När vi nu ändå pratar böcker. Jag har också hunnit med att läsa två av Kerstin Ekman, Pukehornet och Urminnes tecken. 

Pukehornet skulle jag beskriva som en psykologisk thriller med en huvudperson som snärjer in sig i allt mer komplicerade livslögner och tar till allt mer desperata grepp för att upprätthålla fasaden. En kuslig, obehaglig känsla följer mig genom hela läsningen och jag vill flera gånger gripa in, styra upp, och tala om för karaktärerna vad de ska göra för att rätta till sin situation. En mycket läsvärd roman som får betyget 4 av 5.

 

Urminnes tecken är en rätt underlig bok. Jag gillar underliga böcker, men den här griper inte tag i mig. Romanen utspelar sig i skogen och på fjället i vad som jag uppfattar som nutid, men huvudpersonerna är inga personer. De är i alla fall inga människor. Istället skildras ett samhälle bestående av oknytt och småfolk. Det är ett samhälle som på många sätt är likt vårt eget, med känslor och konflikter, om än i miniatyrformat och helt i avsaknad av monderniteter. Jag tror att om Ekman närmare hade beskrivit vilken typ av varelser vi hade att göra med, hur de såg ut till exempel, så hade det varit lättare att relatera till dem.

 

Ibland är det svårt att betygsätta böcker. Jag borde egentligen sluta med det. Min läsupplevelse av Urminnes tecken är inte värd mer än en 2:a, men boken är naturligtvis välskriven och får därför en 3:a.