Sanningen
Hon ligger kvar och känner igenom varje muskel i kroppen. Mjuk, avslappnad och varm. Lyssnar efter ljudet av skramlande porslin i köket. Hör bara tystnad. Han har gått till bageriet. Ska komma tillbaka med färskt bröd och överraska henne med frukost. Pirret i maggropen. Kan inte ligga kvar och låtsas sova, som ett barn på sin egen födelsedag. Om hon sätter på kaffet nu kan det vara klart tills han kommer tillbaka. Det minsta hon kan göra. Hon sveper morgonrocken om sig och nyper i kinderna. Inte för att det behövs, de är rosiga ändå.
I köket står vinflaskan kvar på diskbänken. Hon slickar på pekfingret och börjar gnugga bort den blodröda ringen som ritats i det kalla stålet. Känner den lite syrliga, metalliska doften när materian väcks av hennes saliv. När fläcken är borta fortsätter hon upp över kaklet. Byter pekfingret mot disktrasan. Klockans visare tick-tackar tiden framåt. Han dröjer. I otålig väntan torkar hon rent i köket, och går vidare till vardagsrummet med det smuliga soffbordet.
Han har flyttat på boken som han läser för henne om kvällarna. Baudelaires enda roman. Hon vet att han lämnade den uppslagen i går för att hon skulle kunna läsa de sista styckena igen, på egen hand, och öva på glosorna. Jämföra med den nyutgivna svenska översättningen. Sen skulle han fortsätta att läsa högt för henne om kvällarna. Franska så som den skrevs för 140 år sedan.
Nu ligger inte boken där hon såg honom lämna den i går, hur ska hon då kunna arbeta med orden? Letar i köket. I sovrummet. I hallen. I hallen saknas både joggingskorna och skinnskorna, precis som portföljen som han bara använder på vardagarna.
Ser sig omkring. Vid hennes ena sida har Tystnaden ställt sig, vid den andra Sanningen. Var kom de ifrån? Hur tog de sig in? De lägger varsin arm om henne, kryper närmare, kramar om. Ger henne kväljningar med sina kvävande, söta andedräkter. Ger henne onda aningar, föraningar, förvarningar. Hon vet att hennes tandborste står ensam i glaset redan innan hon kommit in i badrummet.
Han är borta.
Sanningen står hånfull och smilande framför henne. Spärrar upp sina blekblå ögon och skrattar. Tystnaden dansar genom lägenheten, snurrar med armarna rätt ut, välter vaser och slår i väggarna. Suger i sig all den energi som han som nu är borta har fyllt tvårummaren med. Hon behöver egentligen inte samla på sig några bevis. Vet att han gett sig av för att inte komma tillbaka.
Il est parti.
Metodiskt går hon igenom varje kvadratmeter och letar efter spår, tecken på att han faktiskt varit där, så sent som för bara några timmar sedan. I huvudet gör hon en lista över allt det som saknas, och på köksbordet samlar hon det han har lämnat och det han har glömt. En rakhyvel, en servett med några hastigt hopkomna anteckningar, hårstråna från kudden och två små svartvita bilder av dem tillsammans.
De är tagna i fotoautomaten på Gare du Nord. Hon gick med på att krypa in i det lilla båset tillsammans med honom, trots att håret var otvättat just den dagen. När fotoremsan glidit ut och torkat hade han försiktigt rivit den mitt itu. Gett henne två, och stoppat de andra två i fotofacket på sin egen plånbok. Nu hittar hon dem på bänken i hallen och kan pussla ihop de fyra rutorna igen. Ruta ett: två leende ansikten. Ruta två: han kysser henne på kinden. Ruta tre: hon rufsar honom i håret. Ruta fyra: han omfamnar henne bakifrån och lutar sin haka mot hennes axel.
Det är de enda foton som finns av dem två tillsammans, de enda foton han haft av henne. Nu har han gått därifrån och lämnat kvar alla bevis på deras gemensamma existens. De fyller inte ens botten på den skolåda hon bestämmer sig för att förvara dem i.
Dagens utmaning från Skrivpuff: skriv om ett möte med sanningen
Läs vad andra skriver om Skrivpuff, sanning, Baudelaire och Paris.
Härligt ordflyt! Tycker mycket om karaktärerna Sanningen och Tystnaden och hur texten skiftar ifrån att vara lite sött kär till förtvivlad. Men ändå handlingskraftigt slut, går vidare och kanske inte helt oväntat.
Blev ju rätt otydligt det där. Menade att man på något vis anar att hon nästan väntat på att uppbrottet ska komma. Gillar berättelsen, blir nästan lite förbannad och hämndlysten i slutet!
Tack för din kommentar hos mig. Tänkte inte så mycket över namnet, kanske ett dumt val, kunde lika gärna ha varit Ola eller kanske Jimmy.
Vet inte om jag är fantasilös men jag kan inte komma med något ris. Gillar den paradoxala Tystnaden som välter vaser!
Den gemensamma existensen som numera inte ens täcker botten en skolåda ... En gripande text!
Först tyckte jag det var lite tråkigt - för det var så förutsägbart att han skulle vara borta, men sedan lyfte det. Språket förde läslusten vidare när jag konstaterat att händelseförloppet blev som jag förutsett. "Vid hennes ena sida har Tystnaden ställt sig, vid den andra Sanningen" är en mening som för mig blev som en språngbräda i texten och lusten att läsa vidare infann sig.
Tack också för din vänliga kommentar hos mig. :)
