hemligt, som det inte är meningen att Stefan ska se. Han vill gå dit, ta dem på bar gärning, men något håller honom tillbaka. Känslan av att göra något förbjudet.

Men som om han inte skulle ha rätt att gå in i sitt eget kök? Det här är ju löjligt! En liten boll av luft tar sig ut genom munnen på honom, antar ljudet av ett ”bah”, och får honom att resolut ställa sig upp och med darrande ben gå iväg bortåt köket.

Marcus håller båda sina händer om brickans kant. Mia står med överkroppen långt inne i kylskåpet och ska just balansera ut några skålar med pannacotta när Stefan kommer in. Rösten som letar sig ut är inte hans egen, han rosslar och piper.

– Behöver ni hjälp?

Stefan känner sig tafatt och bortkommen i köket han själv har byggt. Famlar med kaffefiltret och spiller kaffepulver över köksbänken. Marcus och Mia har gått tillbaka till de andra med efterrätten, och ingen av dem kommer tillbaka för att höra om han behöver hjälp med att bära fram porslinet.

Alla sitter samlade runt matbordet när han kommer med kaffet. ”Äntligen”, ropar någon. Mia sitter bredvid Marcus igen, de pratar lika förtroligt som förut. Lyfter inte ens blicken när han ställer varsin kaffekopp framför dem.


Tystnaden breder ut sig som en svart sopsäck över lägenheten när gästerna gått. Mia plockar planlöst med disken, flyttar smutsiga tallrikar och glas om vartannat utan att något hamnar på därför avsedd plats. Han kan se på de sluttande axlarna att hon skäms, och det är allt han behöver för att ta mod till sig.

– Hade du kul i kväll? Du såg ut att ha kul.

Hon vänder sig om och drar handen genom håret. Ser trött ut, men klistrar ett vänligt leende på läpparna och går fram emot honom. Hon försöker göra sig så mjuk och följsam som det bara är möjligt när hon lägger armarna om hans hals.

– Jag älskar dig, Stefan.

Munnen är formad till ett leende, men ögonen är tomma. Saknar all den glöd som fått henne att spraka och brinna hela kvällen.

Det är då han bestämmer sig.



Läs vad andra skriver om Skrivpuff, glöd, svartsjuka, otrohet, uppbrott

Bilden lånad från JForm

Dagens utmaning från Skrivpuff: att köa.


Den tunna remmen äter sig in i axeln, gnager ett ilsket, rött streck. Väskan är fullpackad med allt det där som hon ständigt släpar på. Inte klarar sig utan. Datorn. En bok. En flaska vatten. Mobiltelefonen, filofaxen, handkrämen. Den lilla hårborsten, paraplyet – man vet ju aldrig – och necessären med bara det allra nödvändigaste. Det skaver och tynger, en skarp smärta letar sig från nacken ner till skulderbladet.

Elva personer före i kön.

Vänsterhanden kämpar med fyra tunga påsar. Det är nätt och jämt att fingrarna når runt, orkar hålla uppe vikten. Högerhanden krampar om galgarna som bär upp reafynden.

Hon flyttar belastningen från vänster till höger fot. Tillbaka till den vänstra efter bara några ögonblick. Fötterna är trötta efter ännu en dag i alldeles för höga klackar, sväller i de nätta små skorna.

Tio personer framför.

Vinterkappan hänger tung och alldeles för varm över hennes smala axlar. Halsduken gör nacken fuktig. Alla andra tycks ha haft vett att sätta på sig tunna vårjackor, anpassade efter årstiden och köpcentrets inomhustemperatur. Hon flyttar återigen tyngden från ena benet till det andra, och känner en svag doft av svett ånga upp ur halslinningen.

Ljudet som strömmar ur högtalarna är alldeles för högt. För hög volym och för högt tempo. Det enda som går långsamt är den ringlande kön och tiden.

Nio personer kvar.

Hon leker med tanken att falla framåt, på kvinnan framför, som i sin tur ramlar över de två tonårstjejerna, som lägger sig raklånga ovanpå den trötta mamman, som trillar över den lilla tanten, som golvar damen med den skrikiga halsduken, som dråsar ner över det tätt hopslingrade paret, som slutligen fäller den sista kombattanten som står i hennes väg. Som dominobrickor ligger hela kön där utsträckt framför henne, och som första bricka att falla befinner hon sig högst upp i högen och är den som kan resa sig före alla andra.

Hon går med bestämda steg mot kassan. Sätter de vassa klackarna i ryggen på de omkullslagna – står helt plötsligt först i kön – betalar och går segrande därifrån.


Läs vad andra skriver om skrivpuff och att köa