On a Crossroad
The choice is made every day, in every action. Over time, it gets easier and easier to stay on track.
I love metaphors and allegories, in words and in pictures. I often find that at least one of them are involved in my biggest and brightest aha moments.
The other day, I got one of those pictures in my head, and it had to do with change. I spend a lot of time thinking about change right now – lifestyle changes – and my big challenge is to stick with the new habits and behaviors I have acquired over the past six months, even though I’m working again.
It's all about continuing to act intentionally and making choices that reflect the new direction I have chosen. Persistently, day after day. It’s about not letting my brain take shortcuts, i.e. making the old, familiar (bad) choices.
I feel like I’m standing on a crossroad, a Y-junction, where one path is well known and easy to walk – I just have to switch to autopilot – but will inevitably lead to exhaustion. The other one requires a lot from me – time, energy, persistence – but will, in return, lead to better days.
So, over to the picture.
I’m standing where the roads intersect. Right now, it's easy to slip over on the wrong path, but for every step I take in the right direction, I’m moving further and further away from the wrong one. And vice versa.
Everything is still so fragile; nothing is settled, established or firm. But the habits I have chosen to leave behind will, with time, become more and more distant.
So, here I go, one step at a time, doing my best to stay on the path I have chosen. Some day, this road will be a beaten track as well.
Häromdagen såg jag en sådan bild framför mig, på temat förändring. Jag funderar mycket över det just nu – livsstilsförändringar – och min stora utmaning är att hålla fast vid de nya vanor och beteenden som jag skaffat mig under det senaste halvåret, trots att jag nu också jobbar.
Det handlar om att envist och oförtrutet, dag efter dag, fortsätta att agera medvetet i den riktning jag valt, och inte tillåta hjärnan att ta de enkla genvägarna (genvägar som i det här fallet inte är senvägar, utan snarare väl upptrampade stigar som mest liknar motorvägar).
Det känns litegrann som att jag står vid ett vägskäl, en y-korsning, där den ena vägen är välkänd och på så sätt lätt att vandra – det är ju bara att koppla på autopiloten – men oundvikligen kommer att leda till utmattning. Den andra vägen är snårigare och kräver mer av mig, men i gengäld kommer den att leda till gladare dagar.
Och nu till bilden.
Jag har precis påbörjat min vandring. Jag står där vägarna skär varandra. Just nu är det lätt att ta ett snedsteg och halka över på fel sida, men för varje steg jag tar på den rätta vägen, så kommer jag längre och längre från den felaktiga, och det blir svårare och svårare att ta sig tillbaka dit. Och vice versa.
Nu i början är allt fortfarande så skört, men de vanor jag har valt att lägga bakom mig kommer, med tiden, att te sig mer och mer främmande, mer och mer fjärran.
Så nu går jag, ett steg i taget, och försöker sätta foten rätt så ofta som möjligt. Med tiden har jag nog trampat upp den här stigen också.
Autumn Reads
I won't lie to you. I'm the kind of girl who loves the odd, absurd and forgotten books that you find covered with dust at the library or thrift store. A Russian novel from the 30's about a man who spends 350 pages constructing pipes? Count me in! A surrealistic Icelandic book about a young, disillusioned woman telling her life story from a prison cell during 12 hours? Well, that could be interesting.
However, during the fall when it gets dark and cold, I love a book that does to my brain what mashed potato (with cream and butter... oh yes!) does to my stomach. Would you agree that there's comfort books just like there's comfort food?
If so, here are five comfort books for your autumn reading menu. They aren't all smiles and sunshine, but they are... Quiet. Mild. Dreamy. Warm. Bittersweet. Easy to digest yet providing food for thoughts.
Jag ska inte ljuga. Jag älskar att sätta tänderna i de där udda, absurda och bortglömda böckerna som står täckta med damm på biblioteket eller loppisen. En rysk bok från 30-talet om en man som spenderar 350 sidor med att tillverka rör? Jamen visst! En surrealistisk isländsk roman om en ung, desillusionerad kvinna som under 12 timmar berättar sitt livs historia från en fängelsecell? Tja, det kan vara intressant.
Men under hösten när det blir mörkt och ruggigt, då vill jag läsa böcker som gör med min hjärna vad potatismos (med grädde och smör... mums!) gör med min mage. Håller du med om att det finns 'comfort books' precis som det finns 'comfort food'?
I så fall, här är fem må bra-böcker för din höstläsningsmeny. Det är inte bara leenden och solsken, men de är... Tysta. Milda. Drömska. Varma. Bitterljuva. Lättsmälta och samtidigt tankeväckande.
