På återseende

"I'll see you in 25 years", sa Laura Palmer i Twin Peaks och 25 år senare kom en ny säsong av teve-serien. 
 
"I'll see you in ten years", sa jag aldrig när jag en dag checkade ut för att återvända först tio år senare.
 
Kanske inte för en ny säsong.
 
Kanske för något som blir så kort att det inte ens kan räknas som ett avsnitt. 
 
Checkade ut och checkade ut, förresten. Jag kan inte minnas att jag packade någon väska eller lämnade något nyckelkort i receptionen. Det var mer som att jag vände mig om och tog några försiktiga steg i annan riktning. Och fortsatte att gå. 
 
När tillräckligt många steg var tagna kändes det nästan obehagligt att blicka tillbaka. Vem var jag egentligen? Vem försökte jag att vara? Och varför? 
 
Har bara smygtittat några få gånger under de här åren. Ungefär vid den här tiden, på senhösten, och tänkt att kanske, kanske ska jag göra ett inlägg på en årsdag. Och i dag blev det.
 
Varför? 
 
För att något lockade och drog den här gången. Som en möjlighet som bara uppstår vart tionde år. 
 
Jag vet inte hur det här går till längre. Är det någon som ens bloggar nuförtiden?
 
Undrar vad alla gamla bekanta från bloggvärlden gör. Vilka är ni i dag? Och vilka var ni då? 
 
Den främsta anledningen till att jag lämnade var att det hände saker i mitt liv just då som jag inte kunde skriva om, av omtanke om andra. Men de där sakerna var så stora och omvälvande att allt annat kändes futtigt. Oviktigt. Och jag kände mig inte sann. För även om jag inte blottade allt i bloggen, så ville jag ändå att det jag förmedlade skulle kännas sant. Så mycket minns jag. 
 
Hur avslutar man? Ett inlägg? En blogg? 
 
Jag vet inte. 
 
Kanske skriver man bara: På återseende.