Min älskade Nils. Bilden är tagen av Svarteld.

Under all päls är din hud vitrosa. Såret som ligger öppet och blottat är mörkare, fuktigt och rött. Vi har alltid undrat hur du ser ut där under, har aldrig sett dig naken förr. Önskar att vi fått leva i ovisshet.

Din andhämtning är stilla. Bröstkorgen häver sig bara några millimeter. Ingen liten pust framför nosen, inga små snarkningar som när du vanligtvis sover.

Mina tankar ger mig ingen ro. Vem gjorde det här med dig? Körde på, över, utan att stanna? Är det överhuvudtaget möjligt att en mänsklig varelse kan se dig utan att kapitulera inför din mjuka, luddiga kropp? Hur kan man inte se att du är en älskad familjemedlem? Ingen dussinvara, inte utbytbar.

Man har lovat mig att du ska hämta dig från det här. Läka och bli hel.

Och när du är frisk igen kommer du att stå där vid dörren och jama. Vilja ut för att dra in världens alla dofter, ligga och gassa i solskenet, jaga fåglar och råttor, försvara ditt revir. Det är min plikt att öppna den där dörren, ge dig den frihet jag kan ge dig. För dig finns bara här och nu. Jag får oroa mig för framtiden.


Dagens utmaning från Skrivpuff: skriv om något rosa
Tack och lov är detta inget självupplevt, och jag hoppas att jag aldrig behöver genomlida något liknande. Kärleken till ett husdjur kan verkligen slita hjärtat ur kroppen.

Läs vad andra skriver om Skrivpuff, rosa och husdjur.