A classic from 1958. Holly Golightly is a small town girl living in New York. With no job, she depends on wealthy men to cover her expenses. Her neighbor, whom Holly calls Fred, tries to break her bewitchment for luxury and money. A charming and somewhat sad love story about finding out who you are and what's really important in life.
Frukost på Tiffanys
En klassiker från 1958. Holly Golightly är småstadstjejen som tagit sig till New York. Utan jobb är hon beroende av rika män som förser henne med vad hon behöver. En granne, som Holly har bestämt sig för att kalla Fred, försöker bryta hennes längtan efter ett liv i sus och dus. En charmig och också lite sorglig kärlekshistoria om att hitta sig själv och vad som verkligen är viktigt i livet.
En klassiker från 1958. Holly Golightly är småstadstjejen som tagit sig till New York. Utan jobb är hon beroende av rika män som förser henne med vad hon behöver. En granne, som Holly har bestämt sig för att kalla Fred, försöker bryta hennes längtan efter ett liv i sus och dus. En charmig och också lite sorglig kärlekshistoria om att hitta sig själv och vad som verkligen är viktigt i livet.
A collection of short stories that really crawls under your skin. They're sad. They're brutal. They're tragic and yet so, so beautiful. The people of Munro's universe are desperately trying to find their way in life, and in their search for something to belong to, they are prepared to do just about anything. And so they do.
För mycket lycka
En novellsamling som verkligen kryper under skinnet. De är sorgliga. De är brutala. De är tragiska och samtidigt så enastående vackra. Människorna som befolkar Munros värld försöker desperat hitta sin plats i livet och i sin jakt efter ett sammanhang är de beredda att göra nästan vad som helst. Och gör det också. Jag har recenserat den här boken tidigare, närmare bestämt här.
This novel depicts a childhood in 1980's South Africa, with apartheid as a painful reality. Faith, growing up with her mother who suffers from a depression, turns to the housemaid for comfort and security. However, brutal violence comes into their life and years later, Faith need to come to terms with the night that changed everything.
Sommarsquash Tokolosh
En uppväxtskildring från 80-talets Sydafrika där apartheid är en smärtsam och ständigt närvarande verklighet. Faith, som växer upp med sin mamma som lider av en depression, tyr sig till hembiträdet för trygghet och tröst. Brutalt våld sliter sönder lyckan och flera år senare måste Faith återigen möta och förlika sig med natten som förändrade allt.
A book intended for teenaged readers that has been loved by grown-ups. Pessl tells the story about Blue who grows up with her father, a college professor who never seems to be able to settle down. During Blue's last year in school she befriends with a group that secretly associates with the school's film studies teachers. Whose death leads to Blue questioning everything she believes in. A book filled with references to literature and popular culture.
Fördjupade studier i katastroffysik
En bok som skrevs för tonåringar men som älskats av vuxna. Pessl berättar om Blue som växer upp med sin pappa, en högskoleprofessor som aldrig tycks kunna stanna i en och samma stad under någon längre tid. Under Blues sista skolår dras hon in i en grupp som i hemlighet umgås med skolans filmlärare. Vars död leder till att Blue ifrågasätter allt som hon tidigare trott på. En bok fylld med litterära och populärkulturella referenser.
32 year old Chloé, mother of two, is left by her husband for another woman. Her father in law invites her and the kids to his cottage over the weekend. The two of them discusses love, life, infidelity and passion, not always agreeing. I would say that her novel Hunting and gathering is better, but this one is short and... interesting.
Jag älskade honom
32-åriga Chloé, tvåbarnsmamma, lämnas av sin man för en annan kvinna. Hennes svärfar bjuder henne och barnen till sitt lantställe över helgen, och de två diskuterar kärleken, livet, otrohet och passion. Och de är långtifrån alltid överens. Jag tycker att Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam är bättre, men den här är kort och... intressant.
32-åriga Chloé, tvåbarnsmamma, lämnas av sin man för en annan kvinna. Hennes svärfar bjuder henne och barnen till sitt lantställe över helgen, och de två diskuterar kärleken, livet, otrohet och passion. Och de är långtifrån alltid överens. Jag tycker att Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam är bättre, men den här är kort och... intressant.
What are you reading this fall? Anything to recommend? I'm reading Arundhati Roy's God of Small Things right now. Wow. It's really something extra.
Vad läser du i höst? Något att rekommendera? Jag läser Arundhati Roys De små tingens gud just nu. Den är verkligen något alldeles extra.
