Things I’m Learning From Gardening

 

 

 

Patience.

Letting go.

That there’s a power, stronger than I’ll ever be, that I can’t control; nature and the change of seasons.

 

The most important lesson of all, to me, is realizing and accepting that in this garden, I will never finish and never, ever practice perfection.

 

 

I’m a detail-oriented person. I believe that the whole is nothing less but the sum of a million tiny pieces, and if there’s a single one you don’t pay attention to, it may ruin it all.

 

I’ve realized though, that this philosophy is far from feasible, at least in our garden. There’s just too much to do.

 

 

Let me give you an example. We have a rather big gravel-yard, where weed is happy to grow. My method is getting down on my knees and picking the teeniest tiniest grass blades, every one of them, with the roots. After a couple of hours, I may have covered one twentieth of the gravel. It goes without saying that with this method, I will never finish, and thus, the whole will never look good.

 

Instead, I’m trying to adopt Peter’s way of working, focusing on the big picture, the large tufts of grass and dandelion leaves, ignoring the pale, newborn plants that no one – except me – sees.

 

 

I’m practicing every day to let things be imperfect. I may not be happy with them and think they’re great, but as long as they’re ok it’s fine.

 

This is a skill much needed when I’m back in the office again.

 

 

---

 

 

 

 

Tålamod.

Att släppa taget.

Att det finns en kraft, starkare än jag någonsin kommer att bli, som jag inte kan kontrollera; naturen och årstidernas växlingar.

 

Den absolut viktigaste insikten, för mig, är att jag måste acceptera att i den här trädgården kommer jag aldrig att bli klar och heller aldrig att kunna utföra mina sysslor med perfektion.

 

 

Jag är en tämligen detaljfokuserad person. För mig är helheten ingenting annat än summan av en million små, små delar, och om en enda av dem lämnas ofärdig, så riskerar den att omkullkasta helhetsupplevelsen.

 

Vad jag däremot har insett är att det tankesättet är långt ifrån funktionellt, åtminstone inte i vår trädgård. Det finns helt enkelt för mycket. Av allt.

 

 

Ett exempel är den stora grusgången som breder ut sig framför huset. Där växer ogräs mer än gärna. Min metod är att sittandes på huk dra upp minsta lilla grässtrå, med roten. Efter ett par timmar har jag möjligen arbetat mig igenom en tjugondedel av allt grus. Det säger sig själv att med den här metoden blir jag aldrig klar, och därmed kommer helheten heller aldrig att se bra ut.

 

Istället försöker jag ta till mig Peters sätt. Han fokuserar på det stora hela, på de grova grästuvorna och kraftiga maskrosbladen, och ignorerar helt de små, bleka ogräsen som ingen – förutom jag, förstås – ser.

 

 

Jag tränar varje dag på att låta saker och ting vara allt annat än perfekta, att lämna dem trots att jag inte är nöjd eller tycker att de är fantastiska. Så länge de är ok så är det ok.

 

Det är en färdighet som jag kommer att ha mycket nytta av när jag går tillbaka till jobbet igen.

 

Haha, gud vilket träffande inlägg. Jag är också sån där. Rensade mina föräldras grusgång förra sommaren (och trust me - den är stooor). Och jag är också en väldigt detaljfokuserad person och när jag reste mig upp efter någon timma så såg jag att jag genomfört typ 1/20. Haha! Med vissa saker får man tänka om men det är svårt, men väldigt nyttigt tror jag :) Kram på dig

Känner igen mig!! I trädgården är det moder jord som bestämmer. Själv är jag nog, trots att jag är högst medveten om och angelägen om att ha fina detaljer, mer fokuserad på helheten. Känslan. Atmosfären. Både i trädgården, hemmet och yrkeslivet. Förr var det mer detaljer, kanske är det trädgården som tagit mig hit. Har bott med egen trädgård i 10 år nu! Jag tror dock att jag behöver ta tillbaka en del av detaljsinnet, lär behöva det i jobbet...
När det gäller gräset i grusgången vill jag tipsa om ogräsättika. Jag fick det av svärmor i sensommars så jag har ingen lång erfarenhet men om man sprutar det på ogräset så blir det brunt och dör. Både ovan och under mark. Det tas upp av växten och sedan dör hela, pass på vad du spejar det på! Och ättika är ju, vad jag förstår, miljövänligt.
En sak som jag kom att tänka på när jag läste är att jag kan bli lite stressad i trädgården. Även med insikten om att all växtlighet tar sin tid så drabbas man ju av det faktum att säsongen är så kort. Ett trädgårdsår är ju bara några månader! Vad ska jag prioritera, det är ETT ÅR till nästa tillfälle! Man måste ju planera för att få utdelning! Men det är väl ett led i att lära sig att njuta av nuet och det som är vackert just då. Det går lättare ju längre tid jag har bott här, nu känner jag att jag har hunnit både ett och två varv i trädgården som var helt igenväxt när vi flyttade in. Har gjort stora förändringar och allt har börjat rota sig. Nu är det mer underhåll och utveckling. Ja med detta kan jag väl varna dig för att prata trädgård med mig :) bamsekramen!

Kloka tankar! En lite rufsig trädgård är lite mysig kan jag tycka. :)

Ja vad sant!
Det är verkligen nyttigt att lära sig att se på livet med andra ögon. Ibland kan man lära sig massor av sin partner. Jag har lärt mig att dra ner på tempot och att saker faktiskt inte måste ske "nu". Bland annat!

Och du, vilka underbara rader du har lämnat hos mig. Tack snälla söta!

Fint skrivet-jag tror att många skulle behöva den insikten-både om trädgårdar, hemmet och livet. Jag arbetar på att se vad jag har gjort och inte det som är ogjort.

Vår trädgård kommer heller aldrig bli perfekt. Fast det beror ju på vem den ska vara perfekt för. För oss är den alldeles utmärkt i sin halvslarviga uppenbarelse. För det är så vi orkar och vill ha det just nu :)

Kramar

Jag känner igen mig precis. Så har jag alltid varit. Men de senaste åren har jag blivit tvungen att lära mig att trivas i oordning. Det har tagit tid, svett och tårar. Men nu kan jag "nästan" slappna av när inte allt är perfekt.
Kram!

Visst är det så i en trädgård, att man får ta saker med ro. Min plan med vår trädgård i början var att det skulle bli en dröm av pittoreskt, engelskt förfall. Nu har vi passerat både pittoresk och engelsk, men jag har insett att min egensinniga plätt på jorden inte låter sig styras. Jag kan bara försöka få den att vilja gå min väg.