Den senaste tiden har jag hemfallit åt (eller hemsökts av?) en sällsam och för mig ganska sällsynt självömkan. Jag har tyckt synd om mig själv som jobbat en massa. Jag har haft ångest över min sprängfyllda inkorg, inför människor jag varit skyldig ett svar och över processer jag har försenat i min iver att påskynda andra.

Sambon hade peptalk med mig igår, och vi diskuterade möjliga vägar ut. Förutsatt att jag inte kan förändra den konkreta situationen, måste jag hitta sätt att hantera den. Kanske kommer jag inte att anamma hans förslag till struktur och arbetsprocess rakt av - det handlar trots allt lite om tycke och smak - men jag ska gå tillbaka till att använda kalendern mer flitigt. Inte bara för möten med andra, utan också för att strukturera mitt eget arbete.

Redan i går kväll satte jag också igång att filtrera mail, så att vissa typer av mail som vanligtvis inte behöver direkt action hamnar i därför avsedda mappar. Bara genom att applicera dessa principer på nuvarande mail i inkorgen rensades en hel del bort.

Sen klickade jag mig igenom ett antal olika utskick från företag, organisationer, medier etc. och tog modet att markera det jag ändå aldrig hinner läsa som junk.

Nästa steg var att hantera en del frivilliga prenumerationer, för att undvika dubletter och, återigen, sådant som jag ändå aldrig hinner läsa.

Känner mig nu lite hoppfull och har fått tillbaka en del av min jävlar-anamma. Yes!


Läs vad andra skriver om balans i livet, mailstress, struktur och jävlar-anamma.