Baroque!
I decided to take part in the Thursday Theme hosted by Artemilia. Every Thursday you're supposed to publish an illustration you've made on your blog, according to the theme. This week it was 'things starting with BA'.
Baroque.
Why?
I like the word. I like the style. It's like... a little bit too much. Of everything. And still not enough.
So I've tried to draw a pattern with inspiration from the Baroque era.
Jag bestämde mig för att delta i torsdagstemat som Artemilia håller i. Varje torsdag är tanken att deltagarna lägger upp en illustration (naturligtvis en som man själv har gjort) på sin blogg, med utgångspunkt från temat. Den här veckan var det "saker som börjar på BA".
Barock.
Varför?
Jag gillar ordet. Gillar stilen. Det är liksom... lite för mycket. Av allt. Och ändå inte tillräckligt.
Så jag har försökt mig på att rita ett mönster med inspiration från barocken.
Beauty Tips By Roald
Roald Dahl, author, gives us the best beauty tip.
I wish you all a nice and sunny weekend. I will fill mine with some gardening, good food, tea drinking and cat cuddling. Maybe a movie or two. Do you have any plans for the weekend you would like to share?
Bästa skönhetstipset kommer från Roald Dahl, författare.
Hoppas ni alla får en fin och solig helg. Jag kommer att fylla min med trädgårdshäng, god mat, tedrickande och kattklapp. Kanske en film eller två, om andan faller på. Har du några planer för helgen som du vill dela med dig av?
About Knowing Your Limit - And Staying Far Away From It
Living on the edge...
Många, många gånger fick jag höra det. Att jag jobbade för mycket. Varnande pekfingrar höjdes, pannor rynkades bekymrat. Jag minns inte vad jag svarade, men jag vet att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Jag hade ju läget under kontroll. Det var lite mycket just nu bara.
Sen trillade jag över kanten. Och nu är det jag som sitter där och predikar. Många svarar "jag vet var min gräns går".
Det är ju toppen! Själv hade jag ingen aning, men det här är vad jag har lärt mig: Det handlar inte bara om att undvika att snubbla över den där gränsen. Det handlar om att hålla sig så långt borta från den att livet inte blir en enda stor balansakt. För hur kul har vi egentligen när vi konstant pressar oss till bristningsgränsen?
Jag har skrivit det förr här på bloggen. För mig är inte den stora sorgen att jag föll, utan alla de hopplösa år dessförinnan då jag kämpade med näbbar och klor för att hålla mig över ytan.
Gör något roligt i helgen. Eller gör ingenting alls. Och ta hand om dig.
I was told many times, by many of my friends, that I was working too much. I can't remember what I said, but I kow that I didn't really listen. I had the situation under control. I was just being a little extra busy right now, that was all.
And then I fell. Now I'm the one preaching, and having my friends telling me 'I know my limit'.
Well, that's great! I didn't have a clue, but this is what I've learned: It's not just about avoiding to fall and crossing that line. It's about staying so far away from the edge that you're not turning your whole life into one great balancing act. Honestly, are we really enjoying life when we're constantly pushing ourselves to the extreme?
Do something you like this weekend. Or do nothing at all. And take care.
What You Didn't Know
Jag blev utmanad av en av de bloggar jag följer, Piccolacasa, att svara på ett antal frågor om mig själv. Och jag funderade, och jag funderade, och jag funderade... Och till slut så kom jag på det! Jag svarar i bilder, för på så sätt fick jag en anledning att öva mig på ritplattan.
One of the blogs I follow, Piccolacasa, challenged me to answer some questions about myself. And I thought about it. Thought a little more. And then I decided to give my answers in pictures (and a few words), to get a chance to practice using my draw pad.
Here we go!
My first love
My first love was the man with the yellow hat in Curious George, because he was kind to animals (at least that was my idea of being an animal lover back then). You think that's strange? Well, I have a colleague (won't mention any names here...) who's first love was King of Spades. Beat that if you can.
Bar or dance floor
Although I actually prefer to stay at home I love to dance. I can spend hours and hours on the dance floor.
What I'm dreaming of
I'm dreaming of a lot of things. Actually, I spend a lot of time doing just that. I want to be a writer. Write fabulous novels for a living. That's the biggest dream of them all.
What I'm afraid of
I'm really, really scared of sinking into a deep depression, loosing all my hope and my ability to dream.
My favourite colour
No. Yes. A lot of them. As many as possible. All together at once in total craziness.
And now I realise I've cropped away a piece of this pic. Crap.
My best friend
Don't make me choose. Because I can't. I love all of you. With all my heart.
Something I'm proud of
One of my biggest challenges right now is learning to say no, that is, to all the small things in my everyday life. When it comes to the big injustices I always speak my mind. From being a teenager speaking up against teachers who were treating someone bad and hunters for killing animals, to standing up at a meeting with all the middle aged men dressed in suits staring at me, and telling them I'm not agreeing to the suggested new manager.
My favourite garment
Oh, it has to be my black plush tights. They're so soft and comfy.
The number of shoes I have, that are actually too small
Well, I have to admit I have a few, but I've quit that silly habit now.
How I would describe myself
As a dreamer.
Butterfly Philosophy
Recovering and Rediscovering
Återhämtar och återupptäcker mig. Det är vad jag ägnar mig åt just nu.
Jag försöker gå så långt bakåt i tiden jag kan för att fräscha upp minnet, så långt in i mig själv som jag någonsin kan komma för att hitta min urkälla. Det kanske låter stort. Eller så gör det inte alls det. Det låter kanske futtigt? Hur som helst så handlar det ibland om så konkreta saker som... kläder.
Vad har jag på mig egentligen, när jag inte är måndags-Linn, för att låna ett uttryck av Queen of Kammebornia? Vilka färger tycker jag om när jag inte klär mig i svart? Vad har jag på överkroppen om det inte är en kavaj?
Vad har jag för rytm och tempo när jag inte måste måndagsskynda mig till ett måndagsmöte? Vad har jag för åsikter och värderingar när jag inte måste sitta och vara låtsasviktig på ett låtsasmöte?
Hon har surrat omkring som en osalig, orolig liten nattfjäril innanför skalet, hon den där som är jag, och nu måste jag försöka släppa henne fri.
Hon är så svår att fånga bara.
Recovering and rediscovering me. That's what I'm trying to do right now.
I'm trying to reach as far back in time and as deep within myself as possible to find the real me. I've lost myself somewhere along this road called life. Maybe it sound grand? Or maybe it doesn't. Maybe it just sounds silly. Anyhow, sometimes it's about such small and pointless things as... clothing.
What am I wearing, when I'm not Monday Me? What colours do I prefer if I'm not dressing black? What do I wear if not a jacket?
What's my natural pace and rythm, when I don't have to Monday Run to a Monday Meeting? What are my thoughts and values when I don't have to pretend to be important at a make-believe meeting?
She's been flying around inside of me like a worried moth, the girl that is me, and now I have to set her free.
She's just so hard to catch.
Det är bara jag igen... Som har ritat lite igen.
Less i bore. More is more.
Nu känns allt bra. Förutom tekoppen. Men det får nog vara så här ett litet tag. Jag kan inte sitta uppe och rita fler nätter, då blir det aldrig någon ordning på mig.
Har ritat lite igen...
En elefant... som blev till en ny header. Igen.
Fast jag är fortfarande inte riktigt nöjd, så när andan faller på hittar jag på nåt nytt. Igen.
Ny header (igen...)
Ja, som jag skrev sent i går natt är det precis sådant här som kan göra mig... manisk. Jag kan liksom inte sluta. Det första jag gjorde i morse var att sätta mig och rita om headern igen.
Min tanke är att den vänstra och högra sidan representerar två olika men väl kompatibla sidor hos mig. Dels finns hemma-Linn, som läser, dricker te och krattar löv (ja, det föreställer en kratta fast det mest ser ut som en sopborste). Dels finns jetset-Linn som vill resa jorden runt (fast allra helst om och om igen till Paris) med stil i skyhöga klackar. Pennan, det är kärleken till orden och till skapandet. Det är min bas.
Som min vän Anna så klokt skrev i en kommentar nedan så saknas en bit i pusslet, passionen för dans och det färgstarka Indien.
Nåväl. Jag får klura lite till på det.
En ratad variant. Vimplar... jag gillar dem. Men de finns överallt...
Dessutom blev headern lite för "tjock" tycker jag.
Ny header!
För första gången sedan bloggens födelse har jag gett den en ny header. Det var på tiden, tycker jag.
Anledningen? Jag har upptäckt den fantastiska ritplattan, och det är galet roligt att sitta och experimentera och rita allehanda gulliga ting i pastellfärger. Det är precis sådana här saker som kan hålla mig vaken dygnet runt om det vill sig riktigt illa.
Så, vad säger ni? Känns den nya headern som jag? Känns den som den här bloggen?
Eller var det bättre förr